Stafetten går vidare ...

Fler teckningar av Joe Danziger hittar man här. En del är roliga också. Fast egentligen är det ju tragiskt när Obama tar över efter Bush. Varför skall en erkänt intelligent karl fortsätta det elände som en dumskalle startat? (Kanske för att intelligens och gott omdöme inte alltid följs åt? Kanske för att Obama har en så smart plan att han knappt ens själv förstår den?)

Högsta mulla-domstolen

Det rapporteras från USA att en del människor jämför det nyligen timade valet i Iran, och herr Ahmadi Nejads seger, med sättet som herr George W. Bush blev president i USA år 2000. Skoj och bedrägeri alltså. Nu är de till och med ofina nog att hävda att Iran importerat USA:s sätt att hantera demokratiska val. I USA år 2000 var det ju slutligen inte väljarna, utan Högsta Domstolen, som fick utse president. Och då blev det den av huvudkandidaterna som fått minst röster.



Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Religion är opium för folket!, Björn Nilsson skriver Dagens blomma …, Anders_S skriver Snutens underliga prioriteringar, Jinge skriver Svininfluensa – en fara eller bara business?, aik-micke skriver Snuten visar färg i Lagenakonflikten, andread0ria skriver Lagena dag tre: Landsomfattande aktionsdag

Gott nytt år ...

... får vi säga till alla asiater som firar nyår vid vårdagjämningen. Newroz (eller hur det nu stavas, jag har sett flera varianter) är det persiska nyåret. Jag antar att den här bilden som jag fiskade upp på Ali Esbatis blogg har något med det att göra. Notera damens sammanväxta ögonbryn. Någonstans läste jag att just den detaljen var en skönhetssymbol för flera tusen år sedan i Mesopotamien.

På tal om nyår och Persien/Iran så kanske det inte blir något krig mellan USA-Israel och Iran om Obama får råda. Redan Bushregimen i sitt slutskede vägrade låta israelerna gå loss med bombningar vilket är en intressant notering. Så ruttna figurer som fanns omkring Bush skulle man ju annars kunna tro att ännu ett krig hade varit en lämplig avskedspresent från det gänget. Men de kanske tyckte det räckte med det kaos som redan rådde, inklusive en ekonomi i ruiner. Möjligen börjar man också bli betänksam över israelerna som allierade - de är inte i toppform längre och mer en belastning än tillgång kanske.

"svagare än ett spindelnät"

Saxat från en nyupptäckt i cyberrymden: Al Manar TV. Webbfrågan ovan får ju anses som ganska ledande och knappast något som en sann objektivitetssträvare skulle ställa, men den visar nog på stämningarna i alla fall. För varje dag Gaza håller ut är det ett nederlag för Israel, och följaktligen sprider sig misstämning och motsättningar inom det israeliska kabinettet. Dessutom ökar kritiken internationellt och de extrema sionisterna blir alltmer isolerade och högljudda. Det värsta är allt mänskligt lidande, men från israelisk synpunkt finns det något som är ännu farligare: folk tappar respekten för den oövervinnerliga israeliska krigsmakten.

After 17 days of the Israeli aggression against the Gaza Strip, Israel failed to achieve its announced goal, which is “to stop the rocket attacks fired from the Strip into the Israeli settlements”, and the Palestinian resistance groups have continued to rain the occupied territories with tens of rockets putting the Israeli government in an embarrassing situation before the entire world.

Instead of restoring the image of the “invincible army” that had lost during the Second Lebanon War in July 2006, Israel has proved, now than ever, that “it is weaker than a spider’s web”, as Hezbollah Secretary General Sayyed Hasan Nasrallah has always said.

Hur svagt ett spindelnät är beror av den som stöter på nätet. En liten fluga, en elefant?

