Vaccination mot bööööl

Det var nog "tack vare" att jag tröttnade på Dylans bölande under senare delen av sextiotalet som jag samtidigt blev vaccinerad mot andra bölande herrar, som Springsteen och Lundell. För att inte tala om den där göteborgaren i sjömanskostym eller vad han nu har på sig ... Jokkmokks-Jocke sjöng mycket bättre! För att inte tala om vilken Händelsångare som helst. Om man tänker sig tillbaka i åren, till den gång jag köpte en box LP-skivor med hela Händeloperan Alcina - vilken upplevelse! Sång, musik, helt underbart, inget böööööööööl!

Hot, löfte, eller vad?

Vad menar karln egentligen? Tänk om alla som inte är så tända på hans trista bölande (så kallad 'sång') pallrar sig iväg och röstar i extravalet, och då på sverigedemokraterna? Den minan går jag inte på, det blir röstbojkott igen. Spelas han så mycket numera, för övrigt? Det finns väl en 'lundellgeneration', men hur stor del av folkdjupet omfattar den? Han är tio dagar äldre än mig. Jag litar inte på folk som är tio dagar äldre än mig! Gamla skumma typer.

Men sätter han gränsen vid 20 procent för sd så finns det en säkerhetsmarginal. Realistiskt sett kan sd ta några procent till, men att de skulle ta en femtedel av avgivna röster låter ju väldigt optimistiskt eller pessimistiskt, beroende av vilken sida man ser det från. Så Lundell tar nog inte så stor risk, även om de som i desperation vill få tyst på honom stormar vallokalerna med sd-sedeln i högsta hugg.

Subtil kritik?

Undrar om detta verk av Kellerman(nen) skall tas som ett exempel på subtil kritik av Rikstrubaduren?

Själv uppfattar jag Ulf Lundell som en person som råkar vara någon vecka äldre än mig och som bland annat har ovanan att böla fram långa och sega låtar på scen mot betalning (när han varit i sådant skick att han kunnat ta sig upp på scenen). Han skrev en bok som jag försökte läsa, men jag kom inte så långt. Mycket klagomål över diverse. Jag tröttnade.

För en del år sedan bodde Lundell här i trakten, men det var ett tag sedan jag såg honom senast. Han kanske sitter i något öppet landskap och ägnar sig åt hembränning?

Författare med dyster blick

Ernst B

Det finns rätt många författare här i stan. Några bor på Söder också, som Ernst Brunner. Det var ett tag sedan jag såg honom senast, och de gånger jag sett honom har han kommit joggande med ganska dyster min och gett mig en likaledes dyster blick vid något tillfälle. Själv föredrar jag att promenera i mer avspänd takt och därmed sänka risken för löpskador. Dessutom kan man stanna och titta på saker om man känner för det. Och så behöver man inte känna sig så dyster för att man eventuellt har dåligt flås.

Nu har han kommit med en ny bok, om självaste Hornsgatan. Fast han uppges ha raderat bort den del av Hornsgatan där jag faktiskt har bott (när jag var så liten att jag inte har det ringaste minne av'et), i hörnet av Lignagatan och Horngatan. Bemötandet bland recensenterna (en av dem är Gellerfeldt i Svenskan, honom har jag en diktsamling av) lär vara blandat, vilket kommenteras av en annan författare, Thomas Nydahl.

Av Nydahl har jag, vad jag minns nu, en roman och en diktsamling i mina hyllor. Jag ser fram mot den dagen städningen av hyllorna är färdig så jag kan hitta något i dem igen. Författaren själv har jag dock aldrig mött öga mot öga ...


... till skillnad mot Ulf Lundell som bodde ovanför Konsum Zinken och var därnere och handlade ibland. Och han fick faktiskt stanna sin stora läskiga bil när jag skulle gå över Brännkyrkagatan!

P C

P C Jersild såg jag någon gång i närheten av DN-skrapan i Marieberg. Han gav mig en dyster blick, vilket var något skrämmande eftersom det är en lång man med skarpa för att inte säga nästan utmärglade drag. Dessutom är han läkare - månne han såg att jag led av någon sjukdom, kanske någon av de svåra sjukdomar som det står om ibland på tidningarnas löpsedlar, svåra sjukdomar som man inte själv vet om att man har?

Sven L (men här ser han väl lite glad ut i alla fall)

Även Sven Lindqvist såg jag i DN-kvarteren. och även han skickade iväg en dyster blick. Men han är ju inte läkare, så jag förstår inte varför.

