5G

Saxat från Sveriges Radios hemsida

5G är jättegrejen i telefoni. Som syns av bilden ovan tror även gamla LME på 5G. På bolagets hemsida är de väldigt optimistiska.

By the end of 2025, we expect 5G to have 2.6 billion subscriptions covering up to 65 percent of the world’s population and generating 45 percent of the world’s total mobile data traffic, making it the fastest developing mobile communication technology to have ever been rolled out on a global scale.

Nu är det tre länder som är framåt vad det gäller att leverera 5G-system: Finland (Nokia), Kina (Huawei), Sverige (Ericsson). Notera att en del andra länder, som borde vara med i loppet ligger på efterkälken. Främst då USA, även om Apple nu skall börja jobba med saken. Sydkorea verkar vara på gång  genom Samsung. Av någon anledning tror jag lite mer på koreanerna.

Nu försöker USA kväva Huawei genom sanktioner, men det verkar inte fungera så bra. Kan det tänkas att USA försöker andra knep? Exempelvis köpa upp företag som klarar av den här tekniken för att på det sättet försöka komma ikapp kineserna? Patricia Hedelius, Svenska Dagbladet, spekulerade om det den 11/4 2019:

De kinesiska telekomleverantörerna Huawei och ZTE svartlistades under våren av USA. Nu ser amerikanska myndigheter över lösningar för att kunna erbjuda amerikanska operatörer en möjlighet att ekonomiskt fördelaktigt byta ut befintlig teknik från de kinesiska leverantörerna. Men byta till vad då? De senaste åren har alla amerikanska nätverksleverantörer slagits ut eller köpts upp. Nu säger president Donald Trump att han vill se amerikanska 5G-lösningar igen. Frågan är om han kan sätta tryck på amerikanska teknikbolag att köpa Ericsson eller Nokia?

Om USAmerikanerna kommer hit och viftar med en kappsäck dollar, hur kommer då den svenska sidan att reagera? Och de svenska myndigheterna (om det nu finns några sådana som har lite kraft och pondus kvar), kommer de att utropa "varen svenske" till våra industrimagnater?

Ericssons nya neddragningar

Gammal fin konstruktion från L M Ericsson - "kobran"

Ericsson håller på att introducera nya produktgenerationer med mer avancerade ingående komponenter, vilket leder till minskat arbetsinnehåll och förenklade arbetssätt och därmed arbetsbrist.

Så står det i pressmeddelandet från Ericsson. Och sakinnehållet har man ju inget att invända emot. Jag tappade kontakten med utseendet på Ericssons växlar och basstationer för mobiltelefoni år 2000, men utvecklingen dessförinnan såg jag en del av. Och bara den var ju enormt omvälvande. För bortåt fyrtio år sedan var det mycket av hantverk och pusseljobb att sätta ihop en telefonväxel. Den levererades till montageplatsen i väldigt små prylar som sedan sattes samman där, och det var ett jobb som tog månader, kanske ibland år. Först var montörerna igång med skruvmejslar, lödkolvar och annat, och sedan kom provarna för att kontrollera att det hela fungerade. Mycket manuellt jobb var det.

En detalj: i de tidiga programminnesstyrda växlarna fanns det ju också minnen. Ett minne som innehöll en kilobits kapacitet vägde ungefär ett kilo och var som en stor kartong. Jag vet inte hur man lyckades sätta ihop dem (det gjordes på fabriken i Östersund) men de innehöll massvis av små magnetiska metallringar som var uppträdda på trådar och göts in i en svart massa. Imponerande teknik! Idag är det ju gigabit som gäller, och de behöver bara en liten obetydlig platta på några gram.

En annan gammal fin LM- modell, från 1896

En annan detalj: mycket av den datamängd som skulle matas in i telefonväxeln fanns på pappersremsor med hål i. Hålremsor med andra ord. Det var Facit i Åtvidaberg som levererade apparater för att skapa och köra hålremsorna. Och tidigt på sjuttiotalet avled den tekniken trots fina apparater, och Facit avled (fast det handlade om att man inte hängde med vad det gällde räkne- och skrivmaskiner). Så kom den modernare AXE med sina undervarianter, och där ersattes pappersremsan av en kassett med magnetband.

Redan in på åttiotalet var det slut med småpysslandet ute på montageplatserna. Och datorns minne fanns i små svarta fyrkanter på maskinlödda kretskort. Det mesta arbetet med telefonväxeln gjordes nu på fabriken, man kunde övergå till att leverera nästan färdiga enheter ut till montageplatsen och där kunde jobbet avslutas på några dagar. Själva volymen av material som skickades ut minskades också radikalt. Där det förut behövdes tre-fyra lastbilslass räckte det nu med ett.

Samt slutligen: den växel som nu skickades ut kunde göra mycket mer på mycket kortare tid än förut. Det var en följd av mikrodatorrevolutionen. Automatiserade fabriker spottade ut automatiserade och krympta växlar i allt snabbare takt. Det är med andra ord inte konstigt att det krävs allt mindre arbete. Och alla andra processer runtomkring, från konstruktion och marknadsföring till leverans och fakturering, har ju också datoriserats i allt mer sammanhängande processer. Teoretiskt skulle en AXE-växel kunna levereras på ett halvår när den tekniken var ny. När den hade hunnit mogna var den teoretiska tiden ungefär en vecka om jag minns rätt.

