Tumregel - misstag

– Man visade när bomber träffade militära mål med enorm precision. Men man visade inte den andra sekvensen när man av misstag dödar flyktingar. Det är en äkta bild, men man har gjort ett urval.

Detta är andra gången ordet misstag nämns i den här artikeln i Svenskan som syftar till att varna för propagandaknepen. När krig utbryter och USA:s och/eller NATO:s krigsmaskiner rullar in så tycks tumregeln vara att dödade civila är misstag. Jag fick inte något intryck av att sådana fadäser görs av motståndarsidan - där vet man tydligen vad man gör. Men har inte USA och Storbritannien en lång tradition av att angripa just civila mål, vare sig det gällde att utrota misshagliga infödingar som var i vägen eller bomba bort städer och länder i Europa och Asien? Var det inte just det civila samhället i Irak som man bröt sönder genom tio års sanktioner och bombningar - med massdöd som följd - innan det andra Gulfkriget drogs igång?

Det är sympatiskt att artikeln också tar upp att andra än hemska diktatorer bedriver propaganda, men ändå finns glidningen att "våra gossar" ändå skulle vara snällare som jag har svårt för. Man kan då ställa frågan varför inte USA:s flotta strävar mot Ekvatorialguinéa för att rensa upp i en av Afrikas otrevligaste länder (ligger nära toppen i statistiken över barnadödlighet har jag för mig men i botten vad det gäller demokrati) eller ingriper för att skydda demonstranter i Bahrein mot den inhemska regimen och de saudiska ockupanterna. Kanske det börjar närma sig en slutpunkt i alla fall, ett vägskäl där exempelvis opinionen i USA alltmer otåligt frågar sig om det är bättre att bedriva allt fler krig i Asien och Nordafrika än att satsa på det sönderfallande samhället på hemmaplan. Då lär nog propagandamegafonerna skräna ännu högre, men förhoppningsvis tar luften slut någon gång.

Vilka afrikanska diktatorer (o)gillas?

Idi Amin, en av de värre diktatorerna i Afrika.

Här är ett intressant citat jag hittade på Chris Blattmans läsbara blogg. Historien bakom det hela är att Uganda en gång i tiden hade en ruskig diktator vid namn Idi Amin. Han gjorde sig känd bland annat för att sparka ut indierna som fanns i landet. De hade kommit dit en gång i tiden för att jobba åt engelsmännen och blivit kvar som en ganska välmående folkgrupp när Uganda blev självständigt. En ättling av dessa indier åkte tillbaka till Uganda för att studera läget, fann till sin förvåning att folk tyckte det var bra att indierna kördes ut så att landet blev självständigt, och så jämförde han med Zimbabwe och dagens bråk om de vita farmarna där:

What distinguishes Mugabe and Amin from other authoritarian rulers is not their demagoguery but the fact that they projected themselves as champions of mass justice and successfully rallied those to whom justice had been denied by the colonial system. Not surprisingly, the justice dispensed by these demagogues mirrored the racialised injustice of the colonial system…. the Ugandan people experienced the Asian expulsion of 1972 – and not the formal handover in 1962 – as the dawn of true independence. The people of Zimbabwe are likely to remember 2000-3 as the end of the settler colonial era. Any assessment of contemporary Zimbabwe needs to begin with this sobering fact.

Though widespread grievance over the theft of land – a process begun in 1889 and completed in the 1950s – fuelled the guerrilla struggle against the regime of Ian Smith … the matter was never properly addressed when Britain came back into the picture to effect a constitutional transition to independence under majority rule. Southern Rhodesia became Zimbabwe in 1980, but the social realities of the newly independent state remained embedded in an earlier historical period: some six thousand white farmers owned 15.5 million hectares of prime land, 39 per cent of the land in the country, while about 4.5 million farmers (a million households) in ‘communal areas’ were left to subsist on 16.4 million hectares of the most arid land, to which they’d been removed or confined by a century of colonial rule.

Med andra ord lade engelsmännen ut en mina i den nya staten genom att förhindra en snabb men ordentligt organiserad jordreform. I stället fick de stora jordegendomarna fortsätta att existera i gammal regi medan de sociala problemen bara växte därutanför. Inte konstigt att det blev oroligheter till slut. Är man misstänksam mot engelsmän (och det bör man vara) kan man misstänka att det här var fullt medvetet. "Det här får ni inte läsa i the Economist" skriver Blattman, och inte lär väl Dagens Nyheter göra det heller.

Här är ett par afrikanska diktatorer till, en tillhör historien men en är (tråkigt nog) i farten ännu.



