November

Detta NU inträffade i juli för sex år sedan, kanske en skön sommardag. Men nu är det november på riktigt, ...

... och det riktiga november med sitt gråa väder är inte så roligt. Årets tristaste månad. Kunde man inte få byta bort november mot åtminstone någon extra vecka i övergången mellan vår och försommar?

Nå, tiden går, och Jan Myrdal meddelar att han skrivit sin sista skriftställning. Hälsan sviktar. Åren tar ut sin rätt. Ett livsverk går mot sitt slut.

Någonstans skrattar säkert några åt det - det finns ju skrattande hyenor också, så det bör inte förvåna.

Men den fråga han ställer i sin sista skriftställning - vad händer när klasskampen går i stå? - kommer att finnas kvar att lösa. Att lösa, eller gå under om uppgiften inte klaras av.

Kan man formulera det som att om klasskampen slutar driva historien framåt kommer den historiska utvecklingen att avslutas, möjligen med en global katastrof som resultat?

Den pressade medelklassen

Betrakta det här som ett utkast till en större artikel jag skulle kunna skriva någon gång.

Här ser vi den stackars medelklassfamiljen: räkningarna regnar ner och huset börjar spricka!

Nu hotas det med 'sämre tider' igen. Detta inträffar normalt när de bättre ställda i samhället plötsligt upptäcker arbetslöshet, krascher och annat otrevligt. Att ganska stora grupper kan leva i permanent lågkonjunktur brukar inte räknas, de har ju inte samma tillgång till media som den tjattrande delen av den så kallade medelklassen. Och därmed är vi inne på ämnet för den här ganska osorterade artikeln, nämligen just medelklassen.

***

Den 16 april i år refererade SvD en undersökning från OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) som berättar om den så kallade medelklassens minskning de senaste åren, bland annat i Sverige. Rubriken på OECD-rapporten är dramatisk: Under Pressure: The Squeezed Middle Class. Dess elände framgår av bilden ovan.

Först måste vi då veta vad OECD definierar som medelklass:

OECD definierar hushåll som medelklass om de tjänar mellan 75 och 200 procent av landets medianinkomst. 

Noteras bör att OECD endast tycks se på inkomsten när man gör denna sociologiska bestämning. Det förenklar definitionen men gör den kanske inte helt klargörande. Om man exempelvis räknar med även inflytande över sin arbetssituation (som sociologen Eric Olin Wright gjorde) borde det ändra bilden en del. Jag återkommer dock till det lite senare.

Vad är medianinkomst? Enligt svenska Statistiska Centralbyrån, SCB:

Medianlönen är den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.

Fördelen med att räkna på detta sätt, i stället för att summera lönerna och dividera med antalet lönearbetare och därmed få fram ett medelvärde, är att väldigt extrema värden inte tillåts slå igenom. Exempel: antag att vi har en by med tre fattiga torpare som var och en tjänar en krona om dagen, samt rike bonden som tjänar nio kronor per dag. Totalinkomsten för gruppen är 1+1+1+9=12, och delar man detta på de fyra så blir medelvärdet 12/4 = 3. Men medianvärdet för gruppen är 1, vilket ju är mer rättvisande!

Om vi tittar på SCB:s uppgifter just om medianlön för 2018 så finner vi att den för alla i Sverige 2018 var 30.900 kronor. Alltså skulle medelklassen enligt OECD:s definition utgöras av människor som förra året tjänade minst 23.975 och högst 61.800 kronor i bruttolön, alltså före skatt (de där siffrorna skiljer sig åt med några tusenlappar om man tittar på kvinnor och män separat).

Jag brukar kalla medelklassen för "bättre betalda knegare". Men en del är knappast välbetalda, och har inte alltid så tjusiga jobb även om de har god utbildning. En stor del är vanliga arbetare eller lägre tjänstemän.

Från mitten av 1980-talet till nu har Sveriges medelklass enligt OECD minskat från 72,6 till 65,2 procent av befolkningen. Och detta är en internationell tendens. Det är de rika, som väl i konsekvensens namn borde kallas överklassen, som blivit rikare. Varför sker detta? Jag tror man får se på flera tendenser som verkar till somliga arbetandes nackdel.

• Kapitalet har stärkts på arbetets bekostnad. Kapitalet drar in allt större del av produktionsresultatet.
  
• Tekniska förändringar och plattare organisationer urholkar tidigare kvalificerade arbeten
  

Jag nämnde sociologen Olin Wright tidigare. Han hade en intressant utveckling av Marx' klassteori genom den egna idén om 'motsägelsefulla klasspositioner'. Detta innebär att en person kan både vara lönearbetare och ha ett stort inflytande över sitt arbete. Det finns en glidande skala, från arbetande som inte har något inflytande alls över hur arbetet skall utföras och ända till personer som ligger nära kapitalistklassen.

Om 'medelklassen' minskar torde det innebära att flera av dess medlemmar glider ner mot skikten med inget eller litet inflytande, medan de som kan ta klivet över till kapitalistklassen torde vara väldigt litet. Man kan ju se hur persondatorns införande möjliggjort kraftiga rationaliseringar i administrativt arbete, där såväl mellanchefer som ekonomibiträden har kunnat plockas bort.

Jag tycker det är värt att påpeka detta eftersom 'rationalisering' nog oftast förbinds med vad som händer i fabriker, verkstäder och andra ställen med blåställsgubbar. Dock, tillverkningsrationalisering började tidigare än på kontoren, och den verkar aldrig ta slut. Låt oss se vad som händer verkstads-medelklassarna, enligt en SvD-artikel 22/9 2019:

Begreppet Industri 4.0 myntades i Tyskland i början på 2010-talet och beskriver ett globalt teknikskifte: produktionen kommer att bli mer automatiserad, och i fabrikerna kommer smarta maskiner och system att kopplas samman och kommunicera med varandra. En automatiserad fabrik kräver färre anställda.

Det här känns ju inte så nytt om man har lite industri-bakgrund. Och sammankopplingen går redan långt över att maskiner kan samarbeta. Hela processen från offert fram till sista fakturan (och däremellan produktion, ekonomi, logistik, tullar med mera) kan länkas samman utan att dokument behöver skrivas om manuellt. Leverantörens datorer kan kopplas samman med beställarens. EDI kallades det när jag stötte på det för över 20 år sedan. En massa människor i de olika delprocesserna blir överflödiga. Förmodligen tillhör dessa människor den krympande medelklassen.

Summan av det hela blir en kraftigare polarisering av samhället och möjligen en tydligare motsättning mellan arbete och kapital.

I början av 1900-talet, när 'medelklass' främst avsåg tjänstemän (och den gruppen ännu var ganska liten) fanns det en självbild av tjänstemännen som en balanserande kraft mellan de oansvariga och själviska arbetarna och kapitalisterna. Tjänstemännen/medelklassen stod för ansvar och förnuft. Men vad händer om stora grupper börjar uppfatta att de inte är mer än vanliga lönearbetare som blir alltmer pressade av ett allt aggressivare och girigare storkapital, av tekniska förändringar och andra problem? En missnöjd 'medelklass' (som alltså till stora delar består av arbetare, och helt av lönearbetare) kan bli politiskt instabil och ofarlig. Den tror sig jobba sig uppåt, eller åtminstone ha en hyfsad standard – men så händer något! En eller flera kriser bryter ut!

Här finns en bloggpost från 2017 där jag försökte resonera om olika typer av kriser. Ju fler som inträffar samtidigt, desto större är möjligheten för en systemkrasch. En hel del intressanta (tycker jag själv) artiklar på den här bloggen hittar man genom att trycka på tabben 'medelklass'. Medan jag håller på med reklam för mig själv kan jag också peka på en magisteruppsats i historia som jag skrev om tjänstemännen och deras eventuella förvandling till en egen klass. Grafiken är usel, men i övrigt tycker jag att den ännu är läsbar.

