Gnäll, gnäll, gnäll ... eller "Musik, det är fult det"

Men för böfvelen, sluta gnälla!

Jag lyssnar mycket på klassisk musik, och därmed mycket på Sveriges Radio P2. Somligt gillar jag, somligt är krångligare, men är det för jobbigt går det ofta bra att via datorn hitta alternativ hos P2 Klassiskt. Den senare finns alltså på nätet och är oftast utan prat. Det är visserligen tråkigt när musiken bara mal på utan något trevligt och gärna informativt mellanprat, men det kan också ha sina fördelar ...

Jag undrar om det finns någon sorts instruktion till P2-pratarna att så fort det handlar om musik från Sovjet och före detta östblocket skall det gnällas. Det spelar ingen roll hur många utmärkelser och priser kompositörer och artister fick, de måste ändå på något sätt beskrivas som förtryckta och 'regimmotståndare'. Och när de fick kritik så var det naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp, även om det handlade om att de producerade mer eller mindre skräp. (En tidigare kommentar till detta här.) (Och en känd kritik från Pravda, "Kaos i stället för musik", finns här i engelsk version.)

Jag vet inte var frasen "musik, det är fult det" verkligen kommer ifrån. Har sett olika hänvisningar, till gamle finansministern Gunnar Sträng, till en gruvarbetare i Kiruna, kanske till någon valsverksarbetare i Oxelösund också. Bakgrundshistorien är att det till invigningen av någonting spelades ett nykomponerat verk som lät förjäkligt. Om det gällde Oxelösund så var det Karl-Birger Blomdahls Forma ferritonans från 1961. Stålverksbuller från symfoniorkester är sällan njutbart. Modernism via orkester kan vara rent plågsam.

Det är intressant att borgerliga propagandister och media har svårt att försvara den klassiska borgerliga kulturen när det gäller Sovjet. För var det inte just den som Sovjetstaten lyfte fram, ibland förgylld med en del proletär fernissa, men likväl borgerlig? Klassisk musik, klassisk balett och opera, måleri i gammal borgerlig klassisk stil - det  var vad 'regimen' körde ut till folket. Klagomålen kanske har att göra med att de borgerliga kritikerna själva tillhörde det 'avant-garde' som gör dygd av (och ibland en del pengar på) att angripa den borgerliga konsten? Framåt mot nya skandaler! (Ett resonemang om hur detta 'avant-garde' ständigt försöker 'provocera' och 'riva gränser' finns i Kritik av den negativa uppbyggligheten av Stjernfelt och Thomsen, intressant även om boken inte handlar om sovjetkonsten utan provokationerna här i väst).

Idealisk borgerlig kulturkonsument?

Nå, åter till ämnet. Det gnälls, klagas och utropas orimligheter. För några dagar sedan var det ett program om den gamle judehataren Richard Wagner. Programledaren frågade om man kan spela Wagner och Verdi idag eftersom Hitler gillade Wagner och Stalin uppskattade Verdi. Löjligt! Varför inte säga att Stalin hade bättre musiksmak än Hitler?

En annan skojare på radion fick näranog mentalt tarmvred för någon vecka sedan: kunde han verkligen sända en inspelning av något klassiskt verk när inspelningen var gjord i DDR på 1980-talet? (Jag minns inte om han klarade av detta svåra problem.)

En lämplig motfråga till den där tomten vore vilka länder och tider som godkänns enligt honom. Jag tycker det är trevligt att lyssna till Händel. Men vänta nu: Händel gjorde succé i England under den tid när engelska skepp pilade runt i triangeln som gjorde en del människor rika och ödelade andras liv. Industrivaror från England till Afrika, slavar från Afrika till Västindien och Amerika, och kolonialprodukterna som slavarna arbetade med skickades till Europa. Betydligt värre än något som hände i DDR. Men det skall tydligen inte störa lyssnandet till Händel. Och, handen på hjärtat, kan man inte mycket väl lyssna på Edward Elgars musik från förra sekelskiftet utan att be om ursäkt för de engelska koncentrationslägren i Sydafrika (de värsta, tills tyskarna kom igång ordentligt ungefär fyrtio år senare)?

Förresten: Svenskt järn var utmärkt till att göra kedjor att hålla slavarna fångna. Och vilken annan anledning än slavhandel fanns det till att Sverige tiggde sig till en ö i Västindien under Gustav III:s tid? - Kan vi lyssna på dåtida svenskar som Bellman eller Kraus med tanke på vad som hände på detta, och att kungen var diktator på hemmaplan?

