Linderborg, Myrdal, antirasister som klassföraktande borgare, etc.

I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver ”tolerans” av alla andra.

Sålunda skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet. Och vidare:

... de flesta – jo, jag vågar påstå de flesta – antirasistiska opinionsbildare ägnar sig hellre åt att brännmärka ord eller moralisera över folks bristande empati.

Intressant kritik. Läs alltihop!

Det är nog riktigt att säga att den ideologiska kampen skärps. För bara några dagar sedan kastade gamle Jan Myrdal en sten i ankdammen genom att släppa iväg en artikel till tidningen Nya Tider. En provokation som gett resultat. Upprörda känslor luftas! Bland annat har styrelsen för tidskriften Clarté fördömt Myrdal. Reaktionerna är blandade i kommentarerna.

Ju värre otyg någon anklagas för, desto hårdare borde rimligen också beviskraven vara. Fast ibland får man intrycket av att det är tvärtom. Vad det gäller bland annat Nya Tider är det någon sorts cirkelargument som används: NT är nazistiskt, därför är NT nazistiskt! Och då är det så allvarligt att bevisbördan sjunker till tröskelnivå ungefär.

Man skulle ju kunna tänka sig klara hänvisningar till artiklar, vare sig det gäller nyheter eller opinionsstycken, där tidningen för fram nazistiska åsikter och stödjer dem. Så icke. Enda hänvisningen som vid påstötning ges i Clartés kommentarstråd är till en artikel från Expo. Expo som kan anklagas för att ta pengar från Fan själv (Soros alltså) men vad jag vet inte svarat på  den kritiken. Om NT verkligen är nazistisk eller kanske fascistisk borde det finnas otaliga texter att direkt hänvisa till, och kanske länka om de finns i nätupplagan. Men icke. Allt är ju redan bevisat genom cirkelargumentet. Genom att utmåla NT och en del andra  som nazister/fascister så har man ju stoppat in dem i en kategori som det inte går att tala med, bara fördöma.

Myrdal hävdar att tidningen Nya Tider är identitär. Nu kan man ju hävda att identitärerna är fascister, men då kommer frågan om bofinken kan få se ut hur som helst. Jag har faktiskt läst en identitär grundtext: Markus Willinger Generation identitet. Han är ung och han är arg på den 68-generation som svek dagens unga. Nu tillhör ju jag den äldre generationen åtminstone åldersmässigt, men en del av kritiken kan nog även vi äldre instämma i. Det finns en svensk/skånsk bok i ämnet också, från 2014: Thomas Nydahl Identitärt. Jag tror dessa böcker ger mer än den kommentator på Clarté som upphävde ett fasans skri över att en socialistisk tidning som Clarté skulle länka till en nazistisk som NT! Annars borde ju källhänvisningar inte vara något konstigt för akademiker, vilket jag antar att de flesta clartéister är.

Vad började jag någonstans? - Jo, med Åsa Linderborgs kritik av de uppblåsta anti-rasisterna, de som  flyter ovanpå. Om man ville skärpa upp argumentationen ytterligare kan det påpekas att pengar är det lilla problemet. Finns resurser går 'pengar' (läs: ettor och nollor i datorfiler med konton) att ordna. Men finns inte resurserna så finns inte resurserna. Tänk bostäder, arbeten, vård, omsorg, skolor, diverse samhällsfunktioner.  I grunden ligger konkreta frågor av typen: skall äldreboendet vara reserverat för äldre som behöver tryggare bostad, eller skall där inhysas migranter därför att det faktiskt inte finns obegränsat med andra boendeytor i Sverige (vilket innebär att oroliga äldre hålls kvar i bostäder där de inte känner sig trygga)?  Det är bland annat där som anti-rasisterna felar. Godheten kraschar och blir till elakhet. De felar också på andra punkter, så till den grad att det finns anledning att vara rädd för dessa människor. Fundera på när de samlar ihop till marscher och fackeltåg, och när de inte gör det!

Så handlar det också om vad som händer med samhällen som genomgår en snabb demografisk förändring utan att de ursprungliga inbyggarna tillfrågas. De människor som hånas som efterblivna förlorare om någon kritik kommer fram. - Kan det vara så att arbetarklassbakgrunden gör att Linderborg fattar de här sakerna bättre än somliga andra?

Läser Dimitrov

Plockar på måfå en bok ur hyllan.  Enhetens och folkfrontens problem. En samling tal och artiklar från slutet av trettiotalet av den kanske mest betydande bulgaren någonsin: Georgi Dimitrov. Han hade varit parlamentsledamot i Bulgarien, blev senare generalsekreterare för Komintern, den kommunistiska internationalen med säte i Moskva. Den här boken kom ut första gången på svenska 1939, och 1971 nytrycktes den på Arbetarkulturs förlag med förord av C-H Hermansson.
Det gällde att bygga enhet mot kriget. Kommunisterna hade varit emot stormaktskrigen innan de ens själva börjat kalla sig kommunister utan var vänsterflygeln inom socialdemokratin. De ryska bolsjevikerna tillhörde den gruppen och motsatte sig Rysslands inträde i första världskriget. Men det misslyckades. Skulle man lyckas den här gången, när det gällde att bygga enhet för att i första hand stoppa de aggressiva makterna Tyskland, Italien och Japan? - Förutsättningen för det var, som Dimitrov och Komintern såg det, att bygga största möjliga enhet inom arbetarrörelsen och folken mot de värsta krigshetsarna.

Vilka var emot detta? - Naturligtvis Tyskland, Italien och Japan själva. Men så fanns de härskande i de borgerliga staterna, ibland med tvivelaktiga motiv. En del kunde klart misstänkas för att vilja använda Tyskland och Japan som torpeder i ett angrepp mot Sovjetunionen. (Detta var alltså under den stora trettiotaletskrisen, när det var depression och massarbetslöshet i de kapitalistiska staterna medan Sovjet byggde upp samhället i rasande fart. Det var detta som var det kommunistiska "hotet". Det positiva exemplets hot.) Den tredje gruppen var de socialdemokrater som redan 1914 hellre skickade ner sina anhängare i skytte- och massgravarna än själva gick i fängelse i kampen mot krigsutbrottet.

Det gick naturligtvis inte ihop. Jag känner mig dyster när jag läser Dimitrovs förhoppningar om enhet. Motståndet var för stort. Det blev krig. Visserligen ett krig där de aggressiva staterna krossades, till ett fruktansvärt pris. Men priset kunde ha varit betydligt lägre.  Och de eländiga socialdemokraterna hängde sig kvar. Vi ser deras ynkliga rester än i dag.

