Ovanligt hårda ord från Putin

President Putin och hans medarbetare är knappast kända för att vråla ut hotelser och förolämpningar (de är alltså inte USAmerikaner, om man vill vara polemisk). Men här är ett ovanligt aggressivt uttalande av honom som behandlar en historisk fråga, nämligen hur Polen agerade året innan Andra världskriget bröt ut. Det är en ful historia, där Polen gick ihop med Tyskland och Ungern för att krossa Tjeckoslovakien. För att göra historien kort så hindrades Sovjet från att ingripa på Tjeckoslovakiens sida. Året därpå angrep Tyskland Polen, med ett fruktansvärt pris för polackerna och de central- och östeuropeiska judarna. Det var Sovjets röda armé som fick rensa bort nazisterna, vilket i sin tur idag (indirekt, men i alla fall) beklagas av bland annat polska politiker och gör att monument till befriarna förstörs.

Det som verkligen slog mig hårt, säger jag er ärligt, var hur Hitler och Polens officiella representanter diskuterade det så kallade judiska problemet. Hitler berättade för utrikesministern och sade senare rakt på sak till den polska ambassadören i Tyskland att han hade en plan för att skicka den judiska befolkningen till Afrika, till kolonierna. Föreställ er 1938 att utvisa judar från Europa till Afrika. Skickar dem till deras utrotning. Till förstörelse. Och här är vad den polska ambassadören svarade till detta och skrev i sin rapport till den polska utrikesministern, herr Beck: "När jag hörde detta", skrev han, "svarade jag" (till Hitler menar han), "att om han gör det, kommer vi att bygga ett vackert monument till honom (till Hitler) i Warszawa.” Bastard! Det antisemitiska grisen. Det finns inget annat sätt att säga det. Han var i full solidaritet med Hitler i hans anti-judiska, antisemitiska känsla och dessutom föreslog han att det skulle byggas ett monument till Hitler i Warszawa för att denne förföljde det judiska folket. Och han skrev till sin beskyddare, utrikesministern, uppenbarligen i hopp om förståelse och godkännande. Han skulle inte ha skrivit detta utan anledning. Hur som helst, jag kommer inte gå in på mer detaljer nu, men i alla fall vill jag betona igen: vi har tillräckligt med material för att förhindra att någon förstör minnet av våra fäder, våra farfäder och alla de som gav sina liv för seger över nazismen. Jag vill bara notera att det är den här typen av människor, människor som de som förhandlade med Hitler då, är nu samma typ av människor som vanställer monument till befrielsesoldaterna, Röda arméns soldater som befriade Europas länder och Europeiska folk från nazismen. Dessa är deras följare.

Alltså: det finns folk i Polen idag (och väl i Litauen och Ukraina) som är av samma skrot och korn som den polack som ville resa ett monument över Hitler och som alltså är bastarder och grisar (orättvist mot grisarna tycker jag). Här är en film där Putin säger det som jag översatt ovan. Det börjar ungefär 3:08 i filmen.

Solzjenitsyn - anti-judisk?

Minns någon Aleksandr Solzjenitsyn? Författaren. Han hivades ut från Sovjetunionen som icke önskvärd, och hyllades därmed i omvärlden som hjälte och demokrat.

Men anti-semitism, eller rent judehat, talades det inte. Det kanske inte var så känt eller utvecklat hos AS på den tiden. Men nu borde det vara det. Jag hänvisar till en artikel i Russia Insider som handlar om en bok som AS har skrivit, men där det görs ansträngningar att hindra översättningar till andra språk. Efter att ha tröskat mig igenom artikeln (som alltså håller med AS) tycker jag det är svårt att tillbakavisa anklagelserna om fientlighet mot judar generellt. De hade det minsann bra, var elaka före, efter och under revolutionen och den kommunistiska epoken, och borde be om ursäkt allihop tycker AS!  - Med de exempel som ges är det faktiskt inte så konstigt att det görs ansträngningar att hindra översättning till främst engelska. Som uttalad judehatare skulle AS i det närmaste vara död i den litterära världen i väst (eller är han egentligen inte nästan det, det finns ju knappast behov av hans tjänster längre i och med att Sovjet upphört?).

Men det finns upplysningar, exempelvis på Wikipedia om denna bok:

In 2001, however, Solzhenitsyn published a two-volume work on the history of Russian-Jewish relations (Two Hundred Years Together 2001, 2002).^[82] A bestseller in Russia, the book triggered renewed accusations of anti-Semitism.^{[83][84][85][86]}
Similarities between Two Hundred Years Together and an anti-Semitic essay titled "Jews in the USSR and in the Future Russia", attributed to Solzhenitsyn, has led to inference that he stands behind the anti-Semitic passages. Solzhenitsyn himself claims that the essay consists of manuscripts stolen from him, and then manipulated, forty years ago.^[86][87] However, according to the historian Semyon Reznik, textological analyses have proven Solzhenitsyn's authorship.^[88]

Det bör påpekas att Russia Insider inte är en officiell rysk publikation.  Den innehåller en del intressant material om Ryssland, men på senare tid har det kommit fler artiklar som är anti-judiska. Det verkar underligt, och jag undrar hur någon kan tro att Ryssland tjänar på detta - det är väl snarare tvärtom. Som tur är finns det andra sajter med bra nyheter och analyser om Ryssland, där man slipper dras med den här typen av material.

Kan det vara så att anti-kommunism och judehat har en del gemensamt? AS kan ju vara ett exempel.

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: "Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?"

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA - jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? - Den konspirativt lagde kan ju tänka att "jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm - det håller vänstern sysselsatt ett tag!"

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.

Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det ...) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är "ja". Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? - Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna - med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. - Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

Myrdal om anti-semitism

Med ungefär sjuttio år i bagaget av anti-antisemitism bör man ha en viss tyngd i sina diskussioner. Jag nämnde tidigare Jan Myrdals twitter-kritik mot Hillersberg. Nu kommer han igen med en text som refuserats av skönandarna på Dagens Dumheter. Den är rubricerad DEN TJÄNANDE ANTISEMITISMEN. (Har inte den tidningen längre, och det verkar inte vara någon större förlust.) Det är ett brett svep över antisemitism och liknande påfund, och jag antar att det breda anslaget sticker en del i ögonen. Alla har ju inte Myrdals långa perspektiv och breda kunskaper, om man säger så, och inte någon ambition att få perspektiv och kunskaper heller.