Det är nog lättare att backa och göra överenskommelser om man inte som utgångspunkt har att man är superstark och kan klå upp alla i omgivningen med ena armen bunden bakom ryggen. Man får förmoda att det sitter tänkare överallt i stormakternas utrikes- och krigsministerier och funderar på i vilken mån man skall fortsätta att hålla israelerna under armarna. De skulle ju vara så starka och smarta, men de verkar mer som förvirrade klantskallar!

Det finns mer intressant på denna sajt. Man trycker exempelvis av en analys från israeliska tidningen Haaretz:

The mishap that killed three soldiers from so-called friendly fire does not necessarily imply failure. Similar things happen in every war. The defeat of the United States in the Vietnam War began when the American army and its commanders adopted the policy of "body counts." The other aims, such as forcing the North Vietnamese government to its knees or destroying the Vietcong's fighting capability, could not be achieved even with the excessive and indiscriminate use of military force. All that remained was to boast of the numbers of Vietcong dead.

It is to be hoped that the continuation of the fighting in the Gaza Strip will not lead the IDF to adopt a policy of "body counts" here too. The deaths of several hundred more Palestinians will not necessarily lead to a better arrangement, most certainly not in light of blows that are killing many civilians, as at the United Nations school.

Det där med "body count" skrev jag ju om för några dagar sedan.


Båda de här figurerna borde platsa inför en tribunal som utreder misstänkta krigsbrott - Olmert och Rice. Just nu pågår någon slags gräl mellan Israel och USA eftersom Olmert skrutit om att han fått ut Bush från ett möte för att tala om för sagde Bush att Rice måste rösta på ett visst sätt i FN:s säkerhetsråd. Kan Israels premiärminister ringa upp USA:s president och så gott som ge order till honom? - Pinsamt i så fall, både för den som lyder ordern och den som skryter om det.

Under Libanonkriget lyckades USA förhala en vapenvila för att ge Israel mer tid att vinna. Det fungerade inte. Det verkar inte fungera i Gaza heller. Blir Gaza palestiniernas Stalingrad?

Hoppas det smakade gott

Shafer Cabernet “Hillside Select” 2003 can go for as much as $500 a bottle.

Enligt rapport har ledare för tjugo länder träffats i Vita huset, Washington, för att diskutera den ekonomiska krisen. Men inte bara för att prata. Det har uppmärksammats att man äter och dricker gott också. På menyn stod:

"Fruitwood-smoked Quail," "Thyme-roasted Rack of Lamb," and "Tomato, Fennel and Eggplant Fondue Chanterelle Jus."

Vad tusan är det? Någon sorts rökt vaktel till att börja med. Jo, för att skölja ner vaktlar, lamm och annat fick man ta till rejäla grejor att dricka: vin för bortåt 500 dollar flaskan. Inte illa (fast pavorna kostade inte så mycket när de köptes in försäkras det).

Egentligen spelar ju detta ingen roll om man bara räknar pengar. Men exemplet är ju inte så gott, om man tänker på en överklass som tycker att folk i gemen skall dra åt svångremmen för att betala krisen. Tänk om fattigfolk överallt skulle komma på idén att kräva dyra viner (eller rent vatten)!

Från själva mötet har det rapporterats olika meningar på hur världskrisen skall lösas. Mer eller mindre statliga ingripanden? Här är Bush i en ogynnsam position om han dels skall dra sina ramsor om den fria företagsamheten och statens uselhet, men samtidigt försvara att viktiga delar av USA:s bankväsen är förstatligat. De mer statsinriktade fransoserna har en annan mening och förmodligen är "Sarko" på gång att släppa Bush nu och i stället rikta in sig på nästa. administration i USA. Han kan till och med kosta på sig att snubba av USA vad det gäller förhållandet till Ryssland. Frågan är om det redan har börjats prata mellan topparna i EU och näste president i USA?

Nå, man får väl ta ett glas billigt vin och skåla med sig själv i väntan på svaret på denna och andra intressanta frågor.

Nästa president blir ...