Här nedan har vi Kominterns definition av fascism från mitten av trettiotalet. Jag vet inte om jag är ense om definitionen. Det kan bero på att 'fascism' har blivit ett suddigt skällsord idag och verkar kunna beteckna vad som helst. Ett minimikrav på en fascistisk stat, eller en rörelse som förespråkar fascism, bör vara att man har en korporativ samhällsuppfattning. Sedan kan ju teori och praktik skilja sig kraftigt åt mellan olika stater eller grupper som får etiketten 'fascistisk'. Men om det korporativa saknas (detta kan bland annat innehålla bra socialpolitik för vanligt folk och en hel del inslag som skyddar arbetare) så har vi förmodligen en vanlig högerdiktatur, inte fascism.  Detta även om denna höger är förtryckande, våldsam, nationalistisk, rasistisk, krigisk eller vad man nu vill. - Kanske termen 'fascism' är i stort sett oanvändbar idag?

Anarkister & svenska nassar

Från en längre artikel av en ukrainsk aktivist, där bland annat anarkisternas konstiga beteende skärskådas. Det finns en svensk vinkel på det hela också:

Moreover, some so-called «anarchists» are openly fighting on the side of the punitive squads under the command of Nazis - in the battalions "Azov" and "Donbas", publicly boasting that they are trained by Swedish racists – those ones who are boasting with the murder of Ukrainians. 

Var det inte så att stora delar av anarkiströrelsen i Italien anslöt sig till Mussolinis fascister på 1920-talet? Mönstret verkar gå igen, men i ärlighetens namn är det inte bara anarkister bland folk som kallar sig 'vänster' som har konstiga idéer om vad som händer i Ukraina.

Vad betyder en symbol?

En bild upphittad på Stefan Lindgrens blogg 8 dagar. Är det inte i den där Azov-bataljonen som minst en svensk befinner sig?

Höger - med vänsterpolitik

Ordet högerextremism är trubbigt. Höger i det här sammanhanget säger inget om partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad, utan syftar istället på deras ihållande ultrakonservativa syn på demokrati, fri rörlighet, respekt för minoriteter och idén om människors lika värde. (Citat från Expo här.)

Just det. Ta det igen: partiernas ekonomiska politik, som många gånger snarare är vänsterorienterad. Partier som vill vara framgångsrika ser till vad de tänkta stödgrupperna kan vara intresserade av. Och det gör en del partier på höger- och populistsidan. Detta oavsett om man sedan tänker vara vänster i praktiken.

Det underlättas numera av att etablerade partier för en ekonomisk politik som sannerligen inte är vänsterorienterad, även om de själva ibland uppger sig vara någon sorts vänster, men i stället på udda sätt sysslar med demokrati, rörlighet, minoriteter och människovärde. För att ta det sista: vad händer med folkflertalets människovärde när den vänsterorienterade ekonomiska politiken (vad man nu menar med det) dumpas till förmån för privatiseringar, åtstramningar, arbetslöshet för somliga och överarbete för andra, lönepress etc? De partier som Expo vänder sig emot struntar i vad som 'låter' höger eller vänster, de griper efter det som är effektivt, de invaderar tomrum som uppstår när de gamla socialistiska och liberala partierna ersätter socialpolitik med identitetspolitik. Den identitet man värnar har dessutom en tendens att inte omfatta befolkningens flertal (som ju skall utsättas för nyliberalism), utan man säger i stället upp samhällskontraktet med den och inriktar sig på diverse minoriteter. För identitetspolitikern är gayparaden viktigare än förstamaj-tåget.

Vad är det för fel på en 'populism' som tar hänsyn till folkets behov och önskningar? Svar: de etablerade partierna är bara intresserade av överklassens behov och önskningar. Detta handlar om klasspolitik. Eller om jag uttrycker det på ett annat sätt: hur skall man kunna få folk på gott tolerant humör om man samtidigt talar om för dem att de är idioter och skall hålla klaffen när de klagar över olika verkliga problem? Gamle Frank Baude hånades när han klagade över KP:s ointresse för tiggare och gangsterskjutningar i Göteborg, men är han inte i själva verket på rätt spår? En ryggradslös 'medelklass', eller åtminstone folk med sådana värderingar, har tagit över större delen av det politiska fältet från vänster till höger. Och i den miljön frodas extremhöger (och kapitalister).

Hur skall man kunna tala för demokrati och tolerans när begreppen tas över och förstörs av nyliberaler som dessutom kan bomba folk och länder sönder och samman om de tycker att det är bra? För om man ser hur Expo resonerar så är det jätteruskigt med Nationella Fronten i Frankrike, men det är inte jätteruskigt när franska regeringens (höger eller socialistisk) militär deltar i angreppskrig mot länder i Tredje världen och dödar massvis med människor. Hur kan någon tro att hyckleri är en politik för framtiden, vare sig det gäller inrikes- eller utrikespolitik?

Hur skall jag avsluta detta? - Jo, med en enkel uppmaning: bojkotta EU-valet! Kampen mot 'extremismen' förs med klasspolitik på hemmaplan, inte med överbetalda politiker i ett parlament långt borta!

'Höger' och 'vänster' må pråla med olika färger - i grunden är de ändå väldigt lika!

Ukraina katastrof för antifascistisk diskurs?

... om en ”quisling” är en person vars lojalitet ligger hos främmande makt är Carl Bildt inte den mest lämpade personen att använda sig av begreppet.

Ovanstående lustiga/elaka/bitande citat kommer från Tankesmedjan Motpol, en samlingsplats på nätet för några skribenter som enligt sin avsiktsförklaring bildar "en identitär och konservativ tankesmedja med två huvudsakliga mål:

1. Att lyfta ett spektrum av kultur som i allt väsentligt lämnas utanför ett allt trängre och enfaldigare svenskt offentligt rum.
2. Att tjäna som forum för presentation och debatt av politisk ideologi, teori och praktik."

Det där med "allt trängre och enfaldigare svenskt offentligt rum" är intressant. Det ordinarie politiska livet mal på tomgång, men samhällsbygget knakar och kritik kommer från olika håll. Och man behöver inte vara en skarpsinnig marxist för att peka på grava missgrepp och konstigheter i svensk och europeisk offentlighet idag.

Inledningscitatet kommer från en artikel som handlar om Ukraina, och där sätts fingret på det sjuka i hur Västeuropa uppträder. Författaren, Joakim Andersen skriver om krisens ...

... metapolitiska konsekvenser. Ukraina framstår då dels som en katastrof för den antifascistiska diskursen, dels som en inspirationskälla för radikala nationalister.

Är inte säker på begreppet 'metapolitisk', men 'meta' är grekiska för 'bortom'. Avses alltså konsekvenser bortom dagspolitiken, problem som kommer på sikt beroende av vad som görs eller inte görs idag? - Det verkar så av det fortsatta resonemanget

Den antifascistiska diskursen i Västeuropa, inklusive Sverige, har som bärande inslag att fascism är det yttersta onda och att även invandringskritik, populism och nationalism kan definieras som former av fascism. Denna diskurs har spelat en viktig roll i marginaliseringen av partier som utmanat etablissemanget i frågor som bland annat, men långt ifrån enbart, berör invandring. I Sverige har detta inte minst drabbat partiet Sverigedemokraterna.

Utvecklingen i Ukraina har dels underminerat den antifascistiska diskursen genom en relativisering av fascismen, dels bekräftat att etablerade antifascister är koopterade av ett system där deras roll dessutom är underordnad.

