Slut på idéer? - Kolla giftskåpet!

Jag hade krisen inom euro-zonen, och i synnerhet Grekland, uppe i ett tidigare inlägg. Nu fick jag syn på en kolumn i Svenska Gladbladet där Rolf Gustavsson skriver att I brist på nya idéer lockar giftskåpet. Varför inte säga att "när de förhärskande idéerna fallerar får man leta efter andra lösningar som förhoppningsvis fungerar bättre"?

Gustavssons synpunkter är i alla fall intressanta. Han tror inte på signalerna att krisen är över:

De kommer från krämarintressen som vill få fart på konsumtionen, icke minst julhandeln, och från politiker som vill bli omvalda nästa år. Men det räcker med att ytligt skumma den internationella kvalitetspressen för att varje dag upptäcka nya tecken på att krisen fortsätter.

Krämare? Jojo, det är en stämpel att kränga dit på månglarna i köptemplen! Det är inte bara "perifera" länder (ur vems synvinkel?) som Grekland, Irland, Lettland eller Ungern som ligger illa till. Även tungviktare inom EU mår fortfarande illa:

Före valet i september försökte regeringen i Berlin låtsas som om läget var under kontroll, förmodligen mot bättre vetande. Nu börjar liken ramla ur garderoben.

Miljardförlusterna i den halvstatliga Landesbanken kan illustrera hur tysk politik och näringsliv gemensamt snurrat sig yra i den globala spekulationskarusellen. Desperat försöker nu exempelvis det självmedvetna Bayern sälja sin Landesbank efter tragikomiska förlustaffärer i Österrike och Balkan. I måndags förstatligade Österrikes konservative finansminister en bankfilial för 1 euro.

Rädda vad som räddas kan! Fegisar och pultroner först till livbåtarna! Ja, vad hittar vi i giftskåpet då? Exempelvis detta:

Där finns den inskränkta nationalismen, som säger att Greklands problem inte angår resten av EU. En hållning lika politiskt bisarr och som sakligt vilseledande. Om Grekland överlämnas åt sig själv på vägen mot avgrunden och statsbankrutten blir det med nödvändighet ett gigantiskt problem för hela EU.

En närbesläktad drog kallas nationella subventioner till företag på fallrepet. En dyr beroendeframkallande drog utan långsiktigt positiva verkningar. Detsamma kan sägas om den merkantilistiska protektionism mot omvärlden som föresvävar Nicolas Sarkozy, inspirerad av solkungens finansminister Jean-Baptiste Colbert.

Om man utesluter Grekland ur EU för att de grekiska politikerna tog sig in i EMU på oriktiga underlag, kan det hjälpa? Finns det någon uteslutningsparagraf i EU:s stadgar?

Hänvisningen till Colbert handlar om det som senare ekonomer kallade "merkantilism", en ekonomisk politik som europeiska stater förde från 1500-talet och några hundra år framåt. Om denna ekonomiska modell är bra eller inte beror av vems intressen som skall gynnas. Man försökte få en positiv handelsbalans och ingen arbetslöshet genom att staten satsade på stöd till inhemska näringar, ersätta import med egenproducerat, höga tullar på import och liknande åtgärder. Ibland gick det bra, ibland inte. Ofta lyftes pengar in i näringar som inte hade bra förutsättningar för att lyckas. Det är väl där som "giftet" ligger. Men jag har lite svaga minnen om prat om "nymerkantilism" för några årtionden sedan. Kanske det handlade om USA:s tullpolitik?

Trettio år efter att Margaret Thatcher drev igenom sitt marknadsliberala paradigmskifte verkar pendeln slå tillbaka. I brist på nya idéer lockar giftskåpet med en gammal stark statskapitalistisk cocktail.

