… under tiden i Colombia och annorstädes

Den här artikeln ger en del siffror som inte är så roliga. Dessutom kastar de ett egendomligt ljus på personer som klagar över förhållandena på Cuba eller i Venezuela, men inte har ett knyst att säga om Colombia. Alltså:


Sedan år 2000 har USA öst in över 4 miljarder dollar i militärhjälp till Colombia. Det har givit resultat: Enligt den Colombianska juristkommissionen finns det trovärdiga anklagelser om att den colombianska militären mördade 329 civila år 2007 jämfört med 223 personer år 2006.
Antalet av militären mördade civila sedan president Uríbe tillträdde år 2002 uppges vara 997.
Inget annat land på västra halvklotet har politiskt våld på den nivån. Vad som gör saken ännu märkligare är att nästan hälften av dessa mord har begåtts av förband som uppges uppfylla krav på mänskliga rättigheter. (Obs: det skrivs här uttryckligen om våld mot civila, inte strider mot gerillarörelserna.)


Fackliga organisationer har drabbats hårt. 39 fackledare mördades 2007. Hittills i år uppgår antalet till 38. Sedan 1986 uppges 2597 fackföreningsmedlemmar har mördats.


Artikeln säger inget om internflyktingar, men det finns en förskräcklig massa sådana i Colombia också.


För att återknyta till inledningen: ett egendomligt ljus faller över klagokören som inte ser detta.


----

Några siffror: WHO har statistik för barnadödligheten (per tusen födslar) för åren 1990, 2000 och 2006 för många länder. Jag har valt några av intresse. Venezuela: 27, 21, 18.

För Colombia: 26, 20, 17

De två länderna ligger alltså ganska lika till och har haft samma förbättringstakt fram till för ett par år sedan. Det skall bli intressant att se vad reformerna inom venezuelas hälsovård får för betydelse när statistik för 2007 och 2008 kommer, och vad som kan hända när freden någon gång bryter ut i Colombia. Båda länderna har ju enorma rikedomar att utnyttja för att bygga välfärd för de många. På de flesta håll i världen minskar barnadödligheten, men i Ekvatorialguinea ökade den mellan 1990 och 2006 från 103 till 124! Men där har man väl en regim som sitter på en massa olja och som inte bråkar om nationalisering och liknande.

För Cuba gäller: 11, 6, 5.

Och USA: 10, 7, 7.

Och det är ju där som skon klämmer kan man gissa: USA har sämre siffror och en regering som inte är intresserad av att göra något åt saken. Osmakliga liberaler larmar om att det här är ingenting att bry sig om, hälsovård är bara strunt! Men att öppet tala om vad ett regimskifte enligt deras önskan på Cuba skulle innebära för hälsovården, det kniper de käft om.

Cuba borde egentligen jämföras med någon karibisk grannstat, inte med supermakten i norr. (För Canada är sifferraden 7, 5, 5 för övrig.) Om vi antar att Dominikanska Republiken är mer jämförbar med Cuba i regionen kommer skillnaden att märkas: 50, 33, 25. (Om man tar Costa Rica, som inte är helt utfattigt, är siffrorna 16, 13, 11.)

OK, Sverige då eftersom du undrar: 6, 3, 3.

Det ligger många olika saker bakom statistiken men jag antar att ju mindre en regim satsar på hälsovård, vare sig det är av fri vilja eller att man blir tvingad till det, desto högre blir barnadödligheten. Hälsoläget i ett land beror förmodligen mindre av vilken politisk etikett regimen själv eller andra sätter på den, och mer av vilken politisk vilja det finns att faktiskt förbättra hälsovården. Är man ärlig lyckönskar man cubanerna till framstegen. Annars kan väl ungarna få dö medan liberalerna skålar för friheten!