Om man uttrycker det på annat sätt: genom att acceptera partier som Svoboda och Högra sektorn i Ukraina som regeringsdugliga och goda nog att samarbeta med ändras reglerna för vilka som är olämpliga att samarbeta med. Sväljer man den här sortens människor i Ukraina (och på andra håll i centrala och östra Europa) kommer man att öka toleransen för deras motsvarigheter i Västeuropa. Det är det ena.

Det andra är hur "etablerade antifascister är koopterade" av systemet och dessutom "underordnade". Som jag förstår det betyder det att den officiellt godkända antifascismen, med sin invandrarvänlighet, hbtq-vänlighet, feminism etc. bara kan arbeta så länge som den har godkänt inifrån systemet. Om viktiga krafter inom systemet (som NATO) vill stödja sig på nazistliknande grupper i Ukraina (eller vi kan väl också ta islamister i Syrien som exempel) så kommer de etablerade antifascisterna tvingas att ligga lågt med sin kritik om de vill behålla sina positioner inom systemet. - Slutsatsen av det här sista blir ju att en verkligt pålitlig antifascism inte kan byggas inom det nuvarande systemet och med dess godkännande. För om den är pålitlig så måste den också vara systemkritisk, eftersom systemet i vissa lägen kommer att träffa överenskommelser med de fascister man vill bekämpa. När systemet krisar finns klara risker för att dess försvarare, trots sina liberala etiketter, kommer att ta hjälp av fascister för att hålla sig kvar vid makten och köttgrytorna. Så fattar jag saken.

Saltsjöbadsanda version 1 och version 2

Werner Schmidt ... ifrågasätter idén om Saltsjöbadsavtalet 1938 som begynnelsen på en svensk Sonderweg av socialdemokratisk hegemoni. I sig avspeglade avtalet snarare den tyskvänliga elitens samhällssyn, influerad av fascistiska korporativistiska idéer. Det är först i och med efterkrigstidens antifascistiska samhällsutveckling - baserad på det andra världskrigets faktiska utgång - som avtalet fick en helt annan, och socialdemokratisk, betydelse. Schmidt konstaterar att efterkrigstidens saltsjöbadsanda inte var 1938 års saltsjöbadsanda.

Numera talas det väl knappt om Saltsjöbadsanda över huvud taget. Begreppet torde vara nära nog bortglömt. Därför kanske det inte är så konstigt att citatet ovan kommer från en recension i Historisk Tidskrift 1/2014. Avtalet har blivit historia! Recensionen gäller en bok redigerad av Håkan Blomqvist och Werner Schmidt som heter Efter guldåldern: arbetarrörelsen och fordismens slut. Uttrycket Sonderweg är tyskt och brukar användas när man diskuterar om Tyskland haft en 'särskild väg' i sin historia och skiljer sig från andra länder. Men här är frågan om socialdemokratin gjort att vårt land utvecklats på ett avvikande sätt, bland annat genom avtalet mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisation i Saltsjöbaden 1938, ett avtal som skulle göra slut på det protesterande och strejkande trettiotalet. (Min gissning är att det som gör Sverige i viss mån speciellt fanns till hands när socialdemokratin växte fram, och att partiets framgång berodde av att man skickligt anknöt sig till det speciella som redan fanns.)

Med en nutida socialdemokrati på dekis tror jag inte ovanstående hänvisningar till fascism orsakar några speciella reaktioner. De orkar nog inte bry sig längre, eller är alltför begränsade för att läsa akademiska tidskrifter om historia. Annorlunda var det omkring 1970 när några radikala teatermänniskor antydde att LO:s ordförande inte var riktigt nykter när Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Det blev upprörda protester - mannen var ju nykterist! Hade någon då satt likhetstecken mellan det av socialdemokraterna hyllade avtalet och tyskvänlighet och fascism - ja, då tror jag fullständig hysteri hade utbrutit! Men det fanns en period under trettiotalet när de italienska fascisterna var intresserade av utvecklingen i Sverige. Kanske inte så underligt, när idéer av typen 'arbetsdomstol' importerades till Sverige från Italien under trettiotalet.

Det där med att förkrigs- och efterkrigstid hade olika betydelser gäller inte bara Saltsjöbadsavtalet. Man kan ju notera hur socialdemokraterna kapade såväl skotten i Ådalen som de spanienfrivilliga för egen del, trots partiets negativa roll när dessa händelser inträffade. Historien är ett slagfält som olika intressen försöker få grepp över - man vill behärska det förflutna för att kunna behärska framtiden (och eventuellt sopa undan fula grejor man gjort själv).

Läsarbrev: De närmaste åren – den sista vänstervågen

Författaren och översättaren Ulf Modin arbetade i DDR på 1980-talet och numera är bosatt i Finland. Han har skickat ett brev med synpunkter av intresse. Det är ganska långt, så jag har delat upp det på två avsnitt. Här kommer det första. (Notera bland annat den goda analysen av säkerhetspolisen som finns i näst sista stycket!) Det 'vänsterförbund' som nämns antar jag avse den finska motsvarigheten till svenska vänsterpartiet. 'Taistoister' var folk som var organiserade i det gamla sovjettrogna kommunistpartiet, uppkallade efter vice partiordföranden Taisto Sinisalo. 'Samlingspartiet' är det gamla finska högerpartiet som bytt namn, finska moderaterna alltså.

Enligt uppgift i Aftonbladet är en svensk nyöversättning av Kapitalet I på väg ut. Vi går mot en ny vänstervåg, som kan bli den sista. Sedan 1966-68 lever vi i Sverige och Finland i en förrevolutionär tidsålder. En sådan kännetecknas i tur och ordning av intelligentians avfall, feministiska rörelser och till slut hyllas homosexualiteten. Studentupproret 1968 betecknade intelligentians avfall från den härskande klassen och strax därpå kom den feministiska rörelsen, som dock är en parentes, eftersom feministerna inte tar ställning för det socialt nya, det vill säga inte vänder kampen mot kapitalismen och blir därför tandlösa. Därför får de sådant utrymme. Det sista stadiet i en förrevolutionär situation är hyllandet av de homosexuella. Homorörelsen började under början av 1970-talet som en rättmätig protest mot att människor diskriminerades för sin sexuella läggning, men i dag är pridefestivalerna i Stockholm uttryck för en dekadens som bärs upp av polisen, armén, kyrkan och storbolagen. Det enda de är intresserade av är enligt seriösa homosexuella att festa.

Förrevolutionära perioder karakteriseras av att den härskande klassen ruttnar uppifrån och ned. Den drar i fallet med sig alla som inte förstår varför samhället befinner sig i kris. Först ruttnar hjärnan och till sist könsorganet. Männen kan inte sova och blir sedan impotenta. Därför spelar man klassisk musik på nattradion och de sexuella perversionerna frodas. På det samhälleliga planet tar kvinnorna ledningen i hemmet och politiken. Vi övergår från patriarkat till matriarkat. I alla sammanhang är det i sista hand någon som bestämmer. Två personer kan inte bestämma ”lika mycket”. Vad som tidigare har hindrat kvinnor från att avancera är männens större fysiska styrka. Nu avtar emellertid kroppsarbetet och det intellektuella arbetet blir ledande. Kvinnor är mer begåvade än män (det gäller generellt men inte i det enskilda fallet), också om de producerar färre genier. Varför deras begåvning nu kan komma fram.

