För en fosterlandsvän ...

... är det väl nationaldag alla dagar? Att Sverige fick en nationaldag ungefär samtidigt som eliten pytsade in landet i EU bör väl ge upphov till reflexioner - hur fosterlandsvänliga är landets överhet egentligen? Men överheten och folket är ju inte samma sak.

Äppelblom i vårt land - alltid lika vacker!

För dagens slabbiga "vänster" är det här en sak man inte klarar av att hantera. Hemsk med nationalism, det är väl rent av rasism!? - Jag minns vänstern omkring 1970, den var i stor utsträckning inspirerad av de stora nationella befrielsestriderna runt om i världen, samt strävan att hålla undan Sverige från ett hotande tredje världskrig och från europeiska elitprojekt. Kampen i Sverige var en del av en världsomspännande kamp, men här var det vår kamp, på egna villkor. Omkring 1970 var det ännu en lycklig tid när ingen Mona Sahlin påstod att svenskarna inte hade någon kultur annat än löjliga "små grodorna" (jämfört med kurderna då, som hade riktig kultur!) - ja, sådana grodor hade ännu inte hoppat ur ledande politikers munnar.

De internationella erfarenheterna säger oss att de stora framgångarna för nationella befrielserörelser och länder som valt sin egen väg utanför imperialismens kontroll nås när socialister och patrioter går ihop. I Sverige, ett imperialistiskt land, är den enheten svårare, och den underlättas inte av att delar av "vänstern" uppträder rent negativt och överlämnar patriotismen till folk på högerkanten.

Lätta vänliga sommarmoln över före detta folkhemmet

Det finns en möjlighet att allt går åt helvete, helt enkelt genom gammelsvensk lathet, dumhet, feghet, falskhet, slapp-liberalism där nästan vad som helst tolereras. Under större delen av sin historia var Sverige en fattig utkant. Sedan kom hundra år av uppgång på många områden. Nu kanske det är slut med det, och landet glider ner i en tröstlös stagnation, då och då avbruten av några skottsalvor eller en explosion.

Jag var och satt några blommor vid en gravplats för några dagar sedan. Det finns många lappar där med detta utseende:

Familjer, släkter, verkar dö ut. Ingen känns längre vid de äldres gravplatser. Ja, en del släkter kan verkligen ha försvunnit, dött ut eller utvandrat. Men jag undrar hur många gravar som "upphör" därför att dagens yngre helt enkelt ger fan i dem?

På den här väggen såg jag många röda "upphört"-lappar, men också en hel del vita där man ännu sökte gravrättsinnehavare.

Ett folk som ger f-n i sina gravar kan möjligen vara på utdöende. Gravarna är ju faktiskt en länk bakåt i vår historia, till människor som gör att vi är vad vi är idag.

Ja, det var väl några dystra tankar, men jag avslutar med ytterligare några bilder från ett sommarvackert land.

Det var lustiga molnformationer den dagen i början av juni ...

... och små molntussar gled fram över äppelträdet i Sverige.

"Sverige i dödläge"

Det här är en artikel som ursprungligen kommer från Michel Roberts blogg, originalet är här. Det finns väl ett och annat att kommentera, men istället för att jag skriver det på läsarens näsa kan ju läsaren få göra det själv.

Ordet över till Michael Roberts:

Sverige i dödläge

Sverige har länge varit "blandekonomins" affischbarn, den socialdemokratiska staten där kapitalismen är "formad" för att ge en välfärdsstat, jämställdhet och anständiga arbets- och levnadsvillkor för majoriteten. 2018 års valresultatet har lagt ned den historien.

I gårdagens val förblev socialdemokraterna, "blandekonomins" förmodade fanbärare, det största partiet med drygt 28 procent av rösterna. Men detta var dess lägsta andel i val sedan 1908. Det viktigaste affärsvänliga partiet, de så kallade Moderaterna, förlorade också röster och fick 19,7%. Hugget genom båda dessa partier, som har alternerat i decennier i regeringen, var uppgången för de så kallade Sverigedemokraterna (en oxymoron), ett anti-invandrarparti med nynazistiska rötter som fick 17,7 procent. De mindre partierna i mitten-högern och vänstern vann också - vänsterpartiet sköt upp till 8%. Mittenpartiet De gröna kördes över och misslyckades nästan med att få de 4% som behövs för att komma in i riksdagen. De två allianserna med socialdemokratin och de företagsvänliga partierna är nästan bundna med 40% av rösterna vardera - vilket ger Sverigedemokraterna maktbalansen i den nya riksdagen. Sådant är dödläget.

Det var emellertid en illusion att Sverige var en "tredje väg" mellan ohejdad frimarknadskapitalism och kommandoekonomisk autokratisk kommunism. Den svenska arbetarrörelsens stora vinster i början av 1900-talet har långsamt blivit omkastade. Och efterkrigstidens omdirigering av något av vinsten i svensk teknik och tillverkning till offentliga tjänster (ägd av en handfull familjer) slutade för årtionden sedan. Precis som i andra kapitalistiska ekonomier har neoliberalismens politik - en återgång till fria marknader, låg beskattning för rika och företag, nedskärningar i välfärdsstaten och reallöner, ökad ojämlikhet mm - verkat i Sverige sedan mitten av 1990-talet.

Varför infördes neoliberal politik i Sverige? Liksom i andra kapitalistiska ekonomier föll kapitalets lönsamhet kraftigt från mitten av 1960-talet (till mitten av 1990-talet när det gäller Sverige). Efter en kreditboom som kraschade, och en stor bankkris, gjorde Sveriges berömda tillverkningssektor en kraftig djupdykning. Det var då som Sveriges stora partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, antog en strikt politik för att öka vinstkvoten på bekostnad av välfärdsstaten och offentliga tjänster.

Sverige må fortfarande ha en mer jämlik inkomst- och förmögenhetsfördelning än USA och Storbritannien, men den är ändå mycket ojämn - och ojämlikheten har ökat snabbast sedan 1990-talet av alla avancerade kapitalistiska ekonomier. År 2012 var den genomsnittliga inkomsten för de högsta 10% av inkomsttagarna 6,3 gånger högre än för de nedersta 10%. Detta är en ökning från ett förhållande på cirka 5,75 till 1 år 2007 och ett förhållande på cirka 4 till 1 under mycket av 1990-talet. Sveriges rikaste 1% av löntagare såg sin andel av den totala inkomsterna före skatt nästan dubbleras, från 4% 1980 till 7% under 2012. Inklusive realisationsvinster uppnådde intäkterna i den högsta percentilen 9% under 2012. Samtidigt sjönk den högsta marginalinkomstskatten från 87% 1979 till 57% 2013.