Kriserna kommer att orsaka reaktioner, men vi vet inte vilka. Överklassen kommer att försöka lasta över problemen på underklassen/medelklassen/proletariatet. 'De där nere' kommer att svara på något sätt. Men hur? Uppror bland de lönearbetande kan gå åt höger eller åt vänster? För närvarande verkar 'vänstern' arbeta för att få folk att gå åt höger. Det är ju tråkigt, just när vi står inför en ansamling av kriser som kräver lösning och inte bara plåster över såren och en liberaldemokratisk diktatur.

Härskande tankar, samhällskontrakt och klasskamp

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid även om han är något helt annat än kommunist. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte

Den härskande klassen måste ta skydd när det kritiska bombardemanget börjar. "Varför älskar inte folket oss?"

Inledningsvis lämnar vi ordet till doktor Karl Marx och en idé som han nedtecknade 1845-1846 i manuskriptet Det tyska ideologin.

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar. De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna om dess herradöme. De individer, som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därmed; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, så är det självklart att de gör detta i alla avseenden, d.v.s. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar.

Detta verkar hopplöst om man inte tillhör den härskande klassen, men tänker man till så bör det stå klart att det finns andra tankar som inte är härskande - men som kan kan bli det. Om det inte funnes olika tankeriktningar skulle det inte finnas några härskande tankar, för vad skulle de härska över? Det finns härskande, och det finns undanskuffade, ignorerade, kanske förbjudna tankar.

Det här citatet har jag använt tidigare, men det förtjänar att upprepas. Över samhällets materiella bas finns ...:

... en juridisk och politisk överbyggnad ... vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Vad händer här?  Jo, när det stökar till sig ordentligt i samhällets bas, där människor lever sitt materiella liv, blir det kamp om vilka idéer som skall styra hur samhällslivet organiseras och hur resurserna fördelas. Den gamla härskande klassen må hävda att dess tankar är de bästa, och kanske försöker förbjuda folk att tänka på annat sätt, men nu kommer en annan klass och hävdar att den tänker bättre. Just här använder Marx inte uttrycket 'klasskamp', men det är den kampen som skärps till det yttersta.

Termen 'samhällskontrakt' (eller 'samhällsfördrag') kan petas in i det här resonemanget. Så länge de härskande tankarna inte på allvar utmanas, och de står för ett någorlunda hyggligt fungerande samhälle, borde man kunna tala om ett sorts 'kontrakt' som de flesta är ganska ense om. En gång togs idén om samhällskontrakt bokstavligt: folket samlades och svor härskaren lydnad, och härskaren lovade att vaka över lag och ordning till folkets bästa. Men numera ses det mer som en oskriven samling regler för hur individer och grupper bör uppföra sig mot varandra. De härskande accepteras som härskare mot att de uppför sig väl.

Under feodalismen fanns ett ganska stelt kontrakt mellan olika hierarkier, och mellan människorna i hierarkierna. Det kan formuleras som principen om 'ömsesidig stöd och hjälp'. Under kapitalismen ersätts detta av relationer mellan människor i form av köpare och säljare, varor och tjänster, i ett ständigt föränderligt flöde där människan är ett bihang och vinsten det viktiga. Hur ett tänkt kontrakt under kommunismen skulle se ut är knepigt att säga, men kanske vilar det på principen 'av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Det kan i alla fall inte vara klassbaserat om klasserna antas ha försvunnit.

Det som kastar kontraktet över ände är, om vi följer Marx, ändringar i den materiella basen som gör att det härskande systemet går sämre.  Kritiken växer. Det dånar alltmer hotfullt i 'förnuftets krater'.  Som Lenin formulerade det vill den ena klassen inte, och kan den andra klassen inte ha det som tidigare längre. Det blir kort sagt ett jäkla liv. Samhällskontraktet fungerar inte som folk är vana. Och då får vi "de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den".

En brytpunkt för de gamla industristaterna runt Nordatlanten kan vara att den välståndsökning för breda folklager som kapitalismen stått för i bortåt 200 år har tagit slut. Den fransk-grekiske ekonomen Arghiri Emmanuel pekade på det för nästan 50 år sedan och hävdade att historiskt sett så har arbetare inte tjänat mer än existensminimum. Under en ganska kort period i den mänskliga historien har detta ändrats i några länder, men i och med att kapitalism betyder utjämning så riskerar de arbetande här att få villkor som mer påminner om vad vi har i Tredje världen.

Nu är det ju inte alltid som arbetarna hörs av även om villkoren för dem försämras, men när de mer högutbildade och inflytelserika skikten bland lönearbetarna känner att indiska ingenjörers lägre löner blir ett sänke för dem själva, ja då kan det bli liv! Personligen misstänker jag att detta kan vara mer betydelsefullt för att förändra samhället än om några förortsligister kastar sten och bränner bilar.

Mors, έθος, klassmoral

- Höj moralen ungjäkel, annars äter jag upp dej!

Det talas en del om etik och moral i dessa tider. Vad är nu detta? - Svaret som förvånar en del, antar jag, är tvådelat:

• Dels betyder orden samma sak. έθος är klassisk grekiska, mors (som 'moral' härleds ifrån) är klassisk latin. Två olika språk, men betydelsen är 'sed', 'vana', eller ungefär 'hur man brukar göra'. När någon klämmer till med frasen 'moral och etik' skulle denne lika gärna kunna säga 'seder och seder'. Och det verkar ju överdrivet.
• Dels så har orden, som väl framgår av vad som skrivits ovan, inte någon direkt kvalitativ betydelse i termer av 'gott' eller 'ont'.  Seder, vanor och hur folk uppträder i allmänhet kan ju vara av alla möjliga slag. 

Eftersom det i grunden handlar om hur människor uppträder, och människor uppdelas i olika grupper, inträder alltså ett intressant fenomen: olika grupper kan ha olika uppfattningar om vad som är god έθος! Detta kan förklara såväl hur olika personer agerar, och hur de resonerar för att angripa eller försvara olika beteenden. 

En marxist kan peka på hur olika klasser har olika moraluppfattningar, att det inte finns någon moral som ligger utanför klasserna. (Det är en rätt grovt tillyxad uppfattning, men den pekar i alla fall åt rätt håll.) För den skattebetalande underklassen är det omoraliskt att redan svinrika personer i överklassen på olika sätt fixar så att de undviker att betala skatt. För överklassen är det en självklarhet att man ser till att man inte betalar skatt (men gärna samlar på sig statsbidrag, EU-bidrag och liknande). Detta innebär inte att varje enskild individ inom varje klass följer det mönstret, men tillräckligt många gör det för att det skall vara en huvudtendens.

I dessa dagar av permanent kris för kapitalismen kan det vara extra viktigt att granska hur de härskandes moraliska uppfattningar ser ut. Det kan ju vara så att deras styrande moral är rent samhällsfarlig. Och då handlar det om mycket mer än att en del pengar (som ändå kan ersättas utan svårigheter) försvinner i något skatteparadis.

Citat: Myrdal

Citat:

Det svenska trettiotalet var ett då arbetarklassen och det arbetande folket tvang fram väsentliga och progressiva sociala förändringar. Märkbara för envar. Klasskamp om än i reformistisk dräkt. Så dränerades marken under nazismen och den blev oväsentlig.

Jan Myrdal, artikel i Tidningen Kulturen.

Tja, försök prata med Löfven, Sjöstedt och deras underhuggare om 'klasskamp' idag så får vi se hur det går. Eller ens reformer ...

Och det där om trettiotalet och klasskamp är ju vad även Jan Wiklund på Gemensam då och då upprepar. 

Denna bild har inget med inlägget i övrigt att göra tror jag

Det internationella monopolkapitalets klassorganisation

Den norske veteranen från vänsterkanten Pål Steigan (en gång ordförande i ett av de största marxist-leninistiska partierna i Europa) skriver att ...:

... det internasjonale monopolborgerskapet er imponerende godt organisert. De rikeste av de rike, de som tjener aller mest på dagens nyliberale og globaliserte verden er jo bare 0,01% av verdens befolkning. Men de er uhyre godt organisert. Vi har mye å lære av dem.