... Ja, vem som blir nästa president i USA vet vi inte förrän 20 januari nästa år när/om Obama svärs in som ny president. För närvarande är herr Bush president och han har tid på sig att ställa till med hur mycket jävelskap som helst under flera månader. Är det någon som vet hur det fungerar: blir Biden president om Obama försvinner från jordelivet innan han hinner sväras in?

När jag kollade för en stund sedan hade Obama fått ungefär 53 procent av rösterna och en övertygande seger på åtskilliga miljoner röster. 62,346,854 mot 55,311,599 närmare bestämt. Men de räknas ju mindre än elektorsrösterna och där fick Obama en jätteledning. Dessutom har demokraterna nu majoritet både i senaten och representanthuset. Undrar hur de skall bära sig åt för att missköta den övervikten? Demokraterna har inte varit särskilt övertygande som opposition under senare år, kommer någon sorts obama-effekt få dem att skärpa sig?

New York Times skriver i ledaren:

His triumph was decisive and sweeping, because he saw what is wrong with this country: the utter failure of government to protect its citizens. He offered a government that does not try to solve every problem but will do those things beyond the power of individual citizens: to regulate the economy fairly, keep the air clean and the food safe, ensure that the sick have access to health care, and educate children to compete in a globalized world.

Mr. Obama spoke candidly of the failure of Republican economic policies that promised to lift all Americans but left so many millions far behind. He committed himself to ending a bloody and pointless war. He promised to restore Americans’ civil liberties and their tattered reputation around the world.

With a message of hope and competence, he drew in legions of voters who had been disengaged and voiceless. The scenes Tuesday night of young men and women, black and white, weeping and cheering in Chicago and New York and in Atlanta’s storied Ebenezer Baptist Church were powerful and deeply moving.

Det finns risk att en del kommer att bli besvikna, och att bomberna kommer att fortsätta att hagla över oskyldiga araber, afghaner och pakistanier. Och USA borde fundera på att organisera sitt valsystem på ett sätt som är normalt i moderna högt utvecklade länder, inte som i Tredje världen. Vad man kan hoppas på är att Obamas seger drar med sig effekter som den politiska eliten i USA inte är så glada åt men som kan vara bra för folk i gemen.

Halt anka, inte lam!

En anka förvisso (Daffy), men knappast "lam".

Kongressen i USA röstade inte som presidenten ville om nödhjälpen till utsatta banker. Detta fick en morgontidning i Sverige att utmåla Mr. Bush som varande "lam anka". Man kan säga mycket om Hr. Bush, exempelvis på engelska att han är "a lame duck". Men översätter man detta till svenska blir det i själva verket "halt anka". Kolla med Skolverkets ordbok på nätet exempelvis och be den göra en översättning baklänges från svenska till engelska på "lam". Det engelska ordet blir "paralyzed", inte "lame".

I och för sig finns det andra felöversättningar att klaga på, men de är mer av historiskt intresse. Det märkliga uttrycket "ont krut förgås inte så lätt" kommer från tyskan. Där handlar det inte om någon krut, utan "Unkraut" som är svårt att bli av med. Och det betyder "ogräs", och därmed blir talesättet lättare att förstå.

Ny giv - kör med eget UD!

USA är ju som bekant möjligheternas land. Men ibland kan man ju undra om de inte går lite väl långt. Visserligen gäller regeln "money talks", men vem pengarna pratar för och vad som är avsikten med det hela - det kan ibland vara viktigt att veta.

Dessa frågor ligger i botten när det gäller en gammal kompis till George W Bush som verkligen har slagit mynt av kompisskapet. Stephen P. Payne heter mannen i fråga. Och vad anklagas han för att ha gjort? Jag har hittat historien hos HuffPost. Där gillar man inte Bush och slår gärna upp en historia av den här typen. Artikeln har länkar till några videosnuttar som av någon anledning blivit borttagna, och det gör det hela extra skumt.