En förrevolutionär epok varar mellan 30 och 60 år. Samhället utvecklas dock i dag fortare än tidigare, eftersom kommunikationerna är så mycket snabbare än man hittills har vågat drömma om. Tidigare förrevolutionära epoker har varit exempelvis Frankrike 1730-1789, Vormärz i Tyskland 1815-1848, Kina 1912-1948 och Ryssland 1861-1905. Folkdemokratiernas skapande efter 1945 var bara en följd av Röda arméns expansion under kriget. Också fastän arbetarna i Europa radikaliserades var de inte i stånd att bära upp något nytt samhälle. Under 1960-talet gjordes upp planer för att modernisera det ekonomiska systemet i DDR, Polen och Tjeckoslovakien, men det misslyckades på grund av Sovjetunionens motstånd. Följden skulle dock ha blivit att östblocket föll sönder i nationella enheter och inte längre kunde visa upp en enad front mot väst. Därför gick ryssarnas och östtyskarnas arméer in i Tjeckoslovakien 1968.

Nu står vi inför en stor vänstervåg som kan bli den sista. Vänstervågen från 1990-talet knäcktes av borgerskapet som förde fram feministerna och de homosexuella, som svar på ungdomens radikalisering. Samhället avpolitiserades och personaliserades medvetet från högsta ort. Man har lärt sig av 1970-talet. Deras ammunition är nu emellertid slut och deras återstående försvar är fascismen. Till att börja med går nyliberalerna (samlingspartiet) och den demokratiska arbetarrörelsen ihop. Sedan får vi se vad som händer.

Ni som har givit upp kan ju titta på vad som händer i och utom Sverige och Finland. Kapitalet befinner sig i en kris som det själv inte kan lösa. Vad som gäller är att kunna producera en möjlig modell av ett socialistiskt produktionssätt. Det kan receptiva begåvningar inte göra, eftersom de inte kan producera ny kunskap, bara kommentera och lära ut gammal. Såvitt jag vet är alla Finlands erkända ekonomer receptiva och inte kreativa begåvningar. Kreativa människor, som inte är erkända, föraktas av ekonomer, fastän de själva inte kan skapa något nytt. Alla har vi våra tio bästa år, sade tidningskungen Rupert Murdochs mamma till sin son. Våra erkända ekonomer hade sina bästa år 1966-1976. Sedan dess har de teoretiskt vuxit som korumpan: nedåt. Det hindrar inte, att de är auktoriteter inte bara i vänsterförbundet utan också i många media, exempelvis i svenska Yle. När nyliberalismen kom, kunde de inte skapa något alternativ.

De kreativa skapar däremot ny kunskap, eftersom de kan lägga ihop två och två. Utpräglat stora receptiva talanger är professorerna Jan-Otto Andersson och Johan Willner i Åbo (före detta taistoiter). Två kreativa erkända begåvningar var professorerna Matti Viikari (marxist och historiker) och G H von Wright (konservativ och filosof). Den senare lyckades nå toppen och hålla sig kvar, trots att han motarbetades av liberaler och socialdemokrater (de normala). Matti Viikari orkade inte leva. Det är ensamt på toppen. Vis blir olycklig? Kreativa vetenskapsmän har en starkt pessimistisk ådra. Vänstern kan inte gå fram innan vi har ett alternativ till kapitalismen och nyliberalismen. Därför befinner vi oss i kris.

Nyöversättningen av Kapitalet är gjord av den 1998 avlidne svenske kommunisten och socialläkaren John Takman och hans son överläkaren Jonte Takman. John sade, att hans son har kontakter med udda människor som är före sin tid. Nu finner de tiden mogen att ge ut verket. Som den göteborgske författaren John Lapidus säger, torde vågen komma omkring 2017. Staten är tvungen att lita på sina egna framtidsforskare, som naturligtvis inte kan säga att vi går mot världsrevolutionen. Säkerhetspolisen som består av normalbegåvningar måste lita på oss udda för att kunna skåda in i framtiden. Själva ser de ingenting. Det är därför vi är övervakade.

För övrigt har substantivet reform erhållit en ny innebörd, sedan det övertogs av våra nya makthavare. Tidigare betydde ordet en förändring från något sämre till något bättre. I dag genomför man en ”reform” för att kunna göra någonting bättre till någonting sämre. Det gäller att vara medveten om hur makten försöker att påverka vårt medvetande via makten över språket.

Kanske den sista vänstervågen - det låter hoppfullt, om det innebär att vågen blir framgångsrik!

Diverse funderingar igen

Ett tips hur man får ett snyggt parti utan olämpliga extrem-medlemmar (från en översiktsartikel om den nya högern i Europa i New York Times):

Ms. Kjaersgaard, a former social worker who led the party until last year, said she rigorously screened membership lists, weeding out anyone with views that might comfort critics who see her party as extremist. She said she had urged a similar cleansing of the ranks in Sweden’s anti-immigration and anti-Brussels movement, the Swedish Democrats, whose early leaders included a former activist in the Nordic Reich Party. 

Det var alltså Danska folkpartiet som tipsade Sverigedemokraterna, och Jimmie Åkesson lyssnade.

Det som förbryllar en USAmerikan är uppenbarligen att dessa nya rörelser i Europa (nå, en del är ju rätt gamla vid det här laget) inte vill tjafsa om "mindre stat". De vill ha mer samhälleliga insatser exempelvis för pensionärer, de vill slå vakt om välfärdssamhället. (Nå, det kan finnas en del av de här partierna som spelar med dolda kort och kanske inte alls är så samhällstillvända om de verkligen får chansen att regera, men nu står de på fattigpensionärernas sida säger de.) Och därmed skrämmer de skiten ur den nyliberala eliten som bara ser nedskärningar för de fattiga och lägre skatter för de rika som lösningen på alla problem.

Det här är givetvis ett problem för den vänster som vill vara vänster: dess naturliga aktionsfält invaderas av människor med delvis mycket annorlunda syn på världen. En del av invasionen består av fiender. Många, kanske de flesta, skulle kunna vara bundsförvanter om de inser sin egen situation.

***

Hur möter man den här sortens partier? Är det vettigt att klistra nazist- eller fascistetiketter på sd? Jag tvivlar på det, såvida man inte verkligen kan visa upp människor med aktuella nazist- eller fascistideer där, och att dessa verkligen påverkar partiets politik. Annars verkar det ju helförvirrat, ungefär som knäppisar som anklagar vänsterpartiet för att vara 'kommunistiskt'.