Om man vill peka ut politiker som är skyldiga till dagens situation ligger väl Thatcher bra till? Senare brittiska regeringar, inklusive "New Labour", har i stort sett trampat vidare längs hennes väg. Och så gick det som det gick. Om det är något som passar i giftskåpet är det nog den politik som Thatcher och Reagan (och härskaror av nyliberala ekonomer) stod för som ligger nära till hands.

Med tanke på att den nyliberala politiken brutit samman, och de borgerliga ledarna knappast har några framtidsidéer att komma med, har de inget annat att göra än att försöka tugga om de gamla uppslagen en gång till. Utan kraftiga statsingripanden fungerar inte systemet, vad än teoretikerna sägaer. Här vore det verkligen läge för politisk opposition och nytänkande ekonomer och samhällsvetare och andra intresserade att gå in och propagera för nya fräscha och giftfritt odlade tankar! En del pekar på Keynes men jag är skeptisk: den typen av lösningar passar i ett samhälle som är industriellt, men hur är det i efterindustriella samhällen? Där kan helt nya infallsvinklar behövas! Och de finns ju naturligtvis.

Money talks ...

En del människor tror att det viktigaste i politiken är pengar. Med en välfylld kassakista kan man finansiera dyra kampanjer och få folk att rösta som man vill. Ekonomen Paul Krugman (som verkligen inte gillar Bushregimen) skriver i New York Times att republikanerna i USA har fått det svårare att dra in pengar. Demokraterna är mer gynnade av bidrag även från näringslivet numera. Och då kan man tänka sig att det går sämre för Bushs parti i kommande val. Krugman förklarar bolagsvärldens känslor så här:

There’s also disgust, even in the corporate world, with the corruption and incompetence of the Bush years. People on the left often describe the Bush administration as an agent of corporate America; that’s giving it too much credit.

The truth is that while the administration has lavished favors on some powerful, established corporations, the biggest scandals have involved companies that were small or didn’t exist at all until they started getting huge contracts thanks to their political connections. Thus, Blackwater USA was a tiny business until it somehow became the leading supplier of mercenaries for the War on Terror™.

Det där med korruption och inkompetens tycker jag mig minnas redan från Reagans tid. Det var ju han som bröt med den förhärskande keynesianska teorin i USA (som Thatcher gjorde i England vid samma tid) och i stor skala slog in på den neoliberala ekonomins väg. Jag undrar om det finns en mentalitet bland den sorts människor som dras till neoliberalism som gör att de har lite jobbigt att följa vanliga lagar och samhällsregler? Exemplen från Reinfeldtregimen i Sverige visar ju att moralen kan vara lite si och så bland de där figurerna.

Om pengar till demokraterna i USA skulle göra att någonting blir bättre undrar jag dock. Hittills har de inte visat att de har förmågan att slå mot den förda politiken eller att de skulle hitta på något radikalt annorlunda om de återtar Vita huset - i alla fall inte om inte det kommer folkopinioner som tvingar dem till det.

Kanske andra händelser kommer att vara viktigare än kampanjbidrag. I samband med den senaste störtdykningen på börsen i New York kan noteras att bland de som signalerade sämre affärer var en stortillverkare av maskiner för byggen. När sådant händer vet man att krisen är på väg från spekulationssfären in i den "riktiga" ekonomin. Och var det slutar är svårt att sia om, en lugn tillnyktring i ekonomin eller en plägsam krasch.

Kanske Bushs sista kort för att hålla hemmafronten lugn är att satsa desperat på att bomba Iran och slå på patriotiska trumman. Skulle det vara en ny missbedömning (den tredje, efter Afghanistan och Irak) kan man undra vad han skall ta sig till härnäst. Jag har sett antydningar om att han, med hänvisning till ett krisläge, helt enkelt skulle kunna flytta nästa presidentval och därigenom sitta kvar. Jag är cynisk nog att tro att många av dem som är emot att väljarna i Venezuela skall kunna låta Hugo Chávez sitta kvar som president mer än två perioder säkert bara har vackra saker att säga om Bush om han kuppar sig kvar vid makten utan att folket får säga sitt.