Leninpriset

Jan Guillou har tilldelats Lenin-priset. Det är OK, men skulle man inte kunna tänka sig en posthum utmärkelse till Lenin själv? "The only good Leninist is dead" (lätt ändring av en låttitel jag hörde en gång: "The only good Christian is dead").

Så här när hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott närmar sig kan det ju vara skäl att minnas de fåtal vänsterpolitiker, däribland Lenin, som motsatte sig kriget! Annars misstänker jag att just den 'lilla' detaljen kommer att glömmas bort i den allmänna festyran framöver.

Var det inte ett dj-a liv ...

... för kanske 30 år sedan, när Jan Guillou i TV antydde något om att det fanns kriminella grupper bland zigenarna i Malmö? Minnet är suddigt, men handlade det inte om personer som tagit sig från Polen till Skåne och hade en massa fula saker för sig? - Den gode Jan blev rundligen utskälld vad jag minns. Gammal dålig behandling av zigenare i Sverige och annorstädes skapade, som det verkar, en rekyl av överkänslighet där inte ens kriminella personer i gruppen kunde pekas ut som just kriminella, för då kände sig alla (eller åtminstone alla som yttrade sig) träffade.

Nu finns det någon sorts lista eller register eller spaningsunderlag som möjligen rör liknande individer i Skåne, och det är ett dj-a liv igen. När det lugnat ned sig om några dagar kanske vi får veta vad det verkligen handlar om. Det vore ju intressant med statistik också: har den här listan lett till X antal gripanden/häktningar/åtal/fällande eller friande domar?

Janne ger en snyting igen

På sätt och vis är Jan G. snäll, han förutsätter att de där privatiseringsfantomerna har ett huvud att dra upp ur sagda sand. Annars är ju kritik mot skolväsendet av i dag som att skjuta mot öppet mål - det är svårt att försvara hur det ser ut. Anledningen till att det är svårt att göra rätt igen torde vara att det är så många inblandade som under lång tid orsakat de här felen. Att socialdemokraternas ledning skulle börja backa och göra självkritik är föga troligt. Självkritik är inte den ledande socialdemokratens starkaste talang. Och därför tar inte Löfven & Co till storsläggan mot Alliansen. Man är ju själva medskyldiga.

Och under tiden drabbas eleverna. Den liberala idén att dåliga skolor skall slås ut leder i praktiken till att mängder av elever slås ut. Och det var väl inte meningen? - Eller om det nu finns en insikt om att den massutbildning som var nödvändig i industrisamhället inte längre behövs? Men är det ett rimligt skäl till att låta skolan rasa samman? Vore det inte bättre att försöka styra in den mot framtidens tänkbara krav och möjligheter? Eller det kanske kostar för mycket? Och tänk på de stackars friskoleprofitörerna och deras bolag i skatteparadisen, vad skall de ta sig för om skattemedlen slutar rinna till?

IB-"jubileum"

Så här skriver Jan Guillou om en otrevlig historia som kom att forma många yngre personers uppfattning om den svenska rättsstatens funktion och socialdemokratins uppförande för fyrtio år sedan:

Fyrtioårsjubileet av IB-affären passerade just i relativ stillhet. Det är inte så konstigt. Det samhällsmaskineri av ­politik och medier som tillverkar vår samtidshistoria har sakta men grundligt förvandlat IB-affären till en relativ bagatell som bara ­handlade om åsiktsregistrering. Och den statlige angivaren Gunnar ­Ekberg, som begick terrorbrott för att kunna rapportera om terrorbrott, anlitas i dag som seriös föreläsare, som om han alls icke var den sannolikt mest överbevisade lögnaren i svensk statsförvaltnings historia. IB-affären har alltså blivit obegriplighet.

Just det där om att skriva om historien på ett smygande sätt är riktigt och viktigt. Och JG har ju dessutom personliga skäl att se till att omskrivningar och förfalskningar stoppas. "... den sannolikt mest överbevisade lögnaren i svensk statsförvaltnings historia ...", det låter något det!

Läsarbrev: minnen av KP

Samtids- eller nutidshistoria är ett intressant ämne (det finns på akademisk nivå kan jag tala om för den som undrar). Det handlar om historiska händelser som ännu är i levande minne, där levande människor kan berätta om vad de varit med om. Gränsen mot historieämnet i stort är ju uppenbarligen flytande, men ta ett exempel: Vi kan intervjua människor som kan berätta vad de minns av slaget om Stalingrad, men motsvarande kan inte göras vad det gäller Waterloo. Nutidshistoriens bakre gräns är numera alltså i början av trettiotalet och går fram till vad som hände för en sekund sedan. I övrigt gäller samma källkritiska kriteria som för all annan historisk forskning (jag har skrivit om 'de källkritiska kriterierna' tidigare, bland annat här).

Följande är ett nutidshistoriskt dokument, med minnen av och reflexioner av Kommunistiska Partiet och dess föregångare som skickats in av en läsare. Tack för det! Om andra har liknande, eller helt motsatta synpunkter och vill ha dem framförda så hör av er! KP är inte bara en angelägenhet för KP och behöver både positiv och negativ kritik för att vässa sin politik. I alla fall om man vill bli en kraft att räkna med.

