Mors, έθος, klassmoral

- Höj moralen ungjäkel, annars äter jag upp dej!

Det talas en del om etik och moral i dessa tider. Vad är nu detta? - Svaret som förvånar en del, antar jag, är tvådelat:

• Dels betyder orden samma sak. έθος är klassisk grekiska, mors (som 'moral' härleds ifrån) är klassisk latin. Två olika språk, men betydelsen är 'sed', 'vana', eller ungefär 'hur man brukar göra'. När någon klämmer till med frasen 'moral och etik' skulle denne lika gärna kunna säga 'seder och seder'. Och det verkar ju överdrivet.
• Dels så har orden, som väl framgår av vad som skrivits ovan, inte någon direkt kvalitativ betydelse i termer av 'gott' eller 'ont'.  Seder, vanor och hur folk uppträder i allmänhet kan ju vara av alla möjliga slag. 

Eftersom det i grunden handlar om hur människor uppträder, och människor uppdelas i olika grupper, inträder alltså ett intressant fenomen: olika grupper kan ha olika uppfattningar om vad som är god έθος! Detta kan förklara såväl hur olika personer agerar, och hur de resonerar för att angripa eller försvara olika beteenden. 

En marxist kan peka på hur olika klasser har olika moraluppfattningar, att det inte finns någon moral som ligger utanför klasserna. (Det är en rätt grovt tillyxad uppfattning, men den pekar i alla fall åt rätt håll.) För den skattebetalande underklassen är det omoraliskt att redan svinrika personer i överklassen på olika sätt fixar så att de undviker att betala skatt. För överklassen är det en självklarhet att man ser till att man inte betalar skatt (men gärna samlar på sig statsbidrag, EU-bidrag och liknande). Detta innebär inte att varje enskild individ inom varje klass följer det mönstret, men tillräckligt många gör det för att det skall vara en huvudtendens.

I dessa dagar av permanent kris för kapitalismen kan det vara extra viktigt att granska hur de härskandes moraliska uppfattningar ser ut. Det kan ju vara så att deras styrande moral är rent samhällsfarlig. Och då handlar det om mycket mer än att en del pengar (som ändå kan ersättas utan svårigheter) försvinner i något skatteparadis.

Om mänsklig inneboende godhet: Francis Bacon

En oläst bok har länge stått i bokhyllan: Francis Bacons Essays. Att läsa engelska från tidigt 1600-tal är lite knepigt, men det går (även om man nog tappar en del nyanser och blir förvirrad över att ord har bytt betydelse under århundradena). Nå, jag försöker läsa, finner den ganska torr, funderar på att lägga den åt sidan ...

Francis Bacon 1561-1626, en pionjär för modernt vetenskapligt tänkande

... men så kommer det fram några synpunkter som jag känner igen.

Adam Smith påpekade 150 år efter Bacon i sitt huvudarbete, A Theory of Moral Sentiments, att även i den värste buse finns ansatser till medkänsla med andra människor. Om vi kallar detta altruism får vi en anknytning till de senaste årtiondenas forskning på primater som antyder att medkänsla, altruism, ömsesidighet och andra goda egenskaper tycks hänga samman med människan som grupplevande art. Det är egenskaper som är hårdkodade i våra hjärnor och ärvts från mer apliknande förfäder. Dessa egenskaper har gjort att vi kan ha fungerande samhällen. Samtidigt finns det en baksida av dessa egenskaper som ibland gör oss fruktansvärt destruktiva, men den kan inte dominera för då skulle knappast några ordnade samhällen kunna uppstå utan det kunde i bästa fall bli en bråkig apflock av oss.

Nåväl, Bacon skriver i Essä X ("On Love") att i människans natur tycks finnas en hemlig böjelse och rörelse mot kärlek till andra, och riktas den inte mot få kan den riktas mot många.

I Essä XIII ("On Goodness, And Goodness of Nature") skriver han att godheten är den största dygden i människans sinne, den är av gudomlig karaktär, och utan godhet förvandlas människan till pöbel. Och läs det här, på tal om "hårdkodning" av egenskaper:

The inclination to goodness is imprinted deeply into the nature of man.

Böjelsen mot godhet, mot altruism, såg Bacon som djupt intryckt i människans natur. Det bör betyda att det är en känsla som finns i hjärnan utan att vi alltid är medveten om den, ändå styr den hur vi bemöter medmänniskor.