Men åter till utgångspunkten och en sorts sammanfattning: eller kanske en eventuell läsare kan fundera ut sammanfattningen själv?

(Detta är inlägg nr. 4000 på denna blogg.)

Sista försöket med Hitler?

Dålig svensk uppslutning

I ett nyhetsbrev från Nättidningen Svensk Historia berättas om ett nyupptäckt dokument där självaste Hitler klagar över den dåliga svenska uppslutningen till SS. Inte mer än ungefär 160 svenska frivilliga var med och slogs mot bolsjevismen, vilket måste betraktas som försumbart i förhållande till att Danmark och Norge kunde prestera bortåt 6000 man var. Om man sedan betänker att Danmark och Norge på ett ungefär tillsammans hade lika stor befolkning som Sverige blir det ännu tydligare hur motvilliga svenskarna var. De svenskar som i olika sammanhang dök upp på den tyska sidan - som frivilliga i tyska Waffen-SS eller i finska armén i fortsättningskriget - var en minoritet som bara är intressant om man just är intresserad av udda minoriteter. Att de skulle orsaka någon sorts nationell skuldkänsla har jag svårt att inse.

Den svenska frivilliginsatsen i Spanien var inte enorm den heller, men där var det åtminstone tre gånger så många svenskar som stred mot fascisterna. Fanns det någon svensk på fascisternas sida där? - det har jag inte hört något om.

Idag finns svenskar tillsammans med mordiska imperiemakter i Afghanistan. Kanske något tycker att det räddar Sveriges ära på något sätt. Själv tycker jag att det är skamligt.

Der schöne Adolf och den stora tvärsäkerheten

Två diktatorer för priset av 1,25 lire. Hitler och Mussolini på ett frimärke från Italienska Östafrika (Etiopien, Eritrea, Somaliland). "Två folk, ett krig" är slagordet - "due popoli, una guerra". Fast italienarna var aldrig särskilt lyckosamma på slagfältet. Illa utrustade afrikaner kunde de slå med hjälp av giftgas, annars blev det mest stryk för dem själva. Det var mer bett i den tyska krigsmaskinen.

***

På lördagskvällen körde SVT filmen om Hitlers sista tid i Berlin. Satt skinnskallarna och siegheilade framför TV:n, månne? Pratet i förväg om att Hitler skulle verka särskilt mänsklig i den här filmen tycker jag bara är trams. Vad vill man ha? Något engelskt-amerikanskt propagandablaj som gör historien i stort sett obegriplig? En genuint otrevlig och talanglös gallskrikande galning hade aldrig kommit så långt som Hitler gjorde. Dessvärre hade herr Hitler mycket talang, i vissa avseenden alltför mycket talang. Och hade han varit genuint otrevlig hade han inte kunnat påverka och dra in normalt tänkande människor i sin krets.

Der schöne Adolf verkade dock ha tappat formen våren 1945. Fantiserade fram obefintliga arméer som skulle rädda Tyskland och hans (och Albert Speers) drömmar om Germania, den arkitektoniska smaklöshetens och diktatoriska storhetsvansinnets höjdpunkt. Skällde om dumma generaler och hela folket i allmänhet som ansvariga för att projektet gick åt h-e. Han själv var det inget fel på, och Goebbels flinade att folket hade sig själv att skylla. Eva Braun framstod som närmast hjärndöd och kaoset i Berlin appellerade säkert till skinnskallar idag som ändå tycker att livet är meningslöst och slut och kan avslutas med ett riktigt Ragnarök.

Att systematiskt skylla ifrån sig, som Hitler gjorde, är en sak att ta fasta på. Han var och är inte ensam om detta. I min recensionsblogg finns noteringar om Erik L Karlssons Mitt möte med nazismenl. Bland annat skrev jag det här:

När ELK vill förmedla sina erfarenheter till nutiden är det en som jag fastnar för, den som kanske är bokens värdefullaste: föraktet i vissa kretsar för den demokratiska eftertänksamheten, den uppblåsta tvärsäkerheten om vad som är rätt och fel. ELK skriver att “idag låter frågor [av typen “Var inte den starka viljan, fastheten och beslutsamheten bättre än analysen, alternativen och diskussionen?] helt malplacerade.” Tyvärr är frågan inte malplacerad. Jag tänker direkt på vissa politiska riktningar idag när jag läser detta. Den politiska etiketten är inte det viktiga, det är attityden det gäller: “Vi har rätt, och det är ingenting att diskutera.”

