Dagsvers: slaget om Aleppo

Det kanske är för lite poesi på den här bloggen, men nu rättar vi till obalansen genom en så kallad dagsvers, alltså en rimmad vers om något som händer just nu. Jag är särskilt stolt över rimmet "knäpp på / Aleppo"!

Terrorgangsters får sig en knäpp på
näsan i stora staden Aleppo
när syriska styrkor och ryska bomber
rensar staden som häftiga tromber.
"Hjälp oss" hörs jihadisterna klaga,
"snälla, kan inte någon laga
så vi snart kommer härifrån?"
Ropen dränks av bombernas dån!

För att citera Stagnelius ...

Ett kvidande dårhus är världen

Jag längtar till sällare länder

... vilket var Erik Johan Stagnelius' syn på det hela i början av 1800-talet. Har det blivit bättre sedan dess? - För övrigt heter dikten 'Längtan efter det himmelska'.

Tysk poetisk läsövning och lite samtida själskval

Den här dikten hittade jag på den ofta intressanta sajten The American Conservative, bland kommentarerna till detta inlägg:

Nach dem Aufstand des 23. Juni
Ließ ein Denkstückschriftsteller des Neu-York Zeitung
Im Internet Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

Bakgrunden är att någon upprörd engländare skrivit en knasig artikel i New York Times angående EU-omröstningen 23 juni i Storbritannien, och öst galla över sin lilla hemstad på landet där folk är otrevliga och röstar fel (på utträde alltså).

Ovanstående tyskövning är en omarbetning av detta, som Berthold Brecht skrev 1953 i samband med arbetarprotester i Östberlin:

Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
Zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?

- Varför är det så fel och krångligt med allting!?

Nå, det skall bli intressant att se hur saker och ting utvecklas framöver. Antar att man i det liberala idealsamhället inte kommer att tillåta några folkomröstningar. Och tänk efter: om man anser att EU-frågan är för svår för vanliga töntar att förstå och rösta rätt om, då lär väl de vanliga töntarna inte förstå hur de skall rösta i vanliga nationella val heller! Så rösträtten kan hänga rätt löst framöver! Folk kan väl få rösta på Eurovisionsschlagern (under förutsättning att de inte röstar på länder som USA har sanktioner emot)!

Det kan ju verka obehagligt när en del människor plötsligt öser ur sig hat mot tidigare erkända principer för demokrati, eller förakt mot hela folkgrupper som inte förstår sitt eget bästa (... eller kanske rättare: inte förstår elitens bästa) men det är ju faktiskt bra att man får veta var de står. Eliten och dess underhuggare i 'medelklassen' är knappast demokratins ståndaktigaste stöttepelare, och det är bara bra att de visar det så ingen behöver vara osäker om den saken.

Det kedjade österlandet

Några rader från Verner von Heidenstams dikt 'Damaskus', publicerad 1888 i samlingen Vallfart och vandringsår:

Ty du var mig kär från mitt barndomshus,
från första sagan i brasans ljus,
du antikens sista varma
och levande dotter, du arma
i kedjor slagna Österland!

Så småningom dyker några skumma figurer upp och krossar den orientaliska drömmen i Damaskus: Sankta Västerlandina och doktor Kristen ("Han äter guld."). Dikten kan ses som en liknelse om hur den västerländska kapitalismen bryter in i, och bryter sönder Österlandet. När von Heidenstam reste i området skulle det ännu vara en del av det Ottomanska imperiet några årtionden. Efter det var det inte bara med pengar utan även med soldater på marken, ockupationstrupper och köpta lokala härskare, som de västliga imperierna slog ner och slog sönder. Resultaten av det ser vi ännu.

Damaskus 1877. Här finns en databas med gamla bilder från den här delen av världen.

Vår egen sång

Var och en går
i sin egen sång
och vill äga den.

Var och en har behov
av att höra andra sånger
för att kunna sjunga sin egen.