Palestina är kärnan. Det som sionisterna gör mot palestinierna driver fram en negativ syn på judar i gemen, särskilt i den islamiska världen. Samtidigt försöker den israeliska staten knyta judar runtom i världen till sig. Myrdal jämför med liknande taktik hos den tyska staten under Andra världskriget:

På motsvarande sätt som då i början av fyrtiotalet arbetar nu de israeliska statsorganen. Troende i religiösa samfund, de en gång kibbutzfrälsta, sådana med familjerötter från shtetler i Östeuropa, ättlingar till överlevande från Auschwitz, allmänt kulturintresserade, alla som upplever en judisk identitet; de drivs med hotet om en växande antisemitism att solidarisera sig med den israeliska staten och försvara dess allt katastrofalare och allmänfarliga politik.

Det blir en rundgång: antisemitism och anti-islam bygger upp varandra till allt mer hatiska nivåer. Samtidigt har vi rörelser i Europa, som i Ungern, som återigen spelar ut jude-kortet. Det hade de knappast gjort om det inte finns rätt många i folket som faktiskt har dessa fördomar. Att det här ogräset växer igen kan inte bara skyllas på nyliberalismens härjningar. Myllan och fröna fanns redan.

Men bilden ser inte helt entydig ut. USA är nyckelland i den här saken. Är det inte så att det finns en generationsfråga, där äldre USAmerikanska judar ofta fortfarande helhjärtat stödjer vad extremisterna i den israeliska ledningen gör, medan de yngre generationerna blir mindre och mindre intresserade? Kanske basen för israelisk propaganda ändras? Om det folkliga stödet för Israel i USA finns bland åldrande evangelikala människor är det ju en annan situation än om judarna i stort sett mangrant ställer upp för Israel. Nu verkar det tyngsta stödet finnas hos aggressiva pro-israeliska påtryckargrupper, som dock ett växande antal amerikaner, judar eller ej, inte gillar. "Israel firsters" har ännu övervikt, men kommer det att hålla på sikt?

Hur stor judefientligheten är i Sverige vet jag inte. Har för mig att någon undersökning kom fram till att frekvensen faller från höger till vänster: de mest judefientliga finns bland sverigedemokrater och moderater, de minst fientliga bland vänsterpartister och KP-are. I samband med bankkriserna och krisen i eurozonen har åsikter om "judarna" ibland poppat upp i tidningarnas "pissrännor". Dock långt ifrån i samma omfattning som folk som hetsar mot "invandrare" i allmänhet och "muslimer" i synnerhet.

Och så får vi räkna med att det bland yngre muslimer som med rätta upprörs över övergreppen mot palestinierna kommer det ibland att slå fel och slå över till anti-semitism. Några snillen tror att de utövar kamp mot Israel genom att åka som jihad-turister till Syrien, hetsade av radikala imamer och betalda av rika knösar från Arabiska halvön. Det kommer man inte åt med uppblåsta förmaningar, utan det krävs också ett klart ställningstagande mot sionisternas våldsdåd och falskhet. Ärlighet varar längst, hyckleri avslöjas förr eller senare. Hur många i det socialmoderata lägret klarar av en ärlig kritik?

Myrdal om Hillersberg

Bland de få som jag följer på Twitter är Jan Myrdal. (Följer också Kapten Stofil, men det är en helt annan sak som alla förstår!) Jan M. använder mest Twitter för att sprida citat ur äldre texter, från sextiotalet ungefär. Under bilden är ett flöde (läses nedifrån och upp) som dock måste vara av färskare datum eftersom det behandlar den rabulistiske för inte så länge sedan döde tecknaren Lars Hillersberg.

Jag rör mig inte i konstnärskretsar, men mötte faktiskt Hillersberg en gång för många år sedan. Det var på anarkisternas Kafé 44 på Tjärhovsgatan, en kväll med diktuppläsning. Uppläsarens namn minns jag inte, den var en man som var/hade varit korrekturläsare på Svenska Dagbladet och nu skrivit en samling sonetter. Muslim var han också. (Undrar hur man fick ihop anarkism med klassiska sonetter förresten?) I den lilla publiken befann sig Lars H. Jag snabbförfattade själv en sonett och läste upp från scenen, (det var förmodligen både första och sista tillfället som scenpoet för min del!). Sedan kom jag att byta några ord med Lars H. Han verkade vara en ofarlig liten figur, hade bara någon teknisk fråga om sonettens utformning. Jag var ju helt olärd i ämnet, den var inte riktigt formfulländad om man säger så. Men korrekturläsaren verkade uppskatta den!

Jag är något förvånad över att Myrdal klipper till så hårt mot Lars H. Men det är klart, killen (Lars H alltså) hade inte alltid världens bästa omdöme. Det har inte Lars Vilks heller, men det gäller ju hur man riktar sitt dåliga omdöme och vilka beskyddare man har.  Hade Vilks börjat med att rita sin vedervärdiga judesugga, inte sin vedervärdiga rondellhund, hade han nog inte varit så omhuldad som han nu är i vissa kretsar. - Sedan vet jag inte om Myrdal rätt värderar Hillersbergs betydelse för hur svenska progressiva ser på Israel. Är de så korkade?

Hillersberg var aldrig någon favorit som tecknare hos mig. Smårolig ibland, men sällan stor-rolig. Och visst har Myrdal rätt när han skriver att "en vänster som accepterar antisemitiska inslag är ingen vänster". Men då får man observera vem det är som definierar "antisemitism", och av vilka skäl!

Notera Lars - Lazarus Hillersberg - Hillelberg. Hillel var en forntida judisk lärd som sägs ha sammanfattat läran med dessa ord: Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. En princip som med andra ord uttalats i flera religioner och filosofier. Men för en satirisk tecknare kanske det inte är en bra riktlinje, om inte tecknaren också är rejält elak mot sig själv! 

1. Jan Myrdal ‏@Jan_Myrdal51m

   Men en vänster som accepterar antisemitiska inslag är ingen vänster.

   Visa 

   •  Svara 
   •  Retweeta 
   •  Favoritmarkera 
2. Jan Myrdal ‏@Jan_Myrdal51m

   och har dåligt omdöme och kritiken splittrar vänstern.

   Visa
3. Jan Myrdal ‏@Jan_Myrdal52m

   Ibland sägs det bland vissa intellektuella att man inte bör kritisera Hillersbergs antisemitiska teckningar då han är konstnär

   Visa
4. Jan Myrdal ‏@Jan_Myrdal53m

   Men det är framförallt de medelålders eller äldre antifascisterna som funnit Hillersbergs teckningar avskyvärda.

   Visa
5. Jan Myrdal ‏@Jan_Myrdal54m

   Visst har högermän reagerat mot dem.

   Visa
6. Jan Myrdal ‏@Jan_Myrdal55m

   Det har han gjort med sina antisemitiska teckningar.

   Visa
7. Jan Myrdal ‏@Jan_Myrdal56m

   och som mest effektivt bidragit till att skapa ett stöd åt staten Israels förbryterska politik bland svenska progressiva.

