Viktigt

Jaha, hur kan man förväntas klämma ur sig djupsinniga kommentarer till världens alla problem när det börjar ser ut så här i markerna? Bland fjolårets grårosa eklöv skjuter årets blåsippor upp. Eklöven kommer naturligtvis från Kgl. Djurgårdens i Stockholm mäktiga ekar! Dessa bilder är bara några timmar gamla. Notera att somliga blåsippor inte alls är blå, vilket framgår av den lille pigge gynnaren nedan. (Det lär finnas vita blåsippor också, men sådana har jag aldrig sett.)

Bara sten ...

Nja, inte riktigt. Det finns sand och vatten här också, och lite växtlighet. Men mest är det sten, några hällar vid Blockhusudden på Djurgården som jag fotograferade idag. En del människor gillar inte "abstrakt konst" som "inte föreställer någonting". Men egentligen föreställer ju det här ingenting heller, inte förrän man talar om att det är gnejs (antar jag), med inslag av kvarts och amfiboliter. Klicka för större format!

Kodum - koklok - fundersam

Bilder jag tog vid 4H-gården på Djurgården igår eftermiddag. Uttrycket "kodum" har man hört, men hur är det med "ko-klok"? Eller att man spanar in ett par lugna, något frånvarande ko-ögon och känner lite frid? Idag är det väl en dag när även icke-religiösa kan ägna sig åt eftertanke och frid, och insupa lite vårluft och fågelsång?

Romarna talade om "den koögda Juno". Juno var av deras främsta gudinnor, och när de kallade henne koögd var det nog inte menat som något nedsättande. Man talar inte nedsättande om mäktiga gudinnor!

J C Cooper sammanfattar meningen med kor i Symboler: "Den stora modern; alla mångudinnor i deras närande egenskap; jordens alstringskraft; överflöd; alstring; modersinstinkten ..." Det låter väl fint. Och tänk på den gamla nordiska kon Audhumbla som närde de första människorna!

Man skall alltså inte fnysa om "kodumt" när någon icke-ko gör något tokigt.





Men även en ko kan vakna på fel sida någon gång - så se upp även för vresiga exemplar!

Det gamla och det nya Rom

Den här bunkerliknande klumpen misspryder utkanterna av Djurgården i Stockholm - USA:s ambassad. När skapar man sådana här byggnader - är det när man gett upp försöken att verka trevlig och bara har rå makt att komma med? Det är något monstruöst, vanskapt, som har dråsat ner från rymden. Det är nästan så man kan vänta sig att ruskiga rymdmonster skall strömma ut och hota Jorden med sina läskiga strålvapen.

Att USA har glidit utför sedan landets toppläge vid slutet av Andra världskriget är inte konstigt. Då satt man väl med ungefär halva den industriella världsproduktionen medan Europa var sönderskjutet och u-länderna fortfarande u-länder. På samma sätt hade Sverige med sin oförstörda produktionsapparat ett toppläge 1945 men har sedan fått uppleva att även de sönderbombade delarna av världen har kommit ikapp och ibland gått om oss. Skillnaden är imperiet, strävan att dominera världen. Bloggaren Lennart Frantzell skriver om efterblivna aspekter av USA och vad det kan leda till:

Det mest troliga är att USA liksom det Bysantinska väldet och Qingdynastins Kina helt enkelt steg för steg kommer att försvinna som stormakt och ersättas av samhällen som kan modernisera och förnya sig.

Det fick mig att göra lite vidare reflexioner. Det är inte bara så att USA är våldsamt skuldsatt och med ekonomi som verkar alltmer tveksam, man har ju svårt att hävda sig som stormakt militärt också. Svagheten märks inte bara på slagfälten i Irak och Afghanistan eller att man inte vågar sig på angrepp mot stater som kan misstänkas kunna försvara sig, utan att man har svårt att få ihop trupper. Den patriotiska andan i USA gör i alla fall inte att välutbildade republikaner i hundratusental stormar rekryteringskontoren, och förslagen att återinföra värnplikten får betraktas som politisk dödfött. I stället får man använda skumma underleverantörer som Blackwater som tar sina knektar varsomhelst, och det finns också förslag på att utlänningar som tjänstgör i USA:s armé som belöning skall få medborgarskap. Spetsar man till det så tänker sig förslagsställaren att folk vars kvalifikation är att de ställer upp som yrkesmördare skall få bli medborgare i USA.

Det här får mig att tänka på gamla Rom. Jämförelser mellan Rom och USA har gjorts ända sedan det nya statsförbundet bildades på andra sidan Atlanten. Det är ju ingen tillfällighet att man har en senat, ett capitolium etc i Washington. Och nog har det funnits en republikansk medborgaranda därborta ibland. Dock: Rom gick under.

