Den här bunkerliknande klumpen misspryder utkanterna av Djurgården i Stockholm - USA:s ambassad. När skapar man sådana här byggnader - är det när man gett upp försöken att verka trevlig och bara har rå makt att komma med? Det är något monstruöst, vanskapt, som har dråsat ner från rymden. Det är nästan så man kan vänta sig att ruskiga rymdmonster skall strömma ut och hota Jorden med sina läskiga strålvapen.
Att USA har glidit utför sedan landets toppläge vid slutet av Andra världskriget är inte konstigt. Då satt man väl med ungefär halva den industriella världsproduktionen medan Europa var sönderskjutet och u-länderna fortfarande u-länder. På samma sätt hade Sverige med sin oförstörda produktionsapparat ett toppläge 1945 men har sedan fått uppleva att även de sönderbombade delarna av världen har kommit ikapp och ibland gått om oss. Skillnaden är imperiet, strävan att dominera världen. Bloggaren Lennart Frantzell
skriver om efterblivna aspekter av USA och vad det kan leda till:
Det mest troliga är att USA liksom det Bysantinska väldet och Qingdynastins Kina helt enkelt steg för steg kommer att försvinna som stormakt och ersättas av samhällen som kan modernisera och förnya sig.
Det fick mig att göra lite vidare reflexioner. Det är inte bara så att USA är våldsamt skuldsatt och med ekonomi som verkar alltmer tveksam, man har ju svårt att hävda sig som stormakt militärt också. Svagheten märks inte bara på slagfälten i Irak och Afghanistan eller att man inte vågar sig på angrepp mot stater som kan misstänkas kunna försvara sig, utan att man har svårt att få ihop trupper. Den patriotiska andan i USA gör i alla fall inte att välutbildade republikaner i hundratusental stormar rekryteringskontoren, och förslagen att återinföra värnplikten får betraktas som politisk dödfött. I stället får man använda skumma underleverantörer som Blackwater som tar sina knektar varsomhelst, och det finns också förslag på att utlänningar som tjänstgör i USA:s armé som belöning skall få medborgarskap. Spetsar man till det så tänker sig förslagsställaren att folk vars kvalifikation är att de ställer upp som yrkesmördare skall få bli medborgare i USA.
Det här får mig att tänka på gamla Rom. Jämförelser mellan Rom och USA har gjorts ända sedan det nya statsförbundet bildades på andra sidan Atlanten. Det är ju ingen tillfällighet att man har en senat, ett capitolium etc i Washington. Och nog har det funnits en republikansk medborgaranda därborta ibland. Dock: Rom gick under.
Rom började med en medborgararmé, men imperiet växte och blev alltmer dekadent, och legionerna fylldes allt mer av folk som kom utifrån. Så småningom var det legionerna som kunde bestämma vem som skulle bli kejsare och till slut splittrades riket och den västra delen föll ihop och försvann. (Den östra delen höll sig kvar i tusen år till men brukar inte räknas när man talar om "Rom".)
Den engelske diktarveteranen Robert Graves skrev ett poem om dessa utländska legionärer som försvarade ett imperium som egentligen inte var deras. (Graves kanske är mest känd som författare till romanerna som låg till grund för TV-filmerna om den romerske kejsaren Claudius). Hans poem heter
The Cuirassiers of the Frontier (finns i boken
Poems selected by himself) och beskriver den mångnationella armé som det sönderfallande romerska imperiet höll för att försvara gränserna. För imperiet var genomruttet, på slutet var det bara armén som höll det samman. Graves' slutord är fascinerande:
A rotten tree lives only by its rind.
Ett ruttet träd lever bara genom sin bark.
Och det är väl så det är med alla imperier, de går upp, de har sina bästa dagar, och sedan går det oundvikligen utför. Slutkampen kan bli mycket plågsam när allt bara kraschar. Eventuellt kan man säga att "they never come back", men den här gången kanske Kina är berett att åter axla rollen som världens mäktigaste makt när USA stupar. Om nu kineserna inte sätter krokben för sig själva genom miljöförstöring och hämningslös rövarkapitalism, eller brakar ihop med USA i ett krig om makten över Stilla havet (som kanske skulle knäcka båda makterna).
Ja, kanske USA är det nya Rom, och dess världsmakt vilar på världens största och dyraste militärbudget, men också på en befolkning som i allt mindre grad är villig att offra livet i obegripliga krig långt borta. USA kommer inte att invaderas av germaner och hunner, perser eller araber som det gamla romerska imperiet, de folkvandringar som kommer till USA är fredliga arbetssökande latinamerikaner (från ett Latinamerika som allt mer säger "fuck off" till påfrestande gringos).
Det sovjetiska imperiet kunde avvecklas utan att det utbröt ett storkrig (däremot ett antal regionala otäcka saker). Kommer USA:s ledare att ha vett att lägga av innan allt bara rasar omkring dem? Just nu ser det ut som om kärringen Clinton, som inte är något vettigt politiskt alternativ, kommer att se till att republikanerna vinner nästa presidentval. Det behöver inte vara negativt ur avvecklingssynpunkt, under förutsättning att kommande president är lite mer skärpt än gossen som sitter i Vita huset för tillfället. Men i stort sett tror jag inte det spelar någon större roll. Nedgången fortsätter, takten kanske kan påverkas och skadeverkningarna göras större eller mindre.