-----

Hade en kär vän som inte lever längre, han var med i KP sen ungdomen. Han tog ut förtidspension för att kunna ägna sig åt "partiarbete" (arbetsskada bygge). Trevlig, påläst , lätt att prata med folk, aktiv i Nicaraguakampanjen, en riktig "folkrörelse" under 80 talet på Järva. Han stod i r:arnas bok-café på 70- talet på Långholmsgatan, mycket välbesökt. Min vän var ingen "sekterist”, men "kommunist" i själ och hjärtat, trevlig och öppen. Kaféet stängdes, flyttade till en bakgård, man fick åka lagerhiss för att komma dit. Geslin, en torr kantig gubbe tog över. 

I dag har KP partilokal i en källare, nu med portkod, i dag låst på grund av stöldrisk. Varför har man valt den lokalen? Lite tidigt att gå under jorden.  

Varför denna otroliga brist på "folklighet"? Självklart, det finns undantag, men politiken är "sekteristisk", man bränner ut sina medlemmar.  

Har bott i förort och har en del andra utländska vänsterorganisationer att jämföra med. Svensk vänster kantig, träig. Undantag, Bredsand (80-tal, förort till Sundsvall). Där hände det som inte (bör) hända, man lyckades med en populär bostadscell, celler på ett stålverk , alla läste Proletären. Man hade lokal som sköttes av mycket trevliga och glada tjejer. Mycket aktivitet. Ett stort gäng vänsterfolk, jobbade också på Emmaus, chilenare, kurder och svenskar, kommunister med brett kontaktnät. Ledningen från Stockholm kom dit och lade ner verksamheten. Tror det vare Geslin. Vad går det ut på kan man fråga? 

När min vän dog ville hans syster att en minnestund skulle hållas på äldreboendet. Jag frågade KP, de ville inte, skulle ha minnesstund i"partilokalen". Jag fick låna röda flaggor av VP, och vi hade minnestund i "Missionskyrkan". Prästen som kände min vän höll ett hyllningstal över min vän, som "kommunist" hur bildad han var, jag läste Internationalen som dikt, kyrkan var fullsatt. Prästen sa att min vän var otroligt bildad, hans bokhylla gick inte av för hackor, "Marx, Lenin, och han hade läst dom också". Partiets motiv? En del av min väns bekanta som var med på minnesstunden var missbrukare och utslagna, och partiet ville inte ha med sådana att gör. 

Det kallar jag svensk vänstersekterism. KP har hållit på sedan 1972 och organisera "ett revolutionärt parti", vill dom verkligen ha ett parti med folklig förankring?? 

Varför är det så omöjligt att göra något med "svenska kommunister"? De få gånger man kan göra lyckade aktioner är när man slår sig i hop med folk från andra länder. 

Det ligger en hund begraven...........

-----

Bara ett par slutfunderingar. r-arnas bokhandel i Stockholm låg på Verkstadsgatan, om hörnet från Långholmsgatan. Tror det är tatuerarverkstad där nu. Angående begravna hundar så finns det på ett par ställen i Guillous böcker om agenten Hamilton påståenden om att bildandet av KFML-r hade med hemliga polisen att göra. Man ville ha in alla revolutionära vildbasar i en organisation som var lätt att kontrollera. Hur mycket det stämmer vet jag inte. En veteran som var med på den tiden berättade dock för mig att strax efter att r-arna bildat sin egen organisation hoppade en av de ivrigaste splittrarna av och gjorde snabbkarriär hos socialdemokraterna i stället - och det verkar ju skumt och antyder att splittringen delvis kan ha styrts utifrån.

Reklamtrötthet

Här är ett citat från en som minns:

Jag minns hur tongångarna gick när reklamen skulle införas. Enligt mina gamla vänner i muf och msu så var det de bästa, roligaste och klokaste som någonsin gjorts. Reklam var kul. Reklam var bra. Alla länder hade rekam i teve utom Albanien. Nu låter det annolunda.

Jag minns liknande saker. En moderat-böna som kraxade något om att "reklam är frihet" exempelvis. Och Jan Guillou fick av någon anledning för sig att det skulle bli bättre möjligheter att göra bra TV-program om vi fick reklamkanaler. Möjligen missade han att syftet med kommersiella media i stort sett är att tillhandahålla läsare eller tittare för reklamköparnas annonser, inte att göra bra program.

Enligt en undersökning vars vetenskapliga soliditet jag inte vet något om är det numera bara 18 procent av svenskarna som uppskattar reklam, mot 44 procent år 2005. I och med att undersökningen gjorts på webben ser man omedelbart en tänkbar felfaktor, även om datoranvändningen ökar raskt i de flesta åldrar. Det är 18 procent av de som besvarar nätenkäter, och just den här enkäten, som har dessa åsikter. Men kanske ändringen från 44 till 18 också kan bero av att mängden 'vanliga hyggliga medborgare' raskt ökar bland datoranvändarna, och att inne-gänget som alltid skall vara först med allt nytt relativt sett har krympt? Det kan vara en av flera bidragande faktorer.