 Han skriver om World Economic Forum:

Når dette forumet møtes, så er det de 0,01% som samles til ting. Dette er en del av den internasjonale monopolkapitalens klasseorganisering. ... Med dette mener jeg ikke at disse selskapene og personene er enige om alle ting. De er rivaler og konkurrenter også, men WEO er et sted de treffes for å samordne sine felles klasseinteresser, finne kompromisser og løsninger. 

Om man ser på myntets andra sida så är inte världens arbetarklass så väl organiserad, och kan knappast vara det. Den har andra förutsättningar för att klara av sitt dagliga liv. Och storleken är givetvis ett hinder. Några tusen personer med tillgång till enorma resurser kan samla sig och bilda en hårt sammanhållen och effektiv maktgrupp även om man är utspridd över hela Jorden. Det behövs enighet om att samarbeta och ett litet sekretariat som sköter de dagliga ärendena, och inte så mycket mer. Men skall miljarder proletärer och småbönder över hela världen samlas ... det låter svårt. Det blir till att proletariatet i varje land måste klara av sin egen kapitalistklass först även om man stödjer varandra så gott det går.

Världsproletariat mot världsbourgeoisie?

Jag har varit på väg att starta ett inlägg några dagar men inte riktigt kommit loss. Så det följande blir rätt osorterade tankar. Men jag kan göra en sammanfattning som besparar eventuella läsare besväret att gå igenom hela inlägget.

1. I och med kapitalismens världsomspännande seger finns en tendens att världsproletariatet ställs emot världsbourgeoisin  i en gränsöverskridande global kamp.
2. Men världsbourgeoisin har i själva verket ett nationellt center, för närvarande USA, och därmed finns nationella motsättningar kvar.
3. Läget nu, med Ukrainakrisen i centrum, påminner på ett otrevligt sätt om läget i början av 1950-talet.


Här är slutklämmen på något jag skrev för nästan fyra år sedan:

Kapitalismens skenbara seger som allenarådande världssystem har gjort att den huvudmotsättning som redan sågs av Marx och Engels på 1840-talet nu blir allt tydligare: världsbourgeoisin står mot världsproletariatet. Vid sidan om denna huvudmotsättning finns otaliga andra, ibland svårartade, ibland lätta att övervinna. Det kan handla om nationella motsättningar, religioner, motsättningar som rör sidoklasser, mellan stater etc. Men den verkligt tunga motsättningen, den som finns som en nästan geologisk kraft i bakgrunden och verkar hela tiden, handlar om de två huvudklasserna. Detta trots att huvudmotsättningen ofta överskuggas av sekundära motsättningar. Kan världsproletariatet uppnå åtminstone någon grad av enhet är klockan slagen för världsbourgeoisin. 

Det kom upp i mitt minne när jag läste den här färska artikeln i Asia Times. Författaren skriver om ett nu pågående världskrig som inte utkämpas mellan stater utan mellan klasser. Det påminner en del om mina tankar. (Och det är nog det som leder till att en del maoister talar för ett 'folkens världskrig'.) Men nog framgår det i artikeln att det mesta kretsar omkring den härskande klassen i en stat, USA, och hur den försöker få grepp över resten av världen. Ibland genom att knyta till sig härskande klasser i andra stater, köpa upp och underordna dem och låta dem bekämpa sina egna folk, ibland genom att krossa stater där det inte finns den sortens härskare. Men det är frågan om man bara kan se en enkel bild där två klasser slår mot varandra, oberoende av var de befinner sig.

Den gamle egyptiske ekonomen Samir Amin skriver i i Monthly Review:

... there are several false notions about the simplification of social structure resulting from capitalism: (1) the idea that the bourgeois/proletarian contrast would wipe out expression of the presence of other social forces from the field of politics; (2) the idea that the bourgeoisie, on the one hand, and the proletariat, on the other, would become homogeneous camps with little internal differentiation; (3) the idea that the globalized expansion of capitalism would bring closer together the social structures of the advanced countries and those of the backward countries pursuing the path of “catching up” (“developing,” as they say).

En proletär fana i gröngräset?

I en färsk skriftställning i FIB/k (tror inte den finns på nätet ännu) skriver Jan Myrdal om det aktuella världsläget att:

"... det rör sig inte längre för imperialisterna att erövra. Visst vill Förenta staterna upprätta baser och med dem söka tukta rivaler som Kina och Ryssland. Men det avgörande har varit att söka omvandla stater som varit på väg att på egen hand nå ekonomiska och sociala framsteg till vad teoretikerna kallar 'failed states'."

"Inte längre." Är detta en revidering av Lenins tankar om imperialismen, där ett moment ju var att imperialistiska stater försöker erövra områden från varandra, inklusive utvecklade industriområden?

En tanke kan vara att när kapitalismen gått över i en skenande finansparasitär fas är det inte så intressant med 'stövlarna på marken' längre. Men jag har för mig att Myrdal tidigare hävdat att man kan se mycket långsiktiga tendenser i rysk/sovjetisk utrikespolitik där de olika regeringarna, vilka etiketter de än opererat under, har i stort sett liknande problem att lösa. Motsvarigheten till det skulle kunna vara en långsiktig trend i USA, oavsett vilka som styr utrikespolitiken, att försöka eliminera de stora landmakterna Ryssland och Kina som konkurrenter. Detta handlar alltså inte om ideologiska konflikter där system står mot varandra, och jag vet inte hur man kan rubricera en sådan situation.

Myrdal hänvisar till ett par andra artiklar av honom själv som han tycker är läsvärda, här och här. Och han kommer in på det farliga läget i början av 1950-talet, när svenska flygningar var hotfulla ur sovjetisk synvinkel och det slutade med skarp eldgivning. Här är ett citat från en recension som behandlar en bok om den episoden:

I juni 1952 sköt Sovjetunionen ner två svenska militärflygplan över Östersjön, först en av flygvapnets DC-3:or och därefter ett sjöräddningsflygplan av typen Catalina. Sverige fördömde i skarpa ordalag det sovjetiska agerandet. Förhållandet mellan länderna blev frostigt. Händelserna kring DC-3:an hemligstämplades. Sverige skildrades som offer för ett obegripligt och aggressivt Sovjetunionen.

Ur ett sovjetiskt perspektiv utgjorde DC-3:an ett konkret hot. I april samma år hade USA ”provflugit” anfallsvägarna för ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen – och passerade då över flertalet storstäder i Sovjetunionen med Tornado-bombare, som var och en kunde bära fem atombomber. Sovjet var i panik och förstärkte radarskyddet mot Östersjökusten, bland annat med en ny typ av radar. Det var mot den radarn som DC-3:an flög – på rakbana, gång efter gång, för att samla in så mycket data att man i ett senare skede skulle kunna slå ut den nya radarn med störsändare. Sovjet visste att Sverige gav hemlig information vidare till USA. (Christer Lokind: DC-3:an – Kalla krigets hemlighet, Medströms Bokförlag.)

Jaha, svensk militär deltog alltså i aktiviteter mot Sovjet som kunde uppfattas som att man deltog i förberedelserna för ett västligt kärnvapenangrepp, men det var inget som officiellt erkändes. Kan vi inte se illavarslande paralleller till det idag, när NATO tränar i Sverige, när landets utrikesminister verkar vara ett ombud för USA och för en utrikespolitik som är skadlig och kanske direkt farlig, när media mal på om 'det ryska hotet'.  Om man går på Myrdals beskrivning så var det nedskjutningarna av spionplanen som fick svenska politiker att lugna ner sig 1952. Måste det till en liknande händelse igen?

Snart går vi under (??)

Aftonlövets rubrik: bara tre rader men inte helt rätt. NASA har bekostat en studie, slutsatserna i den är inte NASA:s. Och det är den industriella civilisation som är hotad, vare sig den är väst- eller österländsk. (De "vi" som "snart går under" kanske snarare är Aftonlövet, med sin mystiska journalistik. Kom ihåg att det kallas Avigbladet också på grund av många grodor!) .

Min energiske läsare Jan har hittat adressen till originalrapporten som föregående bloggpost byggde på, tack för det. Här kan alla läsa den. Jag har en känsla av att exempelvis historiker och arkeologer kan ha kritiska synpunkter. Kan man verkligen samla systemkollapser i det förgångna i matematiska formler och göra prognoser framåt? Är det inte detta som den neoklassiska nationalekonomin har misslyckats grovt med? Man kanske skall strunta i formlerna och titta på definitionerna och slutsatserna i stället?

