Att putsa fönster med en käpp

Ali lägger ut texten

Det var föredrag om nationalekonomi av Ali Esbati på universitetet i Frescati idag, och jag tog mig dit för att lyssna. Även jag kan titulera mig nationalekonom för övrigt, utan att förstå alltför mycket av teorierna. Men Alis kritik av den neoklassiska ekonomin förstår jag. Det finns flera problem med den neoklassiska teorin - ett är att den lärs ut på bekostnad av en mängd alternativa sätt att se på verkligheten, och den antas fungera överallt hur än omständigheterna ser ut.

Ali tog en jämförelse med mannen som använde en käpp för att slå damm ur en matta. Eftersom det fungerade bra med den rengöringen tog han sig sedan för med att försöka putsa fönster med hjälp av en käpp. Det gick visserligen inte så bra, men då är argumenteringen att man måste försöka igen med lite mer finjusteringar av metoden ... ungefär så fungerar den neoklassiska teorin. Den kan inte förklara hur verkligheten ser ut, den har i själva verket kraschat på senaste tiden, men ändå får inte den här sortens "fönsterputsare" sparken. De bara hävdar att om man gör lite mer av det man redan misslyckats med kommer det att gå bra.

Historielöshet, oförmåga att hantera maktrelationer, orealistiska antaganden om hur människor uppträder, det var några kritiska punkter som Ali pekade på. En sak som han inte tog upp vad jag minns, men som är allvarlig, är vad som händer när unga nationalekonomer som fötts upp med den neoklassiska soppan och inte känner till andra infallsvinklar skall ut och tillämpa den i en verklighet som inte alls är neoklassisk. "Om man bara har en hammare kommer alla problem att se ut som en spik."

Alternativ kan vara lika intressanta (minst) som kritik och här är några punkter av vad Ali ville se i framtiden:

• En ekonomi som tar hänsyn till makt och sociala roller
• Hänsyn till att förhållanden skiljer sig mellan länder och tider, och att folk lär sig och institutioner utvecklas (just det senare finns i vissa typer av utvecklingsekonomi vill jag tillägga)
• Att man frångår ekonomiska modeller som enbart tjänar till att förutspå framtiden (som håller fast vid status quo) och i stället går till modeller som skall ge förståelse av vad som händer och därmed också ge sociala teorier som kan bidra till förändring.

Kan man genomdriva sådana förändringar inifrån den etablerade nationalekonomin? Ali var tveksam på den punkten. Och det kanske kan stämma, såvida man inte genomför en snabb städning av professorsbeståndet och ser till att det blir större utrymme för ekonomer som inte är neoklassiker och som har nya infallsvinklar på dagens problem. De gamla ekonomerna är väl så insocialiserade i sina roller att de är bortom räddning, kan man befara.

I själva verket finns det mycket såväl gammalt som nytt inom nationalekonomin som slår den neoklassiska teorin med hästlängder (exempelvis neuroekonomi). Jag har haft en del sådant uppe på bloggen tidigare och lär komma tillbaka till det.


Från Konfliktportalen.se: H Palm skriver Dagens Nyheter: Röd terrorism och Kulturkritik., Björn Nilsson skriver 100.000, jesper skriver Kapitalet på en dag i Lund, salkavalka skriver UTFLYKT I KANON 3, kamratwot skriver Hur landet ligger, Baskien Information skriver Massarrestering i Frankrike och Spanien av ETA medlemmar / Senaste veckan:

Ali E om statligt ägande

Det var inte länge sedan det ansågs (av de som kanske själva ansåg sig vara "den allmänna opinionen") att statsägda företag var det fulaste av det fula. De som hävdade något annat var hopplöst borta! Sedan brakade finanskrisen loss och de goda föresatserna föll platt till marken och trampades ned i dyn av bolagschefer som sprang till staten för att få hjälp till vacklande banker, finansinstitut, bilfabriker. Somliga personer skrattade då gott och menade att Bush, Gordon Brown och andra plötsligt blivit "socialister". Det sista kan vi avskriva som tämligen platt polemik, det är inte automatiskt socialism när en stat tar över företag, det är praktisk politik som kan finnas under många olika etiketter och med olika motiv.

