Gnäll, gnäll, gnäll ... eller "Musik, det är fult det"

Men för böfvelen, sluta gnälla!

Jag lyssnar mycket på klassisk musik, och därmed mycket på Sveriges Radio P2. Somligt gillar jag, somligt är krångligare, men är det för jobbigt går det ofta bra att via datorn hitta alternativ hos P2 Klassiskt. Den senare finns alltså på nätet och är oftast utan prat. Det är visserligen tråkigt när musiken bara mal på utan något trevligt och gärna informativt mellanprat, men det kan också ha sina fördelar ...

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och 'regimmotståndare'. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. (En tidigare kommentar till detta här.) (Och en känd kritik från Pravda, "Kaos i stället för musik", finns här i engelsk version.)

Jag vet inte var frasen "musik, det är fult det" verkligen kommer ifrån. Har sett olika hänvisningar, till gamle finansministern Gunnar Sträng, till en gruvarbetare i Kiruna, kanske till någon valsverksarbetare i Oxelösund också. Bakgrundshistorien är att det till invigningen av någonting spelades ett nykomponerat verk som lät förjäkligt. Om det gällde Oxelösund så var det Karl-Birger Blomdahls Forma ferritonans från 1961. Stålverksbuller från symfoniorkester är sällan njutbart. Modernism via orkester kan vara rent plågsam.

Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil - det  var vad 'regimen' körde ut till folket. Klagomålen kanske har att göra med att de borgerliga kritikerna själva tillhörde det 'avant-garde' som gör dygd av (och ibland en del pengar på) att angripa den borgerliga konsten? Framåt mot nya skandaler! (Ett resonemang om hur detta 'avant-garde' ständigt försöker 'provocera' och 'riva gränser' finns i Kritik av den negativa uppbyggligheten av Stjernfelt och Thomsen, intressant även om boken inte handlar om sovjetkonsten utan provokationerna här i väst).

Idealisk borgerlig kulturkonsument?

Nå, åter till ämnet. Det gnälls, klagas och utropas orimligheter. För några dagar sedan var det ett program om den gamle judehataren Richard Wagner. Programledaren frågade om man kan spela Wagner och Verdi idag eftersom Hitler gillade Wagner och Stalin uppskattade Verdi. Löjligt! Varför inte säga att Stalin hade bättre musiksmak än Hitler?

En annan skojare på radion fick näranog mentalt tarmvred för någon vecka sedan: kunde han verkligen sända en inspelning av något klassiskt verk när inspelningen var gjord i DDR på 1980-talet? (Jag minns inte om han klarade av detta svåra problem.)

En lämplig motfråga till den där tomten vore vilka länder och tider som godkänns enligt honom. Jag tycker det är trevligt att lyssna till Händel. Men vänta nu: Händel gjorde succé i England under den tid när engelska skepp pilade runt i triangeln som gjorde en del människor rika och ödelade andras liv. Industrivaror från England till Afrika, slavar från Afrika till Västindien och Amerika, och kolonialprodukterna som slavarna arbetade med skickades till Europa. Betydligt värre än något som hände i DDR. Men det skall tydligen inte störa lyssnandet till Händel. Och, handen på hjärtat, kan man inte mycket väl lyssna på Edward Elgars musik från förra sekelskiftet utan att be om ursäkt för de engelska koncentrationslägren i Sydafrika (de värsta, tills tyskarna kom igång ordentligt ungefär fyrtio år senare)?

Förresten: Svenskt järn var utmärkt till att göra kedjor att hålla slavarna fångna. Och vilken annan anledning än slavhandel fanns det till att Sverige tiggde sig till en ö i Västindien under Gustav III:s tid? - Kan vi lyssna på dåtida svenskar som Bellman eller Kraus med tanke på vad som hände på detta, och att kungen var diktator på hemmaplan?

Men åter till utgångspunkten och en sorts sammanfattning: eller kanske en eventuell läsare kan fundera ut sammanfattningen själv?

(Detta är inlägg nr. 4000 på denna blogg.)

Åt vilket håll blåser vinden?

Frågan i rubriken kom upp när jag gick förbi gasverkets anläggningar vid Husarviken i förmiddags. En stor rökplym drar mot höger i bilden vilket motsvarar västerut på kartan, och resten av rökarna går mot öster. Jag har svårt att tänka mig att vindarna kan blåsa åt så olika håll inom ett så litet område, så jag betraktar detta fall som ett mysterium.

