Är kriget oundvikligt men rättvist?

Det här ser ju dystert ut: gamle Myrdal varnar för krig i ett meddelande jag fick nyss. Men jag undrar: är USA:s ganska slitna krigsmakt redo för krig? Generalerna kan ju snacka offentligt, men säger de samma sak när de pratar mer i skymundan? Visserligen finns ju övriga NATO med avsevärda styrkor, men hur mycket entusiasm finns där för våldsamheter med osäker utgång? Att höga USA-företrädare tycker att man kan skita i vad EU säger och gör borde inte öka entusiasmen, snarare tvärtom.

Intressant att Myrdal hävdar att ett krig från rysk sida kommer att vara "rättvist". Antar att han menar att det är ett rättvist försvarskrig. - Och jag undrar om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken skulle vara så mycket bättre även om Bildt ersattes av ambassadlöparen Urban Ahlin. Det viktiga är ändå att få ut NATO från svenskt område.

Över till Myrdal (lite förkortat från originalet):

Nu är ett storkrig i Europa möjligt; ja, nästan troligt. Kommentarerna från det som kallar sig vänster blir då lika typiska som under föregående kriser. Thomas Kanger hänvisar till att folket är den drivande kraften.  Vilket är sant men säger lika litet om hur den aktuella konflikten utvecklas som om skeendet sommaren 1914. Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer. ...

Det är ingen svårighet att tolka skeendet. Förenta staterna drev med hjälp av sådana aktivister inom EU som vår utrikesminister fram den nuvarande krisen (och bröt medvetet den undertecknade februari-kompromiss som tycktes kunna avvärja konflikt). Om inte Ryssland denna gång – som Sovjet och Kina 1952 – med militär beredskap förmår tvinga Förenta staterna till reträtt (och/eller spränga EU-fronten) då blir kriget oundvikligt. Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett “rättvist krig”. Detta är nu till och med troligare än det var 1952 ty de folkliga motkrafterna i Europa tycks denna gång helt förlamade. (De finns dock utanför Europa. Såvitt jag nu kan bedöma skulle BRIC-blocket inte ge sitt stöd åt Förenta staternas - och EU: s – krig.) Inget är ännu avgjort. Balansen väger.

 

Hur detta krig skulle utvecklas vet vi inte. Det bleve hur som haver en katastrof för folken i våra länder. Sverige skulle – på grund av den svenska utrikesledningens aktivism och våra generalers fnoskiga krigsplaner – drabbas mycket hårt. Tyskland – om inte dess storkapital av egna intressen tvingar Merkel till reträtt – skulle kastas tillbaka till ett noll-läge värre än sommaren 1945.

 

Vad det som kallar sig vänster beträffar bör vi minnas hur det gick till i Norge när den stora reformistiska arbetarrörelsens ledare togs upp i Förenta staternas knä och samtidigt beordrade utrensning av oppositionen. Eller hur den tyska socialdemokratin vek sig 1914. Eller hur det stora franska kommunistpartiet inte förmådde ta klar antiimperialistisk ståndpunkt i Algerietfrågan (fast de hade gjort det trettio år tidigare om Marocko).

 

Detta måste skrivas i klartext.

Sanning åt alla

Sanning åt alla låter väl som en bra paroll (tills det kommer någon filosofiskt slipad person och ställer frågor och ger exempel som får den att bli väldigt krånglig - men det kan vi bortse från just nu och hojta "information wants to be free"). Bilderna ovan kommer från något som heter Balkanpuls, med anledning av ett tips av läsare Jan Hagberg. Där har han fått publicerad en text som specifikt handlar om delar av balkankrigen under 1990-talet, om demoniseringen av serber och hur vissa bosniska politikers islamism sopades under mattan.

Vid sidan av skriver Jan att "Jugoslavien var ju första gången samköret mellan medierna och krigsfanatikerna i det nya Nato (nya i meningen hur ska vi fortsätta efter Sovjets fall) prövades i den tappning vi nu sett i Libyen (och Syrien, även om det där än så länge bara är på det krigsförberedande stadiet)."

Det är en intressant observation. Vi har inte en konflikt, utan två. En är i verkligheten och syftar till ett tämligen normalt världspolitiskt rånmord där civilbefolkningens blod rinner i floder och mer eller mindre skumma politiska och kriminella grupper slåss om bytet. I en alternativ och konstgjord verklighet har vi ädla hjältar, avgrundsdjupt onda skurkar samt jublande folkmassor som hurrar för befriare som åker omkring på bilar och viftar med automatvapen.