Går man tillbaka några årtionden har man också ett läge där det inte var något konstigt med nära samarbete mellan staten och det privata näringslivet. Asea och statliga Vattenfall gick hand i hand när det gällde att bygga ut elnätet i Sverige. L M Ericsson och Televerket hade ett samarbetsbolag som hette Ellemtel där man arbetade med den sedermera så berömda AXE-växeln. Det finns fler exempel antar jag, fast jag kommer inte på några just nu.

Betydelsen av denna typ av samarbete nämns i förbigående i Ali Esbatis artikel om statligt ägande: "Historiskt har samverkan mellan statliga företag, myndigheter och privata företag varit en viktig del av svensk industrialisering."

Pendeln har svängt tillbaka mot hur den allmänna uppfattningen var för fyrtio-femtio år sedan, statens roll kan åter diskuteras på ett avspänt och sakligt sätt (om man håller de få kvarvarande ultraliberalerna bortom skrikavstånd) och Esbatis artikel är ett bra exempel. Det som han skriver är sunt förnuft, det är inriktat på resultat, och är då egentligen inte ideologiskt. (Med ideologiskt menar jag en världsbild som inte förändras trots att världen förändras, en stelnad och dogmatisk uppfattning som man snarare får leta efter hos vissa personer i regeringen.)

Jag tycker att Alis förslag till konkreta åtgärder inte verkar vara radikalare än vad socialdemokrater skulle ha kunnat förespråka tidigare. Bygg bostäder i massomfattning, förstatliga (köp dem, skriver Ali) bankerna, starta nya statliga företag inom framtidsområden där man kan tjäna in pengar till offentlig verksamhet, använd den makt som finns hos pensionsfonderna för att driva företag i önskvärd riktning - ingenting av detta är särskilt konstigt. Och det är inte heller något som automatiskt leder till socialism.

Alis artikel är så att säga en kortfattad idéspruta, och man kan lägga till att offentliga företag på annan nivå än den statliga, och kooperativa lösningar, ibland kan vara bra. Kommunerna borde ta tillbaka sin energiförsörjning. De kommuner som inte sålde ut den är inte ledsna för det idag.

Det finns andra aspekter som inte tas upp, nämligen organisering och kanske samordning på högre nivå av företagen. Allt finurligare datasystem gör möjligheterna till effektiv företagsstyrning bättre. Och i förlängningen av detta har vi bättre möjligheter att demokratiskt styra viktiga avsnitt av ekonomin. En hel del av de där systemen ser man redan idag, men hur det kan fungera i framtiden med mycket mer intelligens inbyggda i datorerna har jag lite svårt att föreställa mig. Det är ett problem: det är alltid lättare att föreställa sig ett förflutet som man känner till än en framtid som man inte vet så mycket om.

Rullar den nuvarande krisen på ett tag till, eller om det kommer en ny kris där botten rasar ur världsekonomin, kommer Alis synpunkter kanske att ses som hopplöst höger?

Olika perspektiv - Ali eller miljömuppen?

Jag hade helt säkert inte läst en viss artikel i Göteborgs fria tidning om jag inte sett följande intressanta definition på Eli Esbatis blogg. Han gillar inte

miljöpartisten László Gönczi, den aggressivt grönflummiga småborgerlighetens nestor, en ledare som på ett närmast övertydligt sätt visar kortslutningen av ”varken-höger-eller-vänster-ekologism” och gammal unken punchhöger.

Nå, jag läste artikeln och fann att man kan recensera den utifrån olika perspektiv, helt enkelt utifrån vad man anser är viktigt. Även om Gönczi kanske är en besvärlig fan, och av fotot på hemsidan verkar stämma bra med nidbilden av en vildvuxen miljö-mupp, behöver det inte betyda att han är fullständigt tappad bakom en vagn. Om man misstänker att människan faktiskt har kommit in i en farlig period av överutnyttjande av Jordens resurser är det här resonemanget inte helt förkastligt:

Det finns goda skäl för idén om lönesänkningar. Tanken att ge människor lön efter behov är ett. Det är också viktigt att tänka på konsekvensen av vårt miljörov i form av klimatproblem, skogskövling eller tömmandet av världens fossila resurser. Vi behöver ställa frågan; vem ska ta ansvar för att minska den överkonsumtion som vi ägnar oss åt. Är det verkligen de vinstdrivande företagen som vi vill kunna förlita oss på?