Men det finns ju också en annan aspekt: hur det arbete som ändå behövs skickas runt i världen. Mer om företaget. Dagens Arbete skriver:

Det här är ett företag som dragit in 140 miljarder kronor i vinst de senaste fem åren. Senaste rapporten, från tredje kvartalet i år, visade att Ericsson drog in nära 16 kronor i ren vinst på varje hundralapp de sålde för. En sådan vinstmarginal är få förunnat i dag.

Avindustrialiseringen fortsätter ändå.

I mitten på 1990-talet hade Ericsson uppåt 23 000 metallarbetare anställda vid de svenska fabrikerna.

Det var innan koncernledningen lärde svenska folket innebörden av outsourcing.

I dag återstår blott 4 000 metallarbetare vid Ericsson i Sverige.

I början av 1970-talet var det nog inte långt ifrån 4000 metallare bara i trakten av Telefonplan.

Bekymret är inte att teknik och produktionsmetoder utvecklas och att det krävs mindre arbete. Problemet finns i att slussa folk vidare. Den ständigt ökande produktiviteten är ju ett argument för kortare arbetstid och sänkt pensionsålder, som Birger Schlaug brukar framhålla. Galningarna i regering och opposition går åt det andra hållet, och jag begriper inte varför.

Patentligan

Det finns för många bra bloggare som plockar upp intressanta fakta. Om folk bara skrev smörja kunde jag strunta i dem och gå ut i solen i stället.

Här är ett intressant fakta som jag fiskat upp från vår storbloggande vän Lennart i Silicon Valley. Rangordningen i patentligan - antal patent i vissa länder per miljoner invånare. Sverige och Finland ligger bra till. Jag antar att det delvis beror av att storföretag som Ericsson och Nokia patenterar så mycket som möjligt av sina telefonisystem för att hindra konkurrentintrång. Men eftersom även andra länder gör samma sak bör siffrorna vara jämförbara, även om Japans siffror enligt originalartikeln i The Economist är en aning uppblåsta.

Att USA "bara" ligger trea kan bero av att man visserligen har stark teknologisk och vetenskaplig utveckling, men det finns vissa aber som håller ner antalet patent per innevånare. Högteknologi och vetenskap är inte så jämnt fördelat över landet som i Norden eller Schweiz och Japan. USA tyngs ner av stora fattiga och efterblivna områden där man kan tala om "ninjaekonomi" i ordets dåliga mening. Jag skrev lite om det här. Skolsystemet är kanske inte det bästa om man går utanför elituniversitet och dyra privatskolor. Vissa typer av vetenskap angrips av religiösa fundamentalister. Sambandet mellan forskning och industri blir sämre om de tillverkande enheterna skickas till utlandet. Pengar som drivkraft är inte alltid nyttig om det leder till att snabba vinster (och direktörsbonusar) prioriteras på bekostnad av långsiktiga investeringar. Å andra sidan antar jag att staten i USA, via det militärindustriella komplexet, har ett rejält inflytande i vad forskning och företagsamhet tar sig för. Det innebär att statliga pengar öses ut i forskning som kan leda till patent - men där har vi åter frågan om hur mycket av den militära forskningen som kan ge vinster i den "riktiga" (= civila) industrin. För att ta ett exempel från förra årtusendet: någon påpekade att japanerna satte in lasrar i konsumentprodukter som CD-spelare, medan amerikanerna höll på med sina rymdkrigsprojekt.

Jag gissar att det jag skrev om USA i rätt stor utsträckning kan tillämpas på Israel. Alla israeler är inte välmående supersmarta akademiker. En rätt stor del av befolkningen är araber eller orientaliska/afrikanska judar som möjligen kan vara smarta men inte har så stora resurser att utveckla någon smartness i patentligan.

Kina skulle vara en större patenterare om man inte fortfarande var ett land med mest jordbruk samt en industri som i mycket bygger på enklare tillverkning för utlandets räkning. Samtidigt finns det öar av avancerad forskning (som rymdindustri) men de räcker ännu inte till för att lyfta landet. Snarare finns risken att den nuvarande utvecklingen spårar ur, klyftorna i landet blir för svårartade och det hela slutar med en ny revolutionär smäll. Indien lutar åt samma håll. Öar av världsledande verksamheter, men sedan ett hav av fattig lantbefolkning (och uppror som sprider sig i de eftersatta områdena). Även om indierna lyckas kopiera Kinas modell med Speciella Ekonomiska Zoner, vilket är tvivelaktigt, är det knappast patentgivande högteknologi som kommer att dras dit.

Att det lilla Cuba ligger på 44:e plats är intressant. Landet har satsat på utbildning i bred skala, och det kanske kan löna sig även i det här avseendet. Men Ryssland med sina stolta vetenskapliga traditioner ... suck!