En dikt av den fransk-bretagnske poeten Guillevic. Finns i samlingen Sången, utgiven på svenska av Ellerströms 2010. 

När jag läste om den häromdagen slog det mig att här finns protesten såväl mot det inskränkta självgoda ("det är bara vårt eget som duger") som mot det självutplånande ("det vi har är värdelöst"). Det vi har duger långt, men för att bli ännu bättre måste vi vara beredda att lyssna till andra röster, ta in det som är bra och använda efter egna behov och preferenser. Rinnande vatten blir inte unket.

(Kanske Guillevic menade något annat. Ibland kan dikter läsas på många sätt. Jag läste den på mitt.)

Enhet eller kamp? - Båda behövs.

Hur dåligt är det osäkra läget?

Sur kommentar: Som fotgängare i Stockholm bör man betraktas som hjälte när man vågar sig ut på vissa stråk som frekventeras av helgalna cyklister som forsar fram som självmordspiloter!

Är det inte tröttsamt med alla kommentarer om det där valet? Det blir kaos och elände, och det har väl varit klart ganska länge. Så går det när politiska skojare tillåts dominera, vare sig de heter Löfven eller Reinfeldt eller något annat. De lyckades lotsa fram sd till en framträdande position som 'vågmästare', och det var väl det som var meningen. Nu kan allt skyllas på sd. Det kan Åkesson ta med gott mod - han har sina styrkor med sig, och i kaoset kan de fortsätta att växa. Så som sd 'hanterats' hade det varit en första klassens sensation om partiet inte gått framåt. Åkesson har tagit de gåvor som bjudits. Jag tycker det är fel att förakta, men som bland annat socialdemokraterna har uppträtt finns det knappast anledning att se dem som ett respektabelt parti. Kanske en del där ännu uppfattar sig som statsbärande, men det borde de vänja sig av med.

Göran Greider twittrade en dikt som inte ger stämningen av 'klackarna i taket' direkt:

Mörkret faller
men stjärnorna
har inte hunnit fram.
Det är det dagliga,
osäkra läget.

Hur dåligt är då läget? - 'Allt delar sig i två' lär oss den dialektiska filosofin. Det finns gott/dåligt, uppbyggande/nedbrytande, etc. i alla företeelser. "Det dagliga, osäkra läget" flyter kan det driva iväg åt vilket håll som helst, beroende av vilka krafter som dominerar dess inre motsättningar. Kapitalisterna har lika mycket makt före som efter valet, valet gällde ju inte dem. Då är frågan om det finns viktiga grupper inom den klassen som har kritiska synpunkter på den nyliberala kaos-politiken de senaste årtiondena. Även industrin drabbas när tågen inte går, exempelvis. Då kanske de nådigt ger Löfven tillstånd att genomdriva en del återregleringar. Det är väl ungefär på den nivån som den svenska politiken är just nu. - Å andra sidan, i en flytande verklighet kan ju andra krafter gå in och agera, kanske till och med i en positiv riktning. Men då måste det komma underifrån. Överheten kan man inte lita på. Men den kan skrämmas att åtminstone inte sköta sig så illa som den vill.

Blä, liksom ...

Världspoesidagen!

 

Idag är det världspoesidagen säger UNESCO, varifrån jag lånade ovanstående bild. Poesi finns överallt. I stora delar av världen är poesin inte en subkultur som i Sverige och de mer obildade delarna av västerlandet numera, utan stor och mäktig och respekterad. (Undrar hur många av de där rappar-tomtarna som begriper att det är en sorts poesi de håller på med?)


Vad är poeten annat än observatören av de inre och yttre rymderna, vars rön sedan rapporteras i ett mer eller mindre pompöst språk? Låt oss försöka, detta är något från morgonpromenaden uttryckt i fri vers:

Tallkronorna sprakar i vindkasten
Nu känns blåsten med ens ljummen
Bofinkarna låter självsäkra tonsäkra,
de har sjungit upp sig senaste veckan
Våren blåser in över världen!

