Kvantitet, kvalitet

Bloggaren Approximation har slagit till med ett utmärkt aktstycke igen, denna gång om innovatörer och entreprenörer. Det är ju en knäckfråga för varje samhälle hur man skall ställa sig till påhittiga samhällsmedlemmar. Är all påhittighet bra och nyttig?

Jag har tidigare skrivit en del om problem med små och stora företag och hur man hanterar kreativitet: (Svensk företagsamhet - en del av gnällbältet? , Företagandets villkor och förvillelser, Kreativitet ) I grunden är det här en del av frågan om vad vi gör med vårt samhälle - ett demokratiskt problem alltså.

Ett viktigt problem är att skilja mellan kvantitet och kvalitet. I stället för att fråga sig vad det är för kvalitet på företagen (vad levererar de för varor eller tjänster?) trumpetas det ut att så många som möjligt, eller helst alla, skall ha F-skattesedel. Men det enda man vet när det finns många företag är att det finns många företag. Hamnar vi i en ekonomi där alla i stort sett bara sysslar med att tvätta skjortor åt varandra ligger vi risigt till.

Förhoppningen verkar vara att de nya stora motsvarigheterna till förra århundradets ASEA, L M Ericsson, Atlas Copco, Stal Laval etc. skall växa fram ur floran av småskuttar. Ungefär som "det svenska musikundret": man låter bredden växa fram via musikskolan, och så kommer det som grädde på moset några internationellt gångbara grupper som tjänar miljoner i exportinkomster.

Det kan vara en tänkbar strategi, under förutsättning att det inte i stället handlar om att skapa en mängd "företagare" som egentligen är vanliga lönearbetare, fast de inte åtnjuter den anställdes skydd och förmåner. Men det är nog det som det handlar om i stor omfattning. (Och musikskolan kväver man väl numera för övrigt med hjälp av kommunala sparbeting.)

Dessutom kan företagande vara ett sätt att försöka dölja arbetslöshet. På 30-talet kunde arbetslösa försöka nasa skosnören för att dölja tiggeri. I dag är evangeliet: "starta eget". Jag minns att krönikören Ingemar Unge en gång skrev något ironiskt om att alla arbetslösa flickor skulle starta godisaffärer. Det är inte heller särskilt lyckat som metod att fånga upp kreativitet. Nöden är nödlösningarnas moder, inte de verkligt framåtblickande lösningarna - den kreativa människan behöver också trygghet och skyddsnät.

Den kreativitet som går ut på att hämningslösa personer tillåts kapa skolor, sjukhus, vårdcentraler etc. i form av "avknoppning" för att senare kunna sälja till kapitalstarka bolag är definitivt inte en utveckling som bör premieras. Finansiella operationer av den här typen är snarare ett sjukdomstecken. Produktion ersätts av spekulation. Det beror inte på att de produktiva snillena har försvunnit. Däremot beror det på att spekulationssnillena tillåts breda ut sig. Det är en process som varit på gång i rätt många år, vissa aspekter av den dök upp redan under 70-talet när företagsekonomer trängde fram alltmer på ingenjörernas bekostnad. Det är klart att det måste finnas ekonomi i verksamheten, men driver man det för långt hamnar man i läget när det mesta handlar om att gynna några direktörers privatekonomi via "kreativa" optionsprogram och liknande - och det var väl inte meningen?

Hur tar man hand om kreativitet och kvalitativt företagande samtidigt? Kanske genom att genuint skapande personer tas om hand på individuellt lämpliga sätt och tillåts fritt spelrum? En del snillen är normalt funtade personer, andra kanske galningar som knappt kan vistas i möblerade rum - det bör finnas lösningar för alla typer. Likaväl som man kan förstöra en god yrkesman/kvinna genom att göra denne till chef kan man förstöra snillet genom att också tvinga in det i företagarrollen.

Som det mentala tillståndet ser ut i de borgerliga partierna och i företagarorganisationerna idag vore det kanske bäst att försöka diskutera frågor av den här typen direkt med företagarna "på fältet"? Det kunde blir intressant om man kunde komma förbi gnällstadiet och bli ... ja, låt oss säga ... kreativa!