Men det finns ju såväl goda framsidor som dåliga baksidor:

Neither is there only a habit of goodness, directed by right reason; but there is in some men, even in nature, a disposition towards it; as on the other side there is a natural malignity. 

Det rätta förnuftet styr oss att vara goda i första hand mot omgivningen och människor/varelser som vi anser tillhöra vår egen krets. Mot andra, okända, främlingar, "utanförskapet", kan känslor och handlingar bli helt annorlunda och sannerligen inte goda.

Nå, vad vill jag säga med detta? - Jo, att vetenskapliga resultat som på senare år tagits fram med hjälp av primatforskning eller hjärnskanning i viss mån har förutsetts av tänkare för länge sedan. Den moderna naturvetenskapen har försett den spekulativa filosofin med hårtslående hårddata! Och därför kan vi ägna en tacksam tanke åt de klokskallar som var sanningen på spåret för länge sedan. En grundläggande tanke vad det gäller godhet och anständigt uppförande är att man skall behandla andra människor som man själv vill bli behandlad, den finns inom flera gamla religiösa och filosofiska läror, och den torde hålla även idag.

Etik för ekonomer?

Det här rör ju USA och American Economic Association, men med tanke på hur tankar och influenser sprids i världen kan det bli en större fråga även hos oss. Var det inte Sven Grassman som här i Sverige för några årtionden sedan påpekade det märkliga i att nationalekonomer kan uttala sig som experter i någon fråga utan att nämna om de exempelvis också arbetar för någon bank?

Den frågan har nu till slut kommit upp på bordet i USA, och det pågår en rörelse för att få nationalekonomernas organisation American Economic Association att anta just etiska regler. När en nationalekonom framträder i olika sammanhang skall det stå klart om han/hon endast uttalar sig som tänkbar expert, eller om han/hon råkar sitta i styrelsen för någon bank eller fond exempelvis. Det kan ju ha viss betydelse när man försöker värdera hur sanningsenlig utsagan är. Det är faktiskt en viss skillnad om det är en fristående forskare eller någon som i praktiken är en bank- eller fondtjänstemän som uttalar sig, exempelvis om stöd till banker eller skatter på höga inkomster. Likaså kan det vara intressant att veta vem som finansierar forskning som ekonomen påstår sig hålla på med. Är hans/hennes rapporter eller artiklar resultat av fristående forskning, offentligt finansierad, eller är det någon intressegrupp som beställt en partsinlaga maskerad till vetenskap? Också här och här.

Hur kan man räkna fram människovärde?

Detta är ett inlägg som inspirerats av min bloggarkollega The Evolving Ape.

När det monstruösa angreppet mot Gaza rasade som värst, och väl också tidigare, undrade han varför eländet i centrala Afrika inte uppmärksammats lika mycket som andra hemskheter. För det är ju så att om man vill leta efter djävligheter under epoken efter nazisternas förintelseläger och atombomberna över Japan torde våldet i centrala Afrika från 1990-talets början och framåt vara bland det värsta. Miljontals människor har dödats - hur många har då skadats? Till vilken nytta? Vem har tjänat på det? Varför verkar många miljoner svarta offer vara mindre värde än några tusen bruna?

Detta leder vidare till frågan om vad ett människoliv är värt. Är svarta afrikaner mindre värda eftersom slaktandet inte dragit till sig lika mycket upprört intresse som Palestina? Någon (lustigkurre?) kom fram till några kronor någon gång genom att se vilka ämnen som människokroppen innehåller och sedan kolla marknadspriset för varorna. En dj-t cynisk kommentar skulle kunna vara att sedan slavhandeln upphörde har också afrikanernas värde minskat.

Men varför inte ta till nationalekonomernas perversa metoder? Metoden som jag beskriver här må verka osmaklig, men den används exempelvis av miljöekonomer när man vill värdera företeelser som egentligen inte kan prissättas. Man frågar helt enkelt: "Hur mycket är du villig att betala för …?" Det kan vara ren luft, att en djurart inte utrotas, att en skog bevaras o.s.v. Samma typ av fråga kan ställas angående hälsa - hur mycket är du beredd att betala för att slippa den hypotetiska risken att en psykotisk person tror att du är ett troll och försöker slå ihjäl dig?