Det kanske är annorlunda med smågrupperingar som verkligen kallar sig nazistiska eller har en officiell framtoning som tydligt ligger åt det hållet. Men de kan ju inte göra mycket mer än att dra till med gatudemonstrationer ibland. De kommer med tio pers, och så står det hundra motdemonstranter och skriker, och alla känner sig betydelsefulla. Jag noterade att Oktoberrörelsen erkänner att det finns problem med att inrikta sig på de mer eller mindre fascistiska grupperna:

Historien visar att fascistiska rörelser är ett effektivt vapen i kapitalets tjänst. Och tyvärr finns ännu inget riktigt bra motmedel. Vi måste finna sätt att framgångsrikt bekämpa fascismen, oavsett dess former. Detta är en ödesfråga för alla socialistiska rörelser.

Svaret på problemet kan möjligen vara att vara bättre, att kunna peka på långsiktigt hållbara lösningar av dagens bekymmer och inrikta sig på de riktiga motståndarna. Och att ha en bra förståelse av de rörelser som nu uppstår på grund av den långdragna krisen:

Olika proteströrelser har uppstått. Hittills kan dessa beskrivas som mer prövande. De har inte haft medvetenhet om vari huvudproblemet består utan fokuserat på enskilda frågor eller allmänt missnöje. Men alla massrörelser börjar trevande. Och även om de under en viss period kan gynna systemet, genom att ta fokus från äkta lösningar så både ger och sprider de erfarenhet om just detta. Oavsett om rörelserna hittills varit harmlösa har de från borgerligt horisont setts som oroande, som varning för vad de kan utvecklas till.

Jag kanske har fel, men är verkligen en normal västeuropeisk stat redo att släppa loss svårhanterliga och opålitliga fascistiska terrorgrupper när man faktiskt kan använda just sin egen stat med anställda och betydligt pålitligare och professionella tjänstemän?

***

Nå, en sista anmärkning som hakar i det där med "långsiktigt hållbara lösningar". Jag funderade på det i samband med Oktoberrörelsens kampanj i Uppsala mot arbetslöshet. Där hamnar man i två positioner samtidigt, och de kan vara svåra att förena (men det är värdefullt om man lyckas med det). Bland annat sägs det:

Problemet är inte att människor inte söker jobb eller är lata utan att det finns alldeles för få jobb. Detta samtidigt som det egentligen finns ett stort samhälleligt behov av arbete. Underbemanning och stress är vardag på många arbetsplatser. Det finns också saker som borde rustas upp och förbättras i samhället.

Samtidigt försöker man koppla resonemanget till en tungviktare i sammanhanget, Karl Marx (se detta dokument). Och det är väl här en del av problemet ligger: den klassiska nationalekonomin är väldigt viktig för att förstå vad som händer, men den är inte så lätt att förklara och sätta in i den dagliga kampen. Om man däremot pekar på underbemanning, en massa arbeten som borde göras men inte utförs, blir det omedelbart mycket konkretare och hetare - här är förhållanden som många ögonblickligen kan se och jämföra med egna erfarenheter! Och det finns förslag till lösningar, som (åtminstone officiellt) inte är revolutionära utan snarast reformism. En del pekar på MMT (Modern Monetary Theory för att få fart på oanvända samhällsresurser), en del på medborgarlön.

Det torde finnas en mängd människor som sitter på sina kammare och grunnar på hur vi kan komma ur dagens låsningar. De mer eller mindre högerextrema grupperna har egentligen inga lösningar här, för inte försvinner krisen för att man kastar ut invandrare. (Däremot finns det anledning att fråga hur mycket invandring ett land som Sverige kan ta om vi faktiskt funderar på att byta samhällssystem, och att det finns en del typer som inte borde släppas in hit.)

Jag antar att en framåtblickande politik dels måste se till att det stora samhälleliga behovet av arbete tillgodoses, samtidigt som det gäller att dra slutsatser av ett alltmer datoriserat och robotiserat arbetsliv där behovet av mänskliga insatser krymper. Det finns mer saker att ta hänsyn till, men nu har inlägget blivit för långt igen.

(Varför intressera sig just för vad Oktoberrörelsen skriver förresten? - För att den är ny, verkar mer öppen än motsvarande rörelser för bortåt fyrtio år sedan och kanske kan hitta på nya pigga grepp. Någon tycker att det inte är så många i OR, men jämför med toppskiktet i svenska kapitalet - de är inte många de heller, men de har ett sjuhelsikes inflytande och makt.)

" ... på väg in i medeltidens mörka natt ..."

Det här är ett citat från Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren, där han i sin tur citerar en studiecirkeltidning kallad Satir och Allvar. Den gjordes av IOGT:are i Holmsund utanför Umeå. Julbetraktelsen 1933 är dyster:

Det tjugonde århundradet är på väg in i medeltidens mörka natt, med dess intolerans, förtryck och vidskepelse, ja även häxbålen, medeltidens kännemärke, ha vi i vår tid motsvarighet till. Vad vi möter i dessa dagar av rashat, förtryck och förkvävande av all fri andes forskning och möjlighet att göra sin stämma hörd, vad är det annat än mörk medeltid. 

Och i Berlin 1933 hade Gunnar Ekelöf diktat:

Mördarnas tid är kommen. I hatskogen växer
Vapenskaft åt alla som saknar ödet,
Spjut åt alla som vill spetsa världen.
Föraktets tid är kommen. I skenhjärtat flyter
Olja åt alla blixtar gift åt alla
Förstenade viljor
Struparnas tid är kommen.  I skränskogen rasslar
Förkolnade liar åt alla störtande ådror,
Förbrännelse åt alla kroppars lögner
Och själars hån ...

Är det så mycket bättre idag, åttio år senare, i det tjugoförsta århundradet? Ja, och nej. Vem kan väl tvivla på att hat och hån är gift som tränger sig in överallt? Och att den fred som somliga trodde sig se växa fram vid det Kalla krigets slut i själva verket blev inledningen till en ny period av hycklande våld? Ändå tror jag ännu så länge att läget var dystrare 1933, för att inte tala om 1940-1941. Men vi har inte sett slutet ännu. Kanske vi aldrig får se det.

Lästips: Postpolitik, Žižek, mjukfascism

Vad fascism är, om det nu är något, har diskuterats livligt här på bloggen vid flera tillfällen. Här är ett lästips, ett inlägg på Filosofibloggen som behandlar filosofen Žižeks tankar samt filosofi-bloggarens egna erfarenheter från ett försök att få ungdomar politiskt intresserade. Är det någon idé, undrar jag, att tala om att det är mjukfascism som nu träder fram, när det väl lika gärna kan beskrivas som krampryckningar (ibland av väldigt brutal art) i det sönderfallande kapitalistiska systemet? Den väldiga materiella basen till systemet vacklar, och det slår igenom i diverse underligheter i den ideologiska överbyggnaden.

Höger och vänster (hönster) debatterar!

Fascism - försök till svar på fråga

Det kom en fråga:

Josefin H. sa...

Jag skriver i skolan om fascism, om det är bra eller dåligt. Du verkar kunna om det och undrar då om du skulle kunna hjälpa mig lite. Är det bra eller dåligt och varför tycker du så? skulle vara tacksam för svar!

