Vilka afrikanska diktatorer (o)gillas?

Idi Amin, en av de värre diktatorerna i Afrika.

Här är ett intressant citat jag hittade på Chris Blattmans läsbara blogg. Historien bakom det hela är att Uganda en gång i tiden hade en ruskig diktator vid namn Idi Amin. Han gjorde sig känd bland annat för att sparka ut indierna som fanns i landet. De hade kommit dit en gång i tiden för att jobba åt engelsmännen och blivit kvar som en ganska välmående folkgrupp när Uganda blev självständigt. En ättling av dessa indier åkte tillbaka till Uganda för att studera läget, fann till sin förvåning att folk tyckte det var bra att indierna kördes ut så att landet blev självständigt, och så jämförde han med Zimbabwe och dagens bråk om de vita farmarna där:

What distinguishes Mugabe and Amin from other authoritarian rulers is not their demagoguery but the fact that they projected themselves as champions of mass justice and successfully rallied those to whom justice had been denied by the colonial system. Not surprisingly, the justice dispensed by these demagogues mirrored the racialised injustice of the colonial system…. the Ugandan people experienced the Asian expulsion of 1972 – and not the formal handover in 1962 – as the dawn of true independence. The people of Zimbabwe are likely to remember 2000-3 as the end of the settler colonial era. Any assessment of contemporary Zimbabwe needs to begin with this sobering fact.

Though widespread grievance over the theft of land – a process begun in 1889 and completed in the 1950s – fuelled the guerrilla struggle against the regime of Ian Smith … the matter was never properly addressed when Britain came back into the picture to effect a constitutional transition to independence under majority rule. Southern Rhodesia became Zimbabwe in 1980, but the social realities of the newly independent state remained embedded in an earlier historical period: some six thousand white farmers owned 15.5 million hectares of prime land, 39 per cent of the land in the country, while about 4.5 million farmers (a million households) in ‘communal areas’ were left to subsist on 16.4 million hectares of the most arid land, to which they’d been removed or confined by a century of colonial rule.

Med andra ord lade engelsmännen ut en mina i den nya staten genom att förhindra en snabb men ordentligt organiserad jordreform. I stället fick de stora jordegendomarna fortsätta att existera i gammal regi medan de sociala problemen bara växte därutanför. Inte konstigt att det blev oroligheter till slut. Är man misstänksam mot engelsmän (och det bör man vara) kan man misstänka att det här var fullt medvetet. "Det här får ni inte läsa i the Economist" skriver Blattman, och inte lär väl Dagens Nyheter göra det heller.

Här är ett par afrikanska diktatorer till, en tillhör historien men en är (tråkigt nog) i farten ännu.



Kejsar Bokassa av Centralafrikanska Kejsardömet, startade liksom Idi Amin sin karriär som soldat i kolonialisternas armé. Så småningom kuppade han till sig makten i Centralafrikanska Republiken, men eftersom mannen hade napoleonkomplex gjorde han om republiken till kejsardöme. Våldsam var han, men fransoserna gjorde goda affärer med råvaror från hans land så det fick väl gå ändå ... tills han sköt ihjäl lite väl många skolbarn och åkte ut.



Obiang Nguema, en liten men svinrik och otäck diktator från Ekvatorialguinea, några öar och lite fastland i Guineabukten som ingen skulle bry sig om om det inte fanns en jäkla massa olja där. Men nu finns det alltså en jäkla massa olja där (och en skyhög barnadödlighet) så vännerna i väst har inte mycket klagomål på den här killen.

Och då är vi tillbaka till frågan: vilka diktatorer (o)gillas? Av vem? Och varför? Den källkritiske iakttagaren ställer ju naturligtvis frågan: vad händer med nyheter från Zimbabwe och övriga Afrika som filtreras genom anglosaxiska nyhetsmedia innan de når oss?

Att vurma för Burma ..

Att vurma för Burma i dessa dar/är bättre än tala om Myanmar ...

