lördag 23 augusti 2008

Om den ideologiska husmarknaden i USA, stadsutglesning och lite annat

Nu kommer jag dragande med ett ganska långt citat från DN idag. Långt därför att jag tror att det här inte finns i nätupplagan ännu. Det handlar om recensionen av en bok DAVID FREUND ”Colored Property. state policy and white racial politics in suburban America”. Några speciellt intressanta meningar har jag kursiverat.

Den amerikanska fastighetskrisen handlar inte bara om ekonomi. Det är en kris för en nationell idé om huset och det individuella ägandet. Bakom den gigantiska kredithandeln på bostadsmarknaden i USA finns djupt rotade kulturella värderingar och normer som har präglat majoriteten av amerikanska medborgare i decennier. Positivt laddade ord som familj, oberoende, medelklass och nation har knutits till det fristående enfamiljshuset i förorten.

I dag framträder många amerikanska städer som en ojämn fördelning av parkeringar, shoppingcentrum, kontorskomplex, sportarenor och bostadsenklaver – strimlat, utslängt och isolerat genom ett nät av motorvägar. Frågar man någon varför, får man svaret att det är en konsekvens av marknadskrafter och kulturella preferenser, en ödesbestämd utveckling där offentlig planering endast har spelat en statistroll.

Myten om den fria marknaden är lika livaktig som den är falsk. Faktum är att statliga subventioner har varit helt avgörande för stadsutvecklingen och bostadsmarknadens karaktär i USA ända sedan 1930-talet. Hemmen i förorterna byggdes med hjälp av statliga bidrag, och ägdes med hjälp av skattereduktioner och låga låneräntor.

….

Den statliga politiken bemödade sig samtidigt om att verka i det tysta för att inte bryta illusionen av ”marknadens självreglering”. Det förde med sig att den vita medelklassen betraktade sin privilegierade ställning som ”naturlig” och som en ”rättighet”. Det var marknadens objektiva belöning för idoghet, talang och förmåga.

….

Köpet av villan i förorten innebar inte sällan både uppoffringar och utsatthet. 1971 års Gallupundersökning visade att två tredjedelar av den amerikanska befolkningen ansåg sig tillhöra medelklassen. Men deras inkomster och fastighetsskulder pekade otvetydigt på att en stor del av denna grupp i verkligheten var fattig.

….

Och än i dag är de ekonomiska aktörerna på bostadsmarknaden också ideologiproducenter. Fannie Mae och Freddie Mac är bara de senaste exemplen i en lång historia av märkliga kreditföretag. De är vinstdrivande aktiebolag samtidigt som de är offentligt understödda institutioner, skattebefriade och skapade av staten med det uttalade uppdraget att sprida det individuella husägandet.


Ja, och så gick det som det gick. Konstruktionen blev överbelastad och hotar att rasa ihop och dra hela världsekonomin med sig. Hade man pratat med Karl Marx om saken hade han kanske pekat på vad han och kamraten Friedrich Engels skrev i det Kommunistiska manifestet 1848, nämligen att kapitalisterna för att lyckas måste påtvinga hela samhället sina levnadsbetingelser - men det kommer inte att gå. Den dolda fattigdomen i villakvarteren rycks ut i ljuset så alla kan se den. För att kunna leva någorlunda nöjd och glad i det borgerliga samhället måste ganska stora delar av folket kunna ta del av åtminstone delar av den borgerliga livsstilen. Om det skall fungera måste kapitalisterna vara redo att dela med sig av den nationella produktionen. Men den viljan har snarare avtagit, man vill ha mer, och när den nationella ekonomin inte växer så mycket innebär det att de rika tar en större del av kakan och fattigdomen och utmätningarna tilltar bland dem som nyss trodde sig vara "medelklass". (Jag har varit inne på ungefär samma ämne tidigare, bland annat här.)

Det här recensionsutdraget ger två viktiga förhållanden: dels att staten i USA jagat på en process så att den blivit allt annat än spontan, dels att de ekologiskt ohållbara utglesade städerna är en följd av denna politik. Varför inte kalla det för ett planekonomiskt försök som gått fel och som blir allt mindre hållbart ju mer de ekonomiska och ekologiska problemen samlar sig? Politisk styrning och ekonomisk påverkan (som Federal Reserves räntepolitik) har fungerat ungefär som en kommandoekonomi. Planering är, vad nu än folk tror, systemoberoende. Det är helt enkelt olika metoder för att försöka få vissa saker att hända framöver, oberoende av vem som planerar. I stället för att skrika ut sina order eller presenterat en femårsplan har makthavarna i USA viskat diskret bakom kulisserna och låtsas att saker bara har hänt av sig själva. Och då är det ju logiskt att man får gå in och försöka städa upp i en soppa man själv skapat, som i räddningsaktioner för fallfärdiga bolåneinstitut detta år. Hade processen verkligen varit helt marknadsstyrd kunde väl marknaden själv ha fått tvätta sin byk.

På tal om stadsutglesning eller "urban sprawl" så intervjuas poeten och arktitekten Lars Mikael Raattamaa i tidningen. Han verkar inte ha riktigt samma negativa syn på de där områdena som yimby-folket.

Han är också en hårdför arkitektur­debattör som brukar rasa mot vurmen för innerstaden och dess inrutade stenstadskvarter. Och ta ställning för de mer svåröver­skådliga områdena i stadens ytter­områden där allt tycks ligga huller om buller: motorvägar, villor,­ fabriker, naturstråk, köpcentrum, miljonprogramslängor. Där finns inga hierarkier, "ingenting är ­underordnat". Precis som alla olika röster i hans bok.