 Eller om vi kör en stavelseräknad haiku:

Tallkronor brusar
Bofinkarna sjunger starkt
Vårblåst i Stockholm!

Eller varför inte ett försök med stavrim? 

Bofinkar bröstar av
bullriga drillar.

Vinden vänder
sinnet mot vår.

Blåsten bänder
vintern bort!

Och till slut lite gammaldags hederliga slutrim:

Vi trodde att vintern i landet var låst
Men nu kommer våren med ljummen blåst
som larmar och brusar i tallarnas toppar -
det finns ingen makt som våren stoppar!

Det finns olika grenar inom poesin. Det jag skrivit här ovan ligger nog närmast lyriken där det handlar om att försöka fånga ett ögonblick och frysa det i tiden - göra det tidlöst.

Jag hoppas att alla verkliga finsmakare inom poesin har noterat länken till Björnpoesi också! (Förmodligen en av Sveriges minst lästa bloggar, om man skall vara ärlig.)

Harry och den tvådimensionella världen

1945 publicerades diktsamlingen Passad av Harry Martinsson. Där finns en dikt som heter 'Hades och Euklides'. Några rader:

När Euklides skulle uppmäta Hades
fann han att det saknade djup och höjd.

...

Vågor fanns inga, ej höjder, ej djup och dalar.
Endast linjer, parallella förlopp, liggande vinklar.

...

Ingen fågel steg,
ingen djupens fisk
sökte bottnarnas ro.
Ingen sänkte
lod eller not i djupen.
Ingen nedsteg eller uppsteg.

Alla rasade, alla sörjde, alla skrattade, hatade hämnades
fångna i linjen, i ytan
i den eviga flackheten,
i den onda väven.

Martinssons föregående diktsamling hade utkommit 1934, så det är väl rimligt att tro att 'Hades och Euklides' skapats någon gång mellan 1934 och 1945. Hur fick han idén om en tvådimensionell värld, platt, bara med längd och bredd men ingen höjd? Bakgrunden kan vara romanen Flatland av engelsmannen Edwin A. Abbott. (A. står för övrigt för Abbott det också. Han var dock inte abbot utan rektor och präst, det sista är ju i alla fall inom samma område som abbot.) Lite om boken finns här. Jag har läst några kortare utdrag, och litterärt känns det inte som någon höjdare.

Däremot är det vetenskapliga mer intressant. Abbotts roman från 1884 var det andra jag kom att tänka på när jag läste Martinssons dikt. Det första behandlas i den här artikeln från förra året om tankar där universum beskrivs som ett hologram.

Enligt en professor i fysik Juan Maldacena:

... består gravitationen av tunna vibrerande strängar. Dessa strängar är hologram av händelser som egentligen äger rum i en tvådimensionell värld. Och enligt Maldacenas modell består universum av nio dimensioner av rymd och en av tid.

Hologramprincipen innebär att det finns en tvådimensionell yta som innehåller den information som behövs för att beskriva ett tredimensionellt objekt - i det här fallet vårt universum. Informationen om oss, människor, djur och föremål, lagrade i en tvådimensionell yta av det som är vårt ”verkliga” universum. Ungefär som det lilla chipet på ett kontokort. Och allt vi ser, är och gör i 3D är egentligen bara en projektion av den tvådimensionella världen.

(Artikeln är en översättning från engelska Nature, som nog får betraktas som mer vederhäftig i vetenskapliga frågor än Aftonlövet.)

Martinsson var ju känd för att tänka långt ut i rymden. Frågan är, hade han någon egen idé om ett platt universum, eller om han spann vidare på Abbotts gamla bok? Vare sig man vänder sig till Maldacena eller Abbott så har vi ju en värld där förhållandena är sådana att "Ingen fågel steg, / ingen djupens fisk / sökte bottnarnas ro." Men hologrammet gör att fisken och fågeln tror sig göra vertikala rörelser. Och samma gäller oss människor. Säga vad man vill, men modern fysik är inte så lätt att förstå!