Rom började med en medborgararmé, men imperiet växte och blev alltmer dekadent, och legionerna fylldes allt mer av folk som kom utifrån. Så småningom var det legionerna som kunde bestämma vem som skulle bli kejsare och till slut splittrades riket och den västra delen föll ihop och försvann. (Den östra delen höll sig kvar i tusen år till men brukar inte räknas när man talar om "Rom".)

Den engelske diktarveteranen Robert Graves skrev ett poem om dessa utländska legionärer som försvarade ett imperium som egentligen inte var deras. (Graves kanske är mest känd som författare till romanerna som låg till grund för TV-filmerna om den romerske kejsaren Claudius). Hans poem heter The Cuirassiers of the Frontier (finns i boken Poems selected by himself) och beskriver den mångnationella armé som det sönderfallande romerska imperiet höll för att försvara gränserna. För imperiet var genomruttet, på slutet var det bara armén som höll det samman. Graves' slutord är fascinerande:

A rotten tree lives only by its rind.

Ett ruttet träd lever bara genom sin bark.

Och det är väl så det är med alla imperier, de går upp, de har sina bästa dagar, och sedan går det oundvikligen utför. Slutkampen kan bli mycket plågsam när allt bara kraschar. Eventuellt kan man säga att "they never come back", men den här gången kanske Kina är berett att åter axla rollen som världens mäktigaste makt när USA stupar. Om nu kineserna inte sätter krokben för sig själva genom miljöförstöring och hämningslös rövarkapitalism, eller brakar ihop med USA i ett krig om makten över Stilla havet (som kanske skulle knäcka båda makterna).

Ja, kanske USA är det nya Rom, och dess världsmakt vilar på världens största och dyraste militärbudget, men också på en befolkning som i allt mindre grad är villig att offra livet i obegripliga krig långt borta. USA kommer inte att invaderas av germaner och hunner, perser eller araber som det gamla romerska imperiet, de folkvandringar som kommer till USA är fredliga arbetssökande latinamerikaner (från ett Latinamerika som allt mer säger "fuck off" till påfrestande gringos).

Det sovjetiska imperiet kunde avvecklas utan att det utbröt ett storkrig (däremot ett antal regionala otäcka saker). Kommer USA:s ledare att ha vett att lägga av innan allt bara rasar omkring dem? Just nu ser det ut som om kärringen Clinton, som inte är något vettigt politiskt alternativ, kommer att se till att republikanerna vinner nästa presidentval. Det behöver inte vara negativt ur avvecklingssynpunkt, under förutsättning att kommande president är lite mer skärpt än gossen som sitter i Vita huset för tillfället. Men i stort sett tror jag inte det spelar någon större roll. Nedgången fortsätter, takten kanske kan påverkas och skadeverkningarna göras större eller mindre.

Ödslig vinterdag och blomstrande kunskapsfält

Kan man tro att detta ödsliga fält, omgivet av kala träd, tillhör Kgl. Djurgården i Stockholm? - Det ÄR Djurgården, som det såg ut vid halvtiotiden, nyårsdagens morgon. Tomt, snöblandat regn, glasögon och kikare beckade igen av snö och imma och det var med andra ord inte de bästa villkoren för fågelskådning på årets första dag. (God fortsättning, förresten!) Fåglarna verkade inte heller tycka att vädret var så kul, så det var inte mycket annat att göra än att åka hem, hänga klädespersedlarna på tork, och göra lunch.

Nu ältas det i årskrönikor vad som hände 2007, och spågubbar och -gummor försöker lista ut vad som skall hända 2008. Det kan jag tala om gratis: En massa otrevliga saker. Folk kommer att dödas eller lemlästas, svältas ut, misshandlas, förföljas, beljugas. Utsikten att världen skall bli ett bättre ställe att leva i kommer inte att bli bättre detta år - hoppas att jag har fel.

Vad behövs för att förbättra världen då? En sak är KUNSKAPER, exempelvis sådana kunskaper som produceras av flitiga människor i den lärda världen, forskare på universitet och liknande. Och där händer intressanta saker när det gäller att få ut kunskaperna till resten av mänskligheten.

Bloggaren Lennart i USA skriver att universitet i USA börjar lägga ut kurser gratis på nätet (man får ofta nyheter snabbare och i ett djupare sammanhang om man läser honom jämfört med Dagens Nyheter, för övrigt). Berömda Massachusets Institute of Technology, MIT, ligger i täten, men fler verkar vara på gång. Läs hans senaste bloggpost i ämnet: "Den nya amerikanska revolutionen: allt fler amerikanska universitet lägger ut kurser på webben". Som gammal skeptiker vet jag inte om jag ser det som en ny revolution, men det är i alla fall en spännande utveckling. Ett revolutionärt inslag, kanske. "Information wants to be free - hallelujah"!