Men angående människovärde: Skicka ut intervjuare som frågar ett statistiskt urval av människor i olika länder hur mycket de är villiga att betala för att inte bli dödade, lemlästade, våldtagna eller förslavade, eller att detta inte skall drabba någon av uppräknade anhöriga som maka/make, barn, föräldrar, syskon etc. Och så förvandlar man svaren till någon sorts medelvärde och jämför mellan olika områden.

Om en kongoles bjuder en get för att inte bli dödad och en israel hundra shekel måste man göra omräkningar för att få siffrorna jämförbara. PPP - Purchasing Power Parity - kallas det, och med en sådan beräkning skall en svinrik amerikan bli jämförbar med en lusfattig nepales. Visar detta att trots omräkningarna blir erbjudna summor olika i olika områden (billigare att mörda en fattiglapp, med andra ord) kan ju nationalekonomen skriva en knepig artikel i American Economic Review och visa att människorvärdet inte är detsamma i Kigali som i Karlskoga.

Alternativet är att omräkningen faktiskt visar att folk i förhållande till sina resurser faktiskt värderar sina liv lika högt (fast då vet jag inte om American Economic Review är intresserad längre). Och då kan man ju säga att människovärdet är ungefär det samma överallt. Men det skulle ju faktiskt kunna vara så att fattiga människor med klena resurser värderar sitt liv högre än vad vi övergödda västerlänningar gör också - sådant vet man ju inte på förhand.

Ett sjukt sätt att tänka? Ett människoliv är väl ovärderligt och kan inte prissättas? - Nja, exemplet ovan är visserligen mindre smakligt, men teoretiskt skulle man ju kunna visa att gazabon är beredd att betala mer för att hålla sig vid liv än rwandiern och då faktiskt är värd mer uppmärksamhet. - Dock, oss emellan sagt tror jag det finns andra förklaringar än teoretiska beräkningar av människovärde när media gör sina nyhetsvärderingar.

Kongo - oviktigt?

En pojke och ett pansarfordon från FN vid Goma i östra Kongo. Foto: IRIN

Den 23 januari förra året skrev jag det enda större inlägget på den här bloggen om Kongo, jättestaten mitt i Afrika som (kanske) kunde vara ett tropiskt paradis men som gång efter gång drabbats av katastrofer orsakade av människor. Varför inte mer? Jag citerar mig själv:

IRC (International Rescue Committee) har skrivit upp dödstalen för de fruktansvärda striderna i Kongo-Kinshasa. Nu räknar man med 5,4 miljoner döda, varav flera miljoner efter att freden officiellt återinfördes 2002. Den mest dödsbringande konflikten efter Andra världskriget påstår man.

Jämför detta med bloggdecimetrar som jag skrivit, och bloggkilometrar totalt förmodligen som totalt skrivits om bara det senaste våldsutbrottet i Gaza. Vad är det för moral egentligen? Varför skulle ett människoliv i Palestina eller Israel vara så oerhört mycket mer värdefullt än ett människoliv i centrala Afrika? Eller är det i själva verket högre intressen som står på spel, skall man väga in något (kanske några miljoner fat råolja?) som är mer viktiga? Jag nämnde faktiskt Kongo i ett senare inlägg men gjorde där ett felaktigt antagande. Jag trodde att Palestina saknar naturtillgångar av större dignitet men det tycks finnas gasfyndigheter utanför Gaza. Fyndigheter som israelerna gärna vill lägga vantarna på.

En som funderat över ointresset för vissa kriser i Afrika (just Kongo, samt Zimbabwe) är medbloggaren Geoffrey Goines. Här är hans senaste inlägg med hänvisningar till tidigare bloggposter i samma ämne. Jag avslutade så här förra året:

Notisen om dessa ohyggligheter var inte så stor i Dagens Nyheter. Att kalla dödandet i Kongo för "det glömda kriget" är inte helt riktigt, men med tanke på lidandets omfattning har publiciteten inte varit över sig stor under årens lopp. Jag undrar vilka som fått mest publicitet i västliga media: några miljoner dödade afrikaner, eller några israeler som tagits tillfånga av palestinier eller libaneser? Om vi som motexempel mot afrikanerna hade tagit New York 11 september 2001 behöver frågan inte ens ställas. Det är nog så att det är skillnad på folk och folk ...

Jag tycker att de frågor som Geoffrey tar upp är väsentligare än att de bara skall bemötas av islamofobiska muppar eller folk med klent förstånd i största allmänhet. Jag vet inte hur många spaltmetrar pressen har ägnat åt Kongo om man jämför med Sudan och då särsklit Darfur, men i förhållande till mänskligt lidande verkar Darfur vara överrepresenterat. Är det oljan som spökar igen? Att striderna i Sudan sedan spillt över i flera grannstater och orsakat katastrofer där också är nog inte så känt i Sverige.