   Visa
8. Jan Myrdal ‏@Jan_Myrdal57m

   Lars Hillersberg är inte bara en rätt begåvad konstnär, han är också den propagandist som gjort sionisterna de största tjänsterna i Sverige

   Visa

Antisemitism/antiislamism

Vad som emellertid gör denna psykopatologiska företeelse så svår att effektivt bekämpa är, att den är av irrationell natur. Inget av de argument, som med kuslig enformighet och en kuslig vokabulär bruka framföras i den antiislamska agitationen, har det ringaste med förnuft och objektiv sanning att skaffa. Där de inte är medvetna lögner är de tvångsföreställningar av samma art, som man träffar hos människor, som lider av förföljelsemani eller storhetsvansinne. Men med sådana människor tjänar det som bekant mycket litet till att argumentera. De finner alltid på skenbara argument som stöd för sina vanföreställningar. En man, som lider av förföljelsemani, kan t. ex. få för sig, att hustrun vill mörda honom. Visar hustrun honom vänlighet, så är det hyckleri och förställning, visar hon sig ovänlig, så är saken klart bevisad, ger hon honom mat, så är det för att förgifta honom, ger honom icke tillräckligt med mat, så är det naturligtvis för att svälta honom till döds. Kort sagt – hur hon bär sig åt, är det ett klart bevis på att hon umgås med djävulska planer. På exakt samma plan ligger psykologiskt sett den antiislamska argumenteringen. Det är därför jag fruktar, att enbart upplysningsverksamhet, hur nyttig och nödvändig den än är, icke är tillräcklig.

Citatet ovan kommer från den gamle lärdomsfarbrorn Alf Ahlberg, fast jag gjorde några ändringar. Ändrade antisemitism till antiislamism, tog bort verbens singular- och pluralisformer och ändrade  ytterligare några ord för att det hela skulle låta modernare. Ursprunget plockade jag upp här, hos Mohamed Omar som numera citerar vad en del äldre svenska författare skrev om antisemitism 1943. Egentligen är det onödigt. Om Mohamed inte under en tidigare period umgåtts med folk som resonerar som enligt citatet ovan hade han sluppit lova att "... skriva, bedriva upplysning och ordna möten om exempelvis antisemitismen. Och jag ska seriöst sätta mig in i Förintelsen".

Men min poäng är att bland dagens så kallade islamkritiker finns det människor som resonerar på samma sätt som psykfallen som Ahlberg skriver om. Samma oärlighet och hat, bara riktad mot andra grupper. Och de är irrationella: en snäll muslim blir för dem bara en muslim som döljer sin elakhet just nu, och alla muslimer är i grunden elaka och ute efter oss. Och det spelar ingen roll vad de säger eller gör, eller att muslimer gladeligen slaktar muslimer som anses vara otrogna religionen, alla är likadana. Med människor som larmar som de värsta antiislamisterna går det inte att föra ett rationellt resonemang, det är vad Ahlberg visade. De tar inte till sig argument. Däremot kan de ta till metallstänger och ändå värre tillhyggen. Någon kanske minns en viss Breivik?

Notera året 1943 förresten. I början av året blev tyskarna slagna i Stalingrad, i juli ett nytt nederlag för dem i det jättelika pansarslaget vid Kursk och samtidigt landsteg de västallierade på Sicilien. Mot slutet av året kom svensken Arvid Fredborg ut med en bok om Tyskland där miljonmördandet av judar i korthet omnämndes.

Otrevligt besök

När jag tog en kvällspromenad upptäckte jag den här affischen:

Om vi tittar närmare på textavsnittet:

EDL - jaha, då är vi inne på Breivikarnas område då. En sentida motsvarighet till det gamla tysk-nazistiska Anti-Judiska Kampförbundet månne? Skillnaden är att man bytt hatobjeket. Under det gångna årtiondet har ju de smarta grupperna av fascistisk natur bytt skepnad för att göra sig respektabla - man har gjort sig av med de oförbätterliga gamla jude-hatarna och i stället satsat på Israel och kamp mot ospecificerade muslimer som håller på att ta över världen.

Det finns folk som sticker näsan i vädret och fnyser "jag är varken kommunist eller nazist". Att de inte är kommunister kan man tro på, men vad det gäller nazismen är saken annorlunda. Det torde gå lätt för en borgerligt sinnad person att ta över i stort sett hela det nazistiska idégodset men plocka bort det speciella judehatet, ersätta med muslimhat, och sedan traska vidare som om ingenting hänt. Ytan är ny men innanför skalet ser det ut ungefär som förut, alltså någon variant av fascism och missförstådd darwinism.

Det luktar illa i Europa för tillfället.

August och hatet

Det var någon som tyckte att det var tur att Strindberg inte hade tillgång till dator. För då hade det säkert blivit många mer hyllmeter med böcker! Den här teckningen av August - med dator - hittade jag hos den skicklige tecknaren Erik Rune, med hemsida här.

När nu debatten rasar vidare angående Mohamed Omars ursäkt för antisemitiska uttalanden (se not nedan) kan det vara värt att påminna om att August Strindberg skrev judefientligt i sin ungdom. Det var före den moderna antisemitismens dagar. Det gamla judehatet hade religiösa grunder, antisemitismen stödde sig på ras, och det ger rätt olika effekter i praktiken.

Men knappt hade den moderna antisemitismen börjat uppträda förrän August slog till bromsen och skrev en ursäktande artikel betitlad 'Mitt judehat' (1884). Den innehåller en massa strunt (att de flesta judar var fattiga arbetande människor verkar ha undgått honom) men är åtminstone ett avståndstagande från den nationalistiskt och överklass-militaristiskt färgade antisemitism som trängde sig fram under senare delen av 1800-talet. Vad än August gillade eller ogillade så var hans misstänksamhet mot överklassen permanent över tiden. Och hans ursäkt var ju att de judar han skrivit om tidigare varit sådana i Sverige som verkade nationellt inskränkta, men nu hade han mött och uppskattat en massa schyssta internationalistiska judar!

Här kommer 'noten nedan': Jag undrar hur mycket 'debatt' som verkligen rasar, och hur mycket som består i att några tomtar i israellobbyns andrasortering skall fortsätta att hacka på MO och ständigt intyga att han inte ursäktat nog? De flesta tycker väl helt enkelt att det är skönt att den här tråkiga perioden är över och hoppas att det inte blir några nya urspårningar.

