"gallret till den oändliga friheten"

jag har sjunkit från funktionen människa till funktionen
      golvmätare, länge nog har mina trötta tankar vandrat
      runt i sina egna nötta fotspår framför gallret till den
      oändliga friheten 
ibland stiger ännu en kväljning av förtryckta önskningar upp
      ur mitt inre, den sista verksamma kraterns bubblande
      ejakulationer i ett döende vulkaniskt landskap

Detta är inledningen till Gunnar Ekelöfs dikt 'Mot triangeln' i samlingen Sent på jorden från 1932. Finns också i Månpockets utgåva av Ekelöfs samlade dikter, den som jag har är tryckt 1986.

Jag vet inte vad Ekelöf menade, men är inte de där diktraderna en fantastisk bild av hur människan som artvarelse degraderas i ett förtryckande samhälle, men som inte kan bryta sig loss och ta sig genom gallret till "den oändliga friheten"? - Eller för att tala med Marx: ta språnget från nödvändighetens till frihetens rike.

" ... på väg in i medeltidens mörka natt ..."

Det här är ett citat från Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren, där han i sin tur citerar en studiecirkeltidning kallad Satir och Allvar. Den gjordes av IOGT:are i Holmsund utanför Umeå. Julbetraktelsen 1933 är dyster:

Det tjugonde århundradet är på väg in i medeltidens mörka natt, med dess intolerans, förtryck och vidskepelse, ja även häxbålen, medeltidens kännemärke, ha vi i vår tid motsvarighet till. Vad vi möter i dessa dagar av rashat, förtryck och förkvävande av all fri andes forskning och möjlighet att göra sin stämma hörd, vad är det annat än mörk medeltid. 

Och i Berlin 1933 hade Gunnar Ekelöf diktat:

Mördarnas tid är kommen. I hatskogen växer
Vapenskaft åt alla som saknar ödet,
Spjut åt alla som vill spetsa världen.
Föraktets tid är kommen. I skenhjärtat flyter
Olja åt alla blixtar gift åt alla
Förstenade viljor
Struparnas tid är kommen.  I skränskogen rasslar
Förkolnade liar åt alla störtande ådror,
Förbrännelse åt alla kroppars lögner
Och själars hån ...

Är det så mycket bättre idag, åttio år senare, i det tjugoförsta århundradet? Ja, och nej. Vem kan väl tvivla på att hat och hån är gift som tränger sig in överallt? Och att den fred som somliga trodde sig se växa fram vid det Kalla krigets slut i själva verket blev inledningen till en ny period av hycklande våld? Ändå tror jag ännu så länge att läget var dystrare 1933, för att inte tala om 1940-1941. Men vi har inte sett slutet ännu. Kanske vi aldrig får se det.

En livlig subkultur - vi poeter ger oss inte!

Är poesin en smal och undanträngd konstart i dagens skräniga samhälle? Vem kan sätta sig ner och njuta av ett koncentrerat och kanske dunkelt stycke text idag? Diktsamlingar är i alla fall så vitt jag vet sällan några storsäljare i bokhandeln. Några hundra exemplar kanske går ut även om poeten är relativt känd. På ett plan ser läget dyster ut, men ... .

I bortre Asien är det annorlunda. Att figurer som Reinfeldt eller Göran Persson skulle skriva ned sina tankar i poetisk form är inte särskilt sannolikt. Bortåt soluppgångens land finns däremot poetiska kungar, kejsare, generaler, ledare i kommunistiska partiet och horder av japanska tjänstemän. Mao Zedongs poesi var inget undantag, snarare än regel skulle jag tro.

Förresten, vi behöver inte lämna Europa: jag har någonstans i mina hyllor en volym fransk poesi. Låter inte så märkligt, men den är sammanställd av Georges Pompidou som en gång var Frankrikes premiärminister. Finns det någon svensk minister idag som är kompetent nog att göra en sådan sammanställning?

Sverige förresten: det fanns stora och folkkära diktare här, som Ferlin (den magre mannen här till höger), Taube, Bellman, Fröding, Boye, och ytterligare en stor samling. Många av deras verk lever kvar i minnet, åtminstone hos oss som är lite äldre. Kommer yngre förmågor att kunna upprepa dessa bravader, exempelvis någon rappare? - Jag är tveksam. Landet har förändrats, splittrats. Lundell kraxar något om "öppna landskap ..." men vad finns det mer?