Kejsar Bokassa av Centralafrikanska Kejsardömet, startade liksom Idi Amin sin karriär som soldat i kolonialisternas armé. Så småningom kuppade han till sig makten i Centralafrikanska Republiken, men eftersom mannen hade napoleonkomplex gjorde han om republiken till kejsardöme. Våldsam var han, men fransoserna gjorde goda affärer med råvaror från hans land så det fick väl gå ändå ... tills han sköt ihjäl lite väl många skolbarn och åkte ut.



Obiang Nguema, en liten men svinrik och otäck diktator från Ekvatorialguinea, några öar och lite fastland i Guineabukten som ingen skulle bry sig om om det inte fanns en jäkla massa olja där. Men nu finns det alltså en jäkla massa olja där (och en skyhög barnadödlighet) så vännerna i väst har inte mycket klagomål på den här killen.

Och då är vi tillbaka till frågan: vilka diktatorer (o)gillas? Av vem? Och varför? Den källkritiske iakttagaren ställer ju naturligtvis frågan: vad händer med nyheter från Zimbabwe och övriga Afrika som filtreras genom anglosaxiska nyhetsmedia innan de når oss?

… under tiden i Colombia och annorstädes

Den här artikeln ger en del siffror som inte är så roliga. Dessutom kastar de ett egendomligt ljus på personer som klagar över förhållandena på Cuba eller i Venezuela, men inte har ett knyst att säga om Colombia. Alltså:


Sedan år 2000 har USA öst in över 4 miljarder dollar i militärhjälp till Colombia. Det har givit resultat: Enligt den Colombianska juristkommissionen finns det trovärdiga anklagelser om att den colombianska militären mördade 329 civila år 2007 jämfört med 223 personer år 2006.
Antalet av militären mördade civila sedan president Uríbe tillträdde år 2002 uppges vara 997.
Inget annat land på västra halvklotet har politiskt våld på den nivån. Vad som gör saken ännu märkligare är att nästan hälften av dessa mord har begåtts av förband som uppges uppfylla krav på mänskliga rättigheter. (Obs: det skrivs här uttryckligen om våld mot civila, inte strider mot gerillarörelserna.)


Fackliga organisationer har drabbats hårt. 39 fackledare mördades 2007. Hittills i år uppgår antalet till 38. Sedan 1986 uppges 2597 fackföreningsmedlemmar har mördats.


Artikeln säger inget om internflyktingar, men det finns en förskräcklig massa sådana i Colombia också.


För att återknyta till inledningen: ett egendomligt ljus faller över klagokören som inte ser detta.


----

Några siffror: WHO har statistik för barnadödligheten (per tusen födslar) för åren 1990, 2000 och 2006 för många länder. Jag har valt några av intresse. Venezuela: 27, 21, 18.

För Colombia: 26, 20, 17

De två länderna ligger alltså ganska lika till och har haft samma förbättringstakt fram till för ett par år sedan. Det skall bli intressant att se vad reformerna inom venezuelas hälsovård får för betydelse när statistik för 2007 och 2008 kommer, och vad som kan hända när freden någon gång bryter ut i Colombia. Båda länderna har ju enorma rikedomar att utnyttja för att bygga välfärd för de många. På de flesta håll i världen minskar barnadödligheten, men i Ekvatorialguinea ökade den mellan 1990 och 2006 från 103 till 124! Men där har man väl en regim som sitter på en massa olja och som inte bråkar om nationalisering och liknande.

För Cuba gäller: 11, 6, 5.

Och USA: 10, 7, 7.

Och det är ju där som skon klämmer kan man gissa: USA har sämre siffror och en regering som inte är intresserad av att göra något åt saken. Osmakliga liberaler larmar om att det här är ingenting att bry sig om, hälsovård är bara strunt! Men att öppet tala om vad ett regimskifte enligt deras önskan på Cuba skulle innebära för hälsovården, det kniper de käft om.

Cuba borde egentligen jämföras med någon karibisk grannstat, inte med supermakten i norr. (För Canada är sifferraden 7, 5, 5 för övrig.) Om vi antar att Dominikanska Republiken är mer jämförbar med Cuba i regionen kommer skillnaden att märkas: 50, 33, 25. (Om man tar Costa Rica, som inte är helt utfattigt, är siffrorna 16, 13, 11.)

OK, Sverige då eftersom du undrar: 6, 3, 3.

Det ligger många olika saker bakom statistiken men jag antar att ju mindre en regim satsar på hälsovård, vare sig det är av fri vilja eller att man blir tvingad till det, desto högre blir barnadödligheten. Hälsoläget i ett land beror förmodligen mindre av vilken politisk etikett regimen själv eller andra sätter på den, och mer av vilken politisk vilja det finns att faktiskt förbättra hälsovården. Är man ärlig lyckönskar man cubanerna till framstegen. Annars kan väl ungarna få dö medan liberalerna skålar för friheten!