Artikeln 'Mitt judehat' finns i Samlade verk, band 17. Den tidigare text som Strindberg backar ifrån borde vara 'Moses' som finns i Det nya riket, Samlade verk band 12. - Konstigt att han aldrig kom på tanken att 'hat' faktiskt kan fördunkla tankeförmågan och göra att folk gör eller åtminstone säger dumma saker som de inte hade gjort om de tänkt efter innan de handlat eller talat? Han pysslade ju med 'kvinnohat' också vilket orsakade en del bisarra beteenden och påståenden. Här skulle jag vilja referera till ytterligare en text där August försöker utreda judarnas ursprung (ganska bra till och med, tror jag) men hittar den inte. Jag återkommer när den behagar dyka upp!

Senaste inlägget i denna oregelbundet förekommande August-serie hittar du här.

Om(ar)orientering

För några dagar sedan väckte Mohamed Omar uppmärksamhet genom att ta avstånd från tidigare anti-semitiska uttalanden.  Förutom på den egna bloggen har MO fått in samma artikel här.  I kommentarerna ser man att somliga verkar ha dragit en lättnadens suck över att den här perioden är över, andra är mindre glada, och så finns det knäppjannar som utbryter i förvirrat pladder av svårplacerad art. Kvarvarande antisemiter, samt extrema israel-lobbyister, torde tillhöra mindreglada-gruppen. MO har från olika synvinklar varit en tillgång för dem under några år men nu är det förhoppningsvis slut med det. 


Vi har ju inte sett var det hela landar ännu - om det landar någon gång, i en föränderlig värld kan tankarna flyga hur långt som helst utan att hitta fast mark. Den litterärt bevandrade kan under väntetiden dra paralleller till Strindbergs tidiga attacker mot judar och hur han senare tog avstånd från dem. 


Omorientering för Omar som det tycks i alla fall, och förhoppningsvis med bidrag som kan lyfta debatten om vissa ämnen, exempelvis Iran, där han reviderat en del synpunkter. Då kanske iranska ambassaden hamnar bland de mindreglada också? 


MO var ju tidigare känd som poet. Jag tyckte att hans första samling var OK, och kanske andra också, men att det religiösa påhänget sänkte nivån. Finns här och här för den som orkar läsa. Kanske han kan komma igen när luften klarnat? 

Varför sluta när det är som roligast?

En israelisk diplomat med insyn i skeendet säger dock till DN att mycket tyder på att bägge regeringarna gör sitt bästa för att få det här överståndet.

Enligt artikeln citerad ovan inses det på sina håll i Israel att hela affären med Aftonbladet är genant. Folk som kan betecknas som extremister och galningar har fått ta över utrikespolitiken och där härja runt som den berömda tjuren i porslinsbutiken. Naturligtvis vill mer tänkande israeler få den här affären avslutad och nedtystad så fort det bara går. Det är skadebegränsning helt enkelt, att försöka få stopp på individer som fullständigt tappat huvudet.

Men varför "få det här överståndet" så där utan vidare? Varför inte kräva av israelerna att de erkänner att svensk grundlag gäller i Sverige, att de förlöpt sig på ett grovt förolämpande sätt mot Sverige som nation, att det faktiskt finns anledning att ställa kritiska frågor om israelisk hantering av organ från döda människor, att ... ja, det finns mycket mer att prata om. När töntskallarna har sett till att de mycket välförtjänt har hamnat med skägget i brevlådan har vi verkligen ingen anledning att hjälpa dem loss utan vidare. Om det är någon stat som skall be om ursäkt så är det Israel, och då en riktig ursäkt utan några nya oförskämdheter inlindade.

Bloggen Medvetenskap som normalt ägnar sig åt kritik av pseudovetenskap gör ett avsteg från sin ickepolitiska linje och tar upp Israels agerande i ljuset av hur pseudovetenskapare uppträder när de möter kritik.

Hela situationen påminner mig om hur det ofta kan se ut i debatter kring pseudovetenskap: en kritiker kan med fakta angripa en pseudovetenskap, för att sedan bemötas med förtalsanklagelser; detta istället för att möta faktabaserade-argument med faktabaserade-motargument. Se exempelvis det pågående Simon Singh-fallet, eller lögndetektor-fallet Lacerda/Eriksson vs. Nemesysco som jag bloggade om i vintras, där ironiskt nog just ett Israeliskt företag bemötte sakligt argumenterande svenska forskare med hot om förtal-åtal (har det möjligen bidragit med ett strå till dagens debatt-stack?).

Att hävda att man "inte skall sluta när det är som roligast" kan verka som sadism och översitteri, men när det rör sig om att vrida om näsan på individer som själva ägnat sig åt handlingar som borde få förövarna fällda inför en krigsförbrytardomstol handlar det egentligen bara om att utkräva rättvisa!

Den svagaste länken

Jag läste en bloggpost från Foto-Lasse och gjorde en reflexion.

Lasse skriver om att israelerna borde lära sig mer om Sverige. Saker som att Sverige inrättade Forum för levande historia (som jag sågat tidigare av olika anledningar, men det kan vi bortse från just nu) samt att antisemitism här är en mycket marginell historia jämfört med andra länder. Toleransnivån för folk som vräker ur sig judehat är inte så hög i Sverige helt enkelt. Och ju längre åt vänster i det politiska spektret man kommer, desto lägre är toleransen. Man kan ju tillägga att de danska och norska judarnas enda flyktväg under Andra världskriget gick mot Sverige.

Hur kan man tolka de israeliska utbrotten? Sett från israelisk sida - där man naturligtvis har tillgång till folk som känner svenska förhållanden väl - kan den svenska mentaliteten se ut som en användbar svaghet.

Svenskar i gemen är ganska ovilliga att ta konflikter och de har låg toleransnivå för judehat, hur kan det utnyttjas? - Kanske genom att ursinnigt anklaga dem för antisemitism, för att därigenom skrämma israelkritiska stämmor till tystnad. Genom en humanistisk hållning ("även palestinier är människor och får inte behandlas hur som helst") visar en del svenskar upp en hållning som är både motbjudande men också nyttig för israelerna. I länder där det verkligen finns ett djupt rotat judehat skulle en sådan angreppstaktik knappast lyckas. Annars skulle man ju kunna vänta sig att det officiella israeliska ursinnet skulle vändas mot en del länder i centrala och östra Europa. Men nu försöker man agera smart och slå mot en svag länk - Sverige. Det är faktiskt ett tecken på svaghet, inte på styrka. Är det också ett tecken på skuld?

Hur möter vi det här? - I alla fall inte genom att förhärdas eller att ängsligt ge efter, utan genom att ståndaktigt hålla fast vid en humanistisk linje (samt Tryckfrihetsförordningen), inte ge efter en tum vare sig för de sionistiska förtryckarna och våldsmännen, men inte heller för de som i skydd av stöd åt palestinierna sprider virrläror eller rena lögner. Bara på det sättet kan vi själva stå rakryggade och veta att vi följer en anständig linje.