I Sverige, som i de flesta andra nordiska länder, har skattereformer under 1990-talet minskat skattetrycket för rikare hushåll, t.ex. genom att minska kapitalbeskattningen och sänka eller slopa förmögenhetsskatt. Samtidigt har det varit nedskärningar i sociala förmåner för de fattiga.

Det som inte ofta är känt är att Sverige inte längre är höjden av offentliga tjänster. Landet är en av världsledarna i att låta offentliga tjänster som tillhandahålls av den privata sektorn betalas av regeringen. Ungefär en tredjedel av alla svenska gymnasieskolor är så kallade "friskolor", de flesta drivs av vinstdrivande företag, medan cirka 40 procent av primärvården är privatägd. Offentliga tjänster har outsourcats till nackdel för kvaliten. Svenska skolan har gått från att vara en av världens bästa i internationell ranking till "en av de mest mediokra".

Sverigedemokraternas uppkomst följer mönstret av så kallad populism som vi har sett i Tyskland, Frankrike, Italien, Danmark och andra EU-länder, liksom med Brexit i Storbritannien och Trump i USA. Det är en produkt av kapitalismens misslyckande att leverera efter slutet av guldåldern i mitten av 1960-talet, men särskilt efter den globala finansiella kraschen, den stora recessionen och den efterföljande långa depressionen.

Svensk kapitalism, ungefär som Tyskland (endast mycket mindre), har presterat bättre än de flesta andra kapitalistiska ekonomier sedan 2008. Men även i Sverige har den ekonomiska tillväxten minskat de senaste decennierna och särskilt sedan 2008.

Arbetslösheten må vara låg enligt EU-normer, men den officiella siffran döljer personer i arbetsprogram (tysk stil) och de som går på sjukpenning. Liksom i Tyskland är många jobb nu "osäkra" och lågavlönade, särskilt i små samhällen. Och det har skett en betydande minskning av de offentliga utgifterna till sjukhus, skolor, bostäder, pensioner och transport.

Och sedan är det invandring. Över 600 000 invandrare från Mellanöstern har kommit in i landet sedan den syriska / irakiska katastrofen (graf nedan). Många invandrare är unga ensamstående män och de har hjälpt kapitalistiska företag och statssektorn att övervinna en akut arbetsbrist för lågkvalificerade arbeten. Antalet invandrare per invånare är dock mycket högre än i någon annan europeisk ekonomi och det har ökat trycket på de offentliga tjänsterna som redan drabbas av neoliberala åtgärder.

Det har varit en massiv bostadsboom driven av låga räntor och kredit . Det har gynnat mellan- och överklassen, men arbetarklassen och invandrare kämpar för ordentligt boende (diagram - väntetid för hyreslägenhet i Stockholm). 

Sverige växer fortfarande mycket snabbare än mycket av övriga Europa, men det är mycket beroende av tillväxten av världshandeln och styrkan i den ekonomiska aktiviteten i Europa. Den starka tillväxten har åter drivits med en krediteldad konsumentbom, som under 1980-talet, liksom av extravärdet från invandrararbetet.

Stockholm har den näst högst uppblåsta bostadsmarknaden i världen, medan banksektorn blomstrar. De svenska bankerna har för närvarande tillgångar som är fyra gånger den nationella BNP, tvåa enbart efter Schweiz. 1980-talet upprepar sig.

Den reala BNP-tillväxten verkar stark på över 3% per år. Men om man eliminerar effekterna av extra invandrare arbetskraft är den reala BNP-tillväxten per person mycket lägre (under 1% år 2017). Den reala tillväxten per capita ses i genomsnitt vara endast 1% under årtiondet till 2026, enligt Konjunkturinstitutet.

De små samhällena i Sverige har upplevt låga löner, sämre tjänster och utsattes för en tillströmning av nya invandrare. Detta var grogrunden för Sverigedemokraternas rasistiska och nationalistiska budskap om "Sverige åt svenskarna". Socialdemokraterna betalar nu för sitt stöd till kapitalismen och den neoliberala politiken de senaste 20 åren.

Mer handel österut än västerut

Hela artikeln som hänvisas till nedan hittar man här. Det hänvisas till Stockholms handelskammare också, men på deras hemsida hittade jag inget. Hur som helst verkar det som om "östanvinden är starkare än västanvinden", för att citera ett gammalt poetiskt uttalande från Kina. Eventuellt använder svenska och kinesiska affärsintressen det nystartade handelskriget mellan USA och Kina till att styra om en del handel. Eller om det är en process som skulle fortgå ändå, enligt kapitalistisk logik. Är vinsterna högre i öster för svenska företag så är det väl roligare att göra affärer där, krångligare är det inte. "Non olet" (pengar luktar inte, som en romersk kejsare påpekade när han lade skatt på offentliga toaletter). Och är risken att råka ut för en galning med automatvapen mindre i Beijing än i USA är det ju inget minus det heller.

China surpasses U.S. as Stockholm region's biggest export market; #DonaldTrump's #tariffs can lead to United States weakening even more https://t.co/qzCS1I3F25 pic.twitter.com/66U0AjJHbw

— China Xinhua News (@XHNews) 6 april 2018

Kommer Sverige i skottlinjen för ett nytt handelskrig?

Det är bra när man kan plocka ut statistik enligt egna preferenser ur SCB:s databaser. Jag har använt en bas som heter "Varuimport och varuexport totala värden, bortfallsjusterat efter handelspartner, tabellinnehåll och år".

Här är handeln mellan Sverige och USA under fem år, 2010-2015. Det sista året hade vi ett exportöverskott på nära 60 miljarder kronor.

För att få lite perspektiv plockade jag fram motsvarande data för Ryssland ...

... och för Kina.

Att handeln med Ryssland faller torde vara vårt (regeringens alltså) fel. Om det är samma regerings förtjänst att kurvorna för Kina går upp vet jag inte, men däremot ser handelsutbytet inte så stort ut. Notera att värdeaxlarna på diagrammen har olika skalor, och på den kinesiska diagrammet är det blygsammare siffror än på det USAmerikanska.

Varför lägger jag upp de här diagrammen? - Jo, dels har förre utrikesexcellensen och evige gymnasisten Carl Bildt skrivit om USA-regimens nya inställning till handel, och de personer:

... som satts med ansvar för handelspolitiken.

Här handlar det till större delen om personer som delar presidentens närmast protektionistiska och merkantilistiska agenda med allt vad detta kan komma att innebära.