Efter att ha tittat på tidnings- och bloggkommenarer på nätet har jag fått intrycket av två rörelser. Dels är det den verkliga rörelsen i landet ifråga, inbördeskrigen som aldrig tar slut, militärregimerna och deras motståndare bland andliga och lekmän, de nationella minoriteterna etc. Dels finns det en mindre synlig men ändå märkbar rörelse i Sverige där "alla" skall försöka framhäva sig som särskilt goda motståndare till den nuvarande juntan men gärna samtidigt försöka hitta politiska motståndare som inte är lika goda och präktiga. Eftersom intresset för just Burma sällan har varit särskilt stort här gör det hela ett yrvaket och inte så snyggt intryck. Frånsett en del exilburmeser och ett fåtal svenskar med goda kunskaper om Asien tror jag inte den här opinionen har så mycket substans. Det verkar mer handla om att visa upp sig. Och det är nästan så jag skulle vilja höra någon träda fram och lägga fram saken från de burmesiska generalernas synvinkel och notera hur opinionen skulle bemöta detta.

Jag har själv inte studerat den burmesiska historien så mycket, men det förefaller finnas en intressant bakgrund. Den ena folkgruppen efter den andra kom vandrande norrifrån frå Tibet och Yunnan och bidrog till att utveckla landet. Indiskt inflytande fanns nog där redan omkring år noll, och avancerade kulturer växte fram i floddalarna.

Jan Myrdal reste därborta omkring 1960 och skrev en del om engelsmännen och deras "road to Mandalay" när de erövrade Burma under 1800-talet. Han jämförde deras framfart med de tyska SS-förbanden på östfronten under Andra världskriget. Säkert inte populärt hos folk som tror att engelsmän bara är öldrickande trivselprickar.

Japanerna ockuperade Burma under Andra världskriget och kom tydligen rätt bra överens med åtminstone delar av lokalbefolkningen. De var väl glada att vara av med engelsmännen. För en del år sedan läste jag att den japanske general som ledde deras styre under kriget långt senare var välkommen tillbaka, jag tror det var som Japans ambassadör i Rangoon.

Det är mycket fokus på buddhistmunkarna nu. Generellt anses buddhister vara fredliga och världsfrånvända figurer, men exempel från olika håll i Asien (Sri Lanka, Korea, Vietnam) tyder på andra tendenser i vissa lägen. Även en arg buddhist kan klippa till, men jag vet inte hur just burmeserna uppträder. Dessutom finns det kristna bland minoritetsfolken så landet är inte enhetligt religiöst heller.

Jag undrar om den centrala burmesiska regeringen någonsin har haft kontroll över hela landet. Minoritetsfolken och det nu försvunna kommunistpartiet, samt antikommunistiska flyktingar från Kina, har behärskat områden där regeringen inte har haft något att säga till om. På tal om den sistnämnda gruppen, antikommunisterna, handlar det om rester av den gamla Koumingtangarmén i södra Kina som flydde över gränsen till Burma 1949 och senare ägnade sig åt opieproduktion i "den gyllene triangeln". Snygga gossar.

Nu har Kina mycket inflytande i Burma påstås det. Det indiska inflytandet talas det mindre om, men ville man få någon utländsk regim att påverka generalerna undrar jag om inte indierna kunde vara villigare om de tror att de får något för det. Att franska bolag är aktiva där är nog i enlighet med franska bolags rutiner att vara aktiva på skumma ställen - de har goda rutiner för det från sina före detta kolonier i Afrika (kommer någon ihåg kejsar Bokassa i det Centralafrikanska Kejsardömet, det var väl värsta exemplet?).

Att ett negativt ljus kastas på just Kina och Frankrike i samband med Burma kan nog mycket bero av dessa länders inte alltid goda relationer med USA. Och när den nuvarande franska regeringen förbättrar kontakterna med Washington blir nog resultatet att vi får höra mindre om franska konstigheter - att konstigheterna däremot skulle sluta får man nog betrakta som mindre troligt.

Jag tycker att vi bör vara realistiska och misstänka att det sitter folk och försöker styra nyhetsflödet om vad som sker i Burma (liksom världen i stort), och att det inte alltid det är i den goda upplysningens tjänst de arbetar. För en tid sedan fick Burmas grannland Thailand en militärregim som måste handskas med interna uppror, men där kan man inte blanda in Kina som felande part och därför hanteras kuppgeneralerna i Bangkock på annat sätt än kollegorna i Burmas nya huvudstad som jag inte kan stava till.

Såväl de burmesiska som de thailändska generalerna vägrade att acceptera utslagen av demokratiska val. Är det detta som är det mest oroande, eller är det värre att västvärlden har en växande tendens att göra samma sak? Kanske de där gossarna i uniform bara är lite mer framfusiga och resoluta än kollegorna i Nordamerika och Europa?