Möjligen skapar mötet med mig en deprimerad själsstämning hos författare, helt enkelt?

För att återgå till Brunner har han tydligen skrivit någon sorts satir och trampat såväl DN som Prideparaden på de känsligaste små tårna. Det kan han väl få göra. Jag har mina kritiska synpunkter på DN och Paraden också, och förmodligen finns det flera med snarliknande kritik. Även Strindberg på sin tid (han såg ju också dyster ut) kom ihop sig med DN, och hade dessutom synpunkter på allt mellan himmel och jord.

(Det här måste vara en av mina mindre inspirerade blogginlägg - dags att ta semester från skrivandet ett tag kanske?)


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver En felin liten Felin – Kattbloggning, Kaj Raving skriver Heja Israel!, Anders_S skriver Många miljövänner är förvirrade när det gäller fiske, Kristoffer Ejnermark skriver “Den är ju fri från all politik”, jesper skriver Dialogpolis och autonom aktivist gör upp i singstar

40 000 passerat - lite mer om Ulf L också

Enligt Statcounter har jag nu passerat 40 000 träffar på den här bloggen. Det är rätt mycket. Men jag bloggar ju rätt flitigt också. Jag säger "hej" till alla läsare, såväl tillfälliga som det lilla gänget av trogna besökare, och hoppas att jag kan hålla en hyfsad standard i fortsättningen också. För säga vad man vill om bloggen som medium, den är ju inte riktigt bra anpassad till frågor som kräver långa och eftertänksamma inlägg. Kort och klatschigt skall det vara, och det är väl inte alltid min stil.

På tal om träffar så nämnde jag igår mina "träffar" med Ulf Lundell. Tror jag lyckades få honom ur balans vid ett tillfälle. Det var när jag handlade på Konsum och kom fram till kassan med ett jättelass, en nästan full vagn (hade en 10% rabattkupong som jag tänkte utnyttja till max nämligen). Då dök sagde Lundell upp bakom mig, och jag tror inte han tänkte handla så mycket mer än en tidning. Hade jag inte hunnit börja lassa upp på bandet hade jag skickat upp honom före mig i kön, men nu var så inte fallet, och just då var det bara en kassa öppen. Han trampade omkring några sekunder bakom mig, upphävde så ett mystiskt frustande ljud och langade tillbaka tidningen och kutade ut ur butiken. - Var det därför han flyttade från Söder igen?

Jag har läst ytterligare ett femtiotal sidor av Frukost på en främmande planet och tycker att den kanske borde kallas "prosapoetisk dagbok" snarare än roman. Några djupanalyser har ännu inte kommit fram och det tycker jag fortfarande är en brist, även om en hel del han skriver är sympatiskt. Det är ju en sak att peka ut något som är knasigt (eller bra också, för den delen). Att upplysa om varför är en annan sak.

Ta kritiken av vänstern exempelvis (det framgår inte om han menar Vänsterpartiet, men jag antar det). När han skrev det här var han synpunkt att

Jag anklagar dagens vänster för
feghet
ryggradslöshet
visionslöshet
perspektivlöshet
pseudo-radikalism
populism
bakåtsträveri
nej-säjeri
ansvarslöshet
pulande med gamla blodiga fanor
sjungande av gamla döda sånger
fibblande med Lenin och hans samtida
vägran att se nuet och framtiden i vitögat
kvarhängande i förlängesedan
föråldrade doktriner
ovilja till en sund önskad metamorfos

en ny vision av vad vänstern behöver
en ny
vi behöver en vänster
vi behöver en ny vänster
som kanske inte ens kallas vänster

Det finns en hel del som jag kan hålla med om här. Kanske. För det är ju oklart vad killen menar i många fall, även om han gör listan längre genom att utnyttja synonymer. Och vad är föråldrat egentligen? Som jag ibland försöker förklara är de äldsta skikten i den marxska teorin de mest radikala, framtidsinriktade och användbara för vänstern idag. (Medan leninismen eller socialdemokrati av folkhemsmodell är betydligt mer föråldrade trots att de som företeelser är betydligt nyare.) Men talar man med vänsterfolk om detta verkar de inte fatta någonting. Informationssamhället, det datoriserade samhället, verkar inte existera i deras medvetande. Och ändå är det där (ett där som ser ut som ett här vid det här laget) som möjligheterna finns att korsa gränsen till ett nytt samhällssystem som bättre tar hand om människor och natur. För Vänsterpartiet gäller "make history or be history". Med andra ord att slänga fegheten över bord och formulera sin egen framtidsinriktade politik - kanske det var det som Ulf L menar?