Det är den ekonomiska delen av den liberala världsordningen som nu sannolikt befinner sig i den mest utsatta positionen.

Uppenbart är att de vill skrota alla multilaterala handelsavtal man kan, och sedan möjligen ersätta dem med bilaterala sådana skräddarsydda för att uppnå någon form av balans i handeln. Och därmed är siktet primärt riktat mot länder som har mer eller mindre betydande överskott i sin handel med USA.

Allra främst är det självfallet Kina. Men i EU har länder som Irland, Tyskland och Sverige betydande överskott i handeln med USA. Vi exportera för ca 90 miljarder kr och importerar för ca 30 med kr.

Kursiveringarna är mina. Fast jag antar att länder som Sverige är för små i sammanhanget för att orsaka så mycket uppmärksamhet när Washington tar uti med handels(o)balansen. Den verkliga kolossen och fienden är Tyskland vilket Pål Steigan påpekar i sin blogg. Men det är klart, med en dokumenterad fientlighet mot the Donald från Löfven-regimen så ... tja, man vet inte. Det kan komma någon sur reaktion åt vårt håll också.


Det finns två saker här att fundera över: dels hur ser handeln ut i stort, och kan ett tapp åt ett håll kompenseras någon annan stans? Vi tar den första frågan med ett diagram som visar export och import mellan Sverige och resten av världen:

Här är tiden längre, 2000-2015. Under hela den tiden har Sverige haft överskott i utrikeshandeln. Det kan också uttryckas som att resurser som kunnat användas för aktiviteter här hemma i stället har skickats ur landet. En tumregel för handel är annars att man exporterar för att kunna importera, alltså att utrikeshandeln bör gå ungefär jämnt upp. Nu krymper gapet, så vi får se om idealet uppnås.

Andra frågan. Angående Ryssland så har ju svenska regimen hejat på en politik som gör att Ryssland vänder sig bort från västra Europa, ökar sin handel med andra områden i stället, samt bygger ut sin egen industri för att slippa sanktionspolitiken. Det är alltså inte säkert att det blir ett jätteskutt i handeln när sanktionerna tas bort. Förutsättningarna för utbyte har ändrats, och ryssarna kommer säkert ihåg även framöver vilka som varit dumma mot dem.

Vad kan kan minnas nu har Sverige åtminstone inte trampat på så många kinesiska tår på senaste tiden, så ur den synpunkten kanske det finns möjligheter även framöver. Men det hänger nog på att Sverige hänger på sidenvägsprojektet OBOR. Och jag vet inte om Löfvenregimen är förutseende nog att fixa en sådan sak. Annars antar jag att såväl råvaror som högteknologi är något kineserna kan tänkas köpa här - risken kanske är att de inte bara köper varorna utan produktionskällorna också, och betalar med $ med tvivelaktigt framtida värde. Och även om Kina och EU är intresserade av att stärka utbytet när handeln över Atlanten är osäker så är frågan hur starkt Sverige kommer att hävda sig i det sammanhanget.

Vad är "det svenska"?

Jag har haft World Values Survey uppe här på bloggen några gånger. Första var redan i februari 2009, när jag presenterade den här bilden:

För att sammanfatta väldigt kort: Internationellt sett är Sverige extremt vad det gäller sekularisering och individualism. I augusti förra året hade jag anledning att återkomma till vår "avantgardekultur".
Senast var i augusti i år, när inställningen till politik berördes.

Här är en intressant fråga som ställs i dessa internationella undersökningar:

Generally speaking, would you say that most people can be trusted or that you need to be very careful in dealing with people?

Jag har gått in på WVS sida och kört lite statistik. Av bilden ovan förefaller Sverige och Zimbabwe vara totala motsatser, så jag valde dem, samt världens folkrikaste land - Kina. Hur svarade folk på frågan om tillit under den senaste undersökningen som gjordes 2010-2014? Kan man lita på de flesta människor, eller måste man vara väldigt försiktig. Jo, så här:

	China	Zimbabwe	Sweden
Most people can be trusted	60,3	8,3	60,1
Need to be very careful	35,2	91,7	37,2

Likheten mellan Kina och Sverige får sägas vara slående, olikheten mot Zimbabwe detsamma. Men här är en intressant detalj till: första gången den här frågan ställdes var 1981, och då såg svaren för Sverige ut som följer:

Most people can be trusted		52.5%
Can´t be too careful		39.5%

Nu skall man nog inte dra för stora växlar på små procentuella förändringar, men är det uppåt åtta procentenheters skillnad kan det vara anmärkningsvärt. (Kina finns med första gången i en mätning 1990, tilliten var då obetydligt lägre än ovan.)

Här vill jag komma med en länk igen, till någon som irriterar somliga av mina läsare: Karl-Olov Arnstberg har skrivit en artikel om "statsindividualismen". Jag tror att den kan ha viss betydelse för att förstå hur ett land som är världens mest individualistiska samtidigt har en befolkning som har så stort förtroende för politiska ingripanden. Svaret kan vara att staten/det offentliga har stöttat individualistiska lösningar på livets problem och får då förtroende tillbaka, inklusive att ta ut väl tilltagna skatter.

Som alltid: man kan diskutera faktaurval och slutsatser, men samhällsvetenskap är ingen exakt naturvetenskap - och därmed ökar utrymmet för tolkningar av grunddata. Men om man kombinerar en hög nivå på förtroendet mellan människor, och stor tillit till politiska lösningar av samhälleliga problem kanske man har hittat en del av det där "svenska" som somliga påstår inte finns, eller placerar på fel ställe. "Det svenska" sitter inte i knätofsen, det sitter i huvudet. Och jag skulle nog påstå att det går tillbaka till tider långt innan någon visste vad en välfärdsstat kunde hitta på.

Varumärkesförfalskning

Canvas är numera ett internationellt varumärke, som den serbiska frihetsrörelsen Otpor var.

Se vidare intervjun i Svenskan. Hittills har den fått tre kommentarer, först en utskåpning och två som håller med utskåparen.