Egentligen borde det vara självklart att den fackliga kampen sätter fokus på arbetsmiljö, friskvård, kortare arbetstid och meningsfylld produktion.

För det är ju inte bara sjuksköterskorna som har för hög lön enligt vår miljövän. Det är hela västerlandet som lever över hela planetens tillgångar. Jag tror inte det skulle vara alltför svårt för en slipad socialist att sparka in Gönczis tankar i den marxistiska fållan. Men då måste man kunna sin Marx någorlunda, och där brister det sannerligen inom vänstergrupperna idag. Någon sorts medborgarlön efter behov, skydd av naturen mot skövling, misstänksamhet mot vinstdrivande företag, möjlighet för människorna att utvecklas på ett bra sätt - detta faller ju väl inom ramen för Marx' och Engels' ungdomsskrifter! Vad miljöpartister ibland har svårt med är klassaspekten, men det får man väl upplysa dem om.

Baksmälla i politiska bloggosfären?

Dagens Nyheter fläskar till med 1½ sida om de politiska bloggarna. Det råder baksmälla i bloggosfärens politiska sektion, man påverkar inte så mycket som det tidigare har antagits. Det är uppenbart att alla bloggare inte presterar helgjutna analyser varenda dag, (= ett snällare sätt att säga "mycket skräp") och en del lyckas nästan aldrig i gjuteriet.

Några punkter att fundera på:

• Mängden bloggare även inom rätt snäva områden gör att överblicken försvinner och man får inrikta sig på att hålla koll på dem man redan känner till och som man tror skriver vettiga saker. Beroende av ens egna preferenser blir då tendensen att man ofta läser sådana som man betraktar som meningsfränder.
  

• Det är inte säkert att evighetsproducerande åsiktsmaskiner är de som har det intressanta att säga. Men genom ett evigt malande försöker de hålla sig kvar i rampljuset. Det skadar kvalitet och tilltro till bloggmediet.
  

• Inte bara bloggarens egna synpunkter utan även kommentare från läsarna kan vara värdefulla. Det verkar finnas en del individer som parasiterar på andras bloggar i stället för att själv blogga och de bör tryckas undan. Då gäller det att hålla kommentarsfälten rena så att inte en massa skit kommer in. En seriös bloggare tillåter inga anonyma kommentarer och raderar trams. - Det finns en demokratisk aspekt här: den demokratiska debatten förutsätter att folk har ett anständigt tonläge och håller sig till sakfrågan, inte bladdrar ut i allmänt svammel. Om någon försöker tvinga sig in på en blogg genom att gnälla om censur eller skriva att "det här vågar du inte släppa igenom" - då är det bara att radera!
  

• Bloggmediet är under utveckling. Även om det inte spelade så stor roll 2002 och 2006 har vi inga garantier för att det inte kan få en annan betydelse till valet 2010. Jag är inte särskit datakunnig men vågar ändå förutspå att mediet har en mycket högre tekniknivå om några år. Då kanske det inte ens kallas blogg längre.
  

• Höjd tekniknivå betyder inte att god skrivförmåga och kunskaper hur man gör grafiskt och användarmässigt bra bloggar minskar. Möjligen kan det vara tvärtom. Det krävs artisteri och pedagogik i kombination med teknik för att lyckas. Kan bra teknik dölja att det finns bloggnissar som knappt kan stava? - Ja, om de bara publicerar bilder.
  

• Dessutom spelar personligheten roll - en tråkmåns utan temperament åt något håll lär tillverka texter som är slätstrukna. Ali Esbati eller Jinge slår mer gnistor än den trötte Carl Bildt, exempelvis, men de flammar inte hur som helst. Det gäller att hitta balansen mellan glöd och kyla, mellan fakta och fantasi, för att rycka med sig läsarna och behålla dem.

