Vapen till demokratier? Bevisa er demokrati!

Från Hindustan Times:

After weeks of planning, security forces armed with automatic rifles, satellite phones and Swedish Carl Gustav rocket launchers made their very first foray into the dense Abujhmad jungle, straddling the two states of Maharashtra and Chhattisgarh.

Vänta, vad skrev man där, i en artikel som för övrigt berättar om att indiska regeringsstyrkor hittade en helt okänd by ute i en djungel där man jagade gerillastyrkor och upprorisk lokalbefolkning ... Swedish Carl Gustav rocket launchers, kan det vara granatgeväret Carl Gustav om man talar svenska? Och vad gör detta vapen i något som väldigt mycket ser ut som ett brutalt inbördeskrig, där regeringens halvmilitära styrkor ger sig på fattiga människor i Indiens okända inre?

Kan vi möjligen av detta dra slutsatsen att det upprörda pratet om att sälja/inte sälja vapen till demokrater/diktaturer har vissa aspekter som borde uppmärksammas mer? Är etiketten demokrati en garanti för gott uppförande, eller kan i själva verket de värsta vidrigheter begås av demokratier? Tidigare har man hävdat att vapen inte skall exporteras till stater som för krig, men hur kan vapen då hamna i Indien som inte haft en dag av verklig fred sedan självständigheten? Krig med grannar, krig mot civilbefolkningen i olika delar av landet ... . Det hindrade inte försäljning av kanoner från Bofors som riktas mot Pakistan, eller granatgevär som mycket väl kan användas för att meja ner stamfolk ute i skogarna. Indien är inte fredligt och dess demokrati är tvivelaktig - därmed kan man sätta stora frågetecken för vapenexporten. Och det gäller en del andra stater med etiketten demokrati också. Ett antal medlemmar i NATO och EU, Israel ...

Det finns en diktsamling med den provokativa titeln Bevisa vår demokrati! Det låter som en bra uppmaning, kan också omformuleras till Bevisa er demokrati och riktas mot självgoda figurer som tror att de står över all kritik och kan göra vad som helst bara de utropar sig till demokrater!

Dessa förlorade krig

Ett klassiskt sätt för motståndsrörelser att beväpna sig är att ta vapen från motståndaren. Det kan ju vara ett billigt alternativ i stället för att springa hos dyra vapenhandlare. Dessutom är det rationellt om alla använder samma typer av vapen med tanke på ammunition och underhåll - har man skjutit slut på patronerna kan man försöka röva några patronaskar till från fienden och fortsätta panga på.

Det är ingen brist på vapen i Afghanistan, men nu har man i USA upptäckt att stora mängder av automatgevär, granatkastare, kulsprutor och annat som levererats till kabulregimens styrkor har gått upp i rök. En del torde ha hamnat hos talibanerna, inklusive mer exklusiva saker som utrustning för spaning i mörker. Det hela tycks bero av dålig kontroll och dålig förvaring. Förmodligen knycks en hel del vapen från illa skötta förråd, eller försvinner med soldater och poliser som deserterar till motståndssidan. - Detta har även hänt i Irak.

När NATO och USA förlorar kriget i Afghanistan så blir det med kulor från de egna vapenleveranserna visslande runt öronen.

Ett annat "krig" som förefaller ha spårat ur är "kriget mot narkotikan" där våldsamma åtgärder har använts under årtionden utan att ge några större resultat. Men även här händer det saker i och med att de latinamerikanska staterna kan agera starkare numera mot USA. De kan kräva slut på felaktiga metoder, de kan anvisa andra lösningar, vilket en kommission ledd av tre före detta presidenter gjort.

Om det är vettigt att avkriminalisera marijuana vet jag inte, och tillhandahållande av rena nålar åt narkomaner är en tveksam sak, men presidenterna har rätt i att narkotika bör hanteras på ett mer "europeiskt" sätt, som ett hälsoproblem. USA:s inställning att huvudsakligen lita till repressiva åtgärder har helt enkelt inte fungerat. "Kriget mot narkotikan" bör förvandlas till något mer vettigt för att få slut på förhållanden som gör att hela stater riskerar att gå överstyr (som nu Mexico). Här och här finns ett par artiklar om detta.

Vapenhandel och etik

Något gammalt talesätt säger att man skall inte prisa dagen förrän solen har gått ner. Eller omvänt: tror man att man läst dagens otrevligaste nyheter i morgontidningen klockan sju kan man inte vara säker på att man stöter på något ännu otrevligare på nätet klockan åtta. Den artikel som följer den här rubriken i Aftonbladets nätupplaga är inte särskilt upplyftande:

"Sverige förser krigförande länder med vapen – trots förbud i lagen Exporten till USA har mångdubblats ”Vi skäms inte för vad vi gör” "

Nej, det är klart att herrar och damer i vapenbranschen inte skäms. För om inte vi säljer vapen skulle någon annan göra det, och det är väl ett högtstående etiskt argument, eller hur:

"Om inte jag rycker väskan av den där darriga gamla kärringen kommer någon annan att göra det."

"Om inte jag rånar den där banken kommer någon annan att göra det."

"Om inte jag kokar knark i garaget och säljer kommer någon annan att göra det."

"Om inte jag överfaller den där ungen kommer någon annan pedofil att göra det."

Etc., etc. Jag kanske inte behöver dra fler exempel. Observera att tre av dem handlar om ekonomisk vinning, och ett av dem till och med om produktiv affärsverksamhet.

Om man går tillbaka några årtionden minns jag inte att det pratades så mycket om etik eller moral (det är samma sak, fast etik är grekiska och moral latin). Numera fladdrar uttrycket etik&moral omkring ganska ofta, men uppenbarligen har det inte slagit rot på alla håll i samhället. Eller att sälja splittervapen som vi kan vara säkra på kommer att utplåna civila irakier kanske faller utanför moralsfären? Eller är etikpratet i själva verket ett symptom på att något håller på att urarta i samhället? Då kan det vara så att talet om etik antingen är en motståndskamp, eller också ett försök att lägga ut rökridåer.

Det kanske vore dags att några plutoner fackfilosofer går ut i den här striden och reder ut begreppen. Antag att de tar vapennasarna och deras moral som mål för en närmare granskning och sedan gör ett försök att skära dem i strimmor på DN:s debattsida?