Några som tänkte efter i förväg

Det finns många olika aspekter av första världskriget. En sak som ibland påpekas är att folken i de europeiska kolonierna blev inblandade på olika sätt som fick långtgående följder. Dels slogs europeerna (och japanerna) om makten över kolonier och intressesfärer, dels kom mängder av människor från kolonierna till slagfälten som soldater eller som arbetare i krigsindustrin. Och resultatet av detta blev en radikalisering därute. Afrikaner och asiater noterade att "deras" kolonialmakter inte var oövervinnerliga, tankarna på självständighet växte fram.

Här är ett klipp från Svenska Dagbladet 1 september 1914, när kriget bara pågått en kort tid. Några som kallas "den tysk-katolska missionen" protesterar mot att kriget, i strid mot internationella fördrag, även förs i kolonierna. För Afrikas del bör det innebär att man protesterar mot engelska angrepp mot Tyska Sydvästafrika och Tyska Östafrika (idag Namibia och Tanzania). Harmset påpekar man att det engelska agerandet "bryter den hvita rasens solidaritet mot den svarta och undergräfver de hvitas auktoriet". Och kanske ännu värre: det som engelsmännen har för sig "bringar de färgade på tanken att afskudda sig de hvitas herradöme." - Vad kan man säga: "Enade vi stå, splittrade vi falla."

Som den senare utvecklingen visade var de tysk-katolska missionärerna något på spåren ...

Historisk krigspropaganda upprepas?

Det pågår en otrevlig och farlig kampanj för att i praktiken göra Sverige till NATO-land, med syftet att NATO (läs USA) skall kunna angripa Ryssland från svenskt territorium. I gårdagens tal på segerdagen i andra världskriget kom Jan Myrdal in på det, och passade samtidigt på att kritisera historieskrivning på vänsterkanten angående hur de tyska socialdemokraterna uppträdde inför första världskriget. Det handlade inte bara om en räddhågad ledning, rädd att förlora sina privilegier om den röstat mot kriget ...:

Men visst är kampanjer som den pågående farliga. Det som möjliggjorde det första världskriget var inte som många på vänsterkanten vill tro att en majoritet tyska socialdemokratiska riksdagsmän den 2 augusti svekfullt beslöt rösta för krigsanslag. Det avgörande var att i partiets tidningar (med enstaka undantag) det under flera år förts krigspropaganda mot Ryssland. Inte formulerad som solidaritet i kampen mot tsaren utan – och det är det avgörande – som ett tyskt fosterlandsförsvar. Detta hade gjort att de ledare vi på vänsterkanten brukat kalla svekfulla i detta krigsbeslut hade den överväldigande majoriteten arbetarrörelsemedlemmar med sig. Inte några ledares förräderi alltså utan en hjärntvättad överväldigande majoritet inom den starka tyska arbetarrörelsen möjliggjorde det stora kriget. Glöm inte det! Priset för den nuvarande kampanjen kan bli oss mycket dyrt.

Vad säger vi om den svenska socialdemokratiska ledningen idag? Och så kallade gammelmedia?

PS. En film från firandet av segerdagen, inklusive Myrdals tal. kan man se här.

'Infiltrationen' och dess risker

Solen går ner och arbetarrörelsens framtid mörknar

"Först tar mannen supen, och sedan tar supen mannen" är ett uttryck jag läste någon gång hos Jan Myrdal. Minns inte sammanhanget, men meningen är uppenbar: Man ger sig i lag med en ond och farlig makt som man tror sig kunna kontrollera, men det slutar med att man tas över av denna makt och blir en del av den. Detta trots att varningstecken och varningar finns. (Jämför med mitt tidigare inlägg om 'beröringsskräck'.)

Här kommer lite nytt med anledning av Jan Wiklunds Demokratins bärare. Eftersom det handlar om folkrörelser under olika tider och lokala förhållanden är det intressant att plocka upp gemensamma nämnare som verkar finnas överallt.

Vissa saker går igen över tiden. På sid. 174 berättas om motsatta ideér mot senare delen av 1800-talet när arbetarrörelsen blev starkare och bättre organiserade. Frågan gällde om arbetarrörelsen skulle bygga massorganisationer för alla som delade dess målsättningar, eller organisera bara de som ville kämpa aktivt ('militanterna'). Den förstnämnda tendensen utvecklades till socialdemokrati, den andra till anarkism. De som ville ha massorganisationer menade att de behövdes för att sätta kraft bakom orden. De som ville ha aktivistorganisationer hävdade att massorganisationerna blir byråkratiserade och funktionärerna kommer att ta över. "Båda visade sig få rätt" skriver Wiklund.