Revolution med humor och icke-våld som väg är den lustiga rubriken. Är det lika roligt som det låter? Eller just bara ett varumärke som påstås handla om revolution men i själva verket är förfalskning? För hur mycket har dessa så kallade färgrevolutioner, växtrevolutioner etc. varit värda? Har de inneburit de genomgripande samhällsförändringar som verkligen kan behövas på många håll, eller bara att en elit ersätts av en annan? - Och att den nytillträdda eliten raskt själv blir förtryckande, tjuvaktig, samt så snabbt som möjligt skall med i EU (om 'revolutionen' råkar inträffa i EU:s närområde) eller NATO, är det en tillfällighet? Sedan är det inte så viktigt med demokrati och samhällsförändringar längre (eller med "humor och icke-våld"), och student-idealisterna får stå där med lång näsa - såvida de inte själva kan ta sig in i det nya härskande skiktet. Och är det en tillfällighet, eller är det kanske något som ingick i varumärkesgängets planer redan från början?

Jugoslavien sprängdes i ett antal inte helt lyckade småstater. Sudan sprängdes förra året när södra delen blev självständig. Irak har i praktiken delats och Syrien står på tur. Bör inte begreppet "självständighet" också betraktas som varumärkesförfalskning? Snygg etikett men sjaskigt innehåll!

FN-sändebudet Michael Sahlin skriver att det delade Sudan riskerar att bli två "misslyckade stater". Nu uttrycker han sig som diplomat ganska diplomatiskt, men vi kan väl säga rent ut att delandet av Sudan inte var helt lyckat. Det verkar handla mer om olja och regional storpolitik än vad folken där anser. De lokala konflikterna fortsätter.

Dessutom antar jag att försöken att lossgöra Darfur från Sudan inte är slut ännu. Det finns Hollywood-skådisar som säger sig kämpa för Darfur, liksom Tibet är en stor fråga för vissa. Propagandan jobbar på alla nivåer men alltid i en bestämd riktning. Vad händer om Sverige skulle börja föra en oberoende utrikespolitik och kanske till och med reformera inrikes på ett sätt som utrikes krafter inte uppskattar? Kommer det plötsligt att poppa upp samiska och tornedalska 'befrielsefronter', kommer Republiken Jämtland att få vapenleveranser så att man kan försvara sig mot de svenska övergreppen, etc.? - Håll ögonen öppna! När stjärnögda aktivister kommer och pratar om 'revolution' eller 'självständighet' så bör erbjudandet, varumärket, underkastas en sträng granskning!

Freden 1809

Lotta Svärd, ett rejält fruntimmer. Om någon funderar varför det finns en militär organisation av kvinnor som heter Lottarörelsen så har vi ursprunget här

Jaha, då är det dags att fira eller sörja det fredsslut 1809 som innebar att Finland (och en del av det gamla Sverige) försvann in i det ryska imperiet. Om man frågar en finsk historiker kanske han/hon säger att det var den dagen 1809 som Sverige bildades. Ett litet mångnationellt imperium vid Östersjön blev en nationalstat.

En av mina förfäder, korpral Brink från Funbo utanför Uppsala, var med i det kriget. Han kom dock aldrig fram till fronten utan dog av sjukdom i Umeå 1808. Det var det vanliga sättet att dö i krig på den tiden - fältsjukan kallades det. Osunda förhållanden i fältlägren gjorde att folk dog som flugor innan de hann börja skjuta på varandra. Brink hade varit med några år tidigare i strider mot fransmännen i norra Tyskland. Där räddade Upplands regemente livhanken genom att slänga utrustningen och springa sin väg, vad jag förstår. De svenska indelta knektarna stod sig slätt mot Napoleons massarméer. Men anstormningen av olämpliga bakterier i Umeå blev korpralens död.

Nå, 1808 angrep Ryssland Sverige och efter ett års krig hade ryssen segrat. Man hade hjälp av att fästningen Sveaborg utanför Helsingfors, som skulle ha legat som en permanent hot i i ryggen på eventuella angripare kapitulerade. Ett skändligt förräderi. Det finska folket var inte intresserat av att komma under ryskt välde, men det fanns element inom överklassen som gärna bytte sida. Karriärmöjligheterna kunde vara bättre på ryska sida. Man kan jämföra med EU-entusiasm idag inom vissa kretsar.

Sveaborg. Jag hade finska förfäder som var med och byggde där på 1700-talet

Hur skulle det ha gått om Finland bevarats inom det svenska riket? Det spekuleras om i en SvD-artikel. Och därmed är man inne på facket "kontrafaktiskt historieskrivning". Med andra ord att man lämnar det som verkligen hänt och spekulerar om vad som hänt ifall något annat hänt.

En sak som är värd att notera är att det Finland som Sverige förlorade 1809 var mindre än den finska republik som upprättades 1917/1918. Men några år efter 1809 så utvidgades "Storfurstendömet Finlands" gränser med stora områden i öster, i Karelen och på Karelska näset. En del av dem (som staden Viborg och en landremsa söder därom) hade legat inom det gamla svenska riket ända sedan tidig medeltid, men mycket var land som bara under en kortare period varit svenska. När Finland blev självständigt kom därmed den nya riksgränsen att ligga inom kanonhåll från Petrograd/Leningrad, och dessutom fick en del finnar för sig att försöka erövra områden som aldrig funnits inom det svenskfinska riket. Vilka slutsatser den sovjetiska ledningen drog mot slutet av 1930-talet vet vi. Det kanske hade varit lugnare för finnarna om östgränsen från frederna 1721 eller 1743 hade behållits.

Nå, bra eller dåligt? Det finska språket fick sig en pusch framåt med rysk hjälp, och blev litteratur- och förvaltningsspråk. Elias Lönnroth åkte runt i Karelen och upptecknade folksånger och sammanställde det mäktiga Kalevala. Sverige fick fred i nästan 200 år, den som nu brutits genom vårt egendomliga engagemang i Afghanistan. Sverige fick en buffert mot Ryssland. Man kan undra om den ekonomiska utvecklingen hade blivit bättre eller sämre om de två rikshalvorna hade fortsatt att hänga ihop. Båda var ju fattiga men hade en hel del rikedomar att utnyttja.

Hyvä Suomi kan man väl säga i alla fall.

Taktik för att sänka ett land

Hur gör man för att sänka ett land som förvisso har en del problem men som ändå borde kunna räddas? Studera exemplet USA, det verkar lärorikt. För vad händer där? - Jo, de som vill sänka landet proklamerar helt enkelt att det är perfekt! Låter det konstigt? Inte alls! För det finns ju inget behov av att ändra något som är perfekt, det kan ju bara rulla på! Om det är något det är fel på så är det omvärlden!

Nu finns det ju visserligen en del tråkiga saker att diskutera i USA: snudd på federal ekonomisk bankrutt och liknande på delstats- och lokal nivå, svåra sociala problem, sönderfallande infrastruktur, dåliga skolor, sjukvård i kris, förlorade krig ... men det pratar man bara bort! Landet är perfekt, säg inget annat!