Asien i rymden

Suddig bild, men jag hittade den hos iranska nyhetsbyrån Irna

Iran har åter skickat upp en 'bemannad' - ursäkta, 'beapad' bör det vara - rymdfarkost. Det var den andra ap-flygningen i år. Den första var 28 januari, och enligt Irna var det nu en apa som var uppe i rymden i en kvart.

Kina har kommit längre, och i eftermiddag förväntas månfarkosten Chang'e lämna av en markfarkost på vår närmsta granne i rymden. Chang'e var den kinesiska mångudinnan, för övrigt nämnd i en dikt av gamle ordföranden Mao. Hon hade månharen som följeslagare, och markfarkosten är uppkallad efter denne.

Indien och Japan har också rymdprogram, så det är väl frågan när Asien blir dominerande på detta område.

***

Tillägg: I dikten 'Svar till Li Shu-yi (De odödliga)' från 1957 skrev Mao:

Månens ensamma gudinna bredde ut sina vida ärmar
och dansade i ändlös rymd för dessa trogna själar

Hela dikten finns i ett numera förmodligen svåråtkomligt häfte med några dikter av Mao som Clarté utgav 1969.

"gallret till den oändliga friheten"

jag har sjunkit från funktionen människa till funktionen
      golvmätare, länge nog har mina trötta tankar vandrat
      runt i sina egna nötta fotspår framför gallret till den
      oändliga friheten 
ibland stiger ännu en kväljning av förtryckta önskningar upp
      ur mitt inre, den sista verksamma kraterns bubblande
      ejakulationer i ett döende vulkaniskt landskap

Detta är inledningen till Gunnar Ekelöfs dikt 'Mot triangeln' i samlingen Sent på jorden från 1932. Finns också i Månpockets utgåva av Ekelöfs samlade dikter, den som jag har är tryckt 1986.

Jag vet inte vad Ekelöf menade, men är inte de där diktraderna en fantastisk bild av hur människan som artvarelse degraderas i ett förtryckande samhälle, men som inte kan bryta sig loss och ta sig genom gallret till "den oändliga friheten"? - Eller för att tala med Marx: ta språnget från nödvändighetens till frihetens rike.

Arbete som opium

Platsanställde, du som jäktad är och klagar,
- minns att arbete är lyx i våra dagar.

...

Ej mer syndaskuld som du från Adam ärver
- arbete är opium för folkets nerver.

Hjalmar Gullberg i dikten 'Mannens åldrar' (tredje avdelningen, 'Arbetets söner'), från diktsamlingen Att övervinna världen, 1937.

Poem - kanske för socialdemokrater?

Mina största fans (alla tre-fyra eller hur många det nu kan vara) vet naturligtvis att jag fuskar som amatörpoet. Ett tag efter att jag skapat den här bloggen så kom Björnpoesi till världen som affischtavla för mina små försök. Den här dikten är några månader gammal. Det slog mig att den kan tas som en poetisk beskrivning av vad som händer med det socialdemokratiska skeppet!


För den drunknade

För den drunknade
är havsbottnen till föga hjälp.

Vågorna höjde sig
vräkte sig hårt mot båten -
kaptenen beordrade:
Öppna bottenventilerna.

Flinka matroser lydde ordern.
Och vi sjönk.

Rätt bud, Bertie?

Hittade den här bilden med Russels "tio budord" på Lindenfors' blogg. Han anses som en av förra århundradets största filosofer. Men håller hans bud, eller kommer de att bli mer eller mindre sönderskjutna om de presenteras på ett seminarium i grundkursen i filosofi? Jag försöker översätta budorden, och lägger till några egna kommentarer för vart och ett.


Ljug inte för dig själv. - Är i allmänhet rimligt, men en människa i en hopplös situation kanske kan finna tröst för stunden i att tänka sig att det kanske kan bli bättre i alla fall.