Går vi fram till Första världskrigets utbrott visar det sig byråkratiseringen rent livsfarlig. De flesta socialdemokratiska partierna hamnade på krigsfrämjar-sidan. Byråkraterna ville inte riskera sitt eget skinn utan offrade sina medlemmar på slagfälten. (Bland de få undantagen fanns de ryska bolsjevikerna, Lenins parti var ett av de få socialdemokratiska partierna som var emot kriget.) Partibyråkraterna må ha haft hederliga avsikter en gång, de trodde sig kunna ta lite supar av borgarsamhället, men så tog supen över ...

Ändå kom arbetarrörelsen att formellt kunna flytta fram en del positioner under kriget. Men vad hände då med funktionärerna:

Arbetarrörelsens funktionärer däremot fick en möjlighet att demonstrera sin solidaritet med staten och sin beredvillighet att delta i regeringar på systemets villkor. (Sid. 182)

Jag antar att detta ofta uttrycks i slagordet: "Vi tar vårt ansvar." Men det som händer är ju att funktionärerna växer ihop med och tar ansvar för det system som de ursprungligen var tillsatta för att störta. Skulle detta vara infiltration så har den gruvligen misslyckats. Eller om "vi tar vårt ansvar" i själva verket skall uttydas "vi tar våra bonus, förmåner och feta konsultarvoden".

Vad är då infiltration? Det låter som man smyger sig in i maktens korridorer och försöker ta över under någon sorts täckmantel. Så är det dock inte. Över till sidan 215:

Infiltration har i och med regeringsmaktsstrategin blivit arbetarrörelsens huvudsakliga strategiska medel, som har hänvisat strejken till en biroll. Infiltrationen har historiskt gått till så att arbetarrörelsens funktionärer (eller allierade funktionärer) har röstats in i statliga och kommunala organ, alternativt placerats där av en revolution, för att i regeringsställning tillgodose rörelsens mål - som antytts med tvetydigt resultat. 

Här har ju de statsfientliga anarkisterna en uppenbar poäng. Men även Engels på sin tid var kritisk till valen under kapitalismen: det handlade, skrev han någonstans, om vilka som skulle företräda och förråda (vertreten und verräten) arbetarna. Någon verklig nyordning kan ju valen inte skapa.

Ett begrepp som delvis kan kopplas till infiltrationen är rörelseoffentlighet. Wiklund fortsätter med det på sid. 215-216. Den klassiska formen för organiserad offentlighet inom arbetarrörelsen är fackförening och partie. I och med att arbetarrörelsens funktionärer strävar efter att komma med i regeringsarbete blir de lokala organisationernas uppgift att hjälpa till med det i stället för att se till de egna arbetarnas intressen - ungefär så kan man väl sammanfatta det. Funktionärerna tar över. Jan Myrdal har använt uttrycket "arbetarrörelseidkare" om sådana personer, men jag vet inte om han uppfunnit det själv.

Hur som helst: åter en poäng till anarkisterna (samt en poäng till motståndarsidan som med sådan skicklighet lyckats supa generation efter generation av förhoppningsfulla unga social ter under bordet och förvandlat dem till pålitliga drängar).

Den tunga frågan under snart 150 års arbetarrörelse blir alltså, oberoende av tid och plats: hur skall rörelsen handskas med funktionärerna? Hur skall de hindras att bli ett eget skikt som glider över till motståndarsidan? Kulturrevolutionen i Kina var ett försök att reformera kadrerna genom att skicka ut dem till folket, men det gick väl si och så med det. Väl inarbetade byråkratier blir man inte av med så lätt! Just om Kina står det på sid. 202 om de tiotals miljonerna tillfällighetsarbetarna:

De var en av de grupper som försökte hävda sig under kulturrevolutionen. De stod t.ex. bakom den kortlivade Shanghaikommunen i februari 1967. Men mot stats- och partifunktionärernas och de privilegierade kärnarbetarnas fientlighet blev deras vinster små och kortvariga. 