Nu säger visserligen en del människor att det finns problem här och där, men hur bemöter man det? - Helt enkelt genom ursinniga verbala angrepp, gärna med vapenhot i bakgrunden.

Exempel: Tycker någon att det är stöld när krigsindustrin mjölkar statskassan genom överfakturering av illa utförda tjänster kan man alltid skrika om att denna person inte stödjer trupperna, är opatriotisk, stödjer terrorister, hatar Amerika! Samma metod kan användas i vilken fråga som helst. Det viktiga är inte fakta, det viktiga är att åstadkomma maximalt aggressivt röstläge för att skrämma kritiker till tystnad. (Under Andra världskriget tog staten i USA krigsprofitörer i örat, men det var ju andra tider då ...)

Märklig taktik, men den har hittills fungerat ganska bra. USA går mot botten medan Kina flyter iväg mot nya djärva mål. Eftersom Obama hellre verkar vilja räcka ut handen mot denna extremgrupp av galningar i stället mot de tre fjärdedelar av folket som är rätt vettiga fortsätter USA att sjunka. Och det är ju också konstigt.

Eftersom Sverige inte är USA måste eventuella förstörare byta taktik. I stället för att proklamera att landet är perfekt och inte har behov av förändring måste man i stället hävda att ingenting är bra här. Särskilt inte de saker som är bra och tjänar folket. Fast det finns nog inte så många av den sorten verbala ligister och språkförstörare här, vi har väl ett antal gapiga övervintrande nyliberaler som numera har svårt att göra sig hörda men inte så mycket mer. Håhå jaja, jag säger bara det: stick härifrån då om det inte passar, era usla Sverigehatare. Gud bevare Sverige!

Vi var med också!

När jag ögnar igenom nyheterna från HuffPo ser jag att Obama skall åka till Ghana och besöka en utskeppningsstation från slavhandelstiden. Cape Coast. Låter bekant tycker jag, är det inte ...? Jodå, här står det:

The Cape Coast Castle was the main point of departure for many slaves captured from the hinterlands and sold to slave merchants who transported them to America.

The building was started by Swedes in 1654 and completed by the British after they captured the castle and transformed it into the capital of their colonial administration of then 'Gold Coast' - now Ghana.

Jag kursiverade det intressanta stycket. Jodå, i mitten av 1600-talet misslyckades Sverige såväl med kolonin i Delaware som kolonin, eller snarare handelsstationen med inriktning på slavar, i Guldkusten (nuvarande Ghana). Vi blev utslagna av starkare konkurrenter, engelsmän och holländare. Danskarna lyckades hålla sig kvar längre i Afrika och Västindien, men Sverige hade i alla fall en västindisk ö (inklusive slavar) under nästan hundra år: Saint Barthelemy.

Så vi var med i den stora plundringen av Afrikas mänskliga resurser till förmån för plantagerna och gruvorna i Amerika. Men även gruvorna och järnbruken i Sverige profiterade på slavhandeln, för det var svenskt järn i slavarnas kedjor! Slavarna producerade eftertraktade kolonialvaror som socker, kaffe och bomull som transporterades till Europa. En del varor såldes till afrikaner som betalning för slavar, och på det sättet skapades den stora triangeln av varor mellan Europa, Afrika och Amerika, och där skapades rikedomarna som grundlade den europeiska kapitalismen och det elände som tryckte ner Afrika i skiten.

Och Sverige var med. Fast det vill man kanske inte tala så högt om numera.


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Filosofi, musik, zebrafinkar, Anders_S skriver Finansfamiljerna och makthavarna under 40, Johan Frick skriver Polisen är mördare, Kaj Raving skriver Samma kapitalister här som där, Jinge skriver Är ungdomarna nöjda med Vanja och LO?, Tuss skriver Tyvärr, Kjöller, vi har ingen medborgarlön ännu

Nationaldagen i ett par bilder

Det verkar som en del inte riktigt uppfattat att "svenska flaggans dag" har utgått och i stället ersatts av en nationaldag som väldigt många undrar vad den är bra för. Dock, när jag var ute och tog de här bilderna råkade jag få syn på den handritade affischen ovan på Mariatorget. Går man tillbaka trettio eller fyrtio år gick det väl ännu att få folk upprörda genom att "skända flaggan", men idag är väl de flesta så avtrubbade att det krävs andra typer av provokationer.

Undrar vad som skulle hända om man samlade ihop ett gäng som gick gatan fram och ropade "Sverige, Sverige, solidaritet!" och viftade med vår flagga, vacker som en solig sommarhimmel? Med tanke på att den regerande maffian har dragit hit en hel j-a NATO-övning kanske det inte vore en så dålig idé?




Fast då kanske en sådan här företeelse kom farande med fart? Jag har aldrig sett något sådant förut men det verkar som poliserna har börjat åka omkring i något som påminner om ett kassaskåp på fyra hjul.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Danmark vinner med 2-1, Anders_S skriver Jordskredssejr til venstrefløjen - en liten analys, kimmuller skriver Zengakuren, Björn Nilsson skriver Strängteori - gammalt påhitt?

Dröm och verklighet i social rörlighet

Det där med nyttan av jämlikhet förtjänar att upprepas. Jag har skrivit om den ur några olika synvinklar tidigare som här, här, här och dessutom här. Nu är Aftonlövet i farten med en ledarartikel i ämnet igen, och som i en av mina länkar här handlar det om jämförelsen mellan Sverige och vissa andra länder - då i första hand USA, men även Storbritannien och andra ställen där jämlikhet inte står så högt i kurs.

Egentligen är den grundläggande mekanismen inte så svår att förstå: i ett jämlikare samhälle är det lättare att jobba sig uppåt än i ett med mindre jämlikhet eftersom avståndet mellan topp och bas är kortare. Det är lättare att klättra uppför en platt pyramid än en brant. Och fallet för de som rutschar utför blir inte så ödeläggande om klyftorna är små.

Aftonbladet skriver i ledaren:

Om din far tillhör de allra fattigaste i USA är sannolikheten 42 procent att du själv kommer att tillhöra de allra fattigaste när du blir vuxen. I Sverige är samma siffra 26 procent. Den sociala rörligheten är alltså betydligt högre i Sverige, det visar Daniel Linds rapport ”Hur långt från trädet faller äpplet?” skriven på uppdrag av arbetarrörelsens ekonomiska råd.