Det är klart att det finns en marginaleffekt med reklam. Utbudet av varor - ofta väldigt lika varandra - ökar oavbrutet. De som vill sälja något måste vräka på med allt högre "kom-och-köp"skrål för att höras, och så småningom blir man trött på skränandet och vill bara ha tyst och lugn omkring sig. Kanske en 'peak-konsumtion' spelar in också. Till och med den med rätta utskällda neoklassiska nationalekonomin antar att människans glädje i att konsumera mera är avtagande ju bättre man får det. Är du utsvulten men råkar ha lite pengar kan du köpa en falukorv utan att säljaren ens behöver göra reklam för den. Är du mätt och belåten, samtidigt som tio korvnasare skriker om att deras vara är störst och bäst och mest full av skumma kemikalier, kanske du inte tycker det är en vettig idé att köpa en korv till.

Vi blir inte automatiskt lyckligare av att ständigt köpa. Med tanke på vår världs begränsade resurser finns det snarare en risk att vi kommer att bli olyckligare om inte 'köpfesten' avslutas på ett snyggt sätt. Det är en politisk och nationalekonomisk utmaning att förklara det för den konsumerande allmänheten.

Man kan ju gå förbi och titta åt annat håll också ... i alla fall så länge man inte har reklampelare som börjar prata när folk närmar sig (kanske dumt att ge det tipset ...)

Jan G minns

Jan Guillou har skrivit minnen från förr och berättar om det i en intervju i Svenska Gladbladet. Varför berätta sin historia?

Dels som en gardering mot risken att 24-åriga moderata doktorander skapar en helt felaktig bild av mig, inte av illvilja utan för att de aldrig kan förstå det där med 1968.

– Men också för att jag vill ge en annan bild av de där åren än mina jämnåriga som omvänt sig och nu berättar hur fåniga alla jävlar, inklusive de själva, en gång var men att de nu, tack och lov, blivit så kloka. Vi var inte fåniga! Vi var seriösa och hade utomordentligt rätt!

Helt rätt. Nu var jag visserligen fem år yngre än den gode Jan Guillou (och hade inte ens miljonär- och diplomatöverklassföräldrar) men lite hängde jag med i alla fall redan då. Och den som har sett frihetens dörrar slås upp kanske inte glömmer det. Världen var i uppror. Åtminstone för en tid blev luften friskare att andas, innan nya giftodörer svepte in.

Förresten, om du vill läsa om utvecklingen från den tiden och framåt och en massa annat intressant som har betydelse för dagens ledsamma situation, ta en koll på vad Kerstin skriver på Motvallsbloggen. En historik i tre delar, att tacksamt studeras av nutidens ungdomar. Sista delen är här.

Åter till Jan G. Visserligen kan ungmoderata doktorander vara en riskfaktor, men jag skulle tro att även svartklädda skräckfigurer med äckliga tatueringar och ringar i näsan är något man får se upp med. En del av dem tar ju sig in i den akademiska världen när de inte är upptagna med att sabotera palestinademonstrationer, kasta sten och annat frihetligt och autonomt, och de får nog finna sig i att betraktas som borgarstatens förlängda provokatörs-arm. Så varför skulle inte en 24-årig AFA-doktorand kunna häva ur sig en massa smörja om det revolutionära sextiotalet?

Trottar och gatuslagsmål

Den här bilden har jag publicerat tidigare, närmare bestämt 6 september 2007 (klicka på Jannes näsa så kommer du till originalinlägget - det blir nog din enda chans att ge Jan G en näsknäpp!).

Anledningen till att jag återpublicerar detta gamla fotografi (tagit av mig med en blytung systemkamera av märke Minolta) är att det tycks pågå en trotskistisk motoffensiv just nu angående vad Jan G skrev i Aftonlövet för ett tag sedan. (Min kommentar till den artikeln finns här.)

I och för sig har jag vad jag vet bara tre trotskistiska bloggar på min läslista, men om tre av tre skriver om samma sak på ungefär samma sätt är det något man kan göra statistik av. Här, här, bland annat. En av dem ifrågasatte om Jan G ens varit med på några demonstrationer, och det här fotot från Enhet-Solidaritet torde visa att så är fallet. Inte blev det något bråk vid demonstrationen heller.

Håller på att städa runt i hyllorna och hittar plötsligt en broschyr med några tal som hölls på Enhet Solidaritets Förstamajmöten 1976. Bland annat ett anförande av Jan Guillou i Stockholm. Det kan vara talet han håller på bilden ovan, när han stod på Medborgarhusets trappa.

Varför kommer den här frågan upp egentligen? Finns det något mer i bakgrunden än att trotskisterna känner sig trängda för att de gick med på att släppa in "Svarta blocket" i Palestinademonstrationen i Malmö? Det var ju ingen världsavgörande demonstration, men den nämndes på al Jazeeras hemsida - och det illustrerades med ett foto av knäppgöken som var uppe och hoppade på en polisbil! Det visar varför element av den typen bör hållas på avstånd, för det första, och för det andra varför uppslutningen till vissa demonstrationer blir mindre än vad man skulle kunna hoppas på. Det är ju ganska få som går på demonstration med avsikten att delta i gatuslagsmål. Det är ganska sällan man påverkar samhällsopinionen positivt genom att kasta sten eller slå sönder saker.