... och eftersom begreppet 'fascism' i sig är väldigt svårt att få grepp på är det svårt att besvara frågan. Den blir inte lättare att svara på eftersom, vad jag vet, väldigt få människor kallar sig fascister idag. De personer och rörelser som skälls för att vara fascister brukar i allmänhet kalla sig något annat numera.

Men tack för frågan, och här är några synpunkter:

• Om det är bra eller dåligt beror av vem som gör omdömet. En fascist tycker naturligtvis att fascismen är bra, annars skulle han/hon nog vara något annat!

• Jag tycker fascismen är dålig av den här anledningen: den lurar folk att titta åt fel håll. Om det är ekonomiska kriser eller enorma motsättningar i samhället mellan arbetare, bönder, kapitalister, militärer och andra grupper så måste man försöka komma på vad det är som orsakar dessa kriser och motsättningar, och lösa dem. Och det är här som fascisterna (eller de som vi skäller som fascister) lurar folk genom att peka på skenlösningar. De anklagar judar, romer, invandrare, muslimer, fackföreningar, socialister, anarkister eller vilka som helst för att vara orsak till krisen. Ungefär: "Om vi slänger ut invandrarna så blir det mycket bättre." Det är en jättekris i Grekland nu, och rätt krisartat i Frankrike och Italien och en del andra länder. I Grekland misshandlas flyktingar och invandrare, i Frankrike och Italien har romska läger förstörts, i Ungern är det också romer, samt judar, som är hotade. I Malmö hotas såväl muslimer som judar. Men i verkligheten kommer det inte att bli mindre kris, mindre arbetslöshet eller bostadsbrist, för att folk ger sig på olika minoritetsgrupper. På sätt och vis kan man säga att de fascistiska ideerna lockar med lätta och snabba lösningar på svåra problem, och att dessa ideer därmed är lätta att ta till sig för människor som inte orkar tänka så mycket längre än näsan räcker. Och eftersom fascister gillar enkla lösningar som inte kräver så mycket tankearbete ogillar de folk som tänker - med andra ord ogillar de intellektuella och andra som har kritiska frågor.

• Den gamla fascismen på 1930-talet ledde fram till Andra världskriget. Om den nya fascismen slutar så illa vet vi ju inte, men det finns skäl att vara vaksam mot sådana tendenser. Det kan vara en fascistisk tanke att motsättningar löses med våld, inte genom samarbete och gemensam problemlösning. Men även grupper som inte kan betecknas som fascistiska har lätt att ta till våld, så jag vet inte om jag gissar rätt här. I Sverige har vi ju AFA, Antifascistisk Aktion, som på senare år har anklagats för att ta till våld när så inte är lämpligt. Då är frågan om AFA "egentligen" är fascistiskt? - Jag har en känsla av att när sådana frågor dyker fram måste vi ställa en mer grundläggande fråga, nämligen om termen 'fascism' är användbar när vi diskuterar AFA, sverigedemokrater eller liknande! Men den frågan kan jag själv inte svara på!

Ja, det här kallade jag "synpunkter". Vill du ha definitiva svar får du nog fråga en fascist. De har ju klara och rediga svar på allt: "Det är invandrarnas fel!"

Fascism - lista på varningstecken

Den här bilden hittade jag hos Indiensolidaritet. Tidiga varningstecken för fascism. Kerstin på Motvallsbloggen skriver att USA är fascistiskt. Det är väl bara att ta listan och pricka av ... samtidigt som man får varna för att begreppet fascism är så intvålat att det är svårt att få tag på dess kärna.

Kännetecken på fascism?

Av en slump fick jag syn på en lista kännetecken, fjorton stycken, på fascism som den kände italienaren Umberto Eco skapat. Själva begreppet är ju suddigt, ibland är 'fascism' helt enkelt bara ett skällsord som folk skriker åt varandra utan att mena mer än om de exempelvis skrek 'idiot'. Här är huvudpunkterna, den intresserade får gå in på själva artikeln för att titta närmare på förklaringarna till varje punkt. Det konstiga uttrycket Ur-Fascism som Eco använder skall tydligen vara samma som Eternal Fascism - jag uppfattar det som grunddrag som kan hittas i alla typer av fascism.

1. The first feature of Ur-Fascism is the cult of tradition.

2. Traditionalism implies the rejection of modernism.

3. Irrationalism also depends on the cult of action for action's sake.

4. The critical spirit makes distinctions, and to distinguish is a sign of modernism.

5. Besides, disagreement is a sign of diversity.

6. Ur-Fascism derives from individual or social frustration.

7. To people who feel deprived of a clear social identity, Ur-Fascism says that their only privilege is the most common one, to be born in the same country.

8. The followers must feel humiliated by the ostentatious wealth and force of their enemies.

9. For Ur-Fascism there is no struggle for life but, rather, life is lived for struggle.

10. Elitism is a typical aspect of any reactionary ideology, insofar as it is fundamentally aristocratic, and aristocratic and militaristic elitism cruelly implies contempt for the weak.

11. In such a perspective everybody is educated to become a hero.

12. Since both permanent war and heroism are difficult games to play,the Ur-Fascist transfers his will to power to sexual matters.

13. Ur-Fascism is based upon a selective populism, a qualitative populism, one might say.

14. Ur-Fascism speaks Newspeak.

Själv skulle jag väl dra till med den ålderdomliga termen 'korporativism' för att definiera fascismen, men den kanske inte är så gångbar längre. Jag har för mig att det finns folk som hävdar att fascismen är så luddig att den knappt går att definiera. Vet inte själv, måste jag erkänna. Det verkar ju som om fascistiska tankar kan dyka upp under alla möjliga etiketter på ett synnerligen förvirrande sätt. Men det är kanske därför som fascistiska rörelser ibland har lättare att få fäste än grupper som entydigt kallar sig vänster, höger eller liberaler. Fascisterna kan appellera till alla möjliga grupper som av någon anledning känner sig missnöjda. En skicklig och hänsynslös ledare kan göra mycket av detta.

Teknokrat? Demokrat? Fascist?

En del är kanske glada över att Grekland och Italien får så kallade teknokrater som ledare. Frågan är hur glada grekerna är, det hävdas med åtföljande bildbevis att den nye ministern för infrastruktur ledde ett högerinriktat beväpnat fascistgäng som jagade politiska motståndare. Och detta hände efter att militärjuntan fallit 1974. Den grekiska högerextremismen är livaktig, kan man säga, och nu har den tack vare det internationella kapitalets påtryckningar kommit in i regeringen.

Över huvud taget kan man fråga sig vad det är för relation mellan "teknokrati" och "demokrati". Och hur man vet att dessa "teknokrater" verkligen kan sin sak, eller om det helt enkelt är marionetter och fumlare, eller rent skumma?  Jag såg någonstans att den där nye grekiske premiärministern, vad det nu var han heter, var tidigt ute med att sälja teorin om NAIRU och det verkar inte förtroendeingivande. NAIRU är ju ett viktigt argument för att hålla arbetslösheten på hög nivå även om teorin i sig är föga förtroendeingivande. Den nye italienaren på samma position är gammal EU-pamp. I stället för "teknokrater" kanske man borde tala om att "bocken sätts som trädgårdsmästare", för de här två gossarna verkar själva ha berett marken för dagens kris, via EU och via ovetenskaplig ekonomi. Genom att länderna numera styrs utifrån av icke-demokratiska institutioner som Europeiska centralbanken kanske dessa herrar inte behöver riskera att i demokratiska val ställas till ansvar för vad de håller på med. Demokratin är på väg ut med väldigt hög fart nu.