Jag började min recensionsblogg med lite funderingar över Tomas Tranströmers dikter, (mannen till vänster här) och tänkte att det väcker väl inte mycket intresse. Men vad jag bedrog mig. Nästan varenda dag är det någon som är inne och läser just det inlägget! Det är nog bara när jag skrev om Jan Guillous senaste som det omedelbara gensvaret var större, men å andra sidan misstänker jag att det dör bort snabbare också. En dagslända, alltså. Men dagslända är inte Tomas T. Han har sina fans därute! Undrar vad som skulle hända om jag skrev något om gamle Ekelöf?

I fredags kom nya numret av Lyrikvännen, nr. 4/07. Här skall man bekanta sig med estniska poeter. Diktare i ett grannland som är nära men ändå känns mycket avlägset i vissa avseenden. En annan historia, andra erfarenheter, ett litet språkområde. Är det någon som tycker att Estland känns nära för att de är med i EU? - Nej, jag trodde väl det, vi struntar i EU! Däremot kan vi känna närheten i ett mänskligt öde, en mänsklig tanke på andra sidan Östersjön.

Här invid: en bortglömd skrivande dam från 1700-talet, nämligen fru Nordenflycht.

Visst kan dagens diktare känna sig som en undanträngd subkulturell grupp, utan större betydelse för samhället i stort. Men skenet bedrar. Själv har jag förutom min egen gamla diktarblogg (adressen finns ute i högerspalten) börjat läsa och skriva i www.poeter.se/ . Och där kan jag försäkra att det kryllar av skrivande och läsande medborgare som i stort sett bara har tillgången till dator gemensamt. Men detta är det viktiga: med den uppkopplade datorn blir små marginella grupper plötsligt stora. Isolerade individer är med ens inte isolerade utan med i en stor gemenskap tvärs över landet. Kvaliten på inläggen varierar, och de är så många att jag bara kan läsa ett fåtal, men intressant är det. Jag har lagt upp mitt eget fack i poeter.se också. Det är knappast man något man gör för att bli rik och berömd, men roligt är det att några hundra andra läser ens poetiska försök och kanske kommer med ett uppmuntrande tillrop!

Vi poeter är en seg subkultur trots iskalla motvindar i dagens krämarsamhälle - en del av oss skriver till och med fortfarande vers på rim!

Lyrikvännen

För några dagar sedan kom senaste numret av Lyrikvännen. Det gav mig anledning att kolla i bokhyllan, och det visade sig att jag haft tidningen sedan 1991 - är inne på sextonde året alltså.

Tittade i nr 1-2/1991. En del känns igen: en lång text av Göran Sonnevi ("Now's the Time") som bland annat handlar om Irak. Det var första gulfkriget och Saddam Husseins tid. Vissa saker verkar ha ett evigt liv.

Anna-Karin Granberg har en dikt som heter "Avskrädeshögens pärla". Jag får tanken om den "historiens sophög" som Max Stirner skrev om redan på 1840-talet, ett uttryck som sedan togs över av Marx och Engels. Mycket hamnar på historiens sophög, men allt som kastas är inte skräp. Även fina saker kan hamna där, och barnet åka ut med badvattnet.

Tema i 2/2007 är den gamle poesifantomen Gunnar Ekelöf, en man som jag är något kluven inför. Det är inte att han var en basker-gubbe av närmast förkrigsmodell, men däremot var karln alkis och det har jag svårare att svälja. Nåja, "en poetisk motståndsman" kallas han i en artikel, och en del av Ekelöfs diktning är fascinerande. Och med den utgångspunkten kan man glömma att Ekelöf fick platt näsa genom att ramla i fyllan och villan och i stället läsa hans bästa, exempelvis den tjocka volym poesi som gavs ut i Månpocket, eller prosastycken i Promenader och utflykter.

En del tycker att det är fjolligt med poesi. Men den blide gamle poeten Bo Setterlind sa att poeter måster vara hårda jävlar. (Det sa han ju inte, väluppfostrad som han var, men det var ungefär det han menade.) Med andra ord: är man en bra poet är man känslig för omvärlden, och är man känslig för omvärlden måste man ha goda nerver.