Notera 'de privilegierade kärnarbetarna'. Byråkratierna skulle ha svårt att överleva om de inte hade stöd från vissa andra skikt i samhället. Man kanske kan tala om 'arbetararistokrati'? Knegare som så att säga är lite förnämare. De kanske till och med aspirerar på att få komma sig upp och supa med överklassen de också?

Föregående 'Wiklundare' här och här.

(Har bland annat varit sysselsatt med att sätta fart på en ny dator med det egendomliga programmet Windows 8 de senaste dagarna. Det kan möjligen förklara att det varit stillastående i den här bloggen några dagar. Ganska skönt, faktiskt.)

Myrdal, personkemi och planer

Här är ett twittrat citat från Jan Myrdal:

Jan Myrdal-citat ‏@Jan_Myrdal35m

Om Marx bara läst sina vänner och meningsfränder hade han inte förmått uträtta mycket.

Visa

För övrigt fyllde Jan 86 år i går, och jag levererar därmed en något försenad hyllning. Hoppas att han kan fortsätta som förargelseklippa ytterligare några år! Det är bara rätt åt alla självgoda liberal-muppar!

Kolla in det här fotot med vidhängande datum: Den då 82-årige Jan Myrdal ute i den indiska djungeln hos upprorsmän- och kvinnor! Hans reportage därifrån, Röd stjärna över Indien, har kommit ut på flera språk i Indien: engelska, punjabi, hindi, bengali, telugu och tamil. Hur många andra svenska författare kan slå det? Och här är ett tal om Indien som han nyligen höll i England.

Det här med "vänner och meningsfränder" är inte så enkelt. Man kan vara ovän med folk som har samma åsikter som en själv (taskig personkemi), eller stå på god fot med personer som har avvikande meningar (kanske på grund av god personkemi). Och detta ger mig möjlighet att göra en övergång till lite överblivet när jag skrev en sorts recension av Thomas Nydahls senaste bok. Han är ju också en sorts förargelseklippa, senast har han trots anti-islamistisk inställning lyckats stöta sig med diverse anti-islamisttyper som har personligheter som jag själv inte skulle stå ut med många sekunder. Vi är oense om rätt mycket, men från min synpunkt så höjer han sig en bra bit över de billiga 'islam-kritikerna'.

Nå, här är ett stycke där jag satt ett frågetecken i kanten (på sidan 120 av Medborgaren, makten och moskén):

... man kan också säga att många av kommunismens tillämpningar under 1900-talet hade starka fascistiska inslag. ... Vem hade kunnat skilja Italiens korporationer från Sovjetunionens femårsplan-styrda ekonomi? I grund och botten besjälades de av samma totalitära utopi.

Nja, som jag förstår det skapades planekonomi på statlig nivå under Första världskriget i de krigförande länderna. (Möjligen kan man ha byggt på erfarenheter från de stora bolagen och kartellerna som redan fanns, men jag har inte sett något om det så det är bara en gissning från min sida.) Planekonomin blev en borgerlig överlevnadshistoria alltså, inklusive i Ryssland. När de sovjetiska femårsplanerna startade i slutet av 1920-talet fanns redan en grund av ideer och personal att bygga på. Eric Hobsbawm skrev någonstans att planekonomin under kriget fick folk att inse att staten kunde göra mycket mer än vad man trott tidigare.

Det förefaller som om åtminstone en dåtida samhällsgrupp hade väldigt klart för sig att det var skillnad på Sovjet och Italien: bourgeoisin. Kapitalisterna även i demokratierna kunde göra affärer med Sovjet när det knep under depressionen och inga andra kunder fanns, men det var fascistiska stater de gillade bäst. Mussolini var länge favoriten som dikade ut träsk, fick tågen att gå i tid, och burade in maffian. Under svartskjortorna släpptes inga kommunistiska utopister fram! Ordning rådde - en ordning som borgarna tjänade på även om det kunde kosta en del. Under sovjetsystemet hade de fått ställa in betalningarna helt. Om diktatur X och Y hade varit utbytbara hade det väl varit mer jämnt fördelat med sympatierna, men av någon anledning visste kapitalisterna vem de gillade bäst.

al-Qusair - Stalingrad, Aleppo - Kursk?

