onsdag 7 september 2011

Argument som spricker

Några skriver i kommentarerna i Svenskan att kommunala tjänster inte har bevisats vara bättre. Men det är inte huvudfrågan när det läggs fram en undersökning som uppges visa att privatiseringar och konkurrensutsättningar av offentliga tjänster i vård, skola och omsorg inte har medfört några märkbara förbättringar. För det är just förbättringar, effektiviseringar, bättre ekonomi som det skulle handla om - och förhoppningsvis särskilt förbättringar för personer som utnyttjar dessa privatiserade tjänster. I bästa fall har omläggningarna inte medfört någon skada. Bara det gör dem onödiga när positiva förändringar är det uttryckliga målet. De förbättringar som trosvissa marknadsliberaler - dessvärre inte bara svärmande ynglingar utan också äldre personer som borde ha vetat bättre - predikade skulle komma av privatiseringarna visade sig vara hjärnspöken. Vilket är vad folk som orkar tänka i två steg hävdat hela tiden.

Här är en nyckelfras som så att säga leder oss till pudelns kärna:

Den offentliga finansieringen har som regel behållits medan utförandet av tjänsterna lagts ut på entreprenad, eller via olika peng- och kundvalsmodeller överförts till privata företag.
Alltså: Det offentliga öser in pengar och privat-tomtar tar hand om dem, eventuellt för vidare befordran till något skatteparadis. Att denna penningmaskin från början kanske köptes in från det offentliga till ett vrakpris gör inte saken bättre. Man kan gott tala om plundring av offentliga kassor och offentlig egendom, och de intelligenta plundrarna bör ha haft det klart för sig hela tiden. De kunde lugnt operera i skydd av ett gäng verklighetsfrämmande nyliberaler som med fanatismens hela glöd trodde att allt skulle bli så bra, så bra ... och nu kan vi bara notera hur ett tidigare rätt välordnat samhälle är på glid mot något där kaosfaktorn håller på att bli normal. (På vissa håll har man redan givit upp: var inte så säker på att det går några tåg om det blir riktig vinter igen!)

Det blev inte bra när kapitalisterna släpptes loss att plundra den offentliga sektorn, och de måste ut igen! Man kan undra om socialdemokraterna tar till sig det här, eller om det nyliberala gänget i ledningen är alltför befäst i sin betongbunker för att kunna påverkas eller sparkas ut?

På tal om misslyckade reformer så säger radion att sänkt restaurang- och frisörmoms i Finland blev misslyckade. Nja, det beror av hur man definierar det hela: större delen av momssänkningen hamnade i näringsidkarnas fickor. Däremot anställde man inte mer folk. Undrar varifrån den konstiga idén att sänkt moms automatiskt leder till fler anställda kommer ifrån? Det kan inte vara Einsteins lillbrorsa som räknar ut det här. Men man får väl anta att fanatikerna i det nyliberala lägret inte ger upp så lätt, hur mycket det än smäller när argumenten spricker - och bakom dem står smarta kapitalister som vet vem det verkligen är som kommer att tjäna kulor på det här!

4 kommentarer:

Hannu Komulainen sa...

Utmärkt!

Jag undrar bara varför man inte brukar se några nyliberaler som kommer hit och argumenterar för sin sak. Har det hänt överhuvudtaget?

Björn Nilsson sa...

Hur definieras "hit", du menar till den här bloggen? Ingen aning, men modereringen skrämmer kanske bort dem, i den mån de uppmärksammar min existens. De är lata och vill inte ta risken av att deras storverk raderas och bara försvinner i cyberrymden kanske?

Jan Wiklund sa...

Det behövs inte längre några nyliberaler. Bolagen kommer att plundra oss utan ideologisk hjälp, tills vi tar oss samman tillräckligt för att stoppa dem.

Som jag aldrig tröttnar på att framhålla: 30-talets socialdemokratiska politik blev möjlig endast tack vare 20-talets imponerande strejkvåg som var störst i världen då. Och New Deal blev möjlig endast tack vare USAs strejkvåg som var störst i världen på 30-talet.

I länder som saknade denna handgriplighet blev deet ingen keynesiansk revolution förrän efter andra världskriget, då New Deal-USA så att säga trumfade igenom den stödd på sin ekonomiska makt.

Björn Nilsson sa...

Det finns enstaka nyliberaler kvar som larmar om alla förkvävande regleringar, men de kan ju inte vara överallt ... vilket betyder att jag slipper dem här, antar jag. Och som Jan antyder har de i stort sätt gjort sitt och behövs inte längre. De kanske får vara tacksamma att de inte får samma resoluta avslutning som SA i Tyskland 1934, utan mest bara ignoreras.