Någon sorts rebelledare från östra Kongo. Men vad vill han, förutom att vara ledare med häftiga glasögon? Går det att prata med karln?

Kan det vara obegripligheter i konflikterna i Afrika som gör att de inte berör lika häftigt som Palestina? Obegripliga rebellgrupper som utkämpar obegripliga krig (vad vill de egentligen!?) och då utövar våld av närmast obegriplig råhet - finns det någon att ta ställning för?

I Palestina finns israeler och palestinier med diverse, för europeer och amerikaner igenkännbara grupper att ta ställning för eller emot. I Afrika kommer det fram namn på ledarfigurer och grupper, men man förstår inte vad de är ute efter. Vare sig de uppträder under politiska eller religiösa etiketter verkar de obegripliga.

Vill man föra in hjälp måste det finnas lokala strukturer som kan fungera som mottagare. Naturligtvis är läget inte obegripligt, allt går att förklara. Men det finns lättfunna förklaringar (beroende av betraktarens egna erfarenheter) och det finns svåra. Är det inte helt enkelt bäst att lyssna på de afrikanska rösterna om vad som kan göras? Och under tiden försöka klippa av tillförseln av vapen? Någon gång beskrevs läget (i norra Kenya tror jag att det var) som att förr hade folk krig och kastade några spjut på varandra när de försökte stjäla boskap, och det blev inte så många skador av det. Sedan började supermakterna ösa in vapen på Afrikas horn, och de lokala konflikterna utkämpades i stället med automatvapen.

Strypt tillförsel av vapen, kontroll över vad icke-afrikanska intressen egentligen har för sig i Afrika - kan det vara något? Diamanter spelade väl en roll när Sierra Leone föll sönder i ett fruktansvärt inbördeskrig. Är det inte så att i själva verket rätt begripliga ekonomiska intressen kan ses bakom en del av konflikterna? Franska, kinesiska, amerikanska, svenska, belgiska och andra bolag på jakt efter produkter? Lundin oil fick ju blickarna på sig när man var inne i Sudan exempelvis. Om vi i själva verket har att göra med kapitalistiska rövarbaroner som göder konflikterna i Afrika blir det hela genast mycket mer förståeligt, för då finns det till och med strukturer som går att angripa på hemmaplan. Folk kan börja fråga om deras aktiefonder tjänar storkovan på söndertrasade afrikanska kvinnor!

Kan man inte hoppas på en ljus framtid för den här lilla tösen i alla fall? Även om hon bara tycks ha ett människovärde som motsvarar en miljondel av en israel eller kanske en tusendel av en palestinier?

Inte kom jag till någon definitiv slutsats med dessa funderingar, men här är en lös fundering: tänk om det finns någon sorts förbindelse mellan konflikterna i Afrika och i Mellersta Östern, så att en lösning i Afrika på något sätt skulle dra med sig en lösning i Mellersta Östern också? I så fall kanske Kongo inte är oviktigt utan snarare ett nyckelområde.

När kan man släppa på principerna?

Biskop Rowan Williams ser mot ett himmelskt ljus och skriver om befrielse från principer som skoningslöst utesluter vissa människor.

Så här vid jul kanske det är lättare att känna en viss andlig stämning. Mannen på bilden ovan är en legitimerat andlig person: Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury, den anglikanska kyrkans överhuvud. Den är fortfarande statskyrka tycks jag mig ha uppfattat, men det är en kyrka som ibland kan ryta till. Kanske det är ett gammalt subversivt kristet budskap som ligger där i kulisserna och ibland låter höra av sig.

En sådan inställning är störande för den världsliga makt som förvisso kan påstå sig hylla andliga värden men som känner sig illa berörd när någon tycker att hyllandet också borde visa sig i praktisk handling, eller ställer mer krav på de stora och mäktiga än de små och svaga. Det hände något sådant vid årsskiftet 1984-1985 i Sverige när dåvarande biskopen Stendahl fick för sig att kritisera skatteflyktingar i en predikan. Den gamle högerledaren Gösta Bohman trädde fram och var mäkta förtörnad över att biskopen lade sig i!