Jag har sett en del jämförelser mellan slaget om den lilla syriska staden al-Qusayr och slaget om Stalingrad 1942-1943. Vi kan väl enas om att proportionerna är något olika mellan de två händelserna? Detta även om resultatet bland annat är två sönderskjutna städer? Och effektiva tyska Wehrmacht-soldater kan knappast vara jämförbara med skäggiga islamist-troll som skriker "Allah är större" hela tiden.

Men liknelsen är inte helt tokig ändå. Det som hänt är att ett nytt skede i det syriska kriget verkar ha inletts. "Rebellernas" tidigare framgångar har i viss utsträckning varit mediaskapelser. De har påståtts rycka fram, erövra det ena och det andra, "regimen vacklar", folk har hoppat av från regeringen eller deserterat från krigsmakten, etc. etc. Men intressant nog har "rebellerna" inte kunnat göra så mycket av dessa påstådda framgångar. Avhopparna har varit i stort sett värdelösa muppar och det har inte kunnat sättas upp någon trovärdig regering på de områden man kontrollerat. - Orsaken till det sista är nog att det är svårt att sätta upp en trovärdig regering som baseras på lokala miliser som ägnar sig åt plundring och religiös terror och ibland slåss inbördes. Nu börjar vi se den verkliga situationen. Det är regeringsstyrkorna som rycker fram, det är "rebellerna" som vacklar.

Den syriska regeringen har lärt sig bekämpa motståndare av den här typen och driver därmed bort "rebellerna" från det ena området efter det andra. (Ja, "motståndare av den här typen" - jag menar att syriska krigsmakten främst är till för att slåss med israelerna, och vad man än tycker om dem så är de verkligen inte ett antal orakade och illa disciplinerade milisgubbar!) Till slut blev al-Qusayr en symbolfråga (som Stalingrad!) i den här kampen. Den som behärskar staden och dess omgivningar kontrollerar också viktiga smuggelvägar från Libanon mot städer som Homs och Hama i Syrien. För "rebellerna" och deras utländska uppdragsgivare var det livsviktigt att hålla al-Qusayr, annars skulle leveranser till milisgrupper längre in i Syrien bli mycket svårare. Det finns faktiskt möjligheter att upproret ebbar ut på grund av brist på vapen och ammunition. - Symbolfrågan förvandlades från fråge- till utropstecken när de syriska och libanesiska styrkorna intog staden och krossade "rebellerna". Det måste vara ett mycket svårt slag mot deras stridsmoral och möjligheter att fortsätta kämpa - och det påminner ju om utgången av Stalingrad! De engelska och franska regeringarna uppges också vara mycket upprörda över denna militära och politiska katastrof. Med tanke på att det är den engelska och franska uppdelningen av Ottomanska imperiet efter Första världskriget som orsakat mycket av de här bekymren så borde de väl snarare hålla tyst och skämmas!

Ungefär ett halvår efter Stalingrad, i juli 1943, kom nästa stora slag på östfronten. Det var vid Kursk i Ukraina. Följden av det blev att tyskarna tvingades utrymma Ukraina. Var det tveksamheter tidigare om hur det skulle gå i kriget var de nu betydligt mindre. Tyskarna kunde inte vinna längre. De kunde hålla emot den sovjetiska framryckningen men inte hejda den. Nu pågår "Operation nordlig storm" omkring Aleppo. Staden och dess omland kontrolleras bara delvis av miliserna, och nu verkar det som om syriska krigsmakten är på gång med en definitiv upprensning.

När "rebellerna" slagits ned vid libanesiska gränsen, Damaskus, och gränsområdet mot Jordanien finns det inte mycket kvar att slåss om, utom just en del områden i norr och öster. Aleppo och platser upp mot turkiska gränsen hör dit. Om de syriska styrkorna fortsätter att göra bra ifrån sig lär inte "rebellerna" ha mycket kvar till territoriell kontroll utan kan möjligen fortsätta som renodlade terrorister, med sabotage. Men deras finansiärer på Arabiska halvön kan ju fundera var alla pengar och resurser som man vräkt in till rebellerna har tagit vägen! Fiasko! Och kanske en del sura jihad-turister kommer hem igen och ställer till bråk ...

Dock: Kursk och Stalingrad i all ära, Andra världskriget tog inte slut förrän Berlin intogs. Var finns Berlin i det här sammanhanget? - Jag vet inte.