Jan skriver också:

Problemet med både den här studien och Hornborgs ståndpunkt är att de är lite för mycket elfenbenstorn. Vad det handlar om är att visa hur det lönar sig för oss här och nu att påbörja en omställning. Tre sådana förslag har kommit, från den sydafrikanska, engelska och danska fackföreningsrörelsen.

Den maoistiske och filosofiske bloggaren Moufawad-Paul i Kanada har kommit med en kritik som är lite djupare än vad kvällspressen enligt ovan bjuder på. Varför inte återknyta till inledningen i Kommunistiska Manifestet: "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp." Och så fortsätter Marx med att räkna upp olika grupper som kämpat mot varandra:

Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

I historiens tidigare epoker finner vi nästan överallt en fullständig uppdelning av samhället i olika stånd, en mångfaldig gradering av de sociala ställningarna. I det gamla Rom har vi patricier, riddare, plebejer, slavar; under medeltiden feodalherrar, vasaller, mästare, gesäller, livegna och dessutom inom nästan alla dessa klasser återigen särskilda graderingar.

Det ur det feodala samhällets undergång utgångna moderna borgerliga samhället har icke upphävt klassmotsatserna. Det har blott satt nya klasser, nya betingelser för undertryckandet, nya former för kampen i de gamlas ställe.

Vår epok. bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat.

I studien som NASA beställt kallas klasserna 'elites' och 'commoners'. Strindberg hade nog skrivit 'överklass' och 'underklass'.

Men matematiken i NASA-studien bygger på något som låter ännu hårdare: The predator-prey model. 'Rovdjur-bytesdjur-modellen'. Eliten kan alltså ses som rovdjur som lever på övriga människor. Kunde man inte klämma till med 'parasit' också (även om den där modellen ursprungligen handlade om vargar och kaniner)?

Om rovdjuren härjar för hårt kommer det så småningom att slå tillbaka mot dem själva. Inte så att 'eliten' bokstavligen äter upp 'commoners', men genom att själv ta hand om allt större del av samhällets rikedomar kommer de rika att mer eller mindre bokstavligt svälta ut stora delar av folket. - Och där har vi den marxistiska kristeorin: när produktionen skjuter i höjden men folk inte har råd att köpa så blir det lågkonjunkturer eller till och med allvarliga depressioner. Rapporten tassar i utmarkerna till en marxistisk förklaring av kriserna som uppstår på grund av klassamhället.

Vi har större kunskaper nu än när Marx författade Manifestet 1848, och vet att även små och inte särskilt hierarkiska grupper av människor har kunnat förstöra rätt mycket i det förflutna. Det har hänt när tidigare obebodda öar befolkats och kolonisterna har utrotat lättjagade djur. Men den verkliga ödeläggelsen verkar hänga ihop med hierarkiskt uppbyggda samhällen, där en överklass försöker pressa ut mer och mer arbete av en underordnad befolkning och tär allt hårdare på befintliga resurser utan hänsyn till begränsningar. - Sett ur den synvinkeln verkar marxister ha rätt när de vill göra även resursfrågor till en klasskampsfråga.

En marxist är inte förvånad när tankar av den här sorten kommer fram även ur borgerliga institutioner. Det visar att det händer saker i samhällets bas som slår igenom i diskussionerna i överbyggnaden. Notera varningen hos Marx om alternativen i klasskampen, en strid ...:

... som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång. 

Det är inte otänkbart att smartare element i det borgerliga samhället anar att dagens segrar i klasskampen kan förbytas i en total katastrof framöver, där såväl kapitalister som arbetare går under. Kapitalismen kan inte existera utan arbetare. 'Commoners' kan existera utan 'eliten' däremot. Det verkar som det är underklassen som kan rädda situationen genom att driva politiken mot resurshushållning och jämlikhet och plocka bort överklassen. Och då är vi inne på resonemanget om  här och nu som Jan för fram. Man får anta att borgerliga tänkare funderar på hur katastrofen skall undvikas utan att överklassen förlorar sin makt. Det kan bli spännande framöver!

Finns det flera proletariat?

"Men arbetare är var och en som inte äger något kapital", deklarerade en Georg Weber 20/7 1844. Fast då på tyska: "Arbeiter aber ist jeder der kein Kapital besitz". Detta skedde i en tysk emigranttidning i Paris vid namn Vorwärts. Anledningen till att detta uttalande gått till eftervärlden är att doktor Karl Marx antas ha varit inblandad i redigeringen av Webers artikel som hade rubriken "Negersklaven und freie Sklaven". Därmed var den kvalificerad att tryckas som bilaga i  Marx-Engels Gesamtausgabe 1:2

Arbetare, eller skall vi säga 'proletär'? - Begreppet fanns redo för Marx att ta upp. Det hade redan länge använts av franska socialister. 1832 höll den kände revolutionären Blanqui ett försvarstal inför en domstol och hävdade detta: "Jag är anklagad för att säga åt trettio miljoner fransmän, proletärer som jag, att de har rätt att leva." (Min översättning från "Défense du Citoyen Louis-Auguste Blanqui devant la Cour d'Assises".)

Marx skrev aldrig någon genomgripande studie av klasserna, det finns några korta teoretiska skisser samt beskrivningar av pågående klasskamp ute i verkligheten.  En av de förra var denna:
 

De som endast äger arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord, vilkas respektive inkomstkällor är arbetslön, profit och jordränta, alltså lönearbetare, kapitalister och jordägare, bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället.

Så skrev han i tredje bandet av Kapitalet, men tillade att mellanstadier och övergångsformer gör alla bestämningar suddiga, även om tendensen är att allt arbete förvandlades till lönearbete och alla produktionsmedel till kapital. - Och många av jordägarna kan väl idag helt enkelt buntas ihop med övriga kapitalister?

Varför intressera sig för begreppet 'proletär' samt andra etiketter som finns i närheten av detta och på något sätt anger att det handlar om människor som bara har sin arbetskraft att leva på? Ett gott skäl kan ju vara att se vilka människor som har intresse/bör ha intresse av att ändra det förhärskande ekonomiska systemet till något som är mer hållbart. Röda Korset larmar om att alltfler européer behöver bistånd. Om man nu inte tror att den pågående serien av kriser skulle ha hänt ändå är det ett varningstecken. Och EU-fattigdom har jag behandlat på bloggen tidigare, som här år 2009. Det finns politisk dynamit i den här utarmningsprocessen.

I ett tidigare blogginlägg om fattigdom försökte jag mig på en global gissning att mellan de få extremt rika och de många riktigt fattiga finns ...:

... ett mellanskikt på några miljarder som åker upp och ned vartefter konjunkturerna svänger. Där ingår den så kallade medelklassen, bättre betalda knegare som plötsligt upptäcker att golvet sviktar under dem. Hur många människor det rör sig om vet jag inte, men det rör sig i hög grad om arbetare och tjänstemän samt småföretagare i de gamla industriländerna som kapitalet inte har någon större nytta av längre. Om de här människorna gör något i politiken det närmsta årtiondet kommer det att märkas. 

Kan man dra några slutsatser av detta? - Ja, nu ser jag kopplingen till vad min "maoistiske favoritbloggare", doktor Moufawad-Paul i Kanada, skrev mot slutet av ett färskt blogginlägg, nämligen

The proletariat is an international class but there is no such thing as an international proletarian class; it is important to understand the distinction between these two terms since so much wrong-headed theory results from their confusion.  The former holds that the distinctions of nation-states imposed by imperialism must be overcome and recognized as lines drawn to divide and control the global masses; the latter holds that the distinctions of nation-states are meaningless.

