Hotas Federley av klasstryk?

Det handlar om förslaget om att Försvarets Radioanstalt FRA skall få lagra all elektronisk kommunikation som passerar landets gränser för att möta diffusa "hot". För riksdagsledamöter som påstår sig vara emot totalitära modeller där hemliga polisen snokar överallt borde det vara lätt att rösta nej till ett sådant förslag. Så är det dock inte. Här en artikel från Sveriges Radios hemsida:

Den ende borgerliga riksdagsman som förra året la ner sin röst eftersom han är emot avlyssningen, han lär inte göra det igen. Centerpartisten Fredrick Federley vill inte ställa upp på en intervju, men säger på telefon till Ekot att konsekvenserna av att inte följa partilinjen blev för jobbiga.

Hur kommer detta sig? Har Federley blivit hotad med klasstryk om han inte ställer upp? Eller kanske ännu värre - att bli struken från valbar plats på listorna till nästa riksdagsval?

Hur mycket civilkurage har man rätt att vänta sig av en riksdagsledamot? Egentligen är väl exemplen på sådant mod ganska sällsynt. Man får gå tillbaka till 1950-talet när folkpartisten och varvsarbetaren Ture Königson lade ner sin röst om ATP för att hitta ett, tror jag. Och frågan idag borde egentligen gå till alla som tänker rösta för förslaget.

Oscar Swartz har skrivit en del om FRA-lagen på sin blogg. I det senaste inlägget har han förhoppningar om att en presskampanj skulle kunna sätta stopp för den, genom att exempelvis Expressen slog på stora trumman och körde en artikelserie.

Jag har en känsla av att Oscar missar en annan skapelse i de här sammanhangen, en struktur som gör att det är mindre troligt att det blir en kampanj. Numera heter den Styrelsen för psykologiskt försvar. Förut var det Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Där sitter de stora och viktiga journalisterna med på ett hörn och försvarar rikets säkerhet. Säkert känner de sig som speciellt insatta och gynnade och vill inte gärna störa de goda relationerna med myndigheterna. En sorts kompiskorruption alltså mellan chefredaktörer och ämbetsmän. Man kan väl inte bli ovän med snubbarna som man groggar med tillsammans på beredskapsövningarna!?

Traditionerna går tillbaka till myndigheternas styrning av pressen under Andra världskriget. På den tiden fanns det dock mer tidningar, och några var mer eller mindre olydiga. Idag är nog pressen så strömlinjeformad och nedslimmade att det inte lär höras mycket därifrån. Däremot kan motröster höjas i bloggosfären - just den del av "den globala byn", den som FRA vill snoka i ifall Jöns Jönsson i Blomstermåla skulle visa sig ha terroristiska eller andra kriminella böjelser.

Företagandets villkor och förvillelser

Federley och hans konkursade salladsbar kan ge upphov till glada skratt, men också djupare funderingar som är värda att ta till sig. Jag citerar ett inlägg i nättidningen EfterArbetet där Håkan Hermansson skriver att ...

... Federley i praktiken inte bara varit djupt okunnig om vad det innebär att vara företagare och arbetsgivare. Han visar i själva verket upp ett förakt för småföretagarens villkor genom att tro att ett nystartat företag i en hårt konkurrensutsatt bransch kan skötas med ett minimum av tid, kunskap om ekonomi, juridik och insikt om branschens särskilda krav.

Det var inte facket som knäckte hans salladsbar. De var ju bannlysta från stället från början. Det som fällde Federley var hans egen syn på företagande, på kunderna, på leverantörerna, på de anställda och på andra företagare som försöker driva samma slags verksamhet på de konkurrensneutrala villkor som endast kollektivavtal kan erbjuda.

Med andra ord: se upp för andra eller tredje sorteringens politiker som försöker leka företagare.

Att vara företagare är att ha ett yrke, och för det behöver man yrkeskunskaper och beredskap till långa arbetspass. Kunskaper kan förvärvas under resans gång, men då måste man ta resan på allvar och inte tro att det är en nöjestripp (UPA) Utan Personligt Ansvar.

Men vad har vi företag till om det inte skall vara för att någon politiker-wannabee vill ha något ställe där han/hon kan sitta och glassa för polarna och låtsas vara företagare? Svaret kanske förvånar någon, men så fort det uppstår lite mer avancerad arbetsdelning i och mellan samhällen kommer det att bildas organisationer som organiserar utbytet mellan dem. Sådana organisationer kan kallas "företag", vare sig de ingår i ett feodalt, kapitalistiskt, socialistiskt eller något annat sammanhang. Den moderna västeuropeiska typen av företag har väl sina rötter 800-1000 bakåt, beroende av hur man räknar. Hantverk och handel har drivits under årtusenden, marknader har funnits, men utan att det varit kapitalism med i bilden.