I veckan före jul skrev biskop Williams en artikel i engelska The Guardian med titeln (satt av redaktionen misstänker jag) Put aside your principles and remember: all you need is love. Vilka principer handlar det om? Är det inte bra att vara principfast?

Williams anknyter till en schwezisk teolog, Karl Barth, som kämpade mot nazismen redan innan den gripit makten i Tyskland. Barth angrep de principer som uteslöt, principerna om "vi" och "dom". "Dom andra" som vi kan strunta i, eller om vi inte struntar i dem kanske det går lika bra att slå ner eller jaga bort eller till och med utrota dem. Sådana principer, detta exkluderande av människor, är en princip som kristendomen kan befria oss ifrån, ansåg Barth. En befriande principlöshet som gör att vi slipper bli förtryckare eller förtryckta.

Jag skulle tro att om Williams bara behandlat detta som något som tillhörde historien eller länder långt borta som det är accepterat eller nästan påbjudet att fördöma hade det passerat utan några klagomål. Han kanske till och med hade fått en klapp på axeln av någon god liberal. Men, men ... den gode biskopen tar sig till att ge den moderna ekonomin, och därmed marknadsliberalernas käraste ögonsten, en förmaning. När brittiske premiärministern Brown kör på med sina krispaket får han inte "glömma" eller definiera bort en massa människor, för det kan placera honom i samma exkluderande fack som vissa centraleuropeiska politiker på trettiotalet, de som Karl Barth bekämpade. Ännu har inte principerna lett till samma förskräckliga resultat som i det förflutna ...

Yet we are not completely immune from appealing to "principles" in order to help us avoid some of the harsher consequences of our policies and preferences. They may in themselves be good and positive principles, not like the destructive ideologies of the past century. But we're bound to be uncomfortably aware at the moment that what
looked like a principled defence of some of our economic assumptions (this is what real wealth creation means and there is no other coherent way of defending it) seems more ragged and vulnerable than it once did.

The unprincipled question won't be silenced: what about the particular human costs? What about the unique concerns and crises of the pensioner whose savings have disappeared, the Woolworths employee, the hopeful young executive, let alone the helpless producer of goods in some Third-World environment where prices are determined thousands of miles away?

People react impatiently to this, asking why religious believers should be taken seriously when they talk about economics. Fair enough. But the whole point is that the believer doesn't want to talk about economics, only to ask an "unprincipled" question – to make sure that principles don't simply block out actual human faces and stories. How we make it all work is vastly complicated – no one is pretending it isn't. But without these anxieties about the specific costs, we've lost the essential moral compass.

Så sent som igår hade nog den förhoppningsfulle ungliberalen fnyst åt alla "moraliska kompasser" och i stället dragit en psalm om "friheten" eller en hallelujakör om "aktieägarvärden". Strax före jul hörde jag att kyrkan på Wall Street nu märker en ökad tillströmning av besökande finanspajsare som stukats i sitt högmod av den pågående krisen. Jag skulle tro att även många av dessa människor skulle välkomna en princip som säger att de inte skall bortdefinieras från samhället för att de ruinerats genom egna eller andras vansinniga spekulationer, eller att den som börjar sjunka i det svarta havsdjupet inte skall hjälpas med en frälsarkrans. Den brittiske premiärministern Gordon Brown kommer från ett prästhem och borde begripa detta, men som varande minister och misstänkt krigsförbrytare (kriget i Irak!) är han nog förtappad. Williams uttryckte sig mycket milt tycker jag, men sura reaktioner har kommit.

Andra religiösa samfund har också kritiska synpunkter på materialism och uteslutande av människor, samtidigt som det finns trovärdighetsproblem (ta katolska kyrkan med sin egen makt och rikedomar, med sina relationer med den världsliga makten även när den inte är så kul att ha att göra med, sina pedofilskandaler och andra otrevligheter - samtidigt som det finns just den där kritiken som jag skrivit om ovan).

Somliga samfund är dessutom uttalat exkluderande: "Tro som vi gör eller dra åt ...!" Därvidlag påminner de om politiska rörelser varav somliga är sig själv närmast, andra är mindre inskränkta och där goda och onda tendenser kämpar med varandra, inom rörelsen och kanske ofta inom de enskilda medlemmarna. Hur känner sig medlemmarna i de mosaiska församlingarna i Sverige när Israels behandling av Gaza alltmer ser ut som östfronten 1940, strax innan den stora utrotningen började? Sover de gott om natten eller inser de att palestinier är människor de också? Eller kan de exkludera bort nyfödda barn eller sjuklingar som dör på grund av Israels blockader och vägspärrar som "undgängliga" som man inte behöver bry sig om?