So let us speak of proletariats instead of the proletariat.  This is not to say that there isn't a unifying principle to the category of "proletariat"––indeed, I began by giving a crude definition––but only that the universal aspect of the category needs to be understood by its particularization historically and globally.  Similarly, all marxists can say there are some basic principles we share that make us marxist and yet, despite this similarity, there are still multiple marxist tendencies  And some of the more dogmatic marxist tendencies, since they are certain enough of their marxism to call other tendencies "pseudo-marxist", are those tendencies that refuse to think of the proletariat as a complex social relation, preferring instead to imagine it as an essence or something that can be found in nature.

Det här är en intressant utveckling av ett tänkande som uppstod på 1840-talet och fick sitt mest agitatoriska uttryck i Kommunistiska manifestet. Proletariatet, den revolutionära klassen, verkar där se ungefär likadan ut överallt, och detsamma gäller kapitalistklassen. Men är det verkligen så? Kan vi anta att kapitalisterna plundrar ut hela världen, men faktiskt använder en del av bytet till att hålla delar av underklassen i hemländerna på ganska gott humör? I så fall kan det vara riktigt att tala om proletariat i flertal (alternativt att ha ett proletariet men medge att det delas upp i skikt med rätt olika livsvillkor). Är det inte lika naturligt som att man kan se olika grupperingar i kapitalistklassen i olika länder? Ibland är de ju grovt oeniga och kan till och med bekriga varandra om det verkar lämpligt. Idag kan vi ju göra en grov uppdelning mellan kapitalister som verkligen gör något produktivt, och sådana som ägnar sig åt spekulation. Då kanske man kan skilja mellan proletärer som är bättre eller sämre lottade vad det gäller kapitalismens härjningar.

Här är ett klipp från en analys som kommer från ett av otaliga indiska kommunistpartier. Jag kursiverade det viktiga på slutet. 

The millennia started with the hype of ushering in an era of undisputed victory of capitalism under the aegis of the US imperialism’s aggressive march as the self-proclaimed sole leader of the world. It is interesting to note that the quick sand of economic crisis was being simultaneously created. Their millennial proclamation was soon followed by their wars of aggression in Afghanistan and Iraq. In fact these wars, which reflected the megalomaniac great power ambitions of the U.S. manifested through the Bush Jr. regime, played a vital role in the generation of the crisis.

This aspect has not been duly acknowledged. Rather the focus is narrowed down to the speculative bubbles of financialisation. The fact of the matter remains that the crises that periodically affects the capitalist economy given its striving for over production driven by greed for profits continues in this century. Not only that, it is accentuated by financialisation, which makes the economy all the more vulnerable. All of this built towards a spiralling crisis leading to the worst ever recession modern society has seen.

The fall out inevitably led to sharp decline in the living standards of the vast majority of the marginalised masses all over the world including that of the first world advanced nations.

Krisen nafsar alltmer av en tidigare glad och nöjd 'medelklass' i de rika länderna i hälarna. I somras hade Svenskan en serie artiklar som handlade om den växande osäkerheten, exempelvis denna, eller den här artikeln. Numeras talas det om 'prekariatet', men jag undrar om inte en historiker skulle finna rätt stora likheter med den rot- och rättslösa arbetarklass som uppstod under den tidiga industrialismen (och som Marx hade för ögonen när Manifestet skrevs?). Det handlar om osäkra anställningar, bemanningsföretag (som faktiskt kan tillhandahålla kvalificerad personal också), det kan vara påtvingade F-skattesedlar  och generell osäkerhet om hur framtiden ser ut.

Den proletarisering som medelklassen trodde sig kunna undgå är på väg tillbaka. TCO uppfattade faran för åratal sedan. Och den får givetvis följdverkningar. En bättre betald arbetarklass som lever på kredit kan råka illa ut vid nästa riktigt svåra kris.

Nyskapelsen på den svenska vänsterflygeln, Oktoberrörelsen, har tänkte lite på detta också. Det finns en liten artikel i Arbetarkommunen 38-39 som hänger upp sig på hur Stalin såg situationen i mitten av 1920-talet:

... kapitalets enskilda, nationella fronter har förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som heter imperialismens världsfront, mot vilken måste ställas en gemensam front av den revolutionära rörelsen i alla lander.

Och så drar Oktober-skribenten denna slutsats:

... vi kommunister som bor i de rika länderna (där arbetarklassen inte är lika stridbar) måste arbeta målmedvetet för den socialistiska revolutionen men som en del av världsrevolutionen. Våra bröder och systrars framgångar i de förtryckta nationerna är lika mycket våra segrar som deras.

Nja, mest ära åt den verklige segraren, skulle jag säga. Men det är en bisak. Man kan fråga varför arbetarklassen i somliga länder "inte är lika stridbar". Det kan ju bero på att många av dess medlemmar, trots att de sociologiskt kan klassas som arbetare/proletärer ännu tycker sig ha intressen i det nuvarande systemet. Därmed kan det, om vi följer vår kanadensiske vän, orsak att tala om inte ett men flera proletariat. Och dessutom kan vi ta till begreppet 'massorna', som innehåller inte bara proletariatet, utan även de "mellanstadier och övergångsformer" som Marx talade om. Man skulle till och med kunna tala om den "front mot monopolkapitalet" som vänstern ville bilda omkring 1970.

En kombination av söndervittring (systemet får svårare att fungera och leverera önskvärdheter) och teknisk revolution kan förändra dagens bild av ett passivt proletariat ganska snabbt i de rika länderna. Den senare tekniska aspekten är inte så ofta diskuterad bland moderna socialister/kommunister, vilket är egendomligt. Jag har skrivit tidigare om den saken och lär återkomma till ämnet. Men nu har det här inlägget redan blivit för långt, så det är dags att sätta punkt.

Folkkrigets fotsoldater?

Det här inlägget kan verka något förvirrande, men det beror av att jag försökt hålla igång några parallella tankegångar i ett svep. Det har blivit alldeles för långt, jag tröttnade just nu och lägger inte in några länkar till ett flertal tidigare inlägg på bloggen som tar upp olika aspekter som berörs nedan. Möjligen kan jag plocka fram det om det blir någon intressant diskussion.

Först ett citat från DN, föregående vecka.

Två personbilar parkerade på parkeringsdäcket vid Bergengatan i Husby brändes sent på onsdagskvällen. Räddningstjänsten vågade inte köra fram sedan en polisbil utsatts för stenkastning.

Och så tar vi det här. Oktoberrörelsen verkade ha somnat av efter senaste första maj, men för några dagar kom det ett nytt inlägg på deras hemsida. Där diskuteras 'Om den leninistiska metoden' med utgångspunkt från Stalins försök att reda upp teorin i mitten av 1920-talet. Citatet nedan är nära avslutningen av den artikeln.

Leninisten frågar sig inte när "revolutionen kommer", han bryter med legaliteten och skolar massorna i revolutionär kamp (ja, det är helt avgörande att skola massorna i att bryta mot borgarstatens lagar). Man kan knappast väntas sig att massorna skall göra det mest olagliga som finns (revolutionen) om de inte har "vant sig" lite vid metoderna först. Det är med glädje man ser att våra klassbröder i Husby m.fl. ställen redan "har vanan inne".

Nästa tråd: För några dagar sedan publicerade jag ett inlägg där det i förbigående nämndes min maoistiske favoritbloggare, doktor Moufawad-Paul i Kanada. Signaturen Abi skrev och klagade:l

Intressant att du utnämner Moudawad-Paul till 'din maoistiska favoritbloggare' när han uttalat står för en politisk linje som du, när den framförs av svenska radikaler, är mer eller mindre allergisk mot. Jag talar såklart om folkkrigets allmänna giltighet - i tredje världen såväl som i den första:

Jag misstänker att du hade haft svårare för denna bloggare om han inte befann sig på 'säkert avstånd', för det finns inga tvivel på att Moufawad-Paul hade gett hjärtligt stöd till upproret i Husby

Ja, det kan jag inte neka till. Allergisk och på säkert avstånd. När jag pratade med en skarpsinnig bekant för några dagar sedan påpekade denne att vår kanadensare också har en överdrivet förlåtande hållning mot 'det svarta blocket'. Fast jag tycker att kanadensaren skriver intressant om många saker, och skärpt, som man kan förvänta sig av en doktor i filosofi. - Men det finns andra pusselbitar. Den här kommentaren på samma bloggpost skickades av Martin:

Jag ser händelserna i Husby som en intifada. Det är ungdomar som utsätts för systematiska kränkningar. De är maktlösa och kan inte göra något annat emot förtrycket än kasta sten.