Jag försöker läsa Ulf Lundell

Ulf Lundell har kommit ut med en bok igen. Häromdagen (varför hände det? någon sorts livskris?) gick jag in på biblioteket för att titta vad de hade av honom. För jag har aldrig läst Lundell, trots att han borde vara "min generationsförfattare". Ulf L är drygt två veckor äldre än mig, och mer generation än så kan man inte vara antar jag.

Jag lämnade biblioteket med det tjockaste de hade: Frukost på en främmande planet. Några år gammal, verkade innehålla mest prosapoesi vad jag kunde se. Nu fann jag på författarens hemsida att boken räknas som roman. Är det någon sorts utvecklingshistoria i den då? - Ja, kanske. Men kanske mer av avvecklingshistoria, ett sorgset/ilsket ylande från den sista vargen när folkhemmet rämnar i alla sina sömmar.

Jag har faktiskt sett Ulf L några gånger i levande livet (dock aldrig på konsert - har svårt att stå ut med hans bölande). Första gången för många år sedan när jag gick längs Skeppsbron en söndagsmorgon och han kom lufsade ut ur en gränd och ställde sig nere vid vattnet och tittade på något. Senare kom han in i min lokalmiljö och började siktas i hörnet av Hornsgatan och Ringvägen. Ibland kunde man se honom handla på Konsum. Jag fick veta att han bodde i knutarna. Några gånger såg jag honom komma knallande på Ringvägen, eller körande runt hörnet in på Brännkyrkogatan i sin läskiga stadsjeep. Han har faktiskt tvingats stanna när jag gått över gatan! Jag har fått stopp på Ulf Lundell!

Nå, en tid tillhörde Ulf L alltså lokalmiljön här, och därför är det intressant att se kommentarer till densamma i den här boken. Den alltmer internationella miljön vid Zinkensdamms tunnelbanenedgång exempelvis. Ibland har vi samma preferenser, som avsky för ynglen som kletar ner med sin grafitti i Skinnarviksringen. Klagomålen över sprickorna och förfallet i folkhemmet kan jag hålla med om. Andra saker håller jag inte med om, eller betraktar som mer eller mindre ointressant. Gnöl på Jan Myrdal, vänstern i allmänhet, Vänsterpartiet. Nå, man kan komma med kritiska funderingar där, men kanske inte av de orsaker Ulf L räknar upp.

Råkade nyss se en kommentar om en recension av Lundell senaste. Man kan väl konstatera att Ulf L har nästan lika krångligt som gamle August S med fruntimren. Men bryr jag mig om det?

Det mesta av den musik han har nämnt på de sidor jag läst hittills är mig antingen obekant eller just ointressant. Men det är kanske förklaringen till att jag inte är så såld på musiken han totar ihop - olika referensramar, preferenser, bakgrunder. Och som sångare … jag har hört folk med bättre röst- och tonkontroll, om man säger så!

Kommer jag att få en bra samhällsanalys under återstående 670 sidor? Det verkar tvivelaktigt. Klagomål på ett uselt tillstånd är en sak, man kan få en del upplysningar om läget i samhället av det, men världen skall ju inte bara förklaras utan förändras. Och det är väl här som Lundells bakgrund i opolitisk socialdemokratisk folkhems-arbetarklass spelar honom ett spratt. Det går ju faktiskt att komma från arbetarmiljö men ändå ha en verktygslåda av praktiska och teoretiska hjälpmedel för att förstå vad som händer. En klasskänsla, hur medveten och ilsken den än är, lär inte hjälpa långt när Arbetar-Fredrik och hans hemska Bävergäng anfaller!

Jag nämnde gamle Strindberg tidigare, och jag undrar om inte han hade varit inte bara elakare utan mer träffande i sin kritik av samhället vi lever i - det är ju i sanning "jubelfesternas och attentatens tidevarv"! Om inget händer på kommande sidor kan man misstänka att Lundell har svårt att förklara därför att han inte vill förändra - det skall vara som tidigare, men som de flesta torde förstå kan man inte vrida klockan tillbaka till de gyllene åren igen. Däremot kan man göra en insats för att förgylla framtiden, men i det avseendet är ju den opolitiska socialdemokratiska folkhems-arbetarklassen (och större delen av Vänsterpartiet och andra vänstergrupper också) fullständigt hjälp- och fantasilösa.

Jaja, jag återkommer eventuellt när/om jag läst igenom boken.