Med min inställning känns det naturligt att gå tillbaka till den tidige Marx som före revolutionerna 1848/1849 diskuterade människans frigörelse. Det gick visserligen genom den proletära frigörelsen som sopar bort klassförtrycket, men den skulle komma att frigöra alla människor. En vision att sträva efter. Kanske den möjliggörs bortåt 2020?

Orättvisorna kommer att sticka i ögonen

Om jag vore sociolog eller filosof skulle jag verkligen hålla ögonen på när, var och hur vissa saker skrivs och beskrivs i tidningarna. Det ger viktiga anvisningar om hur tänkandet i samhället ändras. Tänkande svävar inte fritt i luften, det har mycket att göra med hur relationerna mellan människorna i samhället utvecklas och förändras. Och därmed är vi inne på sociologi och filosofi. Jag funderade på det när jag läste den här artikeln i Dagens Nyheter.

Det är en artikel på ekonomisidorna vars rubrik är ett citat från etikprofessorn Carl-Henrik Grenholm: Orättvisorna kommer att sticka i ögonen. På ekonomisidorna alltså, inte hos kulturen eller debatt- eller ledaravdelningen.

Varsel för vissa och miljonlöner för andra. Pensionsfonder som går dåligt, medan bankdirektörerna har skaffat sig pensioner på hundratals miljoner.

Vad sker med ett samhälle där skillnaderna mellan medborgarna blir så stora?

Carl-Henric Grenholm är professor i etik på Uppsala universitet. Han menar att klyftorna blir mer uppenbara i en lågkonjunktur.

- Nu kommer många att få det sämre ställt. Då kommer de här orättvisorna att sticka i ögonen på folk, säger han.

När klyftorna blir för stora, strider det mot rättvisan, menar Carl-Henric Grenholm.

- Välfärden måste vara lika fördelad eftersom alla människor har lika värde. Vi behöver en viss nivå av välfärd för att må bra, såsom hälsa, ett hem, kläder, viss utbildning och att ha semester ibland.

Vad menas med etik? Ibland pratas det om "etik och moral" som om det vore två olika saker, men det är i själva verket samma sak, fast etik är grekiska och moral latin. De har ingen exakt ursprunglig betydelse annat än ungefär "så som man gör". I förlängningen blir det ändå så att ett etiskt riktigt handlande är något som enligt den allmänna meningen inte uppfattas som skadligt. Man behöver inte vara särskilt inne i filosofin för att förstå att debatterna om vad som kan vara skadligt och olämpligt (och därmed "oetiskt") kan bli hur långa och förvirrade som helst. Vad som är etiskt riktigt måste fastställas i någon form av överenskommelse i varje samhälle. Det kan vara oskrivna regler, det kan gå hela vägen till lagstiftning. Men det kommer att finnas sådana etiska regler, och de kommer att ändras då och då.

För en tid sidan kunde man ha tänkt sig en artikel eller essä i DN:s kulturavdelning med det här innehållet, men det hade varit mindre troligt hos ekonomin. Jag skrev igår om ett (i och för sig taffligt) försök att spela upp en "social" kapitalism på debattsidan, men även sådan inslag är värdefulla för att se hur vindarna blåser. Det som var socialt acceptabelt och önskvärt för några år sedan är inte lika i ropet idag, och synpunkter som då ansågs vara helt ute knackar åter på dörren. Den utvecklingen lär fortsätta.

Under en period dominerar tanken att stora klyftor är önskvärda och rättvisa, under en annan trycks den tillbaka av andra idéer. Det kanske är så att när de positiva ekonomiska kurvorna pekar uppåt kommer väldigt många människor att godta stora skillnader när de själva får det bättre, även om de själva inte hamnar på toppen av inkomstligan. När indikatorerna rasar upptäcker de att det inte är lika roligt längre. Man kan peka på stora inkomstskillnader som ekonomiskt farliga (de vrider till hela samhällsekonomin på ett farligt sätt, jag brukar argumentera på det sättet) men den som inte är lagd åt nationalekonomi kan ju helt enkelt säga att det är "orättvist". Eller kanske "oetiskt".