Svensson, som är den mest auktorative i den här gruppen antar jag, hävdar att man i Göteborg nått långt genom dialog med kravallartisterna. Som fallet Malmö visar räcker det uppenbarligen inte. Och det borde man ha förstått på förhand! Dessutom torde man förstå åt vilket håll opinionen påverkas just av att några kastar sten eller slår sönder saker, och detta gör att saken hamnar i ett mer misstänkt läge, i alla fall om man är lagd för misstänksamhet.

En av inläggen jag hänvisar till skriver:

Problemet med Stoppa Matchen-demonstrationen i Malmö i år var inte att det togs till militanta medel för att faktiskt försöka stoppa matchen, utan problemet var att de som tog till radikala medel inte hade med sig resten av folket som protesterade. Att de "autonoma" faktiskt brast i sin kommunikation och agerade ensamma.

Jaha, det går ju att plocka fram en del citat från Marx och Lenin där anarkister och kuppmakare och ultravänster kritiseras för just dessa felsteg, nämligen att rusa iväg utan att ha folk med sig. Trotskisterna brukar ju se Marx och Lenin som auktoriteter så varför fortsätter man älta det här? (Mao har sagt samma sak om ultravänstern, men han får väl inget öra hos trotskisterna.) Jag förstår inte hur det kan röra sig om "splittring" om man inte vill ha med de där människorna att göra? Det låter snarare som "sunt förnuft".


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Hells Rabbis gripna i USA, Anders_S skriver Gripanden i Västra Frölunda, kimmuller skriver Följ med på safari till Malmös problemområden, Fredrik Jönsson skriver Manifestation: Stoppa uppsägningarna på Vestas!, Kristoffer Ejnermark skriver Jan Guillous legalism och splittringsiver

Några funderingar om Jan G:s senaste krönika

Tigande vänster gynnar krafter i extremhögern skriver Jan Guillou. Det är inte särskilt märkliga synpunkter i hans krönika, men några kommentarer kan ges. Det är aktiviteter av AFA- och Revolutionära Fronten-typ som är på tapeten igen. Med andra ord kriminalitet som ursäktas med politiska etiketter, och där "vänstern" antas inte tala ut ordentligt.

1. "Vänstern" är inget entydigt begrepp. För att ta det konkreta fallet med demonstrationen mot Israel i Malmö så tyckte V, SKP och trotskisterna att det var OK att ha med det svarta blocket, medan socialdemokraterna och Kommunistiska Partiet inte ville det. Vem representerar "vänstern" här? Minoriteten, eller den majoritet som verkar ha tänkt med arschlet?

2. Sverigedemokraterna är en sak, de nynazistiska grupperna en annan sak. Jag tycker det hålls isär dåligt i artikeln. De har olika position på det politiska fältet. Jan G skriver att de står utanför och därför inte kan kletas ihop med Reinfeldt-regimen därför att de har olika politiska grunduppfattningar (men vad händer om man gräver djupare i de moderata leden, vilka åsikter kommer då fram?). Tar man Sverigedemokraterna vill de ju framstå som gamla hederliga socialdemokrater av Per Albin-snitt. Det är ett smart grepp för att ta hand om besvikna före detta vänsterväljare och det rubbar bilden av Sverigedemokraterna som ett parti "utanför". Snarare då "innanför", men på ett annat sätt än dagens riksdagspartier.

3. Rent praktiskt, hur skall "vänstern" ta hand om extremhöger och nästan-extremhöger? Skall man som i V:s fall veva fördömanden men fortsätta med sin borgerliga politik, eller skall man övergå till en hårdare linje och faktiskt bedriva klasskamp? För att återknyta till punkt 2: dagens riksdagspartier verkar mest strunta i vanligt folk och "kulturvänstern" driver struntfrågor. SD verkar intressera sig för vanligt folks problem. Vill vänstern visa att den är bättre får den ta itu med just de dagliga problemen, men sätta in dem i ett sammanhang av klasskamp och kamp för socialism. För där kan inte extremhögern hänga med. Då blir alternativen klarare än dagens nyliberala smörja där alla är i stort sett likadana och bara kristdemokraterna ibland vågar sticka ut litegrann i någon moralfråga.


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tvivelaktig nytta av abortregister, Kaj Raving skriver Israel: religiös extremism och statsterrorism, Jinge skriver En ovanligt GRISIG influensa, andread0ria skriver Hur mycket vapen har du i DITT vänsterfäste?, Björn Nilsson skriver Klasspolitik i stället för identitetspolitik, kamratwot skriver En chef är en chef är en chef

Ny intervjubravad av Mohamed Omar

(Först ett PS om föregående inlägg: är det så vettigt att kalla folk "förrädare" egentligen? Jag vet inte vilket annat uttryck som skulle passa bra, men just detta skällsord kan få folk att dra våldsamma slutsater, och det är jag inte med på. Jag ser gärna att ett antal personer på höga poster i vissa partier och fackliga organisationer lyfts ut från sina kontor på grund av grav misskötsel, men jag eftersträvar inte att det skall ske genom våldsåtgärder. Våld har en tendens att dölja de djupare sakfrågorna och leda till lösningar som inte alltid är optimala, utan ibland snarare katastrofala.