Du måste förstå att REVA pågår fortfarande. Att polisen trackasserar ungdomarna i dessa områden. Förtrycket av dessa ungdomar är systematiskt, de tackasseras av polisen, de marginaliseras på en arbetsmarknad, de möts av fördomar hos soc, hos AF och hos FK.

Här har vi två saker som inte hänger ihop. Å ena sidan är det riktigt att vissa områden och människor behandlas illa. Så illa att det faktiskt driver en del över gränsen till att bli brottslingar. Malcolm X sade något en gång i tiden i stil med att "du blir vad dom säjer att du är". Med andra ord, om du tillräckligt länge skälls för att vara oduglig, brottslig etc. så kommer du att bli det. Jag tror det stämmer.

Å andra sidan kommer knappast några tiotal ungdomar som bränner grannarnas bilar och ägnar sig åt annan kriminalitet att bli kärnan till Folkarmén. Proletära revolutionärer kastar inte sten på brandkår, ambulans eller offentliga kommunikationer. De har andra måltavlor. I gamle ordföranden Maos uppföranderegler för den nya revolutionära armén i Kina fanns punkterna "ta inte ens en synål eller ett stycke tråd från massorna" samt "betala för alla eventuella skador". För en revolutionär styrka som är helt beroende av folkets sympati och stöd är detta nödvändiga och självklara regler. - Är bilbrännare och butiksplundrare redo att följa dessa regler och betala drabbade bilister eller affärsidkare för vad man ställt till med?


En liten utvikning: för några år sedan förekom det några försök till 'Reclaim the Street' i Stockholm. Motivet var ädelt, nämligen att ta tillbaka gaturummet från de kommersiella krafterna. Klottrare, butiksplundrare och allmänt ostyriga element såg dock till att själva begreppet 'Reclaim' omedelbart fick en dålig klang. Samma sorts människor, fast mycket värre, har varit i farten vid upplopp i London, Paris och annorstädes. En vänligt inställd vänster har försökt hitta något positivt hos dem (någon hos Oktoberrörelsen kallar dem "klassbröder" i det angivna leninist-inlägget, vilket snarare gör att man undrar till vilken klass skribenten hör).

Är dessa ungdomar ett proletärt avant-garde, eller tillhör de snarare en slaskprodukt skapad av konsumtionssamhället i sin mest extrema form? När jag gjorde en jämförelse mellan Husby (och tänkte på än värre upploppsområden i övriga Europa) och FSA i Syrien rörde det inställning: den så kallade oppositionen i Syrien handlade om trasproletärer och kriminella om man bortser från islamisterna. Trasproletärer som stjäl, rövar bort folk, mördar, förstör ... men utan att ha något egentligt politiskt program. De är de själva som är programmet, vilket snarast pekar på en sorts borgerlig inställning och fullständigt ointresse för andra människors liv och värde. Det är konsumtion och egentillfredsställelse, inte revolution, som är huvudfrågan för dessa människor. Och har man inte pengar så fixas det ändå ... .

Tidigare i det angivna Oktober-dokumentet är man för några ögonblick inne på en vettig väg, men slirar sedan raskt ut igen. Jag har markerat det 'men' som markerar avkörningen:

I olika reformistiska sammanhang hör man emellanåt en sur beklagan över att "arbetarklassen minskar när industrijobben flyttar utomlands". Detta skulle då enligt reformisterna vara ett exempel på hur arbetarklassen har försvagats och som en följd av detta att förutsättningarna för socialismens försämrats. Men minskar verkligen arbetarklassen? Är det inte istället så att många av de så kallade tjänstemännen fått en situation som är likvärdig med genomsnittsarbetarens? Detta måste vi undersöka men helt klart är att klasskampen skärps och att det finns kokande missnöje i de proletära förorterna. Bör inte revolutionärerna ta fasta på detta istället för att gråta över att en del av arbetarklassen minskar genom att konkurrensen tvingar monopolkapitalisterna att flytta kapitalet dit arbetskraften är billigast? 

Att arbetarklassen/proletariatet faktiskt är en ganska stabil grupp är inte så kontroversiellt ur sociologisk synvinkel. Detta även om en del arbetande människor fått för sig att de skulle vara 'medelklasss'. Det som händer nu är att en alltmer skakigt kapitalistiskt system riktar alltmer uppmärksamhet mot även bättre betalda arbetare och tjänstemän. Och vare sig någon sorts klasskamp skärps bland trasproletärerna så finns det en grundläggande teknisk-vetenskaplig utveckling som gör att de materiella förutsättningarna för socialism förbättras hela tiden. Det som saknas är medvetenheten om detta, och där verkar inte Oktoberrörelsen vara mer angelägen än andra som kallar sig vänster att peka på möjligheterna. Man anar lite dimmigt att något viktigt händer, men hoppar redan raskt över till (fel) grupper i "de proletära förorterna".

En utvikning till: när Stalin skrev om leninismen 1926 var det i ett nyskapat Sovjet där man just beslutat sig för att 'bygga socialismen'. Alltså att bygga förutsättningarna för att överhuvud taget kunna gå vidare mot kommunism. Och det måste man göra därför att den kapitalistiska basen som gör socialism/kommunism möjlig var mycket svag i Ryssland/Sovjet. Men i Sverige idag ser läget annorlunda ut. Jag har intrycket att förorternas trasproletariat för viss utomparlamentarisk vänster spelar en liknande roll som gay-rörelsen för vänsterpartiet. Man hyllar rörelser och grupper som inte har den minsta positiva roll för socialismen - ibland snarare tvärtom. Men då har man åtminstone något att pyssla med. Som att försöka hitta fotsoldater till Folkarmén bland folk som mest är intresserade av att bränna bilar, skaffa statusprylar via rån eller inta konstiga kemikalier. De som vill ha 'folkkrig' överallt får nog konkretisera bättre vad de egentligen menar.

Tre (förlorade) år kvar?

Fotografiet togs utanför universitetet i Frescati tisdag förmiddag. Vad lär vi oss av denna affisch? - Förmodligen, om man är realist, att det finns tre år kvar för "oppositionen" att fortsätta att göra bort sig och sedan förlora nästa val. Och sedan kan man ju, om tryckunderlagen bevarats, köra samma affisch igen år 2015 - om inget radikalt har hänt innan dess.

Vad är detta? Det ser ut som snömos för att tilltala kvartsradikaler. Just nu skärps alla motsättningar, inklusive klassmotsättningarna, med oerhörd kraft, och i allmänhet är det kapitalet som är på offensiv. Hur märker man det här?

... feminism och solidaritet, mot rasism, det låter ju sympatiskt. Åtminstone vad det gäller rasism är det väl svårt idag att hitta några gammaldags rasister som tror att hudfärg och liknande skulle ha betydelse, nu är det väl "kultur" som gäller. Ingen är rasist längre. Då är frågan om man skall följa det resonemanget i spåren och klistra etiketten rasism på allt möjligt som i själva verket kan etiketteras som diskriminering? Feminism och solidaritet kan också rymmas under den etiketten, och så har vi med ens kommit fram till kärnan: klassamhället med sina klasser och skikt orsakar diskriminering - men så långt kommer inte de här affischskaparna. Är det för att de inte vågar tala klarspråk, eller för att de faktiskt inte tror att klassamhälle och klasskamp är en realitet?

Valet är bara en bisak i det här sammanhanget. Kan man på allvar tro att "oppositionen" kommer att göra något annat än att erbjuda sig att fortsätta den nuvarande konkurspolitiken, anpassad till vad kapitalet kräver? Den orkar ju inte tänka utanför de rådande ramarna, den kan inte ta till sig alla fakta som borde tala för en politik som vi kan kalla gammal hederlig vetenskaplig socialism. Jag har väldigt svårt att tro (gör mig glatt överraskad!) att den inre opposition som finns inom socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle kunna göra slut på de eviga reträtterna inför kapitalets krav.