Grenholm diskuterar chefernas löner (vilket man väl i vissa fall kanske snarare skulle kalla "bolagsplundring", lön har det inte mycket med att göra):

När styrelserna väljer toppchefer resonerar de ofta så att höga löner är en förutsättning för att kunna behålla de bästa cheferna. Men detta är fel synsätt, menar Carl-Henric Grenholm.

- Då förutsätter man att människan bara drivs av sitt eget ekonomiska intresse. Men de flesta människor arbetar för att utveckla sig själva och för att de vill göra en insats för samhället. Det borde ju också vara drivkraften i finansbranschen - att göra något bra för att samhället ska fungera.

Ser man hög lön som människans motor, leder det till att fel personer rekryteras till chefsposterna, menar Carl-Henric Grenholm.

Då riskerar man att få chefer som spekulerar kortsiktigt för att göra egna ekonomiska vinster.

- Vi skulle i stället behöva ledare som har ett bredare samhällsperspektiv, som är försiktigare och som tänker mer långsiktigt,

Det där har man vetat rätt länge: om bonusar, optioner och liknande blir företagsledningens riktmärken i stället för vad företaget verkligen skall syssla med kan resultatet bli ganska konstigt. Dock: jag tror inte att predikningar om "etik och moral" ensamma kommer att skapa en bättre situation i samhället och det vore intressant att veta vad Grenholm menar med "bredare samhällsperspektiv".

Och varför skall man behöva vräka ut pengar på toppchefer? Det är ju inte många av dem som kan sticka iväg utrikes och få bättre betalt än här hemma - snarare är det nog tvärtom. Vem vill ha en svensk direktör som pratar lite halvtaskig engelska och är helt borta om han inte har sitt svenska kompisnät som hjälper honom?

Hoppas det smakade gott

Shafer Cabernet “Hillside Select” 2003 can go for as much as $500 a bottle.

Enligt rapport har ledare för tjugo länder träffats i Vita huset, Washington, för att diskutera den ekonomiska krisen. Men inte bara för att prata. Det har uppmärksammats att man äter och dricker gott också. På menyn stod:

"Fruitwood-smoked Quail," "Thyme-roasted Rack of Lamb," and "Tomato, Fennel and Eggplant Fondue Chanterelle Jus."

Vad tusan är det? Någon sorts rökt vaktel till att börja med. Jo, för att skölja ner vaktlar, lamm och annat fick man ta till rejäla grejor att dricka: vin för bortåt 500 dollar flaskan. Inte illa (fast pavorna kostade inte så mycket när de köptes in försäkras det).

Egentligen spelar ju detta ingen roll om man bara räknar pengar. Men exemplet är ju inte så gott, om man tänker på en överklass som tycker att folk i gemen skall dra åt svångremmen för att betala krisen. Tänk om fattigfolk överallt skulle komma på idén att kräva dyra viner (eller rent vatten)!

Från själva mötet har det rapporterats olika meningar på hur världskrisen skall lösas. Mer eller mindre statliga ingripanden? Här är Bush i en ogynnsam position om han dels skall dra sina ramsor om den fria företagsamheten och statens uselhet, men samtidigt försvara att viktiga delar av USA:s bankväsen är förstatligat. De mer statsinriktade fransoserna har en annan mening och förmodligen är "Sarko" på gång att släppa Bush nu och i stället rikta in sig på nästa. administration i USA. Han kan till och med kosta på sig att snubba av USA vad det gäller förhållandet till Ryssland. Frågan är om det redan har börjats prata mellan topparna i EU och näste president i USA?

Nå, man får väl ta ett glas billigt vin och skåla med sig själv i väntan på svaret på denna och andra intressanta frågor.

Dumma frågor, miljö, integritet

Bloggaren Birgitta Axelsson Edström i Kalmar ställer några "dumma frågor":

Varför skulle man bjuda en vegetarian på blodig biff?
Varför skulle man bjuda en vegan på traditionella pannkakor med mjölk och ägg?
Varför skulle man bjuda en glutenallergiker på kanelbullar?
Varför skulle man bjuda en fiskallergiker på västkustlåda?
Varför skulle man bjuda en nötallergiker på valnötsbröd?
Varför skulle man bjuda en absolutist på nubbe?

Ja, varför? De allra flesta förstår nog varför man INTE gör det, och de skulle aldrig drömma om att göra det heller.

En del frågor är helt enkelt för dumma för att ställas. Tycker jag alltså.