Och nu över till en annan katastrof i bloggarnas ankdamm ...)

Allas vår Mohamed Omar är i farten med en av sina berömda intervjuer igen, nu med en gammal kändis som heter Ahmed Rami. Vill man vara riktigt elak kan man säga att MO och AR mer eller mindre slår knut på sig själva för att stödja israelerna genom att haspla ur sig dumheter. Det är faktiskt så dumt på några ställen att några av de annars så högaktningsfulla kommentatorerna till MO:s bloggposter yppar viss betänksamhet. Ta det här citatet:

Jag betraktar Hitlers rörelse som en intifada mot den judiska makten i Tyskland. Hitler bedrev en motståndskamp på samma sätt som palestinierna gör det i vår tid. Det är samma kamp.

Var är detta, om inte ett rejält knivhugg i ryggen på palestinierna som kämpar mot den sionistiska ockupationen!

Död, jo men i vissa personers fantasi verkar han leva, i den märkliga rollen som intifada-hjälte!

Jag skrev "gammal kändis" om AR. Det är så att det förekom närradiosändningar under rubriken Radio Islam i Stockholm för länge sedan. Väldigt få människor hade hört dem, men av någon anledning lyckades Per Ahlmark snoka upp dem och slog larm om att AR bedrev antisemitism. Då uppstod det olyckliga läget att folk som av begripliga skäl var misstänksamma mot Ahlmark försvarade AR utan att kolla saken - det var ju som sagt få som verkligen hade hört de där sändningarna (jag har aldrig gjort det). Och detta pågick tills Jan Guillou hörde efter och sedan skrev en artikel där han bekräftade att, jo, AR är antisemit.

Men de som undrar över AR, och över hur vissa andra kufar av samma sort resonerar, kan läsa den där intervjun på MO:s blogg. Yttrandefrihet innefattar också yttrandefrihet att snacka smörja. Och sedan kan man fundera på varför det är viktigt att angripa alla judar på det sätt som görs (några ortodoxa judar är tydligen OK, men jag antar att hela gänget av "självhatande judar" åker med i AR:s rasistiska generaliseringar), varför Hitler och nassarna skall blåsas upp till någon sorts motståndshjältar, varför palestinierna skall kopplas samman med nassarna - det är ju så uppenbart att den enda kraft av betydelse som tjänar på AR:s dumheter är just den sionism som han påstår sig angripa.

AR försöker dra upp det koloniala perspektivet, men det hjälper inte. De tyska massmorden blir inte mer acceptabla därför att en del av Tysklands motståndare var koloniala massmördare de också.

(Eller om man kallade AR och OM för förrädare ...?)




Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Bosättarnas etniska rensning, Johan Frick skriver Bekämpa högerextremismen så försvinner vänsterns våld, Kristoffer Ejnermark skriver SÄPO – propagandaministeriet för bourgeoisien del 2, Anders_S skriver En mördare som aldrig åker dit

Hemfridsbrott - förskräckligt, Janne!

Somliga får spel när namnet Jan Guillou kommer upp. Skälen kan vara olika, exempelvis att han inte tillräckligt andaktsfullt har slickat Dagens Nyheter-kulturskönandarnas rövar, eller råkat uttrycka sig negativt om Israels behandling av palestinier. Vissa grejer har han fel om, men det kan vi bortse från för tillfället. Nu har han kläckt ur sig en ny drapa som borde få en viss sorts folk att gå i spinn. Till stora delar är den inte så konstig, i alla fall inte konstigare än vad jag själv skrivit (senast här). Men här är slutet av hans krönika:

Den svenska 70-talsvänstern där jag var med hade också problem med stollar som ville vandra in på RAF-vägen och sabotera våra demonstrationer med våld. Men vi bekämpade dem ursinnigt och det hade varit otänkbart att några svartklädda maskerade idioter skulle ha trängt sig in i en Vietnamdemonstration. Hur starka än de politiska motsättningarna kunde te sig mellan olika grenar av bokstavsvänstern så var vi helt överens i denna enda fråga: stoppa provokatörerna!

Jag har till och med varit med om att göra ”husrannsakan” hemma hos misstänkta våldsromantiker före en stor demonstration för att beslagta och förstöra deras beväpning i form av påkar och bensinflaskor. Det var självklart att provokatörerna var det största hotet mot vänstern och mot den opinionsbildning vi drev.

RAF var tyska Rote Armée-Fraktion som inte åstadkom mycket annat än elände med sin stadsguerillaverksamhet. Jag har en volym med RAF-texter som Cavefors förlag gav ut en gång, och det är inte särskilt inspirerande läsning. Någon revolutionär situation i Tyskland kunde de inte bidra till, snarare tvärtom.

