Somalia och den stora torkan på Afrikas Horn

De deprimerande nyheterna kommer var och varannan dag från Somalia och Afrikas Horn, förmedlade av FN:s nyhetsbyrå IRIN. Om inget bra (rimliga mängder av regn) händer blir det svält - en femma på den femgradiga svältskalan - i september i södra Somalia. Se på kartan nedan, ju rödbrunare färg desto större risk för en fullskalig svältkatastrof i området senare i år! Det gäller alltså inte bara Somalia, utan stora delar av Etiopien, Uganda och Kenya, samt Djibouti.

Vad som gör det hela värre är pågående strider på flera håll i Somalia och Etiopien som gör områdena osäkra för hjälpsändningar. Ett par års dålig nederbörd förstör skördarna och dödar boskapen. Och inte har det blivit bättre till havs heller: somaliska fiskare attackeras från alla håll, och de internationella flottstyrkorna i Adenviken gör inte ett dyft för att skydda dem från illegala trålare, pirater eller skumrask som dumpar otrevligheter i havet.

För att få en bra läsbar version av den här bilden, följ denna länk

Men vi kan ju ta en annan syn på Somalia, som den här rubriken i New York Times: U.S. Expands Its Drone War Into Somalia. Alltså: Boskapen dör, barnen dör och utmärglade, utblottade människor flyr förtvivlat för att om möjligt rädda sig. Lokala krigsherrar slåss med varandra om makten, det civila samhället har brakat samman - och USA skickar förarlösa flygplan, och ibland commandoförband, på meningslösa mördaruppdrag i ett samhälleligt kaos där man bara kommer att skapa ännu fler motståndare. Förarlösa bombplan hjälper inte de svälthotade miljonerna på marken, de hjälper inte ens det ständigt panikslagna USA - så varför fortsätta?

Vilka afrikanska diktatorer (o)gillas?

Idi Amin, en av de värre diktatorerna i Afrika.

Här är ett intressant citat jag hittade på Chris Blattmans läsbara blogg. Historien bakom det hela är att Uganda en gång i tiden hade en ruskig diktator vid namn Idi Amin. Han gjorde sig känd bland annat för att sparka ut indierna som fanns i landet. De hade kommit dit en gång i tiden för att jobba åt engelsmännen och blivit kvar som en ganska välmående folkgrupp när Uganda blev självständigt. En ättling av dessa indier åkte tillbaka till Uganda för att studera läget, fann till sin förvåning att folk tyckte det var bra att indierna kördes ut så att landet blev självständigt, och så jämförde han med Zimbabwe och dagens bråk om de vita farmarna där:

What distinguishes Mugabe and Amin from other authoritarian rulers is not their demagoguery but the fact that they projected themselves as champions of mass justice and successfully rallied those to whom justice had been denied by the colonial system. Not surprisingly, the justice dispensed by these demagogues mirrored the racialised injustice of the colonial system…. the Ugandan people experienced the Asian expulsion of 1972 – and not the formal handover in 1962 – as the dawn of true independence. The people of Zimbabwe are likely to remember 2000-3 as the end of the settler colonial era. Any assessment of contemporary Zimbabwe needs to begin with this sobering fact.

Though widespread grievance over the theft of land – a process begun in 1889 and completed in the 1950s – fuelled the guerrilla struggle against the regime of Ian Smith … the matter was never properly addressed when Britain came back into the picture to effect a constitutional transition to independence under majority rule. Southern Rhodesia became Zimbabwe in 1980, but the social realities of the newly independent state remained embedded in an earlier historical period: some six thousand white farmers owned 15.5 million hectares of prime land, 39 per cent of the land in the country, while about 4.5 million farmers (a million households) in ‘communal areas’ were left to subsist on 16.4 million hectares of the most arid land, to which they’d been removed or confined by a century of colonial rule.

Med andra ord lade engelsmännen ut en mina i den nya staten genom att förhindra en snabb men ordentligt organiserad jordreform. I stället fick de stora jordegendomarna fortsätta att existera i gammal regi medan de sociala problemen bara växte därutanför. Inte konstigt att det blev oroligheter till slut. Är man misstänksam mot engelsmän (och det bör man vara) kan man misstänka att det här var fullt medvetet. "Det här får ni inte läsa i the Economist" skriver Blattman, och inte lär väl Dagens Nyheter göra det heller.

Här är ett par afrikanska diktatorer till, en tillhör historien men en är (tråkigt nog) i farten ännu.



Kejsar Bokassa av Centralafrikanska Kejsardömet, startade liksom Idi Amin sin karriär som soldat i kolonialisternas armé. Så småningom kuppade han till sig makten i Centralafrikanska Republiken, men eftersom mannen hade napoleonkomplex gjorde han om republiken till kejsardöme. Våldsam var han, men fransoserna gjorde goda affärer med råvaror från hans land så det fick väl gå ändå ... tills han sköt ihjäl lite väl många skolbarn och åkte ut.