Här tror jag faktiskt jag har lärt mig mycket mer än ett dussin byråkrater från Forum för levande historia. För här har vi exempelvis neokonservativas och neoliberalers metod, och de är sannerligen inte historia - möjligen samtidshistoria.

Det finns två sidor hos den här typen av människor: dels tvärsäkerheten och oförmågan att lyssna på argument, dels påhittet att alltid skylla på andra när det går fel. Med denna inställning om egen ofelbarhet måste skyllandet på andra automatiskt komma - för om jag själv inte har fel så måste det ju vara fel på andra! Republikanerna i USA är ett lysande exempel. Eftersom de alltid har rätt kan det ju inte gå fel om man angriper Afghanistan eller Irak, naturligtvis. Samma sak om man bestämmer sig för att anfalla Iran. - Och i miniformat finns det många av den här sorten i vanliga företag och organisationer. De tränger sig fram och bullrar, men vad får de egentligen gjort?

Den liberala idén om hur "människan" eller ekonomin "verkligen" är, är ett elände av samma sort. Eftersom den sanna verkligheten finns bakom det existerande samhällets tråkiga yta är det bara att sparka undan ytan, och det ju snabbare desto bättre. In med chockterapi bara! Låt folk skrika, det kommer att gå över när folk ser hur fint det blir snart. Av någon anledning har inte några nya paradis sprungit upp ur ruinerna av de stater i Tredje världen eller gamla östblocket där de neoliberala ideologerna från Världsbanken och Interationella Valutafonden fått genomföra sina projekt. Men var hörs någon större självkritik för detta?

Vad vill jag komma med detta? Jo, för den som inte uppfattat budskapet: det är de farliga mekanismerna och människotyperna som måste undersökas, avslöjas och oskadliggöras. Etiketterna säger mindre än innehållet när det gäller att värdera en tankeriktning. Nazismen dog med Hitler. Den var personberoende i hög grad. Att småsekter fortsätter att hylla Hitler ändrar inget. När tvärsäkerhetens och intoleransens (de hänger ihop) evangelium predikas idag är det av andra, och de får ibland masstöd och kan förefalla vara demokratiskt anständiga.

Det gäller att se till att den människotyp som utmärks av tvärsäkerhet och intolerans inte tillåts att tränga sig fram och dominera. Det bästa sättet att göra det är genom fri och öppen demokratisk debatt (se Arne Naess' Sex normer för saklighet för hur det skall skötas - en debatt enligt de normerna blir rena giftet för många neo-typer) och hoppas på att trollen spricker när de dras ut i dagsljuset. För när det gäller fakta kommer alltid den narcissistiska människotypen att få svårigheter. Han/hon är självupptagen, och är man det kommer man så småningom få svårt att värdera och förstå det som är utanför jaget - och då är man såld.

Hitlers inspiration?

Ett inlägg av bloggaren Pierre Gilly nyligen fick mig att fundera på hur det var med Hitler och hans eventuella inspirationskällor inför världskrigets massakrer. Jag hade för mig att han sagt något om massakrerna på armenier under Första världskriget, men var? Hans berömda bordssamtal? - Jag sökte på nätet och hittade det här i Wikipedia. Det är från ett tal i Obersalzburg 22/8 1939, strax innan Tyskland angrep Polen:

"Unsere Stärke ist unsere Schnelligkeit und unsere Brutalität. Dschingis Khan hat Millionen Frauen und Kinder in den Tod gejagt, bewußt und fröhlichen Herzens. Die Geschichte sieht in ihm nur den großen Staatengründer. Was die schwache westeuropäische Zivilisation über mich behauptet, ist gleichgültig. Ich habe den Befehl gegeben — und ich lasse jeden füsilieren, der auch nur ein Wort der Kritik äußert — daß das Kriegsziel nicht im Erreichen von bestimmten Linien, sondern in der physischen Vernichtung des Gegners besteht. So habe ich, einstweilen nur im Osten, meine Totenkopfverbände bereitgestellt mit dem Befehl, unbarmherzig und mitleidslos Mann, Weib und Kind polnischer Abstammung und Sprache in den Tod zu schicken. Nur so gewinnen wir den Lebensraum, den wir brauchen. Wer redet heute noch von der Vernichtung der Armenier?"