Nå, Jan G jämför AFA-tokarna med RAF. Men nu kanske du frågar vad som är så förskräckligt här? Jo, då får vi tänka på Jan G-kritikernas psykologi. Jag minns för många år sedan när Israel lär ha skickat en mordpatrull till Sverige för att "ta hand" om Jan G, men han fick information om det och gjorde det rimliga nämligen gick till polisen. Varpå någon dåre började yra om att Jan G "tjallade". Tjalla på folk som man tror är ute efter att mörda en själv - jojo, det är till att ha konstig uppfattning om valören hos olika ord.

I citatet ovan skriver Jan G att han var med om en raid mot någon som misstänktes vilja utöva våld vid en demonstration. Våldsverktygen förstördes. "Det är väl bra" säger den vanliga trögtänkta tönten. Helt fel! Den intelligente Jan G-kritikern uppfattar givetvis omedelbart vad det är frågan om: här kan man komma med anklagelser om hemfridsbrott, stöld, kanske olaga hot, inbrott, skadegörelsen ... härliga tider!

Låter det befängt? Tja, sådan är psykologin hos den sortens folk. Jag såg kommentarer till en artikel Per Gahrton skrivit där han, liksom Jan G, var ursinnig över AFA-packets uppträdande och slutade med en fundering om att hans palestinska vänner skulle ta i betydligt hårdare om det här upprepades. Och då kom en slemmig israeltyp (man får utgå från att det var en sådan) och yrade om "olaga hot". Först Gahrton:

En sak kan jag lova - om en svartklädd "svenne" med schal över näsan visar sig på en kommande Palestinademonstration vågar jag inte garantera att mina palestinska vänner håller sig lika lugna som de gjorde i Malmö. Vi kommer inte låta svarta anarkofascister förstöra Palestinarörelsen! Kampen för Palestinas befrielse går vidare.

Här är det geniala svaret på det:

"En sak kan jag lova - om en svartklädd "svenne" med schal över näsan visar sig på en kommande Palestinademonstration vågar jag inte garantera att mina palestinska vänner håller sig lika lugna som de gjorde i Malmö."

Dags att polisanmäla führern för palestinastormtrupperna? Det skulle vara underbart att se honom skaka galler för hets mot folkgrupp och olaga hot. Han är ju trots allt ett första klassens äckel som hör hemma bakom lås och bom!

Sluta dalta med AFA! Sluta dalta med Israel! Sluta dalta med demonstrationsförstörare och rasister! Sluta dalta med slafsvänster som låtsas hålla på med "dialog" med demonstrationsförstörare och provokatörer! - Skall det vara så förbannat svårt att förstå, eller är ni israelprovokatörer hela gänget?

Mer om bilar och bilkris i USA

Här kommer några synpunkter från en läsare på andra sidan den Atlantiska pölen som landade i min epost tidigare idag:

Amerikanska personbilar har varit och är byggda för att gå sönder. bilhandlare tjänar inte så mycket på att sälja bilen, men på service och reparationer. Vilka bilar i Europa har rekommendation att byta olja var 500 mil? Jag har för mig att man rekommenderar 1500 eller 2000. Det är alltså väldigt mycket service kring trasiga bilar och de amerikanska producenterna har lyssnat på den sidan och inte konsumenterna. Konsumenterna vill ha bilar som inte går sönder, även om dom betalar lite mer i ingångsvärde.

Det finns ingen i min bekantskapskrets som skulle drömma om att köpa en amerikansk personbil. Däremot har dom varit ganska duktiga på att producera bra (läs hållbara) SUVs och små truckar. Ofta är de baserade på lastbilsdelar och inte personbilsdelar. Där har de japanska bilmärkena börjat tugga på deras marknadsandelar så dom hade snart varit ute ändå, men nu när oljepriset stack iväg blev det tvärstopp. Dom skyller på att det är finanskrisen, sanningen är som bilden säger, dom har inte lyssnat på konsumenterna. Dessutom har dom struntat i det alla vet. Oljan är en ändlig resurs.

Och här lägger jag in en bild på en bil med stil, en Cadillac från 1903. Egentligen borde bara sådana åk släppas ut på vägarna.

For väl vägen fram med ett trevligt pjutt-pjutt-pjutt från motorn!

OK då, för eventuella gnällmånsar: ett åk med lite modernare stuk, men fortfarande Cadillac! Minns ni Hep Stars gamla hit: "My baby drove back / in a brand new Cadillac"?

En kärra från 1958 - det var guldåren det!

På tal om taskiga US-Amerikanska bilar minns jag ett reportage av Jan Guillou från den tiden han ännu kunde komma in i USA. Han blev stående vid någon väg och kunde med sedvanlig fasthet fastställa att amerikanska bilar går sönder.