Om även israelerna dragit i tåtarna vad det gäller att stödja "rebellerna" i Syrien för att förstöra för Hitzbollah i Libanon så verkar man ha gjort en rejäl felbedömning. När Hitzbollahstyrkan var färdig i al-Qusayr uppges den ha omdisponerats till stilleståndslinjen mellan Israel och Syrien vid Golanhöjderna. Detta måste vara en tråkig nyhet för israelerna. Den frontlinje där de kunde räkna med att stå emot Hitzbollah har blivit mycket längre än tidigare, och dessa libaneser har visat att de kan slåss effektivt. Dessutom kan det vara en viss skillnad med Hitzbollah på syriskt område, i och med att den syriska staten (med rysk uppbackning) är oerhört mycket starkare än Libanon. Israelerna kan trakassera Libanon men måste vara mycket försiktigare vad det gäller Syrien, och en sådan utveckling hade man nog inte räknat med. Och lite längre bort har vi Iran som skulle försvagas genom att Syrien krossades, men det gick inte så ...

Det är ju lätt att ta till termer som "epokgörande" eller "historisk". Det kan ändå vara så att de passar in på den här syriska historien. Nu ligger en rysk flotta permanent i östra Medelhavet, välutrustad med moderna robotvapen. Sådana finns också i Syrien, och Hitzbollah har en rejäl mängd raketer. Iran har teknologi att bygga drönare (lär ha använts av syriska krigsmakten, och har dessutom skickats in över Israel). Vad betyder det för Israel? Har fönstret för att attackera Iran stängts eller är på väg att stängas definitivt? För att spetsa till frågan ytterligare: kan Israel i dagens form överleva om man inte godtyckligt kan bomba grannländerna och trakassera palestinierna av fruktan för repressalier?

Vad händer inne i Gulfstaterna om deras försök att omstörta Syrien misslyckas, och vad händer med de islamistiska rörelserna i Egypten, Tunisien och annorstädes? Eller annorlunda uttryckt: vad händer med de sekulariserade krafternas möjligheter att påverka situationen? Och vad händer med det ryska inflytandet i regionen och globalt? - Det är en väldig massa frågor, det förefaller som ett stort historiskt skifte sker just nu, mellan al-Qusayr och Aleppo, och det är väldigt skönt att kunna betrakta skeendet på avstånd och inte sitta mitt i smeten.

Obama - en amerikansk Kerenskij?

Alexander Kerenskij - ett historiskt stolpskott

Nu tänker jag dra till med en omöjlig historisk jämförelse och ställa en omöjlig fråga. Det räcker med bara lite fantasi och åtminstone ytliga historiska kunskaper för att kunna göra det.

Ni känner till USA. Presidenten där är för närvarande en mordisk brun man som heter Obama. En del var väldigt optimistiska och positiva när han valdes. Nu skulle det bli ändring av minsann! Det eländiga konkursboet efter förre vitingen Bush skulle städas upp!

Notera mannen på fotot ovan. Den ryske politikern Alexander Kerenskij, ledare för det socialrevolutionära partiet och en av de främsta politiska ledarna efter den första ryska revolutionen i början av 1917. Efter ett tag blev han krigsminister, vilket inte var någon tom titel eftersom Första världskriget pågick och det gick illa för Ryssland. Armén vacklade inför den tyska anstormningen och det ryska folket ropade efter fred, bröd och jord. För en revolutionär borde valet ha varit lätt i det läget: fixa vad folket vill ha, strunta i de allierade staterna som ville att slakten vid den rysk-tyska fronten skulle fortsätta!

Men vad gjorde idioten som blev krigsminister? Han åkte runt vid fronten, höll vackra och rörande tal som tillfälligt höjde stridsmoralen, fick igång en offensiv som verkade framgångsrik ett kort tag - varpå den bröt ihop och misslyckades. Soldaterna gjorde myteri och vände hemåt. Till slut slog bolsjevikerna till och sparkade ut Kerenskij och hans misslyckade regim varpå mannen själv flydde först till Frankrike och sedan USA.