Vad han säger på slutet är att han gett sina "dödskalleförband" (antar det avser SS) i öster order att obarmhärtigt och utan medlidande skicka män, kvinnor och barn med polsk härstamning och språk i döden. Och nyckelfrasen: Vem talar idag ännu om förintandet av armenierna?

Naturligtvis är det här omstritt. Turkar vägrar att godkänna att citatet är riktigt, armenier hävdar att det är korrekt - båda är parter i målet. Men vad jag kan se av artikeln i Wikipedia har texten enligt ovan publicerats som äkta vara i officiella tyska handlingar efter Andra världskriget och i USA har man gjort en stentavla av den. Den var också känd på sina håll redan under kriget och är inte ett papper som kommit fram på senare år. Däremot lades dokumentet aldrig fram som bevismaterial under Nürnbergrättegångarna.

Gilly skriver om israeliska politiker som vägrar att kritisera massakrerna på armenier. Anledningen till detta är Israels och Turkiets samarbete idag som man inte vill skada. Jag minns ett annat fall när israelerna inte heller ville kritisera trots att "hela världen" i övrigt gjorde det, nämligen när Serbien skulle ställas vid skampålen på 90-talet. Där var dock motiveringen faktiskt mer sympatisk: serberna hade inte ställt upp på judeutrotningen under Andra världskriget (vilket dock de av NATO godkända kroaterna hade gjort, kan vi tillfoga). Hitlercitatet gäller polacker, inte judar. Kan det vara anledningen till att israelerna ignorerar det? - Jag tror inte det. Här handlar det om det som tyskarna kallar realpolitik. Och då får man svälja ett och annat obehag.

Stalin devalverad av Christian Gerner?

En artikel i Aftonbladet är av intresse för den som läser historia (och reflekterar över vad han/hon läser). Det handlar om nya läroböcker i historia i Ryssland som bland annat ger en positiv värdering av Stalin. Vi vet att det finns skumma saker i dagens Ryssland och mörka kapitel i landets histora men just den här meningen ur en av böckerna kan knappast avfärdas som felaktig:

Under hans [Stalins] period som ledare utvidgades landets territorium; man gick segrande ur det största av krig - Stora fosterländska kriget; den industriella- och kulturella revolutionen förverkligades.

Sovjet blev större, man vann kriget i Europa och blev en industriell och vetenskaplig stormakt - det är svårt att motsäga. Eftersom vi inte får veta hur de där nya böckerna behandlar utrensningarna (det finns ju goda vetenskapliga undersökningar om antalet offer så vi behöver inte acceptera några fantasisiffror) går det inte att säga något om hur balanserad deras framställning är. Uppenbarligen siktar man på att stödja rysk patriotism, och det tror jag inte Stalin själv skulle haft något emot. Trots att han inte var ryss själv kan han nog betecknas som storrysk nationalist. Omvärlden kan dock ha anledning att bli fundersam, åtminstone om patriotismen antar aggressiva drag.

En person vid ryska utbildningsdepartementet citeras också:

Om historievetenskapen har till uppgift att belysa alla aspekter av en historisk händelse och analysera dem, så har en historielärobok till uppgift att formera en människas förhållande till omvärlden, till sig själv, till människorna hon lever med, till landet, till staten.

Låter inte detta som filosofin bakom exempelvis Forum för levande historia? I stället för att ta fram alla aspekter och analysera dem kommer staten in och beordrar fram urval och presentation av fakta för att uppfostra folk så att de inte får "fel" idéer. När man läser historia i skolan utsätts man för ett urval av fakta, det är oundgängligt. Men jag undrar om inte inlärning av historiska data borde kombineras med en del doser av källkritik och historiefilosofi även i de lägre årskurserna. Historia är ju ingenting som fastslås en gång för alla. Historian är något som skrivs och skrivs om hela tiden.

I Aftonbladet tillfrågas historieprofessorn Christian Gerner om dessa böcker, och hans svar är märkliga. Han citeras:

Målsättningen är inte att ge eleverna möjlighet att kritiskt diskutera historien utan att indoktrinera dem i patriotism.

Ja, där har vi ju Forum! Och Forum är väl inte Gerner emot, åtminstone så länge det gäller att hindra en kritisk diskussion? Men så skall han också ha sagt:

Det här doftar 1800-tal. Det är ungefär som om vi skulle lyfta fram Karl XII och hans krig.