Ljug inte för andra människor såvida de inte utöver tyranni. - Jaha, men hur definieras 'tyranni'? Den enes tyranni kan vara den andres upprätthållande av lag, ordning och ett anständigt samhälle.

När du tror att det är din plikt att orsaka smärta, undersök dina skäl noggrant - Rimligt. Men inte bara mina, utan andras skäl, ifall det handlar om beordrade handlingar.

När du eftersträvar makt, undersök dig själv noga om varför du förtjänar den. - Rimligt. Betraktar man makten som mål i sig bör man nog hållas borta från den.

När du har makt, använd den till att bygga upp människor, inte begränsa dem. - Rimligt, men en definitionsfråga. Måste man inte ibland begränsa människor för att bygga upp dem? Och innebär inte makt i sig alltid begränsningar av någonting?

Försök inte leva utan högmod, för det är omöjligt, men välj rätt publik att välja beundran ifrån. - Rimligt. Man bör undvika att få fel sorts hejaklack.

Se inte dig själv som en fullständigt sluten enhet. - "No man is an island", som John Donne skaldade. Människan är en grupplevande varelse, vi är beroende av andra.

Var pålitlig. - Hur definieras pålitlig? Att man håller vad man lovar, eller är det något djupare?

Var rättvis. - Finns det någon bra definition av 'rättvisa', är inte detta något som är väldigt bundet av tid, plats, klass, etc? Eller skall vi anta, med ledning av primatforskning och neurobiologiska studier, att det finns en grundläggande känsla för rättvisa hos människor, som en underström oavsett tid, plats, klass, etc?

Var godmodig. - Ja, det låter bra. Man bör inte hetsa upp sig ... i onödan!

*

Eftersom John Donne nämndes, här är hela poemet, eller meditationen, med de berömda raderna "ingen människa är en ö" och "klockan klämtar för dig".

No man is an island,
Entire of itself.
Each is a piece of the continent,
A part of the main.
If a clod be washed away by the sea,
Europe is the less.
As well as if a promontory were.
As well as if a manor of thine own
Or of thine friend's were.
Each man's death diminishes me,
For I am involved in mankind.
Therefore, send not to know
For whom the bell tolls,
It tolls for thee.

En poetisk varning

1950 kom chilenaren Pablo Nerudas enorma diktverk Canto General ut, översatt till svenska i två volymer av Cavefors förlag 1970. Där fanns vreden mot de förtryckande makterna, vare sig de satt i västvärldens metropoler eller var knektar och diktatorer i Tredje världen som sprang ärenden för metropolernas härskare. Neruda var också kommunist under den tid Sovjetunionen stod på höjden av makt. 1949 hade man blivit kärnvapenmakt också.

I samband med den senaste fasen av den koreanska krisen kom jag att tänka på några rader från Neruda. De finns i den IV avdelningen av det avsnitt som kallas "Må timmerhuggaren vakna":

Och från laboratoriet täckt med slingerväxter
skall också den frigjorda atomen komma
emot era högmodiga städer.

En poetisk varning. Tidigare idag stod det i några tidningar att USA backade en bit från sitt tidigare militanta språkbruk angående Korea. Även om den koreanska förmågan att slå till mot USA är rätt begränsad så kan den inte helt ignoreras, och det är (om vi skall döma av erfarenheterna från 'kalla kriget') en lugnande faktor. Jämför också med kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som till och från utkämpar gränsstrider men som hittills avhållit sig från att skjuta atombomber på varandra. En del hävdar att demokratier inte för krig mot varandra. Man kanske kan säga att kärnvapenmakter inte för krig mot varandra heller. Båda de där teserna kan ju granskas kritiskt: demokratier slaktar sig gärna fram i länder de påstår inte är demokratier, och kärnvapenmakter kan ju föra krig mot varandra genom ombud. Men åtminstone är det mindre troligt att kärnvapenmakter använder just kärnvapen mot varandra. (Ur den synpunkten är det egentligen ologiskt av Iran att stoppa kärnvapenprogrammet, men detta beror ju av religiöst motstånd mot kärnvapen, och religiösa människor är ju som bekant inte alltid logiska.)