Detta med krigspropaganda har alltid funnits, men det är frågan om den inte har vässats ytterligare en bit nu.Från och med nittiotalets balkankrig, och den allt starkare ställningen för elektroniska media och möjligheter att flytta data hit och dit under olika etiketter, har det här blivit allt tydligare. Med rätta kameravinklar och elektronisk bearbetning (och totalstyrda nyhetsmedia) kan några hundra statister förvandlas till jublande folkmassor eller några förvirrade nissar med maskingevär till beslutsamt framryckande rebeller. Några få missnöjda individer kan med ens blåsas upp till "opposition" som representerar folkrörelser som inte existerar eller är alldeles för svaga och oklara för att utgöra verkliga politiska alternativ. Utländska legoknektar, specialtrupper eller islamist-jihadister kan med ens säljas som frihetskämpar i alternativvärlden.

Det som strider mot bilden av denna verklighet blir med större eller mindre framgång ihjältiget. Om något "strider mot bilden" kan det ju inte stämma, eller hur? Är det Qaddhafis massakrer man är ute efter (även om de knappast ägt rum) kan man ju inte slösa tid på vad ostyriga rebeller råkar ha för sig - för det pågår ju i det verkliga kriget, inte i idévärldens krig där NATO och svenska bombhöger-vänster-människor befinner sig. Om några svartingar råkar bli slaktade i Libyen är det väl bara ett misstag, eller hur, och inget som gör att NATO måste skyddsbomba? NATO är ju upptaget med att skyddsbomba civilister som inte vill ge upp för "rebellerna" (och riskera att bli mördade som tack för det).

Fast, som det heter, verkligheten sparkar och vill fram. Eller om vi skall kalla det "sanningen" som kanske kan nå fram till "alla". (Nja, bombhöger-vänstern lär nog inte ge upp i första taget.) Samtidigt är förmodligen många av lögnerna som bygger upp krigshetsarnas verklighetsbild ganska lätta att avslöja för personer som kan sakfrågorna, och sådana finns nästan alltid tillgängliga någonstans. Tänk om Sommestad-gruppen i Socialdemokraterna, vilken består av människor som jag tror gillar såväl vetenskapliga fakta som en traditionell fredslinje, skulle ta tag i det här och sätta stenhård press för att partiet officellt skulle ta avstånd från den krigshets i alternativvärldarna som bombhöger-vänstern bedriver, att med fakta avslöja det smutsiga spelet och se till att åtminstone Sverige håller sig borta i fortsättningen? Mycket kunde bli vunnet med det. Det är skam och typiskt för socialdemokraterna idag att det mest är föredettingar ur toppskiktet som engagerar sig i fredsfrågorna och ställer korrekta krav.

Nu har de så kallade rebellerna åter åkt på pumpen i några viktiga slag i Libyen. Frågan är hur stor del av landet som NATO:s tillsatta regering verkligen kontrollerar, och om nästa fas av kriget nu närmar sig. Det är oroande - det finns olika alternativ att jämföra med, och av Afghanistan, Irak och Somalia kan det bli Somalia som får en repris i Nordafrika. Totalt sönderfall alltså. Tycker ens Urban Ahlin att libyerna är så onda att de förtjänar detta? Genom hård motståndskamp ser libyerna till att NATO:s och bombhöger-vänsterns världsbild får svårt att helt segra, även om det uppenbarligen tar emot i svenska media att avlägsna sig från alternativvärldens färdigskrivna kommunikéer och drömbilder.  Här är en läsvärd artikel av Pepe Escobar.

Här är en stackars "alla" som skulle behöva en rejäl dos "sanning" för att se ljuset!

Mer om källkritik

Det som jag skrev igår, på tal om källkritik och Wiki-läckorna, illustreras ganska väl av krigar-socialdemokraten Urban Ahlins besvärliga situation idag. Vad har A sagt till B, och har A rapporterat riktigt hem till basen om vad A sade? Om man lägger ihop Ahlins något fladdriga svar, och hans anklagelser om felrapportering, med den linje för svenskt agerande i Afghanistan och Kosova som han drivit offentligt, verkar det ändå inte troligt att allt som rapporterats om hans möte med USA-diplomater är gripet ur luften.

Och läget för Mona Sahlin borde inte vara så mycket bättre. Är det bara ur USAmerikansk synpunkt som hon framstår som en lakej, eller skall vi ta det som vad hon (och Ahlin) verkligen är? Hur tänker hon förklara det här, och kommer det annars så kuschade partiet att tolerera det? Förkortningen SAP brukar normalt tolkas som Socialdemokratiska ArbetarPartiet, men vill man vara stygg kan man i stället säga Svenska AmerikaPartiet, på grund av dess eviga bugningar (om än ofta i det fördolda) västerut.

Kanske falluckorna snart öppnas under några riktigt obehagliga slingerbultar?