Räddade!

Att vissa islamistiska grupper har en väldigt märklig inställning till det egna kulturarvet (och alla andras kulturarv) är känt sedan länge. Jag skrev ett inlägg om "Vandaler i islams namn", men det täcker bara en mindre del av vad de där figurerna har för sig.

Jag gjorde ett utsnitt av bilden i Svenskan  och vände på den för att  komma närmre ett av de dyrbara manuskripten. 

När nyheten kom att islamister i Mali inte bara förstört gamla muslimska minnesmärken utan även bränt de stora samlingarna av manuskript kändes det otäckt - en verklig kulturkatastrof! Nu berättar Svenskan om hur det gick till när merparten av dokumenten räddades. De flesta smugglades ut från Timbuktu och finns nu i säkerhet. De som förstördes uppges vara filmade sedan tidigare. Skönt!

Det här är viktigt. Det här är en del av det afrikanska kulturarvet som räddats undan religiösa galningar (som betalas och stöds av diktaturerna på Arabiska halvön, som i sin tur hålls under armarna av USA ... ja, det där vet du kanske redan). Afrika är inte skrift- och historielöst. Det har historia, och råvaror som guld. Vad bryr sig guldjägarna om kultur? Förmodligen inte mer än vad islamisterna gör.

Jag undrar om jag minns rätt, var det möjligen en svensk inblandad i insamlandet av gamla manuskript därnere en gång i tiden? Läste en gång en dödsruna över en före detta svensk militär som (på vems uppdrag vet jag inte) åkte runt i den där delen av Afrika och pratade med tuareghövdingar, kom väl överens med dem, och fick dem att skicka in urgamla manuskript till det centrala biblioteket så att de skulle säkras för eftervärlden. Men var det i Mali eller i Mauretanien - minnet sviker!

Mali, krig om guldet?

År 1326 passerade den mäktige kejsaren av Mali, Mansa Musa, ("kejsar Moses"), Kairo i Egypten. Han var på väg till Mecka som pilgrim. Men det var ingen fattiglapp som reste. I Kairo delade han ut så mycket guld att det ledde till fallande guldpris.

Här sitter kejsaren av Mali med en guldklimp i handen

Det fanns, och finns, guld i Mali. Samtidigt ökar lusten att köpa guld hos många enskilda och regeringar eftersom guldet anses säkrare som värde än vanliga pappersvalutor. Nyligen krävde Tyskland tillbaka den del av landets guldreserv som är placerad i USA. Villkoren för återsändandet är sådant att man kan undra var guldet egentligen finns. Hade allt funnits i ett valv i Fort Knox hade det väl bara varit att lasta det på några tyska krigsfartyg och köra hem det. Men nu utsträcks återlämnandet under flera år. Kan det betyda att USAmerikanerna måste få tag på nytt guld först?

Mali ligger inom den franska intressesfären, samtidigt som landet har goda relationer med Kina sedan många år. Kineserna vill också ha guld - det är nog säkrare för dem än dollar och USAmerikanska statspapper med tveksamt värde på lång sikt. Fransmän och tyskar är inte alltid så goda vänner. Kan man ana att ett flertal stater på olika sätt försöker komma över de afrikanska guldfyndigheterna genom att tränga undan konkurrenter? USA har också haft en massa aktiviteter i Mali, fast man misslyckades grovt: huvudparten av de malinesiska styrkor som man utrustat och utbildat hoppade av till rebellsidan. Eventuellt behöver jänkarna samla ihop nytt guld för att kunna ge till tyskarna ... det verkar som en riktig soppa. Eller om man helt enkelt ser det som ett nytt råvarukrig, där stormakterna med olika medel slåss om världens kvarvarande resurser?

Kriget i Mali har en massa olika aspekter, en del på vänsterkanten tycker det är OK eftersom riktigt obehagliga islamister trycks tillbaka. Andra säger kompromisslöst nej till den franska insatsen (här svenskar, här en kanadensare som ger den kände Samir Amin en rejäl avhyvling). Egentligen är det ju lokalbefolkningens önskningar som bör vara det viktiga, och i steg ett så är de nog glada att bli av med islamisterna som var ett riktigt plågoris. Men som kolonialismens historia torde visa så är det lätt att ta emot befriare, men det kan vara svårare att bli av med dem när de börjar uppföra sig illa.

Själv satte jag nästan hjärtat i halsgropen när det kom uppgifter om att arkiven med gamla handskrifter hade förstörts av islamister. Men lyckligtvis tycks det vara fel. Afrika ses ibland som en svart och skriftlös kontinent, nästan utan historia. I arkiven i norra Mali finns dock manuskript som torde vara mycket värdefulla för den som vill studera västafrikansk historia.

Ett lästips: en artikel på bloggen Religionsvetenskap som behandlar olika varianter av islam, Mali, med mera. Mycket intressant och med detaljer som visar att det finns komplikationer i gott-ont-bilden.

Olik behandling av lika figurer

Här är en bild som jag kopierat från den viktiga Syrien-bloggen. Håll ett öga på den ifall du vill ha synpunkter på Syrien som inte alltid stämmer med var stor- och gammelmedia tutar ut! - Hur som helst, västmakternas hyckleri är uppenbar (för den som vill se). Det är skillnad på folk och folk, beroende av vad folket råkar befinna sig och vems intressen de tjänar!