Då jämför jag helt fräckt Kerenskij och Obama. Två bludderputtar som håller vackra tal men som också grovt sviker sina egna för att göda de egna väljarnas fiender i stället. Och så ställer jag frågan: kan USA trolla fram någon som jag kunde få jämföra med Lenin och bolsjevikerna, som ger slaktaren Obama respass och rensar ordentligt? (Det verkar ju börja mullra i de demokratiska leden, men blir det en verklig storm?)

En och annan må tycka att stämpeln "slaktare" passar illa för Obama som ser så snäll ut, talar så fint och har en så trevlig familj. Tja, fråga vad de afghaner och palestinier och andra som överlever hans och hans vänners terror tycker om mannen! Innan jag avslutar det här inlägget skulle jag vilja räcka lång näsa åt de vänstermänniskor som tyckte det var så fantastiskt när Obama vann - utan att veta vad han egentligen tänkte göra - och för egen del sucka uppgivet. Jag trodde inte karln skulle bli så usel som han tydligen är.

(En reservation: det skulle ju kunna vara så att Obama är en iskall taktiker som väntar på rätta läget för att slå till och definitivt krossa republikanerna och big business, men jag blir allt mer tvivlande till det.)

Nytt paradigm?

Den gamle (bokstavligen!) historikern Eric Hobsbawn skrev ungefär att Första världskriget gjorde att folk upptäckte att staten kunde göra en massa saker som den inte hade gjort förut. Före kriget hade de européiska statsapparaterna inte varit särskilt stora och människorna hade i stor utsträckning fått reda sig själva. Det kunde nog vara ganska svårt i skarven mellan ett sönderfallande jordbrukssamhälle och ett nyfött industri-dito.

Staten hade en krigsmakt och en civil administration som i allmänhet inte var särskilt stor. Men under kriget blev staterna tvungna att mer och mer planera hela sin ekonomi för att kunna klara av ett krig som var totalt. Den reellt genomförda planekonomin har sina rötter i krigsekonomierna 1914-1918. Man kanske kan tala om ett paradigmskifte, ett nytt sätt att se verkligheten.

Under den första korta och häftiga krisen efter kriget kanske det här idébytet inte märktes så mycket, men när den stora och långvariga trettiotalskrisen bröt loss växte kraven att staten skulle gripa in. Folk tyckte väl i allmänhet inte att det var en god idé att patienten dog medan nationalekonomernas långsiktiga "självläkande krafter" misslyckades med att rädda sjuklingen. "På lång sikt är vi alla döda" påpekade lord Keynes. Och världskriget hade ju visat att staten kunde när den ville. Och därmed kunde vi få ett nytt paradigm, ett nytt sätt att tänka. Den moderna välfärdsstaten växte fram ur ruinerna av kris och krig.

Nu är vi där igen. Jag tänkte på det här när jag läste en HuffPost-artikel som hävdar att det kommer ett nytt paradigm efter de statliga räddningsaktionerna till banker och industrier. Hur långt författaren har rätt i att det blivit ett nytt paradigm undandrar sig min bedömning, men det är otvivelaktigt så att det skett en snabb ändring i vad som anses vara gångbart inom ekonomin bara på några månaders tid. Han resonerar så här:

There is no longer the mask of calling something a "private" company. We have finally acknowledged the interlinked and interdependent nature of our economy in which many kinds of large companies play crucial roles. These components of our economy are resources that affect us to such a degree that they are public resources. They just are. When they affect all of us to the degree they do, so that when the crisis arrives we step in and exert the necessary control and provide the necessary backing, it demonstrates that they are in fact too important to us to allow them to fail. By the fact of these massive bailouts the mask has been removed.

Avslutningen skulle ha kunnat komma från en socialdemokrat på vänsterkanten kanske för två-tre generationer sedan:

When a company grows up, it is a public resource. "Too big to fail" means public resource by definition.

"Branschen är mogen för socialisering" hade nog socialdemokraten sagt. Idag säger han väl inte "flaska" ens (dricker möjligen ur den och gråter över sin röda ungdom). Och direktörerna sitter väl och hoppas på bättre tider igen så att de på sedvanligt manér kan glömma bort vem som nyss räddade skinnet på dem. Men tänk om det inte går så den här gången? Årtusendet är åtta år gammalt, det här är den andra stora krisen under den tiden, och vad händer när den tredje bryter loss? Under tiden kan vi ju fundera på termen "socialisering". Det brukar tas som en synonym till förstatligande, men samhället är mycket mer än staten och skulle bland annat kunna innehålla en rejäl dos demokrati.