If Stephen P. Payne's claims, to have personally negotiated for the US government major arms deals and billion dollar financial packages while also being paid by foreign governments to arrange those deals, hold true then American national security may have been compromised in ways that could take years to assess.

Eller på Ärans och Hjältarnas Språk: denne person uppger sig personligen ha förhandlat för USA-regeringens räkning om vapenkontrakt och finansiell hjälp till andra länder, fått betalt av utlänningarna för hjälpen samt (vilket inte framgår av citatet ovan) mot betalning hjälpt folk att få kontakt med Bush. Man kan väl säga att mannen förefaller ha drivit ett parallellt Utrikesdepartement kombinerat med en lobbyrörelse för främmande makter. Inte undra på att ett och annat ögonbryn höjs.

Humoristen från Vita Huset

"Adjö från världens värsta nedsmutsare" rapporteras George W Bush ha sagt till sina politikerkollegor när G8-mötet i Japan avslutades. "Goodbye from the world's biggest polluter."

Säg inte att den där killen inte har humor! Eller saknar vitala delar av hjärnan kanske? Med tanke på att han är gammal alkis, fastän torrlagd numera, kan man undra hur det ser ut därinne bland de grå cellerna. En hjärna som en gång har lagts i sprit lär inte återhämta sig. Wet brain kallas det och uppges påverka humöret.

Jag undrar om inte större delen av partikamraterna blir på bättre humör vid tanken på att bli av med "dubya" Bush. Obama företräder visserligen det andra partiet, men med honom kan man väl tänka sig att en smidigare och smartare skurk hamnar i toppen.

När vi ändå är inne på temat USA igen - minns ni den där moderatbönan i Sverige som fick kicken för ett tag sedan för att hon satt på krogen under ett jourpass och intog alkoholhaltiga drycker? Det gör jag (men inte vad hon heter). Hon nobbade att komma till Riksdagens konstitutionsutskott för att vittna och en del tyckte att det var förakt för Riksdagen. Men sedan dog saken ut. I USA har vi ett liknande fall just nu, där den skumme figuren Karl Rove vägrar infinna sig inför ett utskott i Kongressen för att bli utfrågad. Därborta har detta skapat visst uppseende, och vad jag förstår finns det möjligheter för Kongressen att hämta Rove med polismakt. Men numera domineras Kongressen av det demokratiska partiet som i stor utsträckning verkar styras av ynkryggar, så det blir nog ingenting. Ynkryggar, samt folk som är lika korrumperade som republikanerna. Frågan är om moderater, republikaner och liknande figurer verkligen skall tillåtas segla omkring i sin egen sfär högt däruppe, långt bortom lagar och vanlig normal anständighet.

Hitzbollah - solklar vinnare

Så har Syriens och Irans skyddsling, tillika Israels svåraste fiende och USA-presidenten George Bushs hatobjekt, vunnit ännu en grandios politisk triumf. Det gör sannerligen inte Mellanöstern till en säkrare plats.

... skriver Per Jönsson (P. Jöns) på Dagens Nyheters ledarsida. Av någon anledning saknas den rätt stora del av den libanesiska befolkningen som stödjer oppositionen i den här listan. Triumfen tillhör ju även dessa människor. Utan dem vore Hitzbollah en grupp utan betydelse.

Nu måste DN såväl på nyhets- som ledarplats (på båda ställena med rätt lång fördröjning) bekräfta att Hitzbollah står som solklar vinnare:

Mest iögonenfallande genom att man nu efter 18 månaders bojkott återinträder i en samlingsregering med 11 av 30 ministerposter – och till råga på allt får vetorätt över alla regeringsbeslut.