Fattigdomen håller människor tillbaka i generationer. Även i Sverige. Samtidigt tycks alltså förutsättningarna för att en person ska lyckas bryta med sin bakgrund vara bättre i vårt samhälle än andra. ”Den amerikanska drömmen” är som mest sällsynt (eller kanske just en dröm) i sitt eget hemland.

Ja, detta är alltså en partsinlaga från arbetarrörelsen. Från liberal sida kanske man kan plocka upp några karriärmänniskor i USA för att visa att "det visst går att ...." etc etc. Men det är bättre att inse hur det fungerar i verkligheten än i drömvärlden.

Om idealen förverkligades i USA skulle "den amerikanska drömmen" vara död och förvandlad till vardaglig verklighet. Nu används en drömbild för att få folk att just drömma i stället för att se verkligheten - den blir verkligen ett opium för folket! - Men många vet nog hur det förhåller sig. Är man därnere på botten så är man därnere, och uppåt kommer man aldrig. Den tiden är förbi.

Daniel Linds rapport visar hur politik spelar roll: den sociala rörligheten skiljer sig åt mellan olika samhällssystem. Så vad kan vi göra för att säkerställa en fortsatt hög social rörlighet i Sverige?

Om det vet vi för lite. Regeringen borde samla de bästa forskarna och tillsätta en utredning. Få saker borde vara viktigare än att se till att vad som spelar roll i samhället inte är vart du kommer från, utan vart du är på väg.

"Olika samhällssystem" är verkligen att ta i. Däremot tillhör Sverige och USA olika flyglar av kapitalismen. Att regeringen skulle vilja utreda sitt ideologiska misslyckande kan man tvivla på. Själva idén låter ganska så svensk - vi har ett problem, tillsätt en utredning! Vad sägs om alternativet - vi har ett problem, kalla in röda gardet! Det vore väl något för Arbetar-Fredrik!

En notering som jag nog gjort tidigare är att "rörlighet" faktiskt kan gälla åt flera håll. När "hög social rörlighet" förespråkas tänker man sig nog att det gäller att duktiga människor skall kunna ta sig fram och förbättra sitt liv i samhället utan att någon sätter krokben för dem. Men det kan ju också betyda att en del åker iväg åt andra hållet, möjligen ända tills det blir en kraschlandning i närmsta rännsten. I dagens läge kan vi se dels att klyftorna växer, dels att skikt av höga tjänstemän ("direktörer") ser till att kapa åt sig så mycket att de verkligen aldrig skall behöva riskera att få äta blodpudding till middag. Och lika väl som översta skiktet permanentar sig på toppen kommer de längre ner att vara fastspikade där så länge de inte gör något åt det.

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Påven bannar Nietzsche, aik-micke skriver Taktiksnack med Sahlin, Björn Nilsson skriver Draksådd, aik-micke skriver Surf-fynd!, totalavloning skriver Total Avlöning 13/4/09 Skit på en pinne., kimmuller skriver Min chef luktar illa

Historia och klass - exempel svensk sjöfart

Den här saken har Foto-Lasse tagit upp tidigare, men jag kör en egen variant som varande historieintresserad.

Man brukar säga att det är segrarna som skriver historien, och den svenska hållningen mot Tyskland under Andra världskriget har inte varit ett undantag - det är en av slutsatserna som dras av Martin Estvall. Han har skrivit en avhandling som heter Sjöfart på stormigt hav. Sjömannen och Svensk Sjöfarts Tidning inför den nazistiska utmaningen 1932-1945. Den lades fram i Växjö i förra veckan. Hoppas det gick bra.

Det fanns ingen entydig svensk hållning, utan olika grupper agerade på olika sätt. Vad jag förstår av referatet kan man ytterst se två klasser som agerar utifrån sina egna intressen.
I sjöfolkets tidning Sjömannen slog man hårt mot det nazistiska Tyskland och ville göra motstånd på olika sätt. Av detta såg man inget i redarnas Svensk Sjöfarts Tidning. Redarna ville inte ha något bråk med tyskarna. Det var också redarnas linje som stod bäst i samklang med vad samlingsregeringen gjorde.

Efter kriget har regeringspolitiken blivit "den svenska hållningen", utan särskilt mycket hänsyn till andra meningsyttringar. För detta har Sverige kollektivt ställts vid skampålen som undfallande mot Tyskland. Men varför skall en till stora delar antinazistisk svensk arbetarklass jagas in i samma fålla som en till stora delar anpasslig borgerlighet? Varför framhålls gärna borgerliga antinazister men inte arbetare när man ändå vill hitta positiva exempel? Och kan det ha funnits en alternativ klassbaserad historieskrivning hela tiden som dock tryckts undan som ej acceptabel när den officiella historieskrivningen gjordes. Fundera på saken!

Till minnet av en tvångsskilsmässa

En av de klassiska illustrationerna från Runebergs Fänriks Ståhls sägner

1809 klövs det svenska riket. Finland, och de delar av Sverige som låg mellan Torne och Kemi älvar, övertogs av Ryssland. Åland förlorades också. Det är frågan om det skall firas eller beklagas. Delar av den dåvarande överklassen i den finska riksdelen kunde fira, för när de gick i tjänst hos den ryske tsaren öppnades karriärmöjligheter som den svenske kungen aldrig hade kunnat ge dem. Som guvernör i Alaska exempelvis. Dessutom höll finnarna en god standard i jobbet och blev uppskattade av sina ryska chefer.

Bönderna var mer tveksamma, de visste ju hur bönder i Ryssland behandlades. Därborta fanns livegenskapen kvar. Men ryssarna var länge inte särskilt intresserade av att blanda sig i de inre finska angelägenheterna, de ville mest ha finskt område som skyddszon för Sankt Petersburg. När engelska flottan under Krimkriget angrep Finland kämpade finnarna tappert mot de perfida engelsmännen. Det var först mot slutet av 1800-talet som förhållandet mellan finnar och ryssar surnade till.

En annan klassiker: Döbeln vid Jutas

En vänlighet med oförutsedda framtida följder som ryske tsaren gjorde på 1810-talet var att han återställde den finska gränsen på Karelska näset till där den legat fram till Karl XII:s krig. Det innebar att när Finland blev självständigt 1917 kom gränsen att ligga farligt nära Leningrad ur sovjetisk synpunkt, vilket ledde till vinterkriget 1939-1940.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg utan blicka bakåt mot 1809. Riksbanken minns genom att ge ut en enkrona med speciellt utseende. Jag trodde det var bilden på skärmen som var oklar, men baksidan skall tydligen se ut som till höger nedan, en del streck som symboliserar vågorna på havet mellan länderna (varför inte några vågor på Torne och Muonio älvar också?).




