söndag 21 december 2008

Vilka afrikanska diktatorer (o)gillas?

Idi Amin, en av de värre diktatorerna i Afrika.

Här är ett intressant citat jag hittade på Chris Blattmans läsbara blogg. Historien bakom det hela är att Uganda en gång i tiden hade en ruskig diktator vid namn Idi Amin. Han gjorde sig känd bland annat för att sparka ut indierna som fanns i landet. De hade kommit dit en gång i tiden för att jobba åt engelsmännen och blivit kvar som en ganska välmående folkgrupp när Uganda blev självständigt. En ättling av dessa indier åkte tillbaka till Uganda för att studera läget, fann till sin förvåning att folk tyckte det var bra att indierna kördes ut så att landet blev självständigt, och så jämförde han med Zimbabwe och dagens bråk om de vita farmarna där:

What distinguishes Mugabe and Amin from other authoritarian rulers is not their demagoguery but the fact that they projected themselves as champions of mass justice and successfully rallied those to whom justice had been denied by the colonial system. Not surprisingly, the justice dispensed by these demagogues mirrored the racialised injustice of the colonial system…. the Ugandan people experienced the Asian expulsion of 1972 – and not the formal handover in 1962 – as the dawn of true independence. The people of Zimbabwe are likely to remember 2000-3 as the end of the settler colonial era. Any assessment of contemporary Zimbabwe needs to begin with this sobering fact.

Though widespread grievance over the theft of land – a process begun in 1889 and completed in the 1950s – fuelled the guerrilla struggle against the regime of Ian Smith … the matter was never properly addressed when Britain came back into the picture to effect a constitutional transition to independence under majority rule. Southern Rhodesia became Zimbabwe in 1980, but the social realities of the newly independent state remained embedded in an earlier historical period: some six thousand white farmers owned 15.5 million hectares of prime land, 39 per cent of the land in the country, while about 4.5 million farmers (a million households) in ‘communal areas’ were left to subsist on 16.4 million hectares of the most arid land, to which they’d been removed or confined by a century of colonial rule.

Med andra ord lade engelsmännen ut en mina i den nya staten genom att förhindra en snabb men ordentligt organiserad jordreform. I stället fick de stora jordegendomarna fortsätta att existera i gammal regi medan de sociala problemen bara växte därutanför. Inte konstigt att det blev oroligheter till slut. Är man misstänksam mot engelsmän (och det bör man vara) kan man misstänka att det här var fullt medvetet. "Det här får ni inte läsa i the Economist" skriver Blattman, och inte lär väl Dagens Nyheter göra det heller.

Här är ett par afrikanska diktatorer till, en tillhör historien men en är (tråkigt nog) i farten ännu.



Kejsar Bokassa av Centralafrikanska Kejsardömet, startade liksom Idi Amin sin karriär som soldat i kolonialisternas armé. Så småningom kuppade han till sig makten i Centralafrikanska Republiken, men eftersom mannen hade napoleonkomplex gjorde han om republiken till kejsardöme. Våldsam var han, men fransoserna gjorde goda affärer med råvaror från hans land så det fick väl gå ändå ... tills han sköt ihjäl lite väl många skolbarn och åkte ut.



Obiang Nguema, en liten men svinrik och otäck diktator från Ekvatorialguinea, några öar och lite fastland i Guineabukten som ingen skulle bry sig om om det inte fanns en jäkla massa olja där. Men nu finns det alltså en jäkla massa olja där (och en skyhög barnadödlighet) så vännerna i väst har inte mycket klagomål på den här killen.

Och då är vi tillbaka till frågan: vilka diktatorer (o)gillas? Av vem? Och varför? Den källkritiske iakttagaren ställer ju naturligtvis frågan: vad händer med nyheter från Zimbabwe och övriga Afrika som filtreras genom anglosaxiska nyhetsmedia innan de når oss?

2 kommentarer:

Carl Jacobson sa...

OK, jag har sett dig antyda tidigare här på bloggen att Mugabe kanske inte är så hemsk som han utmålas.

Och kanske är en del av dina kommentarer relevanta i ett historiskt prespektiv...

Men även om man intye tycker att det är någon större sak att vita farmare berövats den jord som deras förfäder tog med våld, så kvarstår faktum - att jorden inte distribuerats till kompetenta jordbrukare, utan använts som bonusbetalningar till lojala partimedlemmar, och - framför allt! - så är det ju inte vita f.d. jordägare som flyr från landet idag, utan vanliga medborgare - svarta - som flyr undan svält och en i alla avseenden bankrutt regim!

Björn Nilsson sa...

Jodå, historiskt är det nog relevanta kommentarer. Tyckte speciellt vad den där indiern skrev var intressant, det rimmar med intryck som jag läst från annat håll, bland annat från en polsk journalist vars namn jag inte kan stava. Kapuscinski?

Jag skrev "ordentligt organiserad" jordreform - en del sådana har ju genomförts på olika håll i världen. Taiwan exempelvis. Nu kom ju Zimbabwe i den situationen att man fick det värsta av alla alternativ: usel organisering, fel ledare, inga resurser, bristande kunskaper. Huvudansvaret ligger hos Mugabes regering (den var ansvarig även när man tog direktiv från Världsbanken) men ansvar ligger också hos engelsmännen som skapat hela den historiska bakgrunden. Men det är ju sådant som man inte får läsa i the Economist, som Chris Blattman skrev.

God Jul därborta i London förresten!