Hanne är upprörd

Det är nästan komiskt med dessa personer som i dagarna springer omkring och är upprörda och fläker upp sina tilltufsade liberala egon i kölvattnet av FRA-omröstningen. Plötsligt har verkligheten ramlat ner i skallen på idealisterna, och den var inte vacker att skåda. Ta Hanne Kjöller i Dagens Nyheter exempelvis.

Vi är många som skakar på huvudet och som fortfarande i något slags chocktillstånd frågar oss hur det här kunde hända.

Illa, illa ... .

Borgerligt självmål är rubriken både i pappers- och nätupplagan på Kjöllers klagan. Men i den senare har en provocerande underrubrik försvunnit: Ska vi rösta på Ohly nu? Det kanske var för magstarkt även när förtvivlan nu ropas ut offentligt och de sörjande klär sig i säck och aska? (Lars Ohly är väl närmast en snäll socialliberal, så vem skulle ha något emot att rösta på honom?)

Det som började med en myndighet som sökte en arbetsuppgift, som fortsatte med en departementspromemoria under den socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund och som krafsades ihop till en proposition av dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, snabbt, snabbt så att inte Integritetsskyddskommittén skulle hinna före med sitt betänkande och sina invändningar - är nu verklighet. Det är overkligt.

Nej, Hanne lilla: det är verkligt! Jag undrar om inte vilken organisationsforskare som helst, som Parkinson med Parkinsons lag exempelvis, hade kunnat tala om att organisationer har en klar tendens att bita sig fast i tillvaron och dessutom försöka expandera. Just expansionen bevisar ju att den behövs (även om den egentligen är meningslös eller till och med skadlig)! Har organisationen sedan politisk uppbackning på hög nivå är det bara att tuta och köra!

Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott? Hur gick det till när en riksdagsmajoritet klubbade igenom ett beslut som strider mot åtminstone en av våra grundlagar (Regeringsformen, kap 6, § 2)? Hur gick det till när flera av de unga liberaler som sitter på personliga mandat från många av oss bara vek ned sig?

Tja, i den mån det inte finns väldigt hemliga förfaranden bakom dubbla kulisser vet vi väl ändå hur det gick till. Partiledargänget satte sig på röstboskapen i Riksdagen eftersom de visste att risken för bakslag är måttlig. (Bakslag inne i Riksdagens plenisal - inte ute bland folket - får jag väl förtydliga, för där har man ju åkt på pumpen.) Man kan gissa på påtryckningar från USA och från vissa svenska myndigheter, men i stort sett har väl processen varit öppen. "Det kunde gå till ..." därför att flertalet svenska riksdagsledamöter är räddare för partipiskan än för att bryta exempelvis mot en eller annan grundlag eller mot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter eller mot sans och sunt förnuft.

En aspekt som jag inte sett men som kan vara viktig, är att den borgerliga opinion som nu är upprörd inte var det när fuskregeringen öste ut anklagelser om enormt fusk i socialförsäkringssystemen - och har fortsatt med det trots att man inte kunnat framlägga några bättre bevis än diverse "gissningar". När regeringen upptäckte att man kunde jaga arbetslösa och sjuka utan att få rejält fan för det var det lättare att gå upp på den här nivån där alla är misstänkta för ... tja, för vad som helst verkar det. Det ger i själva verket en dålig bismak med "liberaler" som nu skriker om övergrepp för att försvara sina ynkliga små fildelningar medan de höll käften när folk med allvarliga svårigheter utsattes för Maktens övergrepp.

Rösta på Lasse nästa gång Hanne! Han var minsann ute på Riksdagshusets trappa och blandade sig med den upprörda mängden. Det vågade ingen Allianshövding göra! Vad säga som avslutning? Kanske: liberalismen är död, leve liberalismen!