Antisemitiska missfoster - och semitiska

Fritz Nietzsche - ingen riktig hit ur antisemitisk synvinkel

Jag läser vidare i det manuskript av Nietzsche som bör ha bidragit till att nassarna aldrig kunde lansera honom som stor tysk filosof. På tal om några kulturtyskar som Nietzsche tyckte drog ner Richard Wagner i dyn genom att förvandla honom till ... gissa vad? Jo tysk ... på tal om dessa figurer och Wagner kan man läsa:

Inget missfoster saknas bland dem, inte ens antisemiten. - Stackars Wagner! Vad hade han råkat in i! - Om han åtminstone farit in bland svinen! Men in bland tyskar! ...

Man kan undra om en del så kallade semiter har fullständigt tappat huvudet på senaste tiden. Anklagelser om antisemitism haglar åt alla håll och kanter, ordet "antisemitism" har vid det här laget blivit i stort sett innehållslöst och bara ett försök att tysta all kritik mot Israels banditpolitik. Den som bombar tättbefolkade och avskurna områden med bland de värsta vapnen som finns idag måste använda ett högt och fräckt röstläge för att få kritiken att riktas åt annat håll. När till och med högt uppsatta politiker i Vita huset skälls som "självhatande judar" (alla vet att Vita huset inte gör ett skvatt för att få stopp på annat än möjligen de mest extrema utslagen av Israels politik) visar det bara att de värsta extremisterna har makten i Israel. Möjligen kan detta vara ett tecken - att det är mörkast strax före gryningen - att de sionistiska terroristerna har gått för långt och kraschen är nära.

Klicka på bilden så kanske det framgår bättre att det är en rönn full av röda bär som står bakom de fina blomsteruppställningarna utanför högskolan i Flemingsberg!

Det var upprop till kursen i filosofi idag. När man har inhämtat alla kunskaper där kanske den här meningen klottrad på Flemingsbergs station inte har någon mening längre? Jag lär återkomma med fler filosofiska reflexioner.

Tidigare inlägg om Nietzsche:
1
2
3
4

Ny bedrift av herr Omar

Igår avklarade jag en sista spark mot några yngel som tillåts härja på Konfliktportalen, idag tänker jag rikta en sista spark-i-häcken åt herr Omar i Uppsala. Det finns de som undrar om herr Omar har, som det moderna talesättet lär vara, "alla hästar inne i stallet". (Eller var det "inne i hagen" där inte alla hästarna är?) Men, men ... jag misstänker att det finns system i galenskapen, en systematisk galenskap som drar åt ett visst håll.

Hans senaste bedrift är en intervju med en person som uppges vara palestinsk aktivist. Karln kan lika gärna stå på någon israelisk avlöningslista. För vilka andra är intresserade av en sådan här spottloska rätt i ansiktet på alla människor som under årtionden kritiserat Israels brutalitet mot palestinierna och andra människor, men samtidigt varit mycket noggranna med att dra en klar skiljelinje mellan sionister och judar generellt:

... den som verkligen är antisionist med nödvändighet är antijudisk.

Tack för det, Muhamed Omar! Det är väl en ren tillfällighet att det här likhetstecknet mellan antisionism och judefientlighet också sätts av sionister och israellobbyn?

Skall vi också tro att det tidigare har varit en tillfällighet att Muhamed Omar hetsat mot Malm och hans bok om hatet mot islam, och att man ser paralleller mellan judehat och islamhat? Eller att folk som förnekar nazisternas massmord har fått göra sig breda på Omars blogg?

Det verkar snarare som en konsekvent linje där all vettig diskussion skall trängas undan på ett sätt så att Israels linje skall stå oemotsagd och människor av islamsk tro i Europa och Sverige helst skall isoleras från det omgivande samhället. De i omgivningen som är positiva till palestiniernas kam men inte ställer upp på antisemitism skall tystas eller sättas i en omöjlig position. Och det tjänar Israel på (samt småpåvar i islamistgrupper kanske) men för palestinierna är det en ny opinionsmässig katastrof om de går på det här. - Kan vi verkligen tro att herr Omar inte begriper det?

Så, nu är jag av med Mohamed Omar. Vill du veta mer om hans tjatter får du läsa det själv.

Hur man skapar bitterhet

Bloggkollegan Nicke i Emmaboda skrev ett inlägg där han ställde den rimliga frågan om ett antisemitiskt parti skulle demonstrera mot nazismen? Det framgick att det var en sådan hotbild vid Kalmardemonstration till minne av Kristallnatten att man inte kunde arrangera ett fackeltåg. Vänsterpartiet var med där.

Vi vet ju vad det handlar om - den senaste tidens egendomliga kampanj mot "antisemitism" där allt och alla som kritiserar Israels slaktande i Gaza anklagas för antisemitism. Men om nu "vänstern" är antisemitisk, varför skulle den ta risken av attacker från nynazister genom att lyfta fram minnet av vad de gamla nazisterna hade för sig? Man måste föra ett väldigt konstigt resonemang för att det skall gå ihop.

Det kan finnas flera tänkbara svar, vilket beror på att olika politiska krafter är inblandade. Det finns ju de som direkt jobbar för israeliska regeringsintressen, men så kom ju en sväng där några försökte göra svensk inrikespolitik av det hela. Vänsterpartiet och övrig vänster som förvisso har brister men inte är rasister skulle nu kletas ner som rasister. Som antisemiter. (Vad skall man hitta på nästa gång - anklaga vänstern för att vara pedofiler?)

Oavsett orsak skapar påhoppen en oerhört låst situation, bitterhet, det blir omöjligt att samtala. För om man anklagar en ickerasist för att vara rasist just för att den personen resonerar som en ickerasist är möjligheten till dialog borta. "Du är rasist och det spelar ingen roll hur antirasistisk du är för du är rasist i alla fall för vi säger det, och försök inte försvara dej för då höjer vi bara tonläget ännu mer." Det är ju inte dialog som önskas, det är tystnad! "Håll käft, annars sprider vi ut en massa skit om dej, det spelar ingen roll att det är fullständigt vansinnigt och otroligt, vi gör det i alla fall." Kanske man räknar med att en del antirasister blir så skrämda eller nedslagna av att bli nedkletade av orättvisa anklagelser att de skräms att tystna. Under många år hände faktiskt det. Men nu tror jag inte det håller längre.

Nu kommer Amnesty International med en rapport om Israels framfart i Gaza med allt värre vapen. Jag tror inte något i den är fullständigt nytt, men det är en rapport i raden av vittnesmål som borde ge ett antal politiskt ansvariga israeler många år bakom galler. Jag frågar: vems skrik är viktigast att lyssna till, israellobbyns eller de plågade palestiniernas?

