Är kriget oundvikligt men rättvist?

Det här ser ju dystert ut: gamle Myrdal varnar för krig i ett meddelande jag fick nyss. Men jag undrar: är USA:s ganska slitna krigsmakt redo för krig? Generalerna kan ju snacka offentligt, men säger de samma sak när de pratar mer i skymundan? Visserligen finns ju övriga NATO med avsevärda styrkor, men hur mycket entusiasm finns där för våldsamheter med osäker utgång? Att höga USA-företrädare tycker att man kan skita i vad EU säger och gör borde inte öka entusiasmen, snarare tvärtom.

Intressant att Myrdal hävdar att ett krig från rysk sida kommer att vara "rättvist". Antar att han menar att det är ett rättvist försvarskrig. - Och jag undrar om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken skulle vara så mycket bättre även om Bildt ersattes av ambassadlöparen Urban Ahlin. Det viktiga är ändå att få ut NATO från svenskt område.

Över till Myrdal (lite förkortat från originalet):

Nu är ett storkrig i Europa möjligt; ja, nästan troligt. Kommentarerna från det som kallar sig vänster blir då lika typiska som under föregående kriser. Thomas Kanger hänvisar till att folket är den drivande kraften.  Vilket är sant men säger lika litet om hur den aktuella konflikten utvecklas som om skeendet sommaren 1914. Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer. ...

Det är ingen svårighet att tolka skeendet. Förenta staterna drev med hjälp av sådana aktivister inom EU som vår utrikesminister fram den nuvarande krisen (och bröt medvetet den undertecknade februari-kompromiss som tycktes kunna avvärja konflikt). Om inte Ryssland denna gång – som Sovjet och Kina 1952 – med militär beredskap förmår tvinga Förenta staterna till reträtt (och/eller spränga EU-fronten) då blir kriget oundvikligt. Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett “rättvist krig”. Detta är nu till och med troligare än det var 1952 ty de folkliga motkrafterna i Europa tycks denna gång helt förlamade. (De finns dock utanför Europa. Såvitt jag nu kan bedöma skulle BRIC-blocket inte ge sitt stöd åt Förenta staternas - och EU: s – krig.) Inget är ännu avgjort. Balansen väger.

 

Hur detta krig skulle utvecklas vet vi inte. Det bleve hur som haver en katastrof för folken i våra länder. Sverige skulle – på grund av den svenska utrikesledningens aktivism och våra generalers fnoskiga krigsplaner – drabbas mycket hårt. Tyskland – om inte dess storkapital av egna intressen tvingar Merkel till reträtt – skulle kastas tillbaka till ett noll-läge värre än sommaren 1945.

 

Vad det som kallar sig vänster beträffar bör vi minnas hur det gick till i Norge när den stora reformistiska arbetarrörelsens ledare togs upp i Förenta staternas knä och samtidigt beordrade utrensning av oppositionen. Eller hur den tyska socialdemokratin vek sig 1914. Eller hur det stora franska kommunistpartiet inte förmådde ta klar antiimperialistisk ståndpunkt i Algerietfrågan (fast de hade gjort det trettio år tidigare om Marocko).

 

Detta måste skrivas i klartext.