Varför skulle detta göra den där delen av världen mindre säkrare? Under föregående krig visade det sig att libaneserna kunde försvara sig med den äran. Förmågan har säkert inte sjunkit sedan dess. Med det här arrangemanget minskar risken att vissa delar av omvärlden inbillar sig att man kan splittra Libanon och inleda ett nytt angrepp. Man kan bara drömma om en liten snabb och lätt och (för den egna sidan) smärtfri operation. Priset för ett angrepp kan bedömas så högt att man helt enkelt avstår. Samma filosofi som det gamla svenska invasionsförsvaret (saligt i åminnelse!) byggde på.

Det intressanta är också att striderna för några veckor sedan utlöstes av försök att försvaga oppositionen till förmån för den "västvänliga" regimen, men att detta ledde till en totalkrasch för kuppmakarna själva. "Den som gräver en grop för andra ...". Att Hitzbollah förstärkts ytterligare beror dels av rörelsens egna kvaliteter, men man har ju också hjälp av motståndarnas beteende.

Taffligheten i kuppförsöket kan tyda på djupare problem på USA:s och Israels sida - att politikmakarna där helt enkelt får allt svårare att orientera sig i tillvaron. De gamla tumreglerna gäller inte längre. Visserligen finns det sekteristiska politiker i Libanon som går att köpa upp, men inte i sådan kvantiteter och med sådant inflytande att det hjälper längre, och det bör man ha begripit. Den misslyckade kuppen mot Hitzbollah borde leda till djup självkritik hos de instanser i Israel och USA som på olika sätt var inblandade och tryckte på för att få den libanesiska regeringen att göra jobbet. (Jag utgår från att de libanesiska politikerna själva begrep att det här nog egentligen var ett för riskabelt företag.)

Risken nu kanske inte är att ledarna för USA och Israel tänker klart och gör missbedömningar ändå, utan att de blir så förvirrade eller desperata över att omvärlden inte lyder deras förhoppningar att de tar till fullkomligt desperata åtgärder och sätter igång någon sorts ragnarök i västra Asien. Bushs sista månader i Vita huset kan bli farliga.

De som har kritiska funderingar om politisk islam kan konstatera att med sådana vänner som USA och Israel behöver man inga fiender, om du förstår vad jag menar.

En libanesisk lösning?

Libanons svårigheter är sannerligen inte lösta ännu. Nya inbördesstrider kan utbryta när som helst. Men jag hörde en statsvetare som studerar området prata på radion för en stund sedan, och han kom in som ett bra korrektiv till en vanlig journalist som hade dragit lite journalistfraser om Libanon strax innan.

Enligt statsvetaren: Det är inte så att Hitzbollah är en isolerad shiitisk rörelse som förespråkar en islamisk stat, det är en bred rörelse med sympatier även bland suniter och kristna. (Undrar hur det är med druserna - sedan Walid Jumblatt gjorde bort sig nyligen och bidrog till de senaste striderna kan man undra om inte även de ställer sig mer sympatiskt till Hitzbollah.) Så som det libanesiska samhället är uppbyggt måste de olika grupperna helt enkelt samarbeta. Det långa inbördeskriget 1975-1990 är ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte gör det. Ett problem är att landet inte fungerar helt demokratiskt eftersom man dras med en författning där de olika grupperna tilldelats politiska poster efter hur många man var när landet blev självständigt för 65 år sedan. Idag är proportionerna mellan kristna, muslimer och druser en annan, och en konsekvent demokrati skulle kräva att automatiskt tilldelade poster upphävs och ersätts av val. Det verkar som Hitzbollah skulle acceptera en sådan lösning, att det inte är den iranska halvteokratin man är ute efter.

Titta på Israel/Palestina. Där har vi en konflikt som är längre och svårare än i Libanon. När väl palestiniernas existens upptäcktes av omvärlden (vilket inte hade skett om de inte varit oförsynta nog att göra motstånd) har välmenande människorna förespråkat en "tvåstatslösning". Det innebär i stort sett att israelerna får det mesta de pekar på och palestinierna får hanka sig fram på resten. Att den lösningen är lika smaklig som de sydafrikanska bantustans på sin tid tänker man inte på. Liberaler som aldrig skulle ha godtagit de rasistiska regimerna i södra Afrika har av någon anledning köpt den här tanken. Men den håller inte.