(NAIRU - Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment, alltså en tänkt nivå på arbetslösheten som gör att inte inflation startar så länge man inte går under en viss nivå. Därmed gäller det att inte alltför ivrigt bekämpa arbetslöshet, såvida man inte kan hålla lönerna på svältnivå. Möjligen är det detta problem som finansminister Borg grubblar på under sömnlösa nätter?)

En fråga om "lösningar" eller lösningar

Jag lyssnade igår till en man som pratade engagerat om den nya fascismen som mer eller mindre öppet, och med olika yttringar beroende på landet där den opererar, som gör sig obehagligt påmind i Europa. Anders Behring Breivik är ju liksom toppen på isberget, det mesta är mindre synligt trots att vi vet (eller borde veta) att det finns där och är livsfarligt. Diskussionen kom upp om hur man överhuvud taget definierar begreppet "fascism". Det är ju inte lätt eftersom det oftast förknippas med den tyska nazismen som ju var en extrem variant av fascismen - extrem extremism, så att säga - medan mycket av dåtidens och dagens fascism faktiskt kan rymmas inom ramarna för vanlig borgerlig politik. Den tyska nazismen var mer än folkmord, man hade en god socialpolitik också för de som var rätt sorts folk. Gränsen mellan öppen fascism och "normal" borgerlighet är inte särskilt klar, det som för något årtionde sedan var oacceptabelt har ibland glidit över i politikens huvudströmning.

Jag gick min väg och funderade på saken och ramlade över på en annan tankegång. Om man försöker gå på djupet och letar exakta definitioner på något som inte går att definiera exakt innebär det ju att man gör något som man egentligen inte skulle vilja göra: man placerar Sverigedemokrater och liknande i centrum, det blir deras syn på världen man diskuterar och förhåller sig till. Vad menar de egentligen när de säger att ...?

Gnetar man för mycket på den linjen kommer ju deras problemlösningar att bli normen man förhåller sig till, och det tror jag är fel. Ljuset avslöjar mörket, om man har en egen bra politik att komma med kommer den att få de dåliga lösningarna att framstå just som dåliga - under förutsättning att det finns resurser att föra ut den. Läget för motoffensiv är tyvärr rätt dåligt, i alla fall om man ser till möjligheterna att mobilisera de stora partierna som av somliga anses vara till vänster. De har inte det som behövs, nämligen framåtblickande ideer som de är beredda att slåss för. Men detta är ju det enda som kan få bort uppmärksamheten från lösningar som bara är "lösningar"!

Den här tanken gäller även hur socialdemokraterna och V förhåller sig till Alliansen. Genom att bry sig om vad Alliansen gör och säger, i stället för att lägga fram och stenhårt agitera för egna förslag vars genomförande skulle slå Allianspolitiken sönder och samman, låter man regeringspolitiken bli norm för hur politik skall genomföras. Och som en bieffekt gynnar detta Sverigedemokraterna extra, eftersom de kan använda detta politiska förfall till att puffa för sitt "folkhem", som dock inte är Per Albin Hanssons utan en äldre socialkonservativ och väl för-fascistisk modell. Det är sådana saker som gör att man bli både arg och ledsen över hur SAP och V uppför sig.

***

Tillägg: för den som vill göra specialundersökningar kanske kommentarsfält i bloggar som är eller sympatiserar med SD kan ge vissa uppslag. Jag var inne på en sådan för en tid sedan, det handlade om störningarna mot ett SD-möte i Malmö (jag tycker dessa mötesstörningar är dumma) och så långt var det väl gott och väl. Men när kommentarerna rasat på ett tag så kom de rena nazisterna och judehatarna in och fick stå där under blogginnehavarens beskydd även mot stillsam kritik.

Samma sak noterade jag för några år sedan i en islamistblogg. En provisorisk hypotes kunde ju vara att SD-are och islamister faktiskt drar till sig ungefär samma klientel av mer eller mindre öppet nazistiska individer - då är frågan varför! Officiellt är ju SD påhejare av Israel, men det kanske ignoreras, eller genomskådas, av en politisk undervegetation som partiet inte vill låtsas om. När British National Party övergick från att vara anti-judar till anti-muslimer var det ju inte övertygelse det handlade om utan helt enkelt politisk bekvämlighet. Är det så även i SD? Men hur stor betydelse har det? Det är ju faktiskt Alliansen som sitter i regeringen, inte SD, och skulle Alliansen slås överända av en progressiv framtidsinriktad politik skulle det förmodligen vara kört även för SD.

Jag är skitförbannad-partiet

Jag vet inte om "Jag är skitförbannad-partiet" är bästa översättningen på "the I’m-Mad-As-Hell party". Kom med bättre förslag om du har. Partiet finns inte som parti, däremot som en mycket ilsken strömning i det USAmerikanska samhället som Robert Reich skriver om på sin blogg.

It’s a mistake to see the Mad-As-Hell party as just a right-wing phenomenon – the so-called Tea Partiers now storming the gates of the Republican Party. There are plenty of mad-as-hellers on the left as well – furious at Wall Street, health insurers, pharmaceutical manufacturers, and establishment Democrats.

Mad-as-hellers don’t trust big government. But they don’t trust big business and Wall Street, either. They especially hate it when big government gets together with big business and Wall Street – while at the same time Main Street is in shambles and millions of people are losing their jobs and homes.

Det här skulle kunna vara beskrivningen av en gräsrotsfascistisk rörelse i vardande - ett virrvarr av ideer som än verkar höger, än verkar vänster. Människor som kämpar desperat och slår vilt omkring sig. I en kolumn i Asia Times ritas ett scenario upp för hur desillusionerade krigsveteraner bildar stormtrupper och på legal väg tar makten i USA år 2016. Ekonomi, administration och media har fallit sönder och blir ett lätt offer för en beslutsam och hänsynslös motståndare. Artikeln innehåller också förslag på hur ett sådan scenario kan förhindras.





Bland det som inte bör göras, men vad som hände i föregående vecka, var att Högsta domstolen i USA med fem röster mot fyra släppte loss möjligheterna för företag att ge obegränsade bidrag till politiker. Det finns ingen anledning att ha några större illusioner om politiken därborta, politikerna har varit köpta hela tiden, men det har åtminstone funnits några gränser. Det är borta nu. Lennart Frantzell har några inlägg om det här och här.