Går det att komma förbi bitterheten? Det tvivlar jag på. Däremot kanske utvecklingen gör att israellobbyn krymper ihop och blir samma ynkliga lilla hatsekt som de svenska nazister som övervintrade efter Andra världskriget. Med andra ord ett gäng åldrande knäppgökar. De falska anti-antisemiterna bär hatets och förtalets fana vidare genom att de har förankringar på några tidningsredaktioners ledaravdelningar, och genom att den vanliga journalistiken har fallit sönder. Annars hade vi över huvud taget inte haft den här debatten, de hade plockats sönder direkt.

Funnes det någon anständighet skulle ordentliga ursäkter framföras för de falska tillvitelserna och det kanske kunde få bort mycket av bitterheten, men jag tvivlar på att de människor som står bakom denna kampanj är av den typen som ber om ursäkt. Så den lär nog hänga kvar.

Rör inte vår Jinge

Jag skrev i början av februari en bloggpost om hetsen mot medbloggare Jinge.

Kampanjen fortsätter. Jag utgår från att målsättningen från kampanjmakarna helt enkelt är att slänga skit, hur mycket som helst, i förhoppning om att någonting fastnar. Skriker man "X är antisemit" tillräckligt länge och tillräckligt högt är det kanske några stackare som tror på det.

Det måste vara verkligt egendomliga människor som håller på med det där, individer som anser att en "israelvän" kan man häva ur sig vad som helst om vem som helst. Skulle man sätta fingret på en verkligt sjuk punkt hos dessa människor är att de måste stödja sig på ras- och religionshat för att ursäkta sina ståndpunkter. Även om de inte säger det rent ut handlar det ju om att arabiska muslimer kan man göra vad man vill med därför att de är fega kräk som försöker ta över hela världen, eller hur?

Sedan blir det ju avläggare av skrikandet, som när något snille tror att man skall kunna komma åt Vänsterpartiet via den här hetsjakten. Märkligt, och det visar att hetsargänget saknar fokus. Utan fokus kan det gå väldigt fel i kampanjen. Samtidigt är det korttänkt - hur tror man att det här skall fungera på lång sikt, tror de där individerna att de kan skrämma fram tystnad i en värld där kritiken mot det israeliska projektet hela tiden stegras?

Jag har en känsla av att skriken är så gälla och intensiva just för att skrikarna inser att världen har förändrats: när illdåd kan tillkännagöras över världen nära nog i realtid blir det väldigt svårt att sälja den gamla rosafärgade israelbilden (och motsvarande förnekande eller demoniserande av palestinierna - vi som är lite äldre minns ju tiden när det förnekades att det ens fanns några palestinier!). Skrikarnas tid är på upphällning. Det betyder inte att de inte är ett problem, men värre saker finns än några gallskrikande "israelvänner". Det pågår visst en jättekris just nu ...

Det finns bloggare som skrivit om den senaste kampanjen bättre och argare än jag. Läs exempelvis Biology and Politics! Han skriver bland annat:

Israel ska definitivt inte få någon slags moralisk fribiljett som ger dem rätt att bomba ett ockuperat folk sönder och samman. Att jämställa kritik mot staten Israels brutala bombningar av Gaza med antisemitism är både osmakligt och trivialiserar den verkliga antisemitismen och judehatet som dessvärre fortfarande existerar.

"Israelvännerna" skall inte heller ha någon fribiljett. Alla skall sluta upp om Jinge. Rör inte vår Jinge! Och så funderar vi på vad denna och kommande ekonomiska kriser kan leda till för världens intresse att hålla Israel under armarna.

Ett spöke går genom Europa ...

Jag hämtade den här bilden från Jinge. Det lär vara folk som anklagar honom för antisemitism. Det finns ingen anledning att ta sådant på allvar i den meningen att man skall behöva sätta sig ner och börja diskutera frågan "är Jinge antisemit". Det är bara larv. Däremot finns det anledning att ta dyngskvättar som drar antisemit-valsen såväl på allvar som i örat, för de är farliga på flera sätt.

De döljer den äkta antisemitismen. Den är ett otyg som jag tror var på utdöende för några årtionden sedan i Sverige, helt enkelt för att den generation som fötts upp med den sortens idéer var på utdöende. Sista gången jag hörde någon försöka dra en judevits var på Sparbanken vid Svandammsplan för väldigt länge sedan (tidigt åttiotal?) och den unga kassörskan såg väldigt besvärad ut.

Men sedan skedde en nyrekrytering, och det var nog inte en slump att det nya uppsvinget skedde ungefär samtidigt som den gamla vänstervågen hade malts sönder i en nyliberal motoffensiv, fastighetsbubblan utlöste den stora krisen i början av nittiotalet och Ny Demokrati kom in i Riksdagen. Detta underlättade för den sortens idéer att få mer armbågsrum, de låg inte lika långt bort från den acceptabla diskussionen som tidigare.

Genom att utpeka människor som inte är antisemiter eller rasister som varande just detta dras uppmärksamheten bort från de verkliga antisemiterna - exempelvis de kristna grupper som hejar på israelerna samtidigt som de tycker att judarna kan brinna i helvetet.

Hetsen kan leda till våld. När man skriker "antisemit" åt folk som faktiskt motsätter sig övergrepp och våldsamt förtryck finns ju risken att någon knäppgök tar det på allvar och skall ingripa med hårda metoder.

Det är kontraproduktivt om man verkligen vill hejda antisemitism. Eftersom kampanjer av det här slaget ("om du kritiserar Israel är du antisemit") är så uppenbart lögnaktiga är det lätt att det hos korttänkta personer leder till en motreaktion: "Det spelar ingen roll hur noggrann jag är att inte säga något som kan tolkas somjudefientligt, de kommer att kalla dig judehatare i alla fall, så då kan man lika gärna säga att man hatar judar". Det är fel men en mänsklig reaktion, och jag undrar om den inte medvetet provoceras fram? Det är väl lika lyckat som när de tyska terroristerna i RAF på 1970-talet skulle provocera staten att visa sitt rätta fascistiska ansikte - reaktionen gick inte att kontrollera och RAF krossades.

När det här drabbar människor från Tredje världen som ibland inte har det minsta problem att identifiera Israels politik som rasistisk hjälper man också till att driva fram stämningar som sedan kan anklagas för att vara "antisemitiska". Kombineras det med sociala problem i utsatta områden blir det ännu värre. Det är inte smart att predika för arabiska ungdomar att de måste godta vad Israel har för sig, annars är de antisemiter - det kan hända att de tar dig på orden!