Det finns naturligtvis en hemsida för detta märkesår - den heter Märkesåret 1809.

Den som är begiven på kontrafaktisk historieskrivning, alltså när man gissar vad som hade hänt om något annat än det som verkligen hände skulle ha skett, kan ju fundera på vad som hänt om Sveaborg inte kapitulerat för ryssarna tidigt under kriget 1808. Antag att detta "Nordens Gibraltar" vid Helsingfors' inlopp hade hållit ut, väntat in våren och islossningen och fått stöd av den svenska flottan som då ännu var ganska stark. Hade det kunnat påverka kriget? - Tja, säg det. Och hade det varit bra på lång sikt?

Genom att Finland förlorades uppkom Sverige (enligt en del finska historiker) och det var ett Sverige med ganska bra läge, avsides långt norrut. Efter att vi förlorat de sista besittningarna i Tyskland var Sverige borta från den stora och farliga politiken i centrala Europa, och landet var knappast första målet att angripa för en stormakt. Utkantsläge och neutralitet var en bra kombination för framtiden. Sverige kunde hanka sig fram som en fattig utkant på 1800-talet, för att under 1900-talet ta klivet till en av världens rikaste länder. Hade detta skett även i ett enat svensk-finskt rike?

Det finns en debattartikel i Dagens Nyheter där Miljöpartiets Maria Wetterstrand överraskande nog angriper från vänster och pekar på klassförakt mot inflyttade finnar. Det mesta som står i artikeln kan jag hålla med om, utom det ganska vanliga påståendet om svenskar som överklass i Finland. Man skall nog inte förväxla en liten överklassgrupp svensktalande i Helsingfors med exempelvis svensktalande i Österbotten eller Åbo skärgård. En del av min släkt kommer från Finland och så vitt jag vet var de i allmänhet svensktalande, men inte fasen var de överklass. Tidvis var det svårt med mat på bordet.

Mormors mor Karolina Åkerblom, född i Nådendal 1840 i det ryska storfurstendömet Finland. Hennes mor- och farföräldrar kom från landsbygden utanför Åbo, i det svenska storfurstendömet Finland. Mannen hon var gift med kom från trakten av Vasa, han var österbottning alltså.

Det finns en intressant aspekt av det där med språk och klass: när den finska nationalismen började växa till sig mot slutet av 1800-talet bytte en del folk namn från svenskt till finskt. Och vad jag vet var det bland högreståndspersoner detta skedde. Jag antar att dessa borgare ville skapa sig en egen nationell plattform som varken var svensk eller rysk. Hette man Georg kunde man signalera finskhet genom att ändra det till Yrjö, och sedan kanske gå ut och basa över purfinnarna.

Men vi vet för lite om Finland, det har Wetterstrand rätt i. Man kan gott kalla det för storsvensk högfärd. Och högfärd är inte bra.

Dålig svensk uppslutning

I ett nyhetsbrev från Nättidningen Svensk Historia berättas om ett nyupptäckt dokument där självaste Hitler klagar över den dåliga svenska uppslutningen till SS. Inte mer än ungefär 160 svenska frivilliga var med och slogs mot bolsjevismen, vilket måste betraktas som försumbart i förhållande till att Danmark och Norge kunde prestera bortåt 6000 man var. Om man sedan betänker att Danmark och Norge på ett ungefär tillsammans hade lika stor befolkning som Sverige blir det ännu tydligare hur motvilliga svenskarna var. De svenskar som i olika sammanhang dök upp på den tyska sidan - som frivilliga i tyska Waffen-SS eller i finska armén i fortsättningskriget - var en minoritet som bara är intressant om man just är intresserad av udda minoriteter. Att de skulle orsaka någon sorts nationell skuldkänsla har jag svårt att inse.

Den svenska frivilliginsatsen i Spanien var inte enorm den heller, men där var det åtminstone tre gånger så många svenskar som stred mot fascisterna. Fanns det någon svensk på fascisternas sida där? - det har jag inte hört något om.

Idag finns svenskar tillsammans med mordiska imperiemakter i Afghanistan. Kanske något tycker att det räddar Sveriges ära på något sätt. Själv tycker jag att det är skamligt.

Det nordiska försvarsförbundet - repris?

Det har snackats en del om militärsamarbete med Norge de senaste dagarna. Eftersom Norge är NATO-medlem är det också bara snack att påstå att ett sådant samarbete inte skulle dra Sverige närmare NATO, vilket delar av den politiska eliten i Sverige önskar. (Varför denna önskan? Idag handlar NATO i mycket hög grad om USA:s kolonialkrig i Asien som synbarligen inte går bra, så jag förstår inte varför vi skall blanda oss in med ett gäng förlorare. Engelsmännen har givit upp i Basra exempelvis.)

Det fanns andra alternativ i Norden i slutet av 1940-talet. Jag undrar om de går att plocka fram igen. 1948 diskuterade Sverige, Norge och Danmark att bilda ett försvarsförbund. Det sprack i början av 49 när Norge och Danmark beslöt sig för att gå in i NATO. Det fanns flera olika skäl men norsk ovilja mot Sverige var en viktig orsak. Dessutom var det Sverige som hade resurserna vid den tiden medan de andra var rätt så nedgångna efter den tyska ockupationen - det hade nog inneburit att Sverige fått betala det mesta av notan för försvarsförbundet.

Idag är läget annorlunda. Vi kanske kan bortse från Danmark som är alltför komprometterat med sin Irakexpedition, men Sverige och Norge är mer ekonomiskt jämbördiga och en del norska komplex och svensk arrogans borde ha försvunnit vid det här laget. Möjligheterna till samarbete borde vara större nu. Det stora kruxet är NATO. Om Norge gick ur NATO skulle ett militärt samarbete som syftade till ett försvar som hade omgivningens förtroende men inte behövde väcka dess oro vara möjligt. Kunde man få med Finland i detta nya försvarsförbund så skulle Skandinaviska halvön och en stor del av Östersjön kunna dras undan från supermaktsrivaliteten.

Det snackas en del om Rysslands återkomst också. Jag kanske gissar fel, men den stora rivaliteten och kanske hot om krig finns mellan USA och Kina. alltså vid Stilla havet. Kina och Ryssland bygger ut sitt militära samarbete i Shanghaigruppen. Smäller det så är det troligare att det smäller i öster, mindre troligt att det gör det just i Skandinavien - speciellt om vi ser till att det finns ett område häruppe som inte kan vara basområde för angrepp utåt, samtidigt som det har förmåga att försvara sig.