En del människor har velat sätta likhetstecken mellan kapitalism och demokrati. De borde fundera en gång till och titta på Jeff Danziger teckning ovan där kapitalets stormtrupper marscherar fram över en utslagen Onkel Sam.

god save the queen vs anarchy in the uk

Brittiska polisen varnar för en "vredens sommar" (är det bra översättning av "summer of rage"?). Folk som är förbannade över sakernas tillstånd kan förväntas gå ut på gatorna senare i år. Polisen minns de våldsamma upploppen i början av 1980-talet. Jag tror jag minns dem också. Det var inte bara i UK man slogs på gatorna då, det var på flera håll i Europa.

Men nu ändras bilden en del: Inte bara ungdomar och arbetare, utan också personer ur "medelklassen" som är missnöjda med hur de finansiella institutionerna har skött sig kan förväntas gå ut. Nu gäller ilskan också bankchefer och andra som trots att de misskött företagen och räddats med miljarder av statliga medel fortsätter bonusfesten. Kommer sådana protester att väga tyngre än när kolgruvearbetarna strejkade och den brittiska arbetarrörelsen tappade så mycket av sin styrka under Thatchers tid?

Ekonomisk kris, miljöfrågor, internationell solidaritet, etc etc - det finns många orsaker för folk att gå ut på gatorna och protestera. Det har varit vilda strejker i England mot lönedumpning av utländska arbetare - Vaxholmsfallet i internationell upplaga.

Frågan är, om det blir våldsamt, vem som är ansvarig. AFA-liknande typer och fascister kommer säkert att försöka förstöra demonstrationerna. Dessutom finns det nog element inom statsapparaten, förmodligen med uppbackning från hög nivå som kan tänkas försöka ta till fula knep. Det bästa är om enorma fredliga massrörelser helt enkelt kan trycka bort existerande värdelösa regimer från makten, men jag misstänker att regimerna (där finns i praktiken bonusgubbarna med) inte kommer att ge upp så lätt. Det kommer säkert nya konstiga terrorlarm, och kanske det smäller några bomber för att understryka regeringens krav på att eliminera så många medborgerliga fri- och rättigheter som möjligt!

Generalrepetition inför "vredens sommar"?

Men rörelsen är internationell, det har varit stora demonstrationer på flera håll i Europa, några regeringar har redan fallit, och man kan fråga sig hur framtidsprognoserna för alla dessa borgerliga regimer ser ut. Det som hjälper dem mest just nu är väl att vänstern på de flesta håll är i stort sett oduglig. Men det kanske går att ändra på?

SD - det här känns igen från förr

Det sägs att Sverigedemokraterna är antifackliga och i själva verket borgerliga. Den fackliga tidningen Dagens Arbete har haft en rad artiklar i ämnet. Bland annat nämns att rätt många yngre industriarbetare kan tänka sig rösta på SD. Och det verkar ju åtminstone formellt konstigt. Borgare + arbetare = sant??

Men om man är matematiskt lagd kan man fundera på om det gör så mycket om 8% av unga industriarbetare skulle rösta på SD idag. Industriarbetarna är ju inte så många längre, och 8% av valmanskåren är de definitivt inte.

Någon kanske dock tycker att det här känns igen, och det gör det. Samma historia var nämligen uppe när Ny Demokrati slog igenom på 90-talet. Det hände på den tiden att jag fortfarande såg TV:s nyhetssändningar, och där minns jag några flinande figurer på arbetsmarknadsutbildning i Liljeholmen som deklarerade att de kunde tänka sig att rösta på Ny Demokrati. ND, ett parti som knappast ömmade för arbetare och arbetslösa men fick arbetarröster likförbaskat innan det slog ihjäl sig själv. Någon (minns inte vem) definierade ND-väljaren ungefär som en verkstadskille med ring i örat.

Under tidigt 1950-tal, när det gjordes en del sociologiska undersökningar i Sverige, kom man fram till att "näst bäst parti" i valen för arbetarna var bondeförbundet/centerpartiet. Ett småborgerligt parti med andra ord, för småägare och andra på landsbygden. Liberalerna var ju också ett arbetarparti på flera håll i Sverige, men när varvsarbetaren och folkpartistiske riksdagsmannen Königsson röstade för ATP och resten av partiet mot - då var det klippt för fp som arbetarparti.

Man skall alltså inte underskatta borgerliga strömningar bland arbetare. En cyniker kan väl säga: visst fan, de flesta är ju ändå socialdemokrater och större borgerligt parti än så finns inte i Sverige. Så under isen som socialdemokraterna är politiskt och moraliskt bör man inte förvånas över att de bra sidor de ändå har ur SD-sympatisörernas synvinkel blir helt oväsentliga. Under det radikala 60-70-talet kunde vänsterrörelserna göra mycket för att fånga upp de missnöjda arbetarna, men idag är det svårare.

En del arbetare kan hoppa över till "det nya arbetarpartiet" om de inte är nöjda med den borgerliga politiken i det gamla dito. Vi är förbi den tiden när en arbetare med medlemskap i högern var en sällsynthet. Men med denna kompakta borgerlighet får man också räkna med visst "spill" av folk som går från vanliga parlamentariska organisationer med heltäckande program till märkliga enfrågerörelser. Att veva igång om "invandrare" varje gång ett samhällsproblem diskuteras är knappast acceptabelt exempelvis - om man nu inte är renodlad missnöjespolitiker förståss.

Det fanns arbetarnassar i Tyskland och det fanns en del i Sverige också på den gamla bruna tiden. Det kommer alltid att finnas folk av den sorten; tokskallar som inte begriper när de går emot sina egna intressen. Numera uppträder de inte under brun flagg, det finns andra färger att gripa till, men resultatet blir väl likartat - och det innehåller arbetare som stödjer SD.

Men: nasseliknelsen är inte bra. SD kan inte bli ett nasseparti, och inte socialdemokraterna eller moderaterna heller. Däremot har väl de större partierna viss potential att ställa till mycket elände. Det var socialdemokrater som skickade folk till tortyr i Egypten, inte SD-arna. Det egendomliga folkpartiet höll på att dra oss in i Irakkriget.

Nazismen är ute. Det innebär inte att de principer som vägledde de klassiska nazisterna är ute, men de formuleras på nya sätt och i nya rörelser. Och då skall vi inte hålla på och larma om nazism (utom om det dyker upp någon sådan, men de är sällsynta) utan snarare fundera på om det är korporativism och fascism det handlar om. Jag avser inte fascism som skällsord utan som en etikett som beskriver politiken hos en viss rörelse där ett centrum har underordnat sig staten och olika privata organisationer för något högre mål.

Vad det gäller korporativism finns det starka och lite egenartade traditioner i Sverige: vi har lyckats bevara en parlamentarisk demokrati trots ett nära samarbete mellan stat, fack och kapital som i en annan miljö hade kunnat bli till ren fascism. När det samarbetet faller sönder, som det gjort gradvis sedan 1970-talet, kan man fråga sig vilka rörelser som långsiktigt kommer att dra fördel. Kan SD presentera en ny korporativ modell, en folkhemsfascism? Den kan se ut på ett sätt som ännu är svår att förutse. Jag tror analys är bättre än skällsord för att bemöta SD, och en bra politik är det ultimata medlet.