Varför skulle man bjuda en alkoholist under behandling på nubbe?... kan vara en fortsättning av frågeraden. Visst, de flesta tycker att så gör man bara inte om man är medveten om vad man gör (har aldrig hört talas om fiskallergiker måste jag erkänna!).

Men i samband med en miljödebatt kom jag på en tänkbar lösning på dumma frågor av den här sorten. Det var en jycke som menade att det, trots kända miljöproblem med utsläpp från flygplanen, var ett ingrepp i den personliga integriteten om man hindrar folk att göra sina semesterturer till Thailand. Jag grunnade ett tag på detta och kom sedan på sammanhanget. Ta den här frågan:

Varför skulle man som rökare blåsa rök i ansiktet på någon som man vet är astmatiker?

"Det kan man väl inte göra" säger väl de flesta upprört. Nänä, säger jag, nu tar vi det här enligt den personliga integritetens normer, i någon slags liberal anda. Tänk så här i stället: även om astmatikern (som vi kan jämföra med Moder Jord som inte mår bra av giftiga gaser) känner sig drabbad, har faktiskt rökaren valt att stå där och röka och har betalt själv för nöjet, och det vore orättfärdigt att säga åt honom/henne att han inte får använda sina pengar helt efter eget behag. Det vore integritetsinskränkande! Individen går främst, särskilt den som betalar för det! Och Moder Jord har ingen egen kassa för att betala rökspridare för att hålla sig borta.

Innan den hyggliga sortens liberaler flyger i taket vill jag påpeka att det är en extrem minoritet av knäppisar som jag polemiserar emot här. Förmodligen så liten att den knappast finns. För inskränkningar och anpassningar som bygger på anständighet, sunt förnuft och hänsyn till andra varelser och hela den Jord vi är beroende av, är inte integritetskränkande och inte dumma. Däremot använder man uttrycket integritet på fel sätt om det skall vara ett argument för att sprida växthusgaser ( = blåsa stickande rök rätt ner i lungorna på allas vår Moder Jord). Då är man verkligen dum - dum nog att omyndigförklaras och hållas borta från flyget kanske?

Till sist: Moder Jord har ingen egen kassa ... ja, förvisso, men tanten har inte obegränsat tålamod, men kan slå en fruktansvärd rundpall om hon finner det nödvändigt att sätta sig till motvärn.

Vapenhandel och etik

Något gammalt talesätt säger att man skall inte prisa dagen förrän solen har gått ner. Eller omvänt: tror man att man läst dagens otrevligaste nyheter i morgontidningen klockan sju kan man inte vara säker på att man stöter på något ännu otrevligare på nätet klockan åtta. Den artikel som följer den här rubriken i Aftonbladets nätupplaga är inte särskilt upplyftande:

"Sverige förser krigförande länder med vapen – trots förbud i lagen Exporten till USA har mångdubblats ”Vi skäms inte för vad vi gör” "

Nej, det är klart att herrar och damer i vapenbranschen inte skäms. För om inte vi säljer vapen skulle någon annan göra det, och det är väl ett högtstående etiskt argument, eller hur:

"Om inte jag rycker väskan av den där darriga gamla kärringen kommer någon annan att göra det."

"Om inte jag rånar den där banken kommer någon annan att göra det."

"Om inte jag kokar knark i garaget och säljer kommer någon annan att göra det."

"Om inte jag överfaller den där ungen kommer någon annan pedofil att göra det."

Etc., etc. Jag kanske inte behöver dra fler exempel. Observera att tre av dem handlar om ekonomisk vinning, och ett av dem till och med om produktiv affärsverksamhet.

Om man går tillbaka några årtionden minns jag inte att det pratades så mycket om etik eller moral (det är samma sak, fast etik är grekiska och moral latin). Numera fladdrar uttrycket etik&moral omkring ganska ofta, men uppenbarligen har det inte slagit rot på alla håll i samhället. Eller att sälja splittervapen som vi kan vara säkra på kommer att utplåna civila irakier kanske faller utanför moralsfären? Eller är etikpratet i själva verket ett symptom på att något håller på att urarta i samhället? Då kan det vara så att talet om etik antingen är en motståndskamp, eller också ett försök att lägga ut rökridåer.

Det kanske vore dags att några plutoner fackfilosofer går ut i den här striden och reder ut begreppen. Antag att de tar vapennasarna och deras moral som mål för en närmare granskning och sedan gör ett försök att skära dem i strimmor på DN:s debattsida?