Detta verkar som ett ställningstagande för ett stadslandskap som, om vad David Freund skriver är riktigt, åtminstone delvis är resultatet av en viss typ av ideologisk styrning av byggmarknaden i USA sedan trettiotalet. Men jag har en känsla av att det finns en massa nyanser som inte syns vare sig i recensionen eller i intervjun med Raattamaa. Samt att styrningen inte hade varit så framgångsrik om den inte motsvarat faktiska preferenser hos många människor.

8 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

När stadsutglesningen kom igång i Sverige var den rejält impopulär. Folk ville inte flytta till de nya förorterna Traneberg och Hammarbyhöjden förrän man bjöd på saftiga hyresrabatter. Det låg för långt bort, tyckte man.

Det var först under den kraftiga inflyttningen till städerna efter kriget som förorterna började fyllas.

De styrande var helt på det klara med att folk inte gillade att bo perifert. I stadsplanen för Gubbängen står det, ungefär, "Vi vet inte mycket av hur folk vill ha sina stadsdelar. Vi vet bara en sak, nämligen att folk vill bo centralt."

Utan det är nog som du säger: Kraftiga subventioner av utglesning har minskat kostnaderna för dem som bor i perifern. Enligt en uträkning i Göteborg på 70-talet, som finns redovisad i skriften Staden och ekonomin från Bostadsdepartementet 1980, visar man att en lägenhet i periferin kostar dubbelt så mycket att bygga som en lägenhet strax utanför stadskärnan. Orsaken är de extremt höga kostnaderna för infrastruktur.

Björn Nilsson sa...

Långt bort med den tidens mått, men nog ganska fina lägenheter jämfört med lösshålorna inne i stan. En faktor som kanske spelade in för trivseln var att när många unga familjer flyttade in samtidigt till samma område blev det ett jäkla busliv med stora grupper av barn och ungdomar. Lustigt nog i samma förorter som 40-50 år sedan var kraftigt föråldrade ... .

Vill man ha ekonomi i ytterkanterna bör det tydligen byggas ganska tätt även där så att infrastrukturen blir lönsam.

Jan Wiklund sa...

Problemet var alltså att trots den dåliga standarden i de äldre husen var det så många som drog sig för att flytta till de nya att man måste rabattera hyrorna där. Centraliteten var viktig, uppenbarligen.

Beträffande ditt förslag håller det inte - om hela Stockholm skulle byggas tätt skulle vi behöva vara 30 miljoner.

Men visst skulle det behövas centralitet på fler områden än nu - t.ex. i form av några till T-centralen som knutpunkt för lite nya T-banelinjer.

Björn Nilsson sa...

Olle Adolphsons låt "Gustav Lindströms visa" kan man ju minnas. Han ville spöa upp de som rev på Lilla Skinnarviksgränd. Och Ekelöf med dikten "De folkhemske" ... det fanns opposition mot att en hel del gammal hemtrevlig, invant men slitet försvann, det är inte så konstigt.

Om folk knappt hade råd att åka kommunalt och bara hade fötterna att ta till är det klart att Hammarbyhöjden eller Gröndal kändes långt bort. Idag är ju läget ett annat. Och jag menade att om man bygger ihop bostäder, arbetsplatser och kommunikationer i stor skala borde det finnas möjlighet att ta hand om den stora förväntade inflyttningen till Stockholm utan vare sig stadsutglesning eller oekonomiska kommunikationer. Folk får väl inse att det finns flera "centralt" än just i Stockholms centrum. Alla kan ju inte bo centralt i gamla Sigtuna eller mitt i Trosa-idyllen heller.

Jan Wiklund sa...

Fortfarande finns problemet med att Stockholm är så utspritt att det skulle behövas tiotals miljoner för att fylla upp.

Men tre fyra nya centra kanske det kan gå att skapa.

Björn Nilsson sa...

Jo, det är klart, HELA länet är väl ingen som tänkt sig som tätbebyggd stad! Såvida det inte kommer några miljoner tyskar och holländare som klimatflyktingar förstås. Men man kunde ju titta på lämpliga ställen att skapa nya centra, dessutom självgående sådana vad det gäller ekonomi och arbetsplatser, med kanske 50000 - 100000 innevånare var. Detta för att ta hand om den inflyttning som vi kan vara ganska säkra på även om det inte blir massinvasioner från Europas översvämmade kuster.

gardebring sa...

Intressant diskussion!
Man skall inte för en sekund tro att den amerikanska McMansion-hysterin har med marknadskrafter att göra. Det är en tydligt ideologiskt styrd utveckling, både från amerikanska makthavare och från en mycket mäktig oljeindustri (och inte så sällan, de båda i "ljuv harmoni"...)

För att citera James Howard Kunstler som kallar den amerikanska suburbia-drömmen:
"The greatest misallocation of resources in the history of the world" och visst känns det som en väldigt träffande beskrivning...

Men inte ens USA är helt immuna mot vad folk egentligen trivs med, lägenhetspriserna på Manhattan torde vara bland de högsta i världen, trots att det är ett väldans pill att ta sig fram med bil där. Och där man nu på sina ställen i USA nu återigen har börjat bygga urbana miljöer (tack vare bland annat new urbanism-rörelsen) så säljer det som smör, samtidigt som villor i de yttersta förorterna står tomma och förfaller...

Björn Nilsson sa...

Jag tänkte på klyschan om att det inte finns några fria luncher när jag läste om hur man subventionerat fram den här typen av boende - samtidigt som man ödelade kollektivtrafiken för att gynna biltillverkarna. Folk trodde att de fått en massa fina saker till lågt pris, men nu börjar den verkliga notan att komma fram! Och den kan bli rätt dyr om man måste bygga om en illa underhållen infrastruktur i ett land med 300 miljoner människor.