Annars bjöd ju dagen på såväl kyla som sol. I Bellmans gamla jaktmarker vid Fiskartorpet verkade sjön vara i stort sett istäckt (men knappast något att sätta ut ett par skridskor på ännu!) och björkarna blev ännu vitare av frost som täckte de kala grenarna. Det dröjer bortåt fem månader innan de svalor som Bellman besjöng åter skall jaga över sjön. Hopptornet fanns ju inte på hans tid - undrar vad han hade tyckt om ett påhitt som backhoppning? Klicka på bilderna så blir formatet pampigare!

En livlig subkultur - vi poeter ger oss inte!

Är poesin en smal och undanträngd konstart i dagens skräniga samhälle? Vem kan sätta sig ner och njuta av ett koncentrerat och kanske dunkelt stycke text idag? Diktsamlingar är i alla fall så vitt jag vet sällan några storsäljare i bokhandeln. Några hundra exemplar kanske går ut även om poeten är relativt känd. På ett plan ser läget dyster ut, men ... .

I bortre Asien är det annorlunda. Att figurer som Reinfeldt eller Göran Persson skulle skriva ned sina tankar i poetisk form är inte särskilt sannolikt. Bortåt soluppgångens land finns däremot poetiska kungar, kejsare, generaler, ledare i kommunistiska partiet och horder av japanska tjänstemän. Mao Zedongs poesi var inget undantag, snarare än regel skulle jag tro.

Förresten, vi behöver inte lämna Europa: jag har någonstans i mina hyllor en volym fransk poesi. Låter inte så märkligt, men den är sammanställd av Georges Pompidou som en gång var Frankrikes premiärminister. Finns det någon svensk minister idag som är kompetent nog att göra en sådan sammanställning?

Sverige förresten: det fanns stora och folkkära diktare här, som Ferlin (den magre mannen här till höger), Taube, Bellman, Fröding, Boye, och ytterligare en stor samling. Många av deras verk lever kvar i minnet, åtminstone hos oss som är lite äldre. Kommer yngre förmågor att kunna upprepa dessa bravader, exempelvis någon rappare? - Jag är tveksam. Landet har förändrats, splittrats. Lundell kraxar något om "öppna landskap ..." men vad finns det mer?

Jag började min recensionsblogg med lite funderingar över Tomas Tranströmers dikter, (mannen till vänster här) och tänkte att det väcker väl inte mycket intresse. Men vad jag bedrog mig. Nästan varenda dag är det någon som är inne och läser just det inlägget! Det är nog bara när jag skrev om Jan Guillous senaste som det omedelbara gensvaret var större, men å andra sidan misstänker jag att det dör bort snabbare också. En dagslända, alltså. Men dagslända är inte Tomas T. Han har sina fans därute! Undrar vad som skulle hända om jag skrev något om gamle Ekelöf?

I fredags kom nya numret av Lyrikvännen, nr. 4/07. Här skall man bekanta sig med estniska poeter. Diktare i ett grannland som är nära men ändå känns mycket avlägset i vissa avseenden. En annan historia, andra erfarenheter, ett litet språkområde. Är det någon som tycker att Estland känns nära för att de är med i EU? - Nej, jag trodde väl det, vi struntar i EU! Däremot kan vi känna närheten i ett mänskligt öde, en mänsklig tanke på andra sidan Östersjön.

Här invid: en bortglömd skrivande dam från 1700-talet, nämligen fru Nordenflycht.

Visst kan dagens diktare känna sig som en undanträngd subkulturell grupp, utan större betydelse för samhället i stort. Men skenet bedrar. Själv har jag förutom min egen gamla diktarblogg (adressen finns ute i högerspalten) börjat läsa och skriva i www.poeter.se/ . Och där kan jag försäkra att det kryllar av skrivande och läsande medborgare som i stort sett bara har tillgången till dator gemensamt. Men detta är det viktiga: med den uppkopplade datorn blir små marginella grupper plötsligt stora. Isolerade individer är med ens inte isolerade utan med i en stor gemenskap tvärs över landet. Kvaliten på inläggen varierar, och de är så många att jag bara kan läsa ett fåtal, men intressant är det. Jag har lagt upp mitt eget fack i poeter.se också. Det är knappast man något man gör för att bli rik och berömd, men roligt är det att några hundra andra läser ens poetiska försök och kanske kommer med ett uppmuntrande tillrop!

Vi poeter är en seg subkultur trots iskalla motvindar i dagens krämarsamhälle - en del av oss skriver till och med fortfarande vers på rim!