• Sedan kan man ju fråga sig om nyttan - varför driva en politisk blogg? För att göra reklam för ett parti, en ideologi, för sakupplysningar, för desinformation, för sig själv i nästa val, för en kompis i nästa val, eller vad? Mediet i sig kan aldrig vara budskapet, men i praktiken kan det bli till detta: titta nu har XX en egen blogg - men vad vill XX med den egentligen? (Vad vill jag med den här bloggen och det här inlägget?)

• Och till sist: har inte DN själv motiv för att förringa den politiska bloggosfären som ju är en potentiellt farlig konkurrent?
  

Är nationalekonomi vetenskap?

Rubriken till det här inlägget föranleds av en artikel av Ali Esbati (ekonom, kan därmed anklagas för att kasta sten i glashus) i tidningen Flamman, samt en del inlägg på Esbatis blogg. "Nationalekonomerna" som grupp får en rejäl och delvis välförtjänt känga. "Delvis", för jag tror att den gode Ali bränner av med för grovt artilleri. Jag tänker så här:

Nationalekonomi kan betraktas som en samhällsvetenskap (alltså en uppsättning teorier som inte kan testas på samma sätt som inom naturvetenskaper, men som ändå är underställd diverse krav om källkritik, möjligheter att kolla data bakom olika påståenden, etc.). Därmed har jag svarat "ja" på frågan i rubriken.

Nästa fråga: "Är alla nationalekonomer vetenskapsmän?" Nu kommer det intressanta. Den nationalekonom som har en kritisk hållning till även sina egna teorier, och inte försöker utse sig själv till expert på samtliga samhälleliga företeelser, kan förmodligen få godkänt. Samtidigt vet vi att många inte är osjälviska kritiska sanningssökare. En del uppbär sin lön av banker men tillåts ändå att framställa sina åsikter som grundade på vetenskap. En del är statstjänstemän och pratar som de får lön för. En del sitter i Riksbanken och lär inte vara särskilt lyckade som ekonomiska prognosmakare. Ändå behandlas de som oberoende experter därför att det är politiskt lönsamt. Den dagen lönsamheten upphör kommer falluckan att öppnas ... .

Enligt min mening är nationalekonomi vetenskap, men de nationalekonomer som syns och hörs mest är sällan vetenskapsmän. Det gäller både i Sverige och internationellt, och det är tråkigt med tanke på att vi en gång var världsledande även här. Samtidigt har jag visst hopp. Det "neoklassiska" paradigmet (det är inte klassiskt, för övrigt) måste nog ha polishjälp om det skall överleva hotet från nya unga arga ekonomer.

Bloggkollega i rök&damm ....

Ja,kollega och kollega - här är killen som är några tusen gånger framgångsrikare än jag som bloggare: Ali Esbati, fångad med min kamera just när han stod och pillade med sin mobiltelefon nere i Kungsträdgården idag.

Suddet i bilden beror av att några rappare höll igång (ett dj-a liv, men ändå hördes inte texten!) uppe på scenen samtidigt som folk brände av någon sorts rökfacklor nere i publiken. Undrar om storbloggaren Bildt skulle våga sig ut bland massorna på det här sättet?

Olika blogg-typer

Bland de flitigaste i den svenska bloggvärlden torde Ali Esbati och Carl Bildt vara. I själva verket publicerar de så mycket så att man nästan kan undra om de har en spökskrivare gömd i skrivbordslådan. Men det är inte bara så att de är varandras politiska motsatser. Även vad det gäller sättet att förhålla sig till tillvaron tycker jag mig se intressanta skillnader mellan "Esbatis kommentarer" och "Alla dessa dagar" . Bildt slänger bara ut textstycke efter textstycke, utan så många hänvisningar. Esbati tillfogar bilder, filmer, diagram, länkar i en stadig ström. Kan det ha något att göra med närhet eller avstånd till Maktens Boningar? Den som sitter däruppe behöver ju inte bevisa så mycket, medan de uppåtsträvande känner att de måste använda så mycket hårda fakta och bitande kritik som möjligt. I och för sig skulle man kunna tänka sig att Bildt är för gammal för att vara skapande och påhittig vad det gäller bloggens "artistiska" innehåll, men jag är ju äldre än honom (tror jag) och jag stoppar åtminstone in ett foto eller en länk då och då!