Tål kulturarvet rabulister?

Besvärlig äldre herre?

... den mycket försenade nationalupplagan av Strindbergs samlade skrifter utkommer med sin sista del, Hemsöborna, i november nästa år.

... står det i Svenskan. Jaha, med den takten kanske jag hinner läsa resten av Samlade verk innan sista delen kommer ut då. Har hittills hunnit till del tretton som dessvärre innehåller en del i mitt tycke mindre trevliga noveller, så där har det tillfälligt stoppats upp. Man kanske lite diskret kan bläddra framåt till volymer längre fram i serien ...?

I Kaj Schuelers artikel funderas åter om hur njuggt det svenska politiska etablissemanget har varit till minnet av Strindberg:

... inga riktigt bärande förklaringar har lämnats till det njugga intresset. Återstår endast spekulationer: finns det en beröringsskräck vid en konstnär som i lika hög grad omfattade människans storhet som storhetsvansinne, en författare som kunde uttrycka sympati för den fattiga och arbetande befolkningen samtidigt som han kunde ge sig hän i misogyna utbrott, en person som prövade allt (att göra guld till exempel) som dök upp i en ibland överhettad hjärna. Är det möjligen en alltför mångbottnad personlighet vi har att göra med?

Det kanske hade varit annorlunda om man haft en kulturintresserad kulturminister som själv vore storfräsare inom något kulturområde, en som har egen förståelse för sammanhanget mellan konstnären och samhället denne verkar i? Eller åtminstone en som läser en bok då och då. Man kan undra hur det kulturella livet ser ut i det socialmoderata etablissemanget! - Och det där med den fattiga och arbetande befolkningen, det ordnas väl med det femtioelfte jobbskatteavdraget, vad har en gammal mossig författare att göra med det!?

Det talas ofta om vikten av att vårda kulturarvet och i det arvet ingår även rabulisterna, de som sökte strid och gärna var obekväma under sin levnad – och därefter. Strindberg var onekligen en av dem och han behöver heller inga devota beundrare. Ett jubileum handlar ju inte nödvändigtvis om att endast hylla ett författarskap utan om att än en gång sätta det under lupp. Och Strindberg har själv formulerat utgångspunkten, möjligen med insikt om sina egna ords odödlighet: ”författarens bilder skola leva därför att de en gång varit levande”. En bättre slogan för det kommande Strindbergsåret är svårt att finna.

Det håller jag med om Kaj - inte devota beundrare, men intresserade, kunniga och kritiska iakttagare är vad som behövs! Och det gör ju inte saken mindre intressant att man exempelvis kan läsa om motsvarigheter till dagens rövarkapitalism i Strindbergs skildringar från Stockholm på 1870-talet. (Kan en sådan sak göra höga kulturansvariga motvilliga till att röra i den gamle författar-titanens verk också, känner man möjligen igen sig i skojarporträtten från "attentatens och jubelfesternas tid" och tycker inte om vad man ser?)