Mors, έθος, klassmoral

- Höj moralen ungjäkel, annars äter jag upp dej!

Det talas en del om etik och moral i dessa tider. Vad är nu detta? - Svaret som förvånar en del, antar jag, är tvådelat:

• Dels betyder orden samma sak. έθος är klassisk grekiska, mors (som 'moral' härleds ifrån) är klassisk latin. Två olika språk, men betydelsen är 'sed', 'vana', eller ungefär 'hur man brukar göra'. När någon klämmer till med frasen 'moral och etik' skulle denne lika gärna kunna säga 'seder och seder'. Och det verkar ju överdrivet.
• Dels så har orden, som väl framgår av vad som skrivits ovan, inte någon direkt kvalitativ betydelse i termer av 'gott' eller 'ont'.  Seder, vanor och hur folk uppträder i allmänhet kan ju vara av alla möjliga slag. 

Eftersom det i grunden handlar om hur människor uppträder, och människor uppdelas i olika grupper, inträder alltså ett intressant fenomen: olika grupper kan ha olika uppfattningar om vad som är god έθος! Detta kan förklara såväl hur olika personer agerar, och hur de resonerar för att angripa eller försvara olika beteenden. 

En marxist kan peka på hur olika klasser har olika moraluppfattningar, att det inte finns någon moral som ligger utanför klasserna. (Det är en rätt grovt tillyxad uppfattning, men den pekar i alla fall åt rätt håll.) För den skattebetalande underklassen är det omoraliskt att redan svinrika personer i överklassen på olika sätt fixar så att de undviker att betala skatt. För överklassen är det en självklarhet att man ser till att man inte betalar skatt (men gärna samlar på sig statsbidrag, EU-bidrag och liknande). Detta innebär inte att varje enskild individ inom varje klass följer det mönstret, men tillräckligt många gör det för att det skall vara en huvudtendens.

I dessa dagar av permanent kris för kapitalismen kan det vara extra viktigt att granska hur de härskandes moraliska uppfattningar ser ut. Det kan ju vara så att deras styrande moral är rent samhällsfarlig. Och då handlar det om mycket mer än att en del pengar (som ändå kan ersättas utan svårigheter) försvinner i något skatteparadis.

Klassförakt?

Lundsbergshistorien har satt ljuset på en subkultur i Sverige, den så kallade överklassen. Nu känner den sig orättvist begabbad av okunniga människor i sociala media. En ... låt oss kalla det överklassböna ... klagar i Svenskan över att klassföraktet har tagit över i sociala media:

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

Det där med " ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" låter ju faktiskt som att integrereras någonstans, exempelvis i överklassen om det nu är den man tillhör. Är det "bara"? Och kan man inte säga att överklassens förakt för underklassen har motsvarigheter i ett förakt åt andra hållet? När folket i Frankrike började håna och förakta den härskande aristokratin för dess usla liv och uppförande var man på väg mot den stora smällen 1789. Överklassen spottade på folket som spottade tillbaka så det stod härliga till. Vive Madame Guillotine!

Fast personligen tycker jag förakt (och hat) är något man bör undvika. Bakom den mest uppblåsta överklassare kan dölja sig en ynklig liten trasig människa som behöver hjälp. Det kan gälla vanliga uppblåsta knegare också. Om man föraktar andra kan det egna omdömet grumlas och man kan glömma sina egna tillkortakommanden. Och det är ju inte bra för den personliga utvecklingen.

Just när jag skall trycka på 'sänd' noterar jag formuleringen "folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen". Om man redan ingår i överklassen behöver man väl inte integreras där? Betyder detta att anklagelserna att uppkomlingar/nyrika skickar ungarna till internatskolorna stämmer? Det kommer in katter bland hermelinerna, och det är väl inte bra?

Överklassen kan producera såväl små som stora grodor!