Det inbjuder till att ge igen. Jag förmodar att det finns många hyggliga människor som under årens lopp har haft kritiska synpunkter på Israels politik men som har blivit nedpiskade av "israelvänner" för att de har haft fräckheten att ifrågasätta och kritisera. Det har varit fall där hela drev har dragits igång för att tvinga människor att be om ursäkt för att de faktiskt inte har gjort annat än att använda sin yttrandefrihet. Sådant sätter sina spår. Det skapar rädsla för att yttra sig, det skapar bitterhet, och när de falska anti-antisemiternas inflytande minskar kommer bitterheten, ilskan och skadeglädjen att bryta fram. Kanske kommer den att slå över till olämpliga reaktioner. Att ta hämnd är sällan bra, men det borde åtminstone krävas att de som förfalskat kampen mot antisemitism till att bli en kamp mot anständigt beteende bättrar sig och ber om ursäkt.

Det är helt enkelt förbannat ohederligt. Jag utgår från att bland de äldre som var emot apartheid i Sydafrika och annan rasism för årtionden sedan är de flesta emot Israels politik mot palestinierna idag. Det är konsekvent. Att vara mot i det ena fallet men för i det andra skulle däremot vara grovt inkonsekvent. Denna ohederlighet leder alltså till att folk som är emot rasförtryck förolämpas - är det verkligen något som anständiga människor kan stödja?

Varför skriva så utförligt och argumenterande förresten? Hade det handlat om muslimer med olämpliga idéer hade jag väl kunnat skriva i stort sett bara "håll käften" utan att klagomålen från rättänkande människor hade blivit så omfattande. Det är skillnad på folk och folk nämligen. Det borde inte vara det. En död i Warszawa 1943, Gaza 2009 eller Kongo 2008 - är det inte människor allihop?

....

Ett tillägg: jag är stenhård vad det gäller moderering av den här bloggen.

Palestinakonflikten - samtidens svarta hjärta

Ibland går man och minns hur det var förr. Jag minns tillbaka några årtionden när det var vedertagen sanning att den palestinska massflykten 1948, i samband med Israels bildande, orsakades av att de arabiska radiostationerna uppmanade folk att fly. Sedan var det någon som kollade hur det stämde helt enkelt genom att lyssna igen de inspelningar (gjorda av BBC och Voice of America tror jag) som fanns bevarade. Och man hittade inga uppmaningar till folk att fly.

Och så blev det tyst.

Varför? Det där måste ju har varit en första rangens nyhet och en anledning för alla som dragit valsen om flyktuppmaningar att gå ut och be om ursäkt för att de farit med osanning. Men icke.

Kan man känna förtroende för människor som beter sig på det sättet?

Massflykten från Palestina 1948 påminner om den massflykt som skedde i Kosovo 1999. Det skedde inga verkligt storskaliga massakrer, men grova våldsdåd förekom, många människor dödades, och detta utlöste panikflykt. Folk flydde bokstavligen för livet. När det gällde Kosovo var stora delar av omvärlden fördömande. När det gäller palestinierna verkar fortfarande tanken att de är lovligt byte leva kvar i stora kretsar. Eller åtminstone kretsar med makt.

Det är det obehagliga med olika måttstockar, en åtskillnad som luktar rasism. När en muslimsk barnprogramskanin vill bita danskar blir det ett jävla liv, när en israelisk minister hotar en miljonbefolkning med "holocaust" är rubriker och upprördhet inte särskilt stor. Skillnaden är dock stor. Uttalanden från israeler som visar på öppen rasism ignoreras i stor grad - eller är det rädsla som gör att de inte slås upp på förstasidorna? Israeler kräver etnisk rensning av palestinier, men kallar det "transfer" och slipper då undan. Vi har lärt oss en del om vissa europeer som för över sextio år sedan höll på med "transfer" av oönskade människor.

Det har länge kännts svårt att jämföra dagens israeler med historiska våldsdåd av typen Sobibor och Treblinka (som ju är unika och mycket svåra att överträffa). Men om vi inte går i "kalla dom för nazister"-fällan utan i stället jämför med mer ordinära men ändå våldsamma europeiska företeelser kan jämförelsen stämma bättre. Och då kan vi ta med såväl rumänska och ungerska järngardister och pilkorsare som engelska eller franska kolonialister. Vilken etikett det än gäller: metoden att ta ifrån motståndaren/offret all mänsklighet går igen. Baksidan av detta är att även förtryckarens mänsklighet upplöses. Kvar finns bara våldet. Och till slut kommer våldet att segra på ett sätt som anstiftaren kanske inte har tänkt sig.

Kanske koalitionen Israel-USA tänker dra igång ett nytt krig som ett sista desperat försök från två trängda regimer att vända en allt mer hotande utveckling, och som ett sätt för Bush att försvåra för sin efterträdare. Det kan mycket väl sluta med ytterligare nederlag och ännu starkare arabiskt motstånd. Hitzbollah verkar vara starkt och redo för att utdela ytterligare slag. Jag undrar varför liberaler och liknande i Sverige hejar på en sådan utveckling - är de hemliga hamas-anhängare i själva verket? För tror de verkligen att Israel kommer att lyckas nu när man i viktiga stycken har misslyckats under alla tidigare år? Och varför var det så smart av israelerna att tolerera hamas på den tid när PLO var den viktiga motståndsrörelsen - tyder inte det på ett rätt dåligt omdöme hos den israeliska ledningen, eller kanske en motbjudande bondslughet som straffar sig själv så småningom?

***

För sextiofem år, i april 1943, sedan reste sig gettot i Warszawa i en hopplös men hjältemodig kamp mot de tyska och polska antisemitiska folkutrotarna. Vad kommer att hända i getto Gaza? Det är en mycket deprimerande utveckling där, och vem kan säga: "jag visste ingenting"?

När vi försöker se in i samtidens svarta hjärta ligger palestinakonflikten där som ett alltmer inflammerat sår. Skam över de världens makthavare som inte stoppar den!

Andreas Malm och islamofobi - varför och vad göra?

Europa sover ... medan minareter hotfullt reser sig mot himlen ...

När jag gick längs Årstavikens strand i Årsta skog fick jag syn på den här affischen på ett träd. Klicka på den så den kommer upp i större format och texten blir någorlunda läslig. Detta passar bra in med en artikel i Dagens Nyheter idag där Andreas Malm tittar på islamofobiska partiers utveckling i Europa.