OK, det här är utopi, men man kan väl få fundera lite i de här banorna i alla fall?

Varför skall vi sköta om Sverige?

En artikel i Dagens Industri skriver att svensk livskvalitet lockar tysk arbetskraft. Välbetalda tyska arbetare vill flytta hit på grund av mindre stress och bättre trygghet.

Nu får jag vatten på min kvarn igen: om Sverige skall vara ett bra och attraktivt land att bo i gäller det att slå vakt om alla de fina kvaliteter vi har. Allt är förvisso inte perfekt, men mycket är bra, och att riva ner det i någon slags jakt efter att efterlikna England och USA är milt sagt dumt. Det är snarare så att även USA skulle kunna vara en källa för invandring till Europa och Sverige om det krisar till sig rejält därborta. Liberalt anständiga personer som inte står ut med en alltmer religiöst och politiskt inskränkt samhälle exempelvis kanske kan söka en fristad på den här sidan av Atlanten?

Eller för att ta det från en annan synvinkel: om Sverige är bra för svenskarna att leva i kan vi också få in bra folk utifrån. Välfärden blir en konkurrensfördel. En åldrande befolkning gör det nödvändigt med invandring. Hur man ser detta i förhållande till arbetslösheten kan vara en annan fråga, men grundregeln är ändå att välfärdssamhället inte skall rivas ner utan snarare bör förstärkas.

Patentligan

Det finns för många bra bloggare som plockar upp intressanta fakta. Om folk bara skrev smörja kunde jag strunta i dem och gå ut i solen i stället.

Här är ett intressant fakta som jag fiskat upp från vår storbloggande vän Lennart i Silicon Valley. Rangordningen i patentligan - antal patent i vissa länder per miljoner invånare. Sverige och Finland ligger bra till. Jag antar att det delvis beror av att storföretag som Ericsson och Nokia patenterar så mycket som möjligt av sina telefonisystem för att hindra konkurrentintrång. Men eftersom även andra länder gör samma sak bör siffrorna vara jämförbara, även om Japans siffror enligt originalartikeln i The Economist är en aning uppblåsta.

Att USA "bara" ligger trea kan bero av att man visserligen har stark teknologisk och vetenskaplig utveckling, men det finns vissa aber som håller ner antalet patent per innevånare. Högteknologi och vetenskap är inte så jämnt fördelat över landet som i Norden eller Schweiz och Japan. USA tyngs ner av stora fattiga och efterblivna områden där man kan tala om "ninjaekonomi" i ordets dåliga mening. Jag skrev lite om det här. Skolsystemet är kanske inte det bästa om man går utanför elituniversitet och dyra privatskolor. Vissa typer av vetenskap angrips av religiösa fundamentalister. Sambandet mellan forskning och industri blir sämre om de tillverkande enheterna skickas till utlandet. Pengar som drivkraft är inte alltid nyttig om det leder till att snabba vinster (och direktörsbonusar) prioriteras på bekostnad av långsiktiga investeringar. Å andra sidan antar jag att staten i USA, via det militärindustriella komplexet, har ett rejält inflytande i vad forskning och företagsamhet tar sig för. Det innebär att statliga pengar öses ut i forskning som kan leda till patent - men där har vi åter frågan om hur mycket av den militära forskningen som kan ge vinster i den "riktiga" (= civila) industrin. För att ta ett exempel från förra årtusendet: någon påpekade att japanerna satte in lasrar i konsumentprodukter som CD-spelare, medan amerikanerna höll på med sina rymdkrigsprojekt.

Jag gissar att det jag skrev om USA i rätt stor utsträckning kan tillämpas på Israel. Alla israeler är inte välmående supersmarta akademiker. En rätt stor del av befolkningen är araber eller orientaliska/afrikanska judar som möjligen kan vara smarta men inte har så stora resurser att utveckla någon smartness i patentligan.

Kina skulle vara en större patenterare om man inte fortfarande var ett land med mest jordbruk samt en industri som i mycket bygger på enklare tillverkning för utlandets räkning. Samtidigt finns det öar av avancerad forskning (som rymdindustri) men de räcker ännu inte till för att lyfta landet. Snarare finns risken att den nuvarande utvecklingen spårar ur, klyftorna i landet blir för svårartade och det hela slutar med en ny revolutionär smäll. Indien lutar åt samma håll. Öar av världsledande verksamheter, men sedan ett hav av fattig lantbefolkning (och uppror som sprider sig i de eftersatta områdena). Även om indierna lyckas kopiera Kinas modell med Speciella Ekonomiska Zoner, vilket är tvivelaktigt, är det knappast patentgivande högteknologi som kommer att dras dit.

Att det lilla Cuba ligger på 44:e plats är intressant. Landet har satsat på utbildning i bred skala, och det kanske kan löna sig även i det här avseendet. Men Ryssland med sina stolta vetenskapliga traditioner ... suck!

Ockupation

Igår kunde opatriotiska danskar och norrmän fira ockupationsdagen - den 9 april 1940 ryckte tyska styrkor in i våra grannländer.

Alla som inte var quislingar har nog andra synpunkter. Men faktum är att många tusen danskar och norrmän inte hade några svårigheter att på olika sätt ställa upp och jobba för de nya herrarna.

Varför inte Sverige ockuperades vet jag inte. Det har sagts någonstans att Tyskland saknade några divisioner för en sådan operation. Men ur tysk synpunkt spelade det mindre roll. I mitten av 1940 hade man i praktiken vunnit kriget: Frankrike var utslaget, västra Europas fastland ockuperat eller kontrollerat, engelsmännen satt isolerade på sina öar, östfronten var ännu lugn. Detta skulle inte ändras förrän i slutet av 1941, när den tyska krigsmakten körde fast i den ryska vintern utanför Leningrad och Moskva. Sverige var isolerat helt enkelt, med ett svagt försvar, och i stort sett utlämnat till det tyska godtycket. Det viktigaste kortet vi hade var järnmalmen. Tyskarna behövde den till sina industrier, men skulle de angripa oss skulle också malmleveranserna för en tid förmodligen avbrytas.

Det finns folk som tycker att det är skamligt att Sverige inte var med i andra världskriget. Men om man räknar länder som verkligen "gick med" genom att förklara Tyskland krig, är det inte så många. De flesta blev insläpade mot sin vilja (inkluderar USA och Sovjet). Vi klarade oss, och i vilken mån det berodde av tur eller av regeringens och diplomaternas skicklighet, tja, därom kan väl historikerna tvista i all oändlighet ... .