Är bodströmmandet ens effektivt?

Jag läste någon gång att när Första världskriget bröt ut 1914 skulle det Österrikisk-Ungerska imperiet tillsammans med Tyskland gå i krig mot Ryssland. Österrike var på den tiden en jättestat i Europa, en stormakt och försedd med en ordentlig underrättelsetjänst. Denna samlade flitigt på information om ryssarnas krigsmakt och hade väl reda på vad ryssarna hade tänkt göra om det blev krig. Men det fanns ett litet problem: mängden av insamlad information var så enorm att den blev oanvändbar. Österrike fick smörj trots informationsöverläge.

Nu har vi det här med kamp mot diverse brottslighet och övervakning av all möjlig elektronisk trafik i Sverige. Bodströmmeri är ju en ny term som betecknar extrema förespråkare för att medborgarna skall övervakas vare sig de är misstänkta för något eller ej. Bodströmmarna betraktar oss alla som potentiellt kriminella och våra elektroniska kommunikationer skall lagras någonstans "ifall …".

Enligt ett reportage i Sveriges Radio har ett antal datakunniga människor kritiserat förslaget som ineffektivt. Det kommer inte åt dem man önskar hitta, knepigare är det inte. Man kan vara anonym på nätet. Dessutom antar jag att de som önskar skicka ut maskerade riktiga budskap, eller ställa till kaos med hjälp av falska budskap, inte kommer att ha några problem med det. Och man kan väl skicka ett vanligt vykort till kompisarna i det kriminella gänget, eller hyra ett bud som kilar över med förhållningsorder?

En herre på polisens it-brottssektion tror ändå att datalagringen kommer att göra nytta.

– Den stora majoriteten av uppkopplingar och telefonsamtal sker ju inte i brottsligt syfte utan de sker utan att man försöker dölja sig. Det ger viktiga pusselbitar i förundersökningar även om man har försökt att dölja sig just vid det tillfälle då man begår brott, säger han.

Det låter egendomligt. Hur tänker man? "Jönsson har inte ringt eller använt nätet på sex timmar - han måste vara ute på något skumt! Skicka iväg några man och kolla vad han gör!"

Jag antar att detta bodströmmande kommer att generera en massa tjänster och leveranser och inkomster (dyra, betalda av skattebetalarna), det kommer också att generera en sjuhelsikes massa information som man inte kommer att ha användning för, den kommer inte att drabba dem som är avsedda att drabbas. Om det nu är det som man tänkt sig - i själva verket kanske man är ute efter dem som man påstår inte skall drabbas.

Krig är ohälsosamt

Det här blir det tredje och sista inlägget med frimärken idag. Som synes är det en stackars man som går med käpp och måste ledas (är även synen skadad?).

Frimärket kommer från Bosnien Hercegovina. Där var det ju ett fruktansvärt krig på 1990-talet när Bosnien utropades som självständig stat. Här är det 70-80 år tidigare: det är det Bosnien Hercegovina som var en del av det stora Österrikisk-Ungerska imperiet. Förkortningen K.u.K Militärpost är ingen oanständighet utan betyder Kaiserlich und Königlich - Kejserlig och Kunglig. Även känt som det Habsburgska riket, efter den kejserliga ättens ursprung. Dessa kejserliga figurer hade erövrat det muslimska Bosnien från det sönderfallande turkiska imperiet på 1870-talet.

Det här frimärket gavs ut under Första världskriget. Kriget startade nere på Balkan i efterdyningarna till att serbiska nationalister hade mördat den österrikiske tronföljaren i Sarajevo, Bosniens huvudstad. Österrikarna ville hämnas på Serbien. Och så drog man igång ett krig där man snart hade tappat kontrollen över händelserna. Så brukar det gå. I kriget gick det illa för en massa människor, vilket framgår av frimärket. Krig är inte bra för hälsan, om man nu inte råkar vara krigsprofitör kanske.

Dessutom sprack imperiet. Bosnien och Hercegovina blev en del av den nyupprättade Jugoslaviska staten. Österrike blev den ganska lilla stat som finns kvar idag, Ungern blev självständigt. Andra delar av det Habsburgska imperiet togs över av Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Italien, och nu ingår det mesta i stället i EU-imperiet.