De gröna områdena på den här kartan visar att tvåstatslösningen är omöjlig. Det är något som israelerna själva har orsakat genom sin halstarriga ockupationspolitik. Man kan fråga sig vad som händer om en palestinsk "stat" upprättas på de återstående fläckarna? Massvräkning av de palestinier som finns inom övriga områden, med hänvisning till att "nu har ni ju er egen stat"? I praktiken blir det ju ett antal fängelseöar på territorium som fullständigt behärskas av Israel.

Vad är nu lösningen på det här? Helt enkelt en sekulär och demokratisk stat med gränser som det gamla brittiska palestinamandatet. En demokratisk lösning av ungefär samma sort som man kan tänka sig för Libanon. En medborgare - en röst - staten neutral i förhållande till religionen. En del klagar på att Hamas skulle vara ett problem, men jag har en känsla av att om palestinierna erbjöds att rösta för det här alternativet skulle de ta det. Jag gissar att ultrasionistiska grupper med stöd i USA är ett betydligt värre problem.

Bushs idé om att sprida demokrati med bomber i Främre orienten är fullständigt vansinnig, men ett sådant här projekt skulle kunna få positiva spridningseffekter. Och om man tänker sig att de framtida demokratiska libanesiska och palestinska staterna kunde samarbeta skulle man få en stor och ekonomiskt hållbar enhet. Mänsklighetens första stora steg till högre civilisation - införandet av jordbruk - togs i det här området, och det är värt bättre öden än att ockuperas av religiösa knäppgökar.

Erik Svensson skriver om det här också, verkar som vi är två man om ungefär samma tanke vad som bör ske med Israel. Det finns nog några miljoner till.

"förhörsmetoder som annars är förbjudna enligt folkrätten"

Apropå vad jag skrev igår. Här citerar Dagens Nyheter New York Times:

Den amerikanska regeringen har informerat kongressen om att underrättelsetjänstens agenter som arbetar med antiterrorism har rätt att använda förhörsmetoder som annars är förbjudna enligt folkrätten.

" ... förhörsmetoder som annars är förbjudna enligt folkrätten." Just det, tortyr. Men man är för fin i kanten för att säga det rakt ut. Och trollformeln "terrorism" antas ursäkta allting.

Notera också att den ryggradslösa kongressen inte har satt stopp för nedrivandet av folkrätten. De som tror att en president från det Demokratiska partiet skulle bli bättre får nog förbereda sig på många besvikelser. Inte ens en kongress med starkt demokratiskt inslag har kunnat gå i spetsen för den folkliga opinionen och sätta stopp för Bushregimens härjningar. Skulle Clinton eller Obama hamna i Vita huset skulle det ändå blir "business as usual".

Bakom Guantanamo

George W Bushs arv till eftervärlden blir en sönderskjuten rättsordning, där såväl individers som staters rätt sopas åt sidan till förmån för lynchmobbens hjärndöda aktiviteter. På sätt och vis kan man säga att mycket av USA:s politik under tidigare epoker "kommit hem". Tidigare har Tredje världens diktatorer fått göra mycket av det smutsiga jobbet med hemliga fängelser, tortyr och liknande som den demokratiska västvärlden (officiellt) inte accepterar. Nu är detta officiell politik hos den enda kvarvarande supermakten. Och mer eller mindre tvivelaktiga politiker världen runt hänger naturligtvis på - alla har ju sina egna "terrorister" att bekämpa. Om George W Bush har rätt att hålla sig med hemliga fängelser har självfallet alla andra rätt till det också! - Och därmed har några hundra års kamp för ett anständigt och öppet rättsväsen brutit samman.