Jag refererar inte artikeln utan har några egna synpunkter. Genom att växla över till hets mot islam slipper vissa grupper att stämplas som antisemiter, trots att deras argumentation inte skiljer sig så mycket från vad antisemiterna säger. Det handlar fortfarande om en grupp människor som på lömska sätt vill ta över våra länder medan en del av oss anklagas för att "sova" eller för att till och med stödja konspiratörerna. Låter inte detta ungefär som nynazisternas prat om "den sionistiska ockupationsregeringen" ZOG eller den äldre "judisk- bolsjevistiska världssammansvärjningen"? Tydligen finns det en del människor som går på det i alla fall, vilket torde bero av att skrämselpropaganda alltid gör folk osäkra - det kan ju dyka upp saker i omgivningen som gör att propagandan verkar ha fog för sig. Vi lever ju i en tid av stora omvälvningar.

Man måste ha klart för sig hur man lär av historien. Även om den islamofobiska propagandan liknar den äldre nazistiska kommer den praktiska politiken att se annorlunda ut idag. Man behöver inte jämföra den islamofobiska propagandan enbart med nazismen heller. Det kan möjligen skymma bilden av vad som verkligen händer. Jag antar att islamofobin har åtskilliga tankemässiga beröringspunkter med fler grupper i det fascistiska Europa före Andra världskriget än just bara de tyska nazisterna. När man i diskussionens hetta vill klämma till en motståndare är det lätt att ropa "nazist", men det kan slå fel och leda till felaktiga blockeringar.

Skrämsel för diffusa motståndare är ett sätt för partier och grupper med skum agenda att ta sig in i parlamenten, och den kommer att leda till våldsdåd och kriser av obehaglig sort. Däremot tillhör utrotning av gammal nazistisk modell till historien. Den väsentliga lärdomen är att de här islamofobiska grupperna finns i en gammal tråkig europeisk tradition som gjorde sig bred på 1930-talet men som faktiskt hade svårt att ta över makten så länge demokratin rådde. Dessutom slogs de ner som en följd av Andra världskriget.

Vill vi få bort strömningar av det här slaget gäller det att se till att samhället fungerar rättvist, radikalt och demokratiskt. Vill vi ha dem kvar så tolererar vi att dagens dekadanta marknadsliberala EU-byråkrateliter, hållningslösa politiker och diktatoriska terroristjägare får härja fritt. I ett positivt och framåtblickande samhälle finns det inte mycket plats för rörelser som bygger på nationalistiska eller religiösa fobier. Vem kan skapa den positiva bilden av framtiden där mörkmännen (islamofober och islamiska reaktionärer) trycks tillbaka och blir maktlösa?

Om historieförfalskning, antirasism och om vi lär oss något av historien

Jag hörde ett inslag i P1 igår, i Obs, där det berättades om historieförfalskning i Östeuropa. Idag läsar jag om samma sak i tidningen Kulturens nätupplaga. Det är känt sedan tidigare hur s.k. nationalister i Ukraina förfalskar och suddar i historien.

Enkelt uttryckt: tidigare generationers massmord på icke-ukrainare (som polacker och judar) skall döljas medan egna lidanden under sovjettiden skall blåsas upp och samarbetet med tyskarna under kriget sopas under mattan. Att ukrainarna på egen hand var fullt kapabla att bedriva massmord skall man inte tala om, däremot kan gärna förövarna hyllas som nationella hjältar. Men med tanke på tsarrysslands historiska arv av pogromer behöver man ju inte tro att det behövde komma tyskar till Ukraina för att tala om för lokala nationalister hur man massmördar.

Ukraina är inte det enda landet där sådant hänt, våra närmsta grannar i Baltikum har också varit gravt inblandade. När Norrmalmstorgsdemonstrationerna för baltisk frihet pågick omkring 1990 (minns inte året exakt - 1991?) skrev Salomon Schulman i Dagens Nyheter att han inte ville gå dit. Han visste vad det var för sorts folk som fanns i publiken. Hans släkt kommer från Litauen och drabbades hårt av förföljelserna mot judar. Balter var i högsta grad inblandade, och en del kunde smita iväg över Östersjön och stanna i Sverige. Jag undrar om livligt antisovjetiska folkpartister noterade det - och om de brydde sig? Jag minns att gamle utrikesministern Torsten Nilsson hade svårt för de nya ledarna i Baltikum, som Landsbergis - kan det bero av att han var gammal nog att minnas hur trettiotalsfascisterna såg ut?

Det var ett möte till minne av nazisternas massutrotning i Stockholm den 27/1, och idag skriver Ola Larsmo i DN att han undrade var de unga antirasisterna var. Det var få yngre i publiken. Varför var inte de som demonstrerar i Salem mot nynazisterna med på minnesmötet efter förintelsen? Det undrar han, men jag gissar att en av de unga antirasisterna nog kunde ställa samma fråga fast åt andra hållet: varför var ni inte med i Salem? Är döda nazister och döda nazistoffer viktigare än de aktiviteter som nazi-inspirerade personer och rörelser håller på med idag? Är rasismen i "kriget mot terrorismen" oviktig? Är förhållandena i Gaza eller centrala Afrika mindre viktiga? (För övrigt: Förintelsedagen är till minnet av befrielsen av Auschwitz. Av någon anledning brukar man inte säga vem som befriade de överlevande där.)

Jag är mycket intresserad av historia, men här i landet verkar det som det ständiga sysslandet med vad som hände omkring Andra världskriget döljer vad som händer idag. För att ta ett exempel: Lennart Schöns insatser ger ett intryck av knappologi.

Vi vet redan att Svin-Olles farsa och hans kompisar i Sjöbo samlade timmer för att bygga ett koncentrationsläger - och vi vet att bygget fick ställas in på grund av krigsutgången. Det är i det förflutna och går inte att göra mycket åt, utom möjligen att älta det igen. Men vi vet också att på grund av politiska konjunkturer idag kan svenskar med fel hudfärg eller religion drabbas av svåra förföljelser ("kriget mot terrorismen") och att smårasismen sannerligen inte är oskyldiga pojkstreck alla gånger. Hur man kommer till rätta med det genom att hålla möten om en historisk period som inte kan upprepas (det finns andra metoder än gaskamrar idag) har jag svårt att förstå. Antagligen har de antirasistiska ungdomarna också svårt att förstå det. Det visar att vi antingen inte lär oss något av historien, eller att vi faktiskt inte kan lära oss något om historien därför att nya situationer uppstår hela tiden. Lärandet befriar oss inte från kravet att tänka kritiskt och värdera aktuella fakta, och om politisk bekvämlighet eller feghet (det som också kallas "bodströmeri" numera) tillåts bestämma när lärandet skall kopplas av eller på, då kan man lika gärna vara utan det.

Som sagt, historia är ett av mina huvudintressen, men när "lärandet av historien" inte leder till några positiva åtgärder idag är lärandet i bästa fall meningslöst, i värsta fall mycket skadligt.