Det som kan ändra situationen är breda massrörelser som agerar utan att ta några valtaktiska hänsyn. Varför inte plocka fram ett exempel ur svensk nutidshistoria: Vietnamrörelsen. Varför kunde den under några år utveckla en sådan styrka? En orsak kan ha varit att inga partier (inte ens dåvarande VPK) kunde lägga beslag på rörelsen och utnyttja den som transportkompani för sin egen politik, den agerade självständigt. En rörelse som enbart syftar till att få folk valda och tror att det underlättas av att man gör sig nästan likadan som motståndaren kommer att misslyckas. Å andra sidan kommer rörelser som tror att det bara räcker med "sociala nätverk" också att misslyckas - du må ha ditt nätverk, men motståndaren har den statliga våldsapparaten, och det är en jäkla skillnad.

Som Friedrich Engels en gång påpekade är valen mest en mätare på arbetarklassens politiska medvetenhet. Valen innebär inga radikala förändringar, men en bra rörelse kan åtminstone få medvetenheten att öka, samtidigt som man jobbar för den verkliga demokratins genombrott bortom valkampanjer och partifunktionärernas bortkompromissande av alla principer. Undrar om de här festprissarna kommer så långt? Eller kapitalismen kanske hinner braka samman innan dess?

Lästips

Jag tänkte skriva ett STORT inlägg om den STORA krisen, men det vill sig inte riktigt. För det är ju inte en, utan ett antal kriser som löper samtidigt, och vilken av dem är viktigast att titta på? USA verkar vara på väg in i nästa fas av depressionen - den fruktade "dubbeldippen" - men samtidigt har vi ju delar av Europa som inte mår så bra heller. Kanske ett sönderfallande EU är viktigare att fundera över? Så då skriver jag inget själv, utan ger ett lästips till en artikel som täcker in flera aspekter av krisen och hur folken och eliterna i EU går olika vägar (man kan ju kalla det 'skärpt klasskamp' helt enkelt, där eliterna idiotförklarar folken som inte gillar eliternas idiotpolitik). Så jag lämnar ordet till Yves Smith på Naked Capitalism. Listor av krav från den spanska proteströrelsen är bara ett av flera intressanta inslag i den artikeln, och att mängder av människor helt enkelt tycker att EU inte hållit vad man lovade får betraktas som en självklarhet. Sedan är frågan vad detta skall leda till, socialism eller barbari?

Industripolitik och klasskamp

Aftonbladet har en ledare om ett ämne som jag själv ibland ventilerar här på bloggen: vad gör vi med de mänskliga och materiella resurserna i den svenska industrin, och hur skall politikerna ställa sig? En gång i tiden var de intresserade, men nu tycks vi ha ett skikt ledande politiker (det gäller alla partier) som inte har någon känsla för att industrin är en tillgång som kan och bör vårdas. Det kan bero av att de flesta i detta gäng aldrig har varit annat än politiker, eller på sin höjd har en väldigt svag anknytning till "vanligt" arbetsliv. Därför ser man inte mycket av en hållbar industripolitik.

Alltså får det mesta flyta, och diskussionen om exempelvis krisen inom biltillverkningen spårar lätt ur i korkade utrop om att "staten ska inte driva bilfabriker". Även om man då påpekar att det handlar om mänskliga och materiella resurser som kan användas till allt möjligt kan man ge sig phan på att det kommer en mupp och mal på om att "staten ska inte driva bilfabriker". På högre nivå är det ofta inte. Jag funderade en gång över om man skulle kunna tillgripa en vanhävdsparagraf när industrier står och förfaller eller vansköts på annat sätt. Det aktuella fallet är Saabs ständigt olönsamma biltillverkning - varför skall detta tillåtas fortgå år efter år när man i stället skulle kunna sparka in konstruktion och tillverkning på en mer samhällsnyttig inriktning? Vindkraft, elfordon, spårvagnar eller vad som helst som smarta människor innanför och utanför fabriken kan hitta på.

Kanske det där med "smarta människor" är ett av hindren - när Kapitalet står i strid med Arbetet är det livsfarligt för Kapitalet att erkänna att det finns tänkande personer på motståndarsidan, personer som till och med kan tänka bättre än en själv. Då är det lugnare att fabrikerna får förfalla än att bli utmanövrerad av människor som är duktigare än en själv.

Förslag på omläsning

För några dagar sedan skrev jag om ändrade relationer mellan Tredje världen och den gamla industrivärlden. Men det är bara en del av hela bilden. En annan komponent är motsättningarna mellan en liten global överklass och den enorma globala underklassen. Det är den motsättningen som kan göra slut på världskapitalismen, under förutsättning att vänstern också kan operera globalt.

Klicka här så kommer du till mitt gamla inlägg och får en förklaring till vad rutorna ovan betyder!

Något för SAAB-arbetarna att lära sig av?

Sålunda skriver Dagens Arbete:

Det är Åkers anläggning i staden Fraisses i östra Frankrike som ska säga upp 120 anställda.

Facket och företaget förhandlar just nu om villkoren för de uppsagda. Förhandlingarna bröt samman i onsdags och i går låste arbetarna in fyra chefer i protest. De fyra är chefen för Åkers franska verksamhet, platschefen samt två från personalavdelningen.

Enligt franska media har de inlåsta fått mat och vatten.

Varför både mat och vatten? Skall cheferna skämmas bort? Är de möjligen - hemska tanke! - bortklemade och bortskämda trygghetsnarkomaner? Nästa gång borde det räcka med vatten och på sin höjd lite hårt bröd!

Klasskamp i Frankrike och Göteborg

Franska däcksarbetare eldar på. Bränt gummi torde lukta pyton.

En häpnadsväckande stor del av den franska allmänheten tycks få något fuktigt i ögonvrån vid åsynen av en barrikad. Det var inte bara de arbetslösa och de socialt utsatta som gjorde tummen upp för chefsinlåsningar i [opinionsmätningsinstutet] BVA:s mätning. Entusiasmen var lika stor bland högre tjänstemän och and­ra högutbildade.

Totalt var det 55 procent som svarade ”ja” på frågan om de anser att ”radikala sociala aktioner” som blockader och chefsinlåsningar är ”helt eller delvis berättigade”, högerväljare likaväl som vänsterväljare.

Häpnadsväckande för en liberal bleknos på Dagens Nyheter kanske? Två tredjedelar av de tillfrågade tyckte att de som låser in cheferna inte bör få rättsliga efterräkningar. Kan det möjligen handla om att försvara en enkel mänsklig värdighet? Att den franska revolutionära traditionen lever kvar skall fransoserna vara stolta över och vi tacksamma för. Den behövs.

Man kan ta till hårdare metoder än att bara låsa in en chef (eller kasta några välriktade ägg som jag såg i någon film) vilket framgår i Kildéns & Åsmans blogg (varifrån jag lånat ovanstående bild). Uppretade däcksarbetare slår sönder en domstol och företagslokaler, och vägrar dessutom att skämmas för det. Man kanske kan säga att den grupp i samhället som skapar dess välstånd vägrar att skämmas när den slår tillbaka mot den grupp som försöker ta det skapade välståndet för egen del och ställa välståndsskaparna på gata. Kan också kallas klasskamp, säkerligen till stor förvåning för de som inbillar sig att "det där med klasser, det var förr i tiden".

"Enighet ger seger" - är de inte riktigt kloka de där hamnsjåarna? Heter det inte "satsa på dig själv!"

Nu är det hamnstrejk i Göteborg. De flesta hamnarbetarna i Sverige slog vakt om sitt eget fack på 1970-talet och vägrade att sugas upp i jätten Gluff-gluff i form av Transport. Minns jag rätt eller fel, men var det inte så att den stora strejkvågen i Sverige från 1970 och några år framåt föregicks av en föga bemärkt hamnstrejk i Göteborg? Det verkar som om hamnarbetare ("hamnbusar" som de fick heta förr) är en självständig och rakryggad grupp som inte tar vilken skit som helst, och det är naturligtvis en nagel i ögat på pampar och överklassfjäskare av alla de slag. Läs det här och fundera på hur en storpamp uppfattar dessa ord:

Svenska Hamnarbetarförbundet är det fristående fackförbundet för hamnarbetare och arbetare med närliggande arbetsuppgifter.