Jag såg nyss en artikel på al-Jazeeras hemsida som bland annat refererar till Guantanamo och USA:s hemliga läger. Där sägs att lägret på Cuba döljer den mycket allvarligare situationen med 27.000 fångar i just de hemliga lägren. På Cuba finns bara några hundra fångar kvar, så det verkliga problemet är inte längre där. Hur har man kommit fram till siffran 27.000 förresten, det framgår inte?

Även om det vore 20.000 skulle det vara en oerhörd mängd människor som undanhålls de rättsprinciper USA officiellt har ansett sig företräda. Man kan givetvis hävda att det är livsfarliga terrorister hela bunten, men det hjälper inte. Det som hjälper är normalt polisarbete, och det har man inget intryck av att USA sysslar med. Man "fiskar" helt enkelt, samlar in folk mer eller mindre på måfå, och hoppas hitta något. I den mån man får tag på några riktiga terrorister kommer de förmodligen att lura skjortan av förhörsledarna eller få dem att göra bort sig. När man till slut visade upp en man som erkände allt mellan himmel och jord ryckte världen på axlarna - det var ju framtorterade bekännelser, och därmed värdelösa!

Och medan USA dribblar med sina rättsvidriga läger rycker talibanerna fram i Afghanistan. Idag skrämde de bort president Karzai med en raketattack och enligt en artikel i Asia Times har de gamla krigsherrarna i Nordalliansen kontakter med talibanerna. Det har legat i luften ganska länge att afghanerna nog vill klara av den här konflikten utan att amerikanerna får diktera villkoren. Hemliga fängelser och tortyr lär inte hjälpa. Inte där, och inte på andra ställen där USA är inblandat. Fransmännen använde liknande skrämseltaktik i Algeriet. Det slutade med att de åkte ut. Samma sak lär hända med USA. Synd bara att så många människoliv skall ödeläggas innan de ansvariga begriper att spelet är slut.

Att döda ett barn ... eller många?

En småfet lastbilschaffis avslöjas som mördare - barnamördare - kanske flera gånger om dessutom. Upprördheten och sorgen över tragedin är äkta, liksom ilska över att karln inte gripits långt tidigare. Det fanns ett rejält tips, men det utnyttjades inte. Kan det vara att det inlämnade tipset var anonymt som gjorde att mannen inte åkte fast? Hade uppgiftslämnaren meddelat att han personligen kände X kanske polisen hade varit mer alert? Har man goda tips om brott av den här kalibern bör man ha kurage att tala om vem man är och vara beredd att ställa upp för vidare frågor.

När en människa, ett barn, mördas av en galning (jag utgår från att mannen inte kan kontrollera sina handlingar i vissa lägen, att han är sinnesjuk alltså) är det lätt att se offret och bli upprörd. När offren är många sker en utspädning av medkänslan, och när förövarna är folk som antas vara vid helt sunda vätskor blir det ännu klenare med upprördheten.

Irak är ett sådant fall: sanktionerna under 1990-talet medförde massdöd bland gamla, sjuka - och barn. Ändå drev USA och Storbritannien på för att de skulle fortsätta. Hur många barn dog? Den sista siffran jag såg någonstans var på 700.000. Det är ofattbart. Hur många barn gasades ihjäl eller dödades på annat sätt av tyska mordkommandon under Andra världskriget? En del tyska förövare straffades, men när kommer rättvisan att hinna ifatt Clinton, Bush, Blair och deras hantlangare? Dödandet och lidandet har ju inte tagit slut i Irak. En stor del av den palestinska befolkning som drabbas av israeliska övergrepp är barn - vad händer med dem i framtiden? Man kan mörda folk kroppsligt, men man kan också mörda dem själsligt. Vad för sorts människor kommer överlevarna att bli?

Det är fegt att ge sig på barn. Ändå händer det om och om igen. Milisgrupper i Kongo gör det, bossarna i världens rika länder gör det. Men varför vänsterpartister?