Här i Sverige är Biology and Politics inne på samma ämne, i ett inlägg om den vetenskapliga tidskriften PLoS ONE. Det speciella med den (förutom att den innehåller knepiga artiklar i biologiska ämnen) är att den är "open access". Du måste inte hitta ett universitetsbibliotek som prenumererar på den för att kunna läsa artiklarna, eller koppla upp dig mot en betaldatabas. Det räcker om du kan koppla upp dig till tidningens sajt via dator för att kostnadsfritt kunna läsa artiklarna. Förkortningen PLoS står för övrigt för Public Library of Science. Här finns adressen.

Med "open access" kan även fattiga studenter i Malawi eller Bolivia få tillgång till högklassig artiklar i olika ämnen. Vad det kan betyda för spridning av kunskaper över världen behöver man inte vara en Einstein för att räkna ut.

Den här bloggaren tar också till revolution som omdöme om "open access" och hans slutkläm är detta:

Den vetenskapliga kunskapen kan inte - och bör inte - kunna "ägas" av några stora företag eller eller mäktiga privatägda vetenskapliga förlag. Den vetenskapliga kunskapen tillhör hela mänskligheten - precis som luften vi andas, och som våra andra naturtillgångar också borde göra. Ytterst sett är detta en demokrati- och ägandefråga, och därmed en socialistisk vision, som utmanar privategendomens makt och kapitalismen.

Om man funderar över långsiktiga trender så finns det dels en kommersialisering av forskarvärlden. Pengar blir allt viktigare, företagskultur expanderar på bekostnad av forskarkultur (däribland friheten att utbyta data och idéer). Å andra sidan finns företeelserna som beskrivits ovan, där kunskaper gratis görs tillgängliga för alla som kan nå och förstå dem. Vilken sida kommer att vinna? Det handlar i grunden om demokrati. I början av 1900-talet samarbetade socialister och liberaler för att kämpa för demokrati i Sverige. Kan man tänka sig en upprepning av det samarbetet hundra år senare?

För att avsluta med det ödsliga fältet på Djurgården igen: förra gången jag gick förbi där var ett ekipage med häst och vagn ute och körde, antagligen från hovstallet. Och om mindre än ett halvår skall man kunna stå där och se hur blixtsnabba ladusvalor pilar fram över frodigt grönt gräs, kanske höra någon gröngöling ropa uppe bland träden, se backarna bort mot Valdemarsudde fyllas av blommor ... suck ... . Och kan vi tänka oss att kunskapen i en ny fri värld skall vara lika ögonfägnande som kommande vitsippsbackar?

Billig arbetskraft i skogen

Jag läser Naturen till din tjänst. Det är Svenska Naturskyddsföreningens årsbok 2007. Här finns mycket intressant, exempelvis en beräkning av vad nötskrikans arbetsinsatser för eklandskapet på Djurgården är värt. Svaret är 35.000 kronor per år och nötskrikepar. Nötskrikorna samlar och sprider ekollon, och bidrar därmed tillmed till att underhålla Djurgårdens mäktiga ekbestånd. Om siffran stämmer (och det vet man väl egentligen inte) skulle tio nötskrikepar kosta ungefär lika mycket som kanske en eller en halv skogsvårdare, räknat i löner och sociala uppgifter.

Jag var nere en sväng omkring Lappkärret och Stora Skuggan i förmiddags och hann med att se såväl några nötskrikor som många imponerande ekar. Ännu så länge kala, men snart blir det härlig grönska också. Här nedan är en bild jag tog under promenaden, en ek som samtidigt kan ses som en abstrakt målning i svart tusch. Det ser ut som en ekpensionär som förlorat några grenar. Det är fantastiskt hur länge en ek kan leva, trots att de flesta grenar och mycket av barken har ramlat av.

Islossning

Att våren nu slagit klorna i stockholmstrakten är tydligt. Jag betraktade årstidens framfart vid en promenad på norra Djurgården i förmiddags. Isen låg ännu på Värtan men hade ett klart opålitligt utseende och var på väg att bryta upp vid strandkanten, vilket bevisas av bifogat foto. Några dagars värme till, och ajöss med den!

Vårfåglarna börjar alltmer göra sina stämmor hörda; sålunda ropade en ringduva i trakten av Lappkärret, en tofsvipa pep till bortåt våtmarken vid Husarviken och när jag gick förbi en reslig ek hördes en uppfordrande vissling - däruppe i virrvarret av grenar glänste en stare i vårens eleganta fjäderdräkt. "Metallic" hade man väl sagt om det gällt plåtlackering.

Aspar stod med kronor rödbruna av hängen, och nog är ekarna pampiga så här års: ännu utan gröna blad höjer de sina kraftfulla stammar mot himlen som är blåare än blå!