Kanske det syriska kriget kommer att falna bort på grund av syrebrist. Delar av omvärlden minskar stödet till rebeller och jihadister, andra (som stödjer den syriska regeringen) viker inte undan. Men det finns ju andra krig. Pål Steigan ger krigsaktivisterna i den norska regeringen en spark på sin blogg. Nu vill de dra till Mali.

Det är ett märkligt samtidsfenomen hur ledarna i ett antal medelstora och små stater verkar vilja springa benen av sig för att visa hur angelägna de är att vara med i krig på andra kontinenter. Att gamla kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien har svårt att lägga av med de gamla fasonerna kanske man kan förstå. Men varför småstater som Norge och Sverige? Om politikerna är så angelägna kan de ju kvittera ut en bössa och åka själva!

Oavsiktligt?

Som det sägs, det är lättare att starta ett krig än att avsluta det - särskilt på det sätt som är bäst för en själv. Det kan ju alla tomtar som dragit igång det syriska kriget fundera över. Obs. att jag inte skriver 'inbördeskrig' utan just 'krig'. Ett antal stater har börjat krig mot Syrien genom att skicka in en tvivelaktig rebellrörelse i landet. Det finns äkta syriska upprorsmän, det finns äkta oppositionsgrupper, men bland det senaste som skickas in lär vara jemenitiska islamister, och de har väl egentligen sitt eget inbördeskrig att ta hand om. Man kan ju undra vad den ordinäre syriern tänker när libyer och kat-tuggande jemeniter dyker upp i grannskapet?

Nu rapporteras att turkiska armén har förlorat bortåt åttio man i sårade och dödade vid en gerillaattack mot en militärkolonn långt inne i det egna landet. Det har varit flera sådana händelser på senaste tiden. Armén måste ha förlorat hundratals soldater i strider mot kurdisk gerilla bara de senaste veckorna. Det är svårt att inte se ett samband mellan turkiska regeringens deltagande i kriget mot Syrien och uppsvinget för det kurdiska upproret i Turkiet. Stöd till turkisk gerilla är ett av de kort som Syrien kan spela ut. Hur kommer den turkiska allmänheten att ta detta? Kommer Erdogans regering att överleva, eller blir det en ny militärkupp?

Det har bekräftats att iranska förband från revolutionsgardet finns i Syrien. En sådan truppförflyttning borde stärka axeln Iran-Syrien-Hetzbollah mot eventuella angrepp från Israel. För finns ett större antal stridsdugliga iranier i Syrien bör en del kunna slinka över till Libanon och placera sig i närheten av den israeliska gränsen. Där kan de bedriva signalspaning, skjuta raketer och ha annat för israelserna besvärande för sig. - Förstärkt uppror i Turkiet, iranska trupper i Israels närområde, ingick det i de politisk-militära hjärntrusternas förutsättningar när de tänkte köra en repris av Libyen i Syrien? Eller var det sådana där oaviktliga saker som 'bara' händer?

Libyen är ju en liknande historia, även om man bortser från att islamister som förmodligen tidigare ingick i alliansen mot Qaddhafis regering nu i vanlig god ordning likviderade USA:s ambassadör. Följderna märks nere i Mali som sprängts och till hälften tagits över av islamister. Man kan nog gissa att spill av den typen hotar en del andra länder i närheten, som Algeriet och Mauretanien. I Nigeria märks det redan. - Återigen: oavsiktliga effekter av dumma åtgärder som klokt folk varnade för redan från början.

Lästips Libyen

En inte så lång, men tänkvärd artikel, om konsekvenserna av Libyen-kriget. Författaren som verkar vara någon sorts statsvetar-professor inleder med två lärdomar av Libyen:

För det första, att störtandet av förtryckarregimer ofelbart möjliggör att på andras bekostnad studera lagen om oavsedda konsekvenser. Och för det andra, att de som larmat om sådana åtgärder snabbt flyttar sig till andra frågor så fort de skadliga konsekvenserna blir uppenbara. - Varpå vi får en del exempel just från Libyen.

Jag har ofta funderat på varför personer som annars verkar vettiga i de flesta frågor tappade huvudet vad det gällde Libyen och skrek efter intervention, och varför de nu gör samma sak vad det gäller Syrien. Att konsekvenserna kunde bli otrevliga var uppenbara redan från början men det störde tydligen inte, och inte heller att Afghanistan och Iraq, och kanske också Somalia, kan tas som facit på vilka katastrofer felaktig inblandning kan orsaka. Som en delvis följd av kriget i Libyen har nu Mali sprängts i bitar och man kan undra om det slutar där. Men var finns eftertanken?

Sedan finns de som inte är vettiga, och som arbetat för att krossa stater som på något sätt motsätter sig den västliga imperialismen, men det är ju ett annat kapitel. De vet ju åtminstone vad de vill även om det blir fel! Kuppen i Mali kan ha varit ett sådant general-fel: i stället för att stoppa upproriska islamister och tuareger har dessa grupper stärkts och tagit över en stor del av landet.