Obiang Nguema, en liten men svinrik och otäck diktator från Ekvatorialguinea, några öar och lite fastland i Guineabukten som ingen skulle bry sig om om det inte fanns en jäkla massa olja där. Men nu finns det alltså en jäkla massa olja där (och en skyhög barnadödlighet) så vännerna i väst har inte mycket klagomål på den här killen.

Och då är vi tillbaka till frågan: vilka diktatorer (o)gillas? Av vem? Och varför? Den källkritiske iakttagaren ställer ju naturligtvis frågan: vad händer med nyheter från Zimbabwe och övriga Afrika som filtreras genom anglosaxiska nyhetsmedia innan de når oss?

Frihandel till varje pris?

En artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag (som jag inte hittar på nätet) har rubriken "Afrikansk oro inför nytt handelsavtal med EU". Afrikanerna har givetvis anledning att vara oroliga när stora rika EU kommer och dikterar hur handeln skall drivas. Kom ihåg att Sverige är med i EU, så blir det skit av det här avtalet så stänker det på oss också. Sydafrika och Namibia har för övrigt hoppat av förhandlingarna om det nya avtalet som skall gälla från nyår.

Varför är afrikaner oroliga? Enligt gällande ekonomisk vidskepelse är det ju bra med frihandel, det tjänar alla parter på. Alla som läst handelsteori känner till detta. Det var den engelske tänkaren David Ricardo som i början av 1800-talet kom på att om länder specialiserar sig på vad man är bäst på att producera, och sedan handlar med varandra, kommer det att bli mycket mer varor än om alla skall göra allt på hemmaplan. Svenskarna Heckscher och Ohlin utvecklade sedan frihandelsteorin ytterligare.

Delvis stämmer teorin, men det finns allvarliga avigsidor. Enligt Ricardo skulle Portugal koncentrera sig på vin och England på textiler. Detta gjorde dock att Portugal fastnade i lågteknologisk jordbruksproduktion medan England via sina tidiga textilfabriker kunde samla ihop sig till den industriella revolutionen. Portugal blev ett av Europas fattigaste länder trots tidigare välstånd, England blev rikt.

Och det verkar vara ungefär det som man håller på med igen. En dam i eko-jordbruksbranschen i Uganda, exportör till EU, får berätta om hur hon ser på saken. Hon pekar på risken att subventionerade EU-produkter strömmar in i Afrika och slår ut de lokala producenterna som inte kan konkurrera på dessa villkor. EU har de starka industrierna medan Afrika har ett jordbruk som inte är starkt nog att mäta sig med bidragsdopade bönder i Europa och Nordamerika. EU är den starka parten och kan diktera handelsavtalet så att det är man själv som tjänar mest på det.

Men det är väl bra om afrikanerna inriktar sig på att producera agrara produkter? - Det är det om de därmed kan försörja sig själv och slipper import, men ett tungt problem för jordbruket är att det kommer att se ut som den enkla liberala modellen man kan läsa om i vanliga nationalekonomiska läroböcker. Den innebär att det finns massor av producenter som alla gör varor som är i stort sett identiska och där priserna de kan få ut kommer att ligga väldigt nära produktionskostnaderna. Ibland blir det ren förlust. I bästa fall går det åtminstone ihop så pass att det går att fortsätta ett tag till. Några större vinster för att bygga ut verksamheten, eller för sociala investeringar, kommer det inte att bli för producenterna, i detta fall afrikanska småbönder. I artikeln framkommer att det finns risker att småodlare inte längre kommer att ha råd att sätta sina barn i skola om det här avtalet genomförs. Med andra ord blir handel på dessa villkor inte hjälp utan stjälp om det nu är utveckling man eftersträvar.

Det vore rimligare om Afrika kunde göra som Europa och USA tidigare, nämligen bygga upp sina ekonomier bakom tullmurar tills de är starka nog att möta konkurrensen på jämlika villkor.

Den gamle ekonomen John Kenneth Galbraith berättade om bönder i USA som levde under sådana villkor under depressionen på 1930-talet - de var desperata och på gränsen till revolution. Hans slutsats var att den liberala modellen med perfekt konkurrens ser bra ut i läroböckernas värld, men ute i levande livet vill folk inte ha den. Och i fallet EU och Afrika är det ju den svagare parten som antas vara liberal och frihandlare medan EU står med sina statsbetalda bönder och jättestora stenrika industrier som stöds av såväl EU-byråkratin som de olika staterna. Det kan aldrig bli jämlik handel på de villkoren.