Till det kan man tillägga att japanska inte gör det, vilket är mycket intressant. En gång i tiden var japansk industri känd för att tillverka krafs av usel kvalitet. För att råda bot på det tog man över kvalitetsexperter från USA för att lära sig bättre, och japanerna var verkligen läraktiga - de kom att överträffa sina lärare. För i USA hade man svårt att inse att det inte räcker med att proklamera att man är bäst, man måste vara det också. Av patriotiska skäl kan en del människor köpa sämre amerikanska produkter, men omvärlden och USA-konsumenter med begränsade resurser och begränsat tålamod torde föredra exempelvis asiatiska eller europeiska bilar som håller. Hillary Clinton stod vid något möte med bilarbetare och tjoade om att amerikanska bilar var "second to none". De borde ha buat i stället för att jubla. Numera torde det inte vara någon jubelfest i Detroit.

Är inte Harley Davidson med i samma kategori förresten? Många tycker ju det verkar vara en tuff hoj, men jag hade en kollega en gång som körde en japanare och gjorde den anmärkningen att man oftast såg HD-förare stå längs vägarna med cykeln medan någon kompis var iväg för att hämta reservdelar.

Skrothög?

Stoff för Jan G:s nästa roman?

Jan Guillou har ju redan, med romanen Tjuvarnas marknad för några år sedan, tjänat en hacka på att förvandla överklassungdomars kriminalitet till litteratur. Jag antar att han kan smälla ihop en bra historia grundad på fallet med killen som blev ihjälsparkad på Kungsholmen också. Det är ju "hans" typ av romanfigurer, så att säga. Här är några stolpar till hjälp, jag kopierade dem från Aftonbladet:

Fem gripna för mordet

”Det är kaxiga killar som man är rädd för”

Här är pojkarna som misstänks ha mördat Riccardo Campogiani, 16.

En av dem tillhör Sveriges mest förmögna familjer.

Fyra av de misstänkta killarna hade haft en förfest och druckit alkohol innan de anlände till festen. Den femte anslöt senare.

– Han är förmodligen den enda i sällskapet som var nykter. Han hade haft avslutning på fotbollen så han kom dit senare än de andra, säger pojkens advokat Åke Broné.

Enligt advokaten uppstod en dispyt mellan Riccardo Campogiani och en av de misstänkta. Ordväxlingen blev ett slagsmål som slutade med att Riccardo jagades av minst fyra personer. De slog och sparkade tills han låg medvetslös på gatan.

Enligt uppgifter till Aftonbladet har flera vittnen pekat ut en av pojkarna som den mest pådrivande och aggressiva.

Alla kommer från välbeställda hem och en av dem tillhör Sveriges mest inflytelserika och förmögna familjer.

– Han har alltid skrutit om hur rik han är. Men han har varit väldigt stökig och behövt en assistent i skolan, säger en klasskompis.

En av de misstänkta har även tagit amfetamin vid ett flertal tillfällen.

Med tanke på de angivna förmögenheterna blir det nog inga problem för de här figurerna att få goda advokater vid sin sida under kommande rättegång. I det andra fallet, nere i Blekinge, får nog de inblandade nöja sig med billigare lokala förmågor. Förmodligen får de här "kaxiga" killarna order att inte vara så kaxiga när det blir dax för domstolsförhandlingar. Ödmjukhet, och kanske någon liten tår... ? Det blir väl svårt att hänvisa till taskig uppväxt för de här gynnarna.

Jag minns en intervju med en advokat jag hörde för rätt många år sedan. Han sade något i stil med att "förr i tiden hade i stort sett alla ungdomsbrottslingar samma historia [de hade ungefär likadana taskiga uppväxtförhållanden alltså] men nu kan den vara hur som helst [nu springer ungdomar från välartade familjer också ut på stan och är kriminella, med andra ord]. Hjältarna från Kungsholmen är väl av den typen som min salig mor sade var "odrägliga innan de blev förnäma". Men jag undrar om det här odrägliga patrasket någonsin kommer att blir något annat än patrask. Den bildade borgerligheten är i stort sett död vad jag förstår. Andra samhällsklasser får försvara bildningen, kulturen och anständigheten.

En livlig subkultur - vi poeter ger oss inte!

Är poesin en smal och undanträngd konstart i dagens skräniga samhälle? Vem kan sätta sig ner och njuta av ett koncentrerat och kanske dunkelt stycke text idag? Diktsamlingar är i alla fall så vitt jag vet sällan några storsäljare i bokhandeln. Några hundra exemplar kanske går ut även om poeten är relativt känd. På ett plan ser läget dyster ut, men ... .

I bortre Asien är det annorlunda. Att figurer som Reinfeldt eller Göran Persson skulle skriva ned sina tankar i poetisk form är inte särskilt sannolikt. Bortåt soluppgångens land finns däremot poetiska kungar, kejsare, generaler, ledare i kommunistiska partiet och horder av japanska tjänstemän. Mao Zedongs poesi var inget undantag, snarare än regel skulle jag tro.

Förresten, vi behöver inte lämna Europa: jag har någonstans i mina hyllor en volym fransk poesi. Låter inte så märkligt, men den är sammanställd av Georges Pompidou som en gång var Frankrikes premiärminister. Finns det någon svensk minister idag som är kompetent nog att göra en sådan sammanställning?