Har norra Korea några fungerande bomber, uppbackade av en rejält tilltagen konventionell stridsmakt, är tröskeln för att starta krig förmodligen rätt hög. Ingen av de inblandade makterna är intresserade av krig antar jag. Det kostar för mycket. Men röstläget kan ju hållas högt från alla sidor.

Nomad eller trasproletär?

Som någon vaken läsare kanske märkt är jag inne i poesisvängen då och då. Det här är något i poesiform som nedtecknades av mig för länge sedan i norra Lappland.

Avresa;
alltid denna existensiella brytpunkt
Dalripan gnäggar åt grubbel
Forsen behåller tonläge, tonhöjd
medan vinden petar förstrött
bland de små björkarnas blad 

Avresa; världsnomad. Nomad? Nomaden "strövar" inte, "letar" inte. Nomaden har sina fasta mål och fasta värden, de finns ingraverade i nomadhjärnans koordinatsystem. Nomaden söker det kända, för det ger säkerhet, följer de osynliga rötter som förenar mark och människa. 

Bara själens trasproletär kastar bort allt, kastar bort sig själv, i ett meningslöst "sökande efter "något". "Något" är ändå alltid någon annanstans.

Marshall McLuhan, som jag brukar puffa för ibland, pekar någonstans i Media på hur det nomadiserande livet och konservatism hänger samman. Det kan vara rimligt. Ett liv som består av en ändlös rad av förflyttningar mellan ett antal fasta punkter, samtidigt som marginalen för att överleva inte alltid är så stor, torde inbjuda till försiktigt tänkande. Den urbane trasproletären lever ett annat liv. Och steget från urban medelklass till urban trasproletär behöver inte vara så stort.

Thoursie - Vart tog Folkhemmet vägen?

Jag citerade en dikt av Ragnar Thoursie för några dagar sedan. Nu lägger jag upp en till, och sedan får det räcka - verkar det hela intressant så gå till biblioteket och försök få tag på Thoursies Sånger från äldreomsorgen! Den borde vara obligatorisk läsning för alla som på något sätt kommer i beröring med just äldrevården. Med andra ord i stort sett alla människor.

Försäljning av omsorg

Hemtjänsten kallar den gamle "kund".
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.
Tvättning av ryggen lika med
en bit ost på Maxi.
Allt lukrativ rörelse.
Det finns många byxor och ryggar.
Liksom många ostar på hyllan.
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
- färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?

Ja, det var en bra fråga där på slutet. "Vart tog Folkhemmet vägen? Släng den i nyllet på alla, och i synnerhet på förnäma socialdemokrater, som kväker om att "driftformen spelar ingen roll" ... innan de skyndar iväg för att inhösta nya fräscha arvoden, löner, förmåner, bla bla bla.

Det finns ett sällskap, Ragnar Thoursies vänner.

Ragnar Thoursie. Notera bakgrunden, det är samma som vi ser på omslaget till Sånger från äldreomsorgen. Mor Signes lapptäcke.

Ansvar(slöst)

Poeten och folkhemsbyggaren Ragnar Thoursie (1919-2010) skrev på sin ålders höst en samling dikter: Sånger från äldreomsorgen, utgiven 2009.  I förordet skrev Thoursie om samlingen:

Dess stil ligger nära prosan, iakttagande, kommenterande, obekymrad om ambitioner, utan större anspråk, för det mesta med en vänlig syn på tingen. Snäll. Men allvarlig.

Tråkigt nog blev han så gammal att han drabbades av folkhemmets rivning och den nyliberala ansvarslösheten. Här är en dikt just med titeln ...

ANSVAR
Ansvar utkrävs först
sedan det skett en olycka.
Någon faller och bryter lårbenet.
Då kommer män i kostym
och inspekterar olycksplatsen.
Vem har tagit beslut om det här?
Ingen. Det kunde ej förutses.
Det bara blev så.
Annat står det i protokollet.
Men den ansvarige
han har just fått löneförhöjning
på grund av sina ansvarsfulla uppgifter.