Företagets syfte är i alla lägen att underlätta utbytet av varor och tjänster mellan olika individer och grupper. Vad som kan skilja sig åt under olika tider är vilka som kontrollerar verksamheten och vad de har för mål med företaget. Om man resonerar på det sättet blir företag inte längre bara en privatangelägenhet, det berör i större eller mindre grad hela samhället beroende på vikten av de varor och tjänster som bjuds ut. Och det är sådana detaljer som jag tror att vänstern bör fundera synnerligen skarpt på om man vill vara med i framtiden, allrahelst som det nu verkar vara en rörelse för att skapa en massa "falska företagare" (= vanliga knegare som tvingas skaffa F-skattesedel för att kunna försörja sig).

Det finns faktiskt viss anledning även från företagarhåll att oroa sig för vad Mauderaterna och liknande figurer kan ställa till med i sin bizarra iver att vara "företagsvänliga".

Tillbaka till torvan!

Tidigare idag hackade jag lite förstrött på den stackars Federley från Centerns ungdomsförbund som begabbas av många bloggare efter sitt misslyckade inhopp som näringsidkare. Men det är ju mer konstruktivt att ge positiva tips än att skälla eller håna folk. För den sakens skull sökte jag statistik angående konkurser. Det fanns sådan, riktigt utförlig dessutom, hos ITPS (Institutet för tillväxtpolitiska studier).

ITPS:s statistik säger att var 149:e företag gick i konkurs år 2006. Detta är alltså ett genomsnitt. För hotell- och restaurangbranschen var det var 67: e företag. Handeln låg också med rätt höga siffror (var 84:e butik slog vantarna i bordet). Byggnadsföretag hade också en ganska hög dödlighet.

Men vad skall man då satsa på om man vill jobba i sin firma utan att ha kronofogden i hälarna? - Här kommer svaret som borde vara intressant för en centerpartist. Bland jordbruks- och skogsbruksföretag gick endast var 1900:e i konkurs år 2006. Om den gode Federley hade börjat odla sallad i stället för att försöka kränga sallad till bratsen vid Stureplan hade hans lycka kanske inte varit garanterad - men chansen att lyckas hade varit betydligt större. (Liksom chansen till EU-bidrag och annat intressant.)

"Nyliberaler ska inte driva företag"

Den centerpartistiske fackföreningsnegative ynglingen Fredrick Federley har gått i konkurs pga misslyckad salladsbar vid Stureplan. Från den vänstrare delen av bloggosfären upphäves glada hånskratt medan försvarare hävdar att det beror av en pucko till fastighetsägare som stökar till det för näringsidkare i hans kåk.

Somliga hävdar att "politiker ska inte driva företag". Jag undrar om inte parollen "nyliberaler ska inte driva företag" är bättre. För om vi skall vara ärliga: det riktiga samhället ser inte ut som grundkursen i nationalekonomi. Detta ger oss följdparollen: "nationalekonomer ska inte driva företag" - i alla fall inte om de tror på modellen för perfekt konkurrens! (se not) I själva verket är nationalekonomernas inflytande på samhället ett värre problem än några ungdomsförbunds-entusiaster som inte riktigt vet vad de gör.

Detta är en motsvarighet till det som hände just i företagen från slutet av 70-talet: där var det ekonomiavdelningarna som fick allt mer att säga till om. Folk med ekonomisk utbildning men inte mycket insikt i den praktiska verksamheten på företagen, trängde fram på bekostnad av andra grupper som visserligen visste vad de gjorde men inte hade examen från Handelshögskolan.

---------------------

Not om perfekt konkurrens, ej att förväxla med fri konkurrens:

Den perfekta konkurrensen förutsätter att det finns så många producenter och kunder att ingen enskild kan påverka varupriset. Pris bestäms av utbud och efterfrågan. Företagens teknik är så enkel att vem som helst kan skaffa och använda den direkt. Varorna ser likadana ut. Konkurrensen utplånar omedelbart alla vinster. - Med andra ord ett samhälle av pyttesmå hantverks- och jordbruksföretag. De enda marknader som påminner om det här är oreglerade valutor samt jordbruket. Som alla vet är jordbruket så reglerat och subventionerat att man kan lätt räkna ut att bönderna skulle göra uppror om de tvingades ruinera sig pga den här typen av marknadssystem. Ta morötter som exempel - de är ju likadana allihop och kan knappast produktdifferentieras så mycket mer än att somliga kallas "ekologiska".

Fri konkurren är just fri. Det innebär att stora företag med starka kassor kan sopa golvet med småkonkurrenter om de så vill. (Och de vill de förmodligen, såvida ledningen inte är fullt upptagen med sina bonus och inte har tid att sköta företaget.) För att ta ett praktiskt exempel från kommunerna i Sverige. Om man i fas ett låter privatisera eller avknoppa olika verksamheter till tidigare anställda finns det klar risk att nästa gång kommunen skall upphandla de här tjänsterna kommer ett storföretag och ger lägre anbud än vad de förhoppningsfulla avknopplingarna i fas ett kan erbjuda. Det kanske verkar stötande, men är konkurrensen fri så är den.