Ganska lustig tankegång. Om man skall jämföra Stalin med någon svensk ledare torde Karl IX vara mer lämplig än Karl XII. Karl IX kom till makten med tvivelaktiga metoder, han fungerade som en råbarkad och brutal bondestödd diktator och tvekade inte att kapa huvudet av personer inom adeln som kunde hota hans ställning (Linköpings blodbad kan väl sägas motsvara Moskvarättegångarna). Fast märkligt är också att inte Hitler dras fram som vanligt. För ärligt talat: om någon skulle utropa att Karl IX var en godmodig och trevlig figur, inte skulle allmän hysteri och krav på censur och upplysning utbryta! Detta till skillnad mot Hitler som ju sysslade med saker som Stalin inte hade på sin repertoar, nämligen renodlade utrotningsläger.
Karl XII var visserligen envåldshärskare men det var han född till, och om man vill leta fel hos honom torde det värsta vara att han aldrig begrep när det var tid att sluta att föra krig. Han blev en ständigt krigande äventyrspolitiker, och det kan man inte anklaga den försiktige Stalin för att ha varit.

- Jag kan inte se annat än att Gerner (ofrivilligt?) har råkat devalvera Stalin till en mer rimlig historisk position.

Saddam = Mussolini

I en fundering från februari påpekade jag det olämpliga i att jämföra andraklassens diktatorer i Tredje världen med Hitler. Det håller jag fortfarande fast vid, men det var en detalj jag glömde: nämligen att det fanns en europeisk diktator som är jämförbar med Saddam Hussein. Namnet är Benito Mussolini, om det är bekant.

Nu tror väl många att Musse bara var en löjlig italienare, men han var beundrad inom och utanför Italien på 1920- och 1930-talen. På hans pluskonto fanns sociala ambitioner som att få tågen att gå i tid, att dika ut malariaträsken utanför Rom och krossa maffian på Sicilien. Minus var bland annat att han slog ner den italienska demokratin, sprutade giftgas på försvarslösa afrikaner, stödde fascisterna i spanska inbördeskriget, överföll grannstater som inte kunde försvara sig (Albanien) och fick smörj när han gav sig på Grekland. Tyskarna fick gripa in och rädda honom. Men till slut fick motståndsrörelsen tag på honom ...

... och då blev det finito
för gamle Benito!

Hitler = Saddam, Saddam = Hitler ... eller?

Hitlers spöke syns i vår samtidshistoria - inte som historisk person, utan som en figur som den ene eller andre diktatorn eller allmänt besvärlige nutidspolitikern jämförs med. Men antag att Saddam nu efter sitt abrupta frånfälle hamnar på en varm plats där han får chansen att diskutera sina stordåd med "der schöne Adolf" (Hitler, alltså). Skulle då inte Adolf, med sedvanligt tyskt filosofisk skarpsinne, kunna göra följande analys:

Om nu Saddam = Hitler så måste Hitler också vara = Saddam. Men är de likvärdiga? Om Hitler under 1930-talet hade varit lika lyckad som Saddam 50 år senare hade ungefär följande hänt:

Nazisterna hade kunnat bygga en rätt bra välfärdsstat i de delar av Tyskland man verkligen kontrollerade. Bergsborna nere i Bayern försökte hela tiden bryta sig loss ur Riket.

Men 1938 började man krig med Tjeckoslovakien om Sudetområdet. Dessvärre för Tyskland slog Tjeckoslovakien tillbaka så hårt att tyskarna var nära att förlora kriget. Utan omfattande internationellt stöd till Tyskland hade det gått åt h-e. Nu slutade kriget med stillestånd och oförändrade gränser. Nazistregimen fick nöja sig med att hanka sig kvar i de områden av landet som man kontrollerade. Bayern låg nu helt utom kontroll från regimen i Berlin, och alla planer på att börja bråka med Polen om Danzig och Polska korridoren fick skickas i papperskorgen.

"Med andra ord", kunde Adolf säga till Saddam, "om jag hade varit lika tafflig som du och dina arabkolingar hade vi tyskar aldrig kunnat starta det andra världskriget. Därför är det helt uppåt väggarna att påstå att Hitler = Saddam eller vice versa. Hoppa i asfaltsjön och dränk dej, lille dussindiktator."