Ja, det blir väl så när var och en har ansvar för sitt och inte för något annat och statstjänstemannaansvaret avskaffades för länge sedan och "det bara blev så ...". Saker kan vändas till sin motsats. Det liberala ansvarstagandet förvandlas till liberal ansvarslöshet.

En förfuskad idé, August?

Här är en sida i Ockulta dagboken:

Vad som är intressant just här är följande, ett utsnitt från ovanstående avseende 15 juni 1906:

På morgonen gick jag på Biblioteksgatan; en kärra med röd flagg (krutvagn) körde om mig; den röda flaggan retade mig, i samma ögonblick såg jag upp i luften och där syntes ytterligare en röd flagg (över takhörnet på K. M. Lundbergs, det var Engelska flaggan); jag blev irriterad och tittade ner; en mörkklädd dam med en eldröd hatt gick före mig. Vad betyder det? Rött = kärlek. [De sista åtta dagarna ha mina kläder varit besatta med små röda trådändar]
I samma veva gick jag och tänkte på ett Herbarium humane (Samling människor) jag ville skriva, en bit för varje årets dag, alltså 365 stycken. I detsamma passerade en spårvagn med nummer 365; om en stund gick jag förbi en pappershandel; i fönstret stod ett herbarium med påskrift i Guldbokstäver Herbarium. Därmed beslöt jag att skriva den boken så och inte annorlunda.

En blandning av observationer, ideer och vidskepligheter på bara några korta rader! - Det där med korta beskrivningar av människor i ett 'herbarium' fick mig direkt att tänka på en diktare som blev känd samma årtionde som Strindberg dog, nämligen USAmerikanen Edgar Lee Masters.

Masters samling Spoon River kom 1915. Ett otal människoöden samlade i några korta rader för varje person, i form av tänkta berättelser från de begravda i Spoon River. Ett exempel, betitlat 'Diakon Taylor':

Jag hörde till vår kyrka
och till förbudspartiet;
och stadsborna trodde att jag dog av en vattenmelon.
Sanningen var att jag hade skrumplever,
för varje middag i trettio år
slank jag in på recepturen
i Trainors drugstore
och slog upp en rundlig sup
ur flaskan som hette
Spiritus frumenti.

Jag undrar om inte Masters slår Strindberg här vad det gäller poetisk kraft i kortformat!

Strindbergscitat och bilder kommer från Ockulta Dagboken,  Samlade verk del 59, sid. 240. På sidan 270 berättar August att det blev En blå bok av projektet i stället, med en massa konstiga funderingar (och kanske ett fåtal vettiga uppslag) inom diverse vetenskaper. Han kanske skulle ha skrivit små människoskildringar i stället enligt den ursprungliga planen?

Dikten av Masters kommer från Spoon River, Prisma 1988, översättning Thomas Warburton, sid, 72.

Föregående inlägg i denna sporadiskt förekommande serie hittar du här.

Penningpolitisk dikt

Här står det 1. DALER S.M., alltså en daler silvermynt. Men nog ser det väldigt mycket ut som koppar!

En litet häfte från Ellerströms förlag, med dikter av 1700-talspoeten Jacob Frese, ramlade in i brevlådan igår. Frese var född i Viborg cirka 1690, hamnade i Stockholm när ryssen tog över, och levde som statstjänsteman i Stockholm resten av sitt tidvis sjukliga liv. Han dog 1729 och överlevde alltså Karl XII:s katastrofala tider, inklusive utgivningen av värdelösa så kallade nödmynt, med ungefär ett årtionde. Och dikter i tidens stil skrev han, med framgång dessutom.

Över de avslagna mynttecken

Som av planeters sken i irring mången förs:
Så förde Sverige ock av dessa myntplaneter,
Men vilka, sen de lyst likt sorgliga kometer,
Guld, silver, mässing, järn och stål försvinna hörs.