Grundvalen i Hamnarbetarförbundet är medlemmarnas bestämmanderätt; alla viktiga beslut om avtal och konflikter fattas av berörda medlemmar och alla funktionärer väljs för begränsade mandatperioder av medlemmarna i öppna och demokratiska val.

Förbundets avdelningar är självständiga enheter i vilka medlemmarna bestämmer över sina egna angelägenheter.

"Fristående ... medlemmarnas bestämmanderätt ... begränsade mandatperioder ..." - illa, illa, hur skulle det gå, om alla tänkte så!

Hamn-fyran i Göteborg har en snygg hemsida. Där kan man se bilder från strejken, där det hittills inte har gåtts handgripligt till väga. En incident med ett par förvirrade strejkbrytare som möjligen inte kunde utföra något arbete är den enda incidenten hittills. Bilden nedan och ovan kommer från hemsidan. Det är bara att önska lycka till i den här kampen, den är viktig för arbetare i hela landet. Passiviteten måste brytas. Folk måste räta på ryggarna och säga ifrån.





Från Konfliktportalen.se: Haninge skriver Hamnstrejk och krispaket, martin skriver Första maj är viktigare än Wanja, totalavloning skriver Total Avlöning 22/4/09 Uje ber om ursäkt., Björn Nilsson skriver Mer om Indien - nya notiser, Kristoffer Ejnermark skriver Göteborgs hamnarbetare i strejk, Krastavac skriver You have to study and get organized…or you could steal stuff

Inte ny, men tydligare världsordning kanske?

Vad betyder de här fyrkanterna? - Förklaring kommer längre ner!

"Nu är vi på väg in i en ny världsordning. Nygammal." skriver analyskillen Wolfgang Hansson i Aftonbladet. Bloggen Det progressiva USA skriver att "Vi befinner oss plötsligt i en helt ny värld". No Cold War, but Big Chill Over Georgia skriver New York Times.

Jag antar att världen nu överflödar av sådana påståenden. Är det en gammal värld, en nygammal, eller en helt ny som uppträder i och med att de georgiska stridstupparna fick något hårt i skallen? Det finns ju en glidning mellan de olika begreppen som inte är helt oväsentlig.

Hur än nostalgiska gamlingar ser bakåt kommer inte det kalla krig som många av oss växte upp med att upprepas - konflikterna kommer att se annorlunda ut (även om liken är sig lika). Men det kanske finns en annan tendens, viktigare än eventuella återfall i kalltkrigs-beteende att hålla ögonen på.

Hur såg världen ut för 30-40 år sedan? Man kan åskådliggöra den genom att helt enkelt rita en fyrkant och dra ett vertikalt streck genom fyrkanten. Och därmed har vi det östliga lägret och det västliga lägret, två block som stred om världsherravälde. För säkerhets skull har jag lagt in färgerna rött & blått för att ingen skall missa budskapet.

Hur är det idag? Gör förslagsvis samma ruta igen, men med ett horisontellt tvärstreck som delar rutan i två mycket olika delar. I den första skissen handlade det om stater som stod mot varandra. Nu är det inte stater utan klasser. Och här vill jag hänvisa till en recension i DN och till en artikel idag som jag tror inte finns ute på nätet ännu. Det hela handlar om en bok som heter Superclass vilken behandlar en liten grupp av oerhört rika personer som finns här på vår Jord. Några tusen personer med förmögenheter större än vad miljarder av deras medmänniskor har. De lever i sin egen värld de där figurerna:

Det allra översta inkomstskiktet har blivit luftburet, lyft sig över den övriga befolkningen och nationernas gränser.

... skriver Kay Glans i dagens artikel (Rik är fri, men hur länge?). Titta på de här artiklarna och kanske boken av David J Rothkopf också om du har möjlighet. Själv lägger jag ut texten om min andra ruta. Den säger helt enkelt att när kapitalismen slagit igenom i Kina och Ryssland, samtidigt som de gamla öst- och västblocken upplösts, blir i stället en annan gammal känd motsättning mycket tydligare än tidigare. Däruppe ovan strecket finns en global överklass bestående av ett litet antal personer, en samling oerhört rika människor som av någon anledning gnäller och klagar och vill bli ännu rikare. Under strecket finns de miljarder som inte är särskilt rika. Kommer de att tolerera den här ordningen, allrahelst som den förefaller leda till allehanda olyckor?

Det här är ingen ny världsordning, men det är en renodling av en modell som faktiskt känns igen från den skiss som Marx och Engels gjorde i Kommunistiska Manifestet. Mot en liten globaliserad överklass står ett enormt globalt proletariat. Här är ett rätt långt utsnitt från Glans' artikel att fundera över:

FÖR ETT PAR ÅR SEDAN SKREV Ajay Kapur vid finansbolaget Citigroup en rapport i vilken han karaktäriserade de anglosaxiska länderna som ”plutonomier”. Han och hans kolleger blev chockade när de upptäckte exakt hur betydelsefulla de rika hade blivit när det gällde inkomster, välstånd och konsumtion i USA.

I en plutonomi är inkomster och konsumtion väsentligen en angelägenhet för den översta procenten, resten står för en häpnadsväckande liten del av den nationella kakan. Kapurs slutsats: Investera i företag som tillverkar lyxartiklar.

Plutonomier finns huvudsakligen i den anglosaxiska sfären och har funnits tidigare i historien, i USA till exempel på 20-talet. De tycks drivas fram av en kombination av politiker som gynnar kapitalet, stora tekniska omvälvningar och finansiella innovationer. Sådana välståndsvågor medför en enorm komplexitet i ekonomin,
som utnyttjas bäst av rika. Helt klart är att den nuvarande plutokratin i USA har gynnats av skattesänkningarna sedan 80-talet och den tekniska utvecklingen, som tycks skapa en vinnaren-tarallt-marknad – små skillnader i kompetens eller kvalitet ger enorma differenser i finansiella belöningar.
...
Det är ett utpräglat klassamhälle; de allra rikaste sätter press på de andra att hänga med, och Richistans invånare är anmärkningsvärt skuldsatta. Hur aparta de än kan te sig, sätter de press på det amerikanska samhället i stort och detta är en väsentlig orsak till att amerikanerna konsumerar över sina tillgångar
...
AJAY KAPUR VARNAR FÖR ATT det förr eller senare blir en backlash. Plutonomier tolereras så länge övriga invånare tror att de själva har möjlighet att nå detta skikt eller substantiellt få del av dess välstånd. Det är väl just tvivel på detta som blivit skönjbart de senaste åren. Enligt en opinionsundersökning i våras av FT/Harris är den allmänna opinionen i USA, Europa och Asien slående överens om att klyftan
mellan rika och fattiga har blivit för stor, och superklassen har blivit en laddad politisk fråga. Det tycks vara upplagt för en vänstervåg, ett försök att tvinga ner de luftburna eliterna på marken och få dem att dela med sig av sitt välstånd.

Om inte vänstern i Sverige vore så förbannat fixerad vid hbt skulle den ta tag i den här frågan för den är en av de stora framöver. Fortsatt aggressivitet från vissa stormakter kan röra till bilden genom krig och elände, men jag tror att just den globala motsättningen mellan arbete och kapital håller på att renodlas till en av de stora frågorna nu. Den kan länkas ihop med miljö- och resurskriserna och bli riktigt explosiv. Kanske. På tal om böcker som jag inte läst så finns det en kille som heter Florida och som har skrivit om "den kreativa klassen". Den uppgår till åtskilliga tiotals procent av befolkningen. Antag att 40% av Jorden befolkning är "kreativ" så skulle det innebära att bortåt 2½ miljard smartskallar skulle kunna överlista den lilla promilleklicken av superrika på nolltid bara man beslutar sig för att komma igång. Och då är det slut med plutonomierna!