Biskop Rowan Williams ser mot ett himmelskt ljus och skriver om befrielse från principer som skoningslöst utesluter vissa människor.
Så här vid jul kanske det är lättare att känna en viss andlig stämning. Mannen på bilden ovan är en legitimerat andlig person: Rowan Williams, ärkebiskop av Canterbury, den anglikanska kyrkans överhuvud. Den är fortfarande statskyrka tycks jag mig ha uppfattat, men det är en kyrka som ibland kan ryta till. Kanske det är ett gammalt subversivt kristet budskap som ligger där i kulisserna och ibland låter höra av sig.
En sådan inställning är störande för den världsliga makt som förvisso kan påstå sig hylla andliga värden men som känner sig illa berörd när någon tycker att hyllandet också borde visa sig i praktisk handling, eller ställer mer krav på de stora och mäktiga än de små och svaga. Det hände något sådant vid årsskiftet 1984-1985 i Sverige när dåvarande biskopen Stendahl fick för sig att kritisera skatteflyktingar i en predikan. Den gamle högerledaren Gösta Bohman trädde fram och var mäkta förtörnad över att biskopen lade sig i!
I veckan före jul skrev biskop Williams en artikel i engelska The Guardian med titeln (satt av redaktionen misstänker jag) Put aside your principles and remember: all you need is love. Vilka principer handlar det om? Är det inte bra att vara principfast?
Williams anknyter till en schwezisk teolog, Karl Barth, som kämpade mot nazismen redan innan den gripit makten i Tyskland. Barth angrep de principer som uteslöt, principerna om "vi" och "dom". "Dom andra" som vi kan strunta i, eller om vi inte struntar i dem kanske det går lika bra att slå ner eller jaga bort eller till och med utrota dem. Sådana principer, detta exkluderande av människor, är en princip som kristendomen kan befria oss ifrån, ansåg Barth. En befriande principlöshet som gör att vi slipper bli förtryckare eller förtryckta.
Jag skulle tro att om Williams bara behandlat detta som något som tillhörde historien eller länder långt borta som det är accepterat eller nästan påbjudet att fördöma hade det passerat utan några klagomål. Han kanske till och med hade fått en klapp på axeln av någon god liberal. Men, men ... den gode biskopen tar sig till att ge den moderna ekonomin, och därmed marknadsliberalernas käraste ögonsten, en förmaning. När brittiske premiärministern Brown kör på med sina krispaket får han inte "glömma" eller definiera bort en massa människor, för det kan placera honom i samma exkluderande fack som vissa centraleuropeiska politiker på trettiotalet, de som Karl Barth bekämpade. Ännu har inte principerna lett till samma förskräckliga resultat som i det förflutna ...
Yet we are not completely immune from appealing to "principles" in order to help us avoid some of the harsher consequences of our policies and preferences. They may in themselves be good and positive principles, not like the destructive ideologies of the past century. But we're bound to be uncomfortably aware at the moment that what
looked like a principled defence of some of our economic assumptions (this is what real wealth creation means and there is no other coherent way of defending it) seems more ragged and vulnerable than it once did.
The unprincipled question won't be silenced: what about the particular human costs? What about the unique concerns and crises of the pensioner whose savings have disappeared, the Woolworths employee, the hopeful young executive, let alone the helpless producer of goods in some Third-World environment where prices are determined thousands of miles away?
People react impatiently to this, asking why religious believers should be taken seriously when they talk about economics. Fair enough. But the whole point is that the believer doesn't want to talk about economics, only to ask an "unprincipled" question – to make sure that principles don't simply block out actual human faces and stories. How we make it all work is vastly complicated – no one is pretending it isn't. But without these anxieties about the specific costs, we've lost the essential moral compass.
Så sent som igår hade nog den förhoppningsfulle ungliberalen fnyst åt alla "moraliska kompasser" och i stället dragit en psalm om "friheten" eller en hallelujakör om "aktieägarvärden". Strax före jul hörde jag att kyrkan på Wall Street nu märker en ökad tillströmning av besökande finanspajsare som stukats i sitt högmod av den pågående krisen. Jag skulle tro att även många av dessa människor skulle välkomna en princip som säger att de inte skall bortdefinieras från samhället för att de ruinerats genom egna eller andras vansinniga spekulationer, eller att den som börjar sjunka i det svarta havsdjupet inte skall hjälpas med en frälsarkrans. Den brittiske premiärministern Gordon Brown kommer från ett prästhem och borde begripa detta, men som varande minister och misstänkt krigsförbrytare (kriget i Irak!) är han nog förtappad. Williams uttryckte sig mycket milt tycker jag, men sura reaktioner har kommit.
Andra religiösa samfund har också kritiska synpunkter på materialism och uteslutande av människor, samtidigt som det finns trovärdighetsproblem (ta katolska kyrkan med sin egen makt och rikedomar, med sina relationer med den världsliga makten även när den inte är så kul att ha att göra med, sina pedofilskandaler och andra otrevligheter - samtidigt som det finns just den där kritiken som jag skrivit om ovan).
Somliga samfund är dessutom uttalat exkluderande: "Tro som vi gör eller dra åt ...!" Därvidlag påminner de om politiska rörelser varav somliga är sig själv närmast, andra är mindre inskränkta och där goda och onda tendenser kämpar med varandra, inom rörelsen och kanske ofta inom de enskilda medlemmarna. Hur känner sig medlemmarna i de mosaiska församlingarna i Sverige när Israels behandling av Gaza alltmer ser ut som östfronten 1940, strax innan den stora utrotningen började? Sover de gott om natten eller inser de att palestinier är människor de också? Eller kan de exkludera bort nyfödda barn eller sjuklingar som dör på grund av Israels blockader och vägspärrar som "undgängliga" som man inte behöver bry sig om?
Med min inställning känns det naturligt att gå tillbaka till den tidige Marx som före revolutionerna 1848/1849 diskuterade människans frigörelse. Det gick visserligen genom den proletära frigörelsen som sopar bort klassförtrycket, men den skulle komma att frigöra alla människor. En vision att sträva efter. Kanske den möjliggörs bortåt 2020?