Tja, begriper man det här? - 'Mynttecknen' är de billiga nödmynt som gjordes under senare delen av Karl XII:s krig för att betala krigsutgifterna. Gör man ett mynt av billig koppar och påstår att det motsvarar ett silvermynt kanske en del människor luras ett tag, men snart upptäcker de flesta att det billiga myntet är billigt och inte har silvrets köpkraft. Det innebär också att "de dåliga pengarna tränger undan de goda", vilket innebär att de som har värdefulla mynt i guld eller silver försöker spara dem så länge det går. Varför skall man byta goda pengar mot dåliga om man inte behöver?

Mynt med pålitligt värde försvinner alltså från marknaderna, och kvar finns de närapå värdelösa nödmynten. Och fortsättningen på detta blir förmodligen inflation, tilltron till penningarnas värde sjunker och samhällets ekonomiska kretslopp skadas. De som drabbas värst är givetvis de som redan är fattiga och lever på marginalen. - Ändlösa krig, pestepidemier, missväxt och ekonomisk kris - det var inte roligt alla dagar under Karl XII:s regim!

Tidigare har jag skrivit om myntförsämring bland annat här. Det inlägget har länkar till några andra bloggposter av historiskt intresse för Sverige, med penningförsämringen i Sverige under Johan III:s tid när ett långdraget krig mot Ryssland skulle finansieras. Johan fuskade också med silvermängden i silvermynten, och följden blev inflation.

Qatariska vårvindar? - Nej, för tusan!

Bland alla röster som har krävt poetens frisläppande citeras Bashar Jaafari, den syriske FN-ambassadören, som kritiserar Qatar för det hårda straffet.

Vad handlar detta om? - Se en förmodligen ganska lite uppmärksammad kulturartikel i Aftonlövet om en poet i Qatar som dömts till livstids fängelse i hemlig rättegång för en dikt som hyllar den så kallade jasminrevolutionen i Tunisien. Diktaren heter Mohammed Ibn al-Dheeb al-Ajami. Han anklagas för att ha förolämpat Qatars härskare och för att ha uppmanat folk att störta regimen. Härskaren heter Hamad bin Khalifa Al Thani, som på annat håll anklagas för att vara såväl tjockis som pedofil. Detta kan vara skvaller, men Hamad-figuren spelar en ful internationell roll som verkligen inte handlar om att stödja folkliga demokratiska rörelser. Att den "arabiska vår" som är så omtyckt på sina håll (även om begreppet är ganska tveksamt) backas upp med pengar och vapen av Qatars härskare som sannerligen inte är demokrat på hemmaplan borde väl få en och annan att fundera. När folk i Egypten och Tunisien försöker slå tillbaka mot islamisterna lär de i alla fall inte få mycket hjälp från Qatar och övriga diktaturer på Arabiska halvön. Snarare tvärtom, eftersom det är just sur islamism som diktaturerna försöker sprida. De lyckades slå sönder Libyen, förhoppningsvis går de på pumpen i Syrien.

Artikeln nämner att Qatar kontrollerar den tidigare så populära TV-kanalen al-Jazira. Den föreföll spela en progressiv roll när folkmassorna började röra på sig i Egypten och Tunisien, men har väl nu förfallit till propaganda-organ för de reaktionärer som försöker utplåna de sista någorlunda sekulära arabstaterna. Att al-Jazira inte nämnt fallet med den livstidsdömde diktaren i sina arabiska nyheter är knappast en tillfällighet. Tystnaden beror helt säkert inte av att man tror att poesi inte skulle vara något som intresserar folk i gemen - poesi lär vara stort i arabvärlden, poeter tas på allvar - utan att man helst inte vill skylta med att sådant här händer.

Skulle man kunna tänka sig att De Aderton i Svenska Akademin skickar en protest till Qatar och påtalar det olämpliga i hur man behandlar kritiska diktare?