Jag hörde en ledande företrädare för vänsterpartiet säga att vi skall inte ursäkta några avvikelser från demokrati med att landet i fråga har bra hälsovård. Det rör sig om Cuba alltså och låter sympatiskt. Demokrati är bra, och Cuba är inte en demokrati i europeisk mening. Men om man i stället för det neutrala ordet "hälsovård" säger barn- och mödradödlighet kommer saken i ett annat ljus. Ett väldigt annat ljus.

Cuba är ett Latinamerikanskt land och bör lämpligen jämföras med sina grannar. Nu har Cuba lyckats komma ned på en dödstal i samband med födslar som ligger under USA:s, och därmed är man mycket bättre än alla sina grannar på detta område. Och jag ställer frågan: hur mycket skall dessa dödstal höjas för att landet skall bli en acceptabel demokrati?

Visserligen är jag säker på att många säger "nej nej, inte vill vi att barn skall dö, allt kommer att bli så fint ändå", men snack är snack och blir det ett regimskifte på Cuba till USA:s fördel kommer med stor sannolikhet dödstalen att stiga igen. Men till vilken nivå? Extremfall som Haiti eller Guatemala, eller som något av de bättre utvecklade staterna i Latinamerika eller Karibien? Jag försökte fråga en liberal om det, flera gånger dessutom, men fick aldrig något svar. Och hur kan man svara på en sådan fråga - det är fegt att ge sig på barn, och då är det lika bra att vara tyst.

Historikerna slår tillbaka

På kultursidorna i Dagens Nyheter skriver Stefan Jonsson om en rejäl råsop som en historiker, Michael Schoenhals från Lund, utdelade under ett seminarium hos Forum för levande historia i samband med deras senaste kampanj. Jag har inte hittat det i nätupplagan ännu. Schoenhals, som är professor i kinesisk historia, läste upp ...

... ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst som fick illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisas entydigt folkkongressens vilja att begränsa våldsutövningen. Gäller det inte att föregripa angrepp på revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt!

Schoenhals förklarade: ”Ni som kommit hit för att höra oss fördöma kommunismen har missat hela poängen med historisk kunskap. Vår uppgift är att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden – och detta oavsett om det utförs i kommunismens eller demokratins namn.” Sedan avslöjade han att dokumentet han läst alls inte stammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning, med enstaka substantiv utbytta, av George Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen. (Jag citerar det här från pdf-upplagan.)

Jag hörde för övrigt en intervju med Eskil Franck, chef för Forum, där han för några dagar sedan börjat sväva en del på målet.

Eskil Frank pekar på att brott mot mänskligheten inte bara handlar om nazism eller kommunism, utan att risk för sådana brott i grund och botten finns i alla regimer och i all maktutövning.

Motiven kan ha ekonomiska, religiösa eller andra drivkrafter.

– Det kan vara en rad olika drivkrafter. Just nu är det frågan om politiska regimer och politiska brott som begåtts, det kan vara religiösa i andra sammanhang. Det som är kännetecknande för många av de här brotten mot mänskligheten det är att de lyckas definiera ett vi och ett dom.

– Där vi, som av någon anledning vill utöva makten, vill definiera ett dom som vi ser som motståndare, som vi vill eliminera. I den konflikten mellan vi och dom uppstår brott mot mänskligheten väldigt lätt.

Då är det ingen skillnad på kommunistiska, fascistiska, religiösa eller fundamentalistiska drivkrafter?

– Så kan man säga. Alla de här, som du räknar upp, har tyvärr en förmåga att faktiskt definiera ett vi och ett dom.

Det är verkligen tacknämligt att historiker börjar ta itu med sättet politiker dribblar med "historisk upplysning". Om man är en seriöst arbetande forskare, och inte bara politruk eller historiker-daglönare hos politikerna, är uppläggningen som Forum hållit på med omöjlig. Stefan Jonsson höjer Schoenhals' anförande till skyarna, och det är nog riktigt. Det gör att luften blir lättare att