Sverige förresten: det fanns stora och folkkära diktare här, som Ferlin (den magre mannen här till höger), Taube, Bellman, Fröding, Boye, och ytterligare en stor samling. Många av deras verk lever kvar i minnet, åtminstone hos oss som är lite äldre. Kommer yngre förmågor att kunna upprepa dessa bravader, exempelvis någon rappare? - Jag är tveksam. Landet har förändrats, splittrats. Lundell kraxar något om "öppna landskap ..." men vad finns det mer?

Jag började min recensionsblogg med lite funderingar över Tomas Tranströmers dikter, (mannen till vänster här) och tänkte att det väcker väl inte mycket intresse. Men vad jag bedrog mig. Nästan varenda dag är det någon som är inne och läser just det inlägget! Det är nog bara när jag skrev om Jan Guillous senaste som det omedelbara gensvaret var större, men å andra sidan misstänker jag att det dör bort snabbare också. En dagslända, alltså. Men dagslända är inte Tomas T. Han har sina fans därute! Undrar vad som skulle hända om jag skrev något om gamle Ekelöf?

I fredags kom nya numret av Lyrikvännen, nr. 4/07. Här skall man bekanta sig med estniska poeter. Diktare i ett grannland som är nära men ändå känns mycket avlägset i vissa avseenden. En annan historia, andra erfarenheter, ett litet språkområde. Är det någon som tycker att Estland känns nära för att de är med i EU? - Nej, jag trodde väl det, vi struntar i EU! Däremot kan vi känna närheten i ett mänskligt öde, en mänsklig tanke på andra sidan Östersjön.

Här invid: en bortglömd skrivande dam från 1700-talet, nämligen fru Nordenflycht.

Visst kan dagens diktare känna sig som en undanträngd subkulturell grupp, utan större betydelse för samhället i stort. Men skenet bedrar. Själv har jag förutom min egen gamla diktarblogg (adressen finns ute i högerspalten) börjat läsa och skriva i www.poeter.se/ . Och där kan jag försäkra att det kryllar av skrivande och läsande medborgare som i stort sett bara har tillgången till dator gemensamt. Men detta är det viktiga: med den uppkopplade datorn blir små marginella grupper plötsligt stora. Isolerade individer är med ens inte isolerade utan med i en stor gemenskap tvärs över landet. Kvaliten på inläggen varierar, och de är så många att jag bara kan läsa ett fåtal, men intressant är det. Jag har lagt upp mitt eget fack i poeter.se också. Det är knappast man något man gör för att bli rik och berömd, men roligt är det att några hundra andra läser ens poetiska försök och kanske kommer med ett uppmuntrande tillrop!

Vi poeter är en seg subkultur trots iskalla motvindar i dagens krämarsamhälle - en del av oss skriver till och med fortfarande vers på rim!

Sanningen bakom fiktionen?

I talarstolen: Jan Guillou någon gång på 70-talet (eget foto)

Jag skrev om Guillous senaste kioskvältare för ett par dagar sedan. Men en sak glömde jag notera i mitt lilla recensionsförsök, och nu handlar det om verkligheten bakom fiktionen (om det finns någon). Nästan i förbigående skylls det verkliga fallet med ett par kurder som samarbetade med SÄPO men sedan likviderades av PKK, på SÄPO! När de inte ville vara med längre läckte SÄPO om deras verksamhet till PKK som då skickade hit en "hit man" som eliminerade avhopparna. (Har för mig att morden skedde vid Medborgarplatsen här i Stockholm på 90-talet.) Finns det något bakom det här, någon inom polisen som inte gillar detta och har läckt till JG, eller är det bara litterära fantasier?? Man vill ju gärna tro att sånt här inte förekommer i Sverige. Kan vi lita på det?

Förresten har jag för mig att JG vid åtminstone ett par tillfällen (via sina Coq Rougeböcker) har påstått att SÄPO var inblandat i bildandet av KFML(r) 1970. Skulle dagens lilla KP ha startat som ett sidoprojekt av grabbarna på Kungsholmen? Sanning eller fiktion? Kommer JG om några år skriva i förbigående att AFA eller någon liknande grupp bildades genom infiltration av SÄPO? Det kanske finns anledning att hålla ögonen öppna för att det verkligen kan finnas provokatörer bland de våldsammare politiska grupperingarna på höger- och vänsterkanten.

Jan Guillou i aktion för länge sedan

Sitter och plockar i en osorterad hög med gamla bilder jag tog i mitten på 1970-talet. Här är en som kommer från ett möte på Medborgarplatsen. Kan det vara 1976? En yngre Jan Guillou i aktion, med ett manuskript som jag tycker ser handskrivet ut. Observera också de tidstypiska polisongerna.

Nu har jag införskaffat JG:s nya bok. Kanske det kommer ett omdöme om den på min recensionsblogg. Av någon anledning fick han en positiv recension i Dagens Nyheter i onsdags. Kufiskt: annars brukar förhållandet mellan JG och den "malliga" morgontidningen inte vara alltför goda. Möjligen har DN givit upp och insett att JG, trots deras starka ogillande, kommer att fortsätta att skriva brett och läsligt och sälja i massor. Och då är det väl lika bra att "gilla läget" (vilket löjligt uttryck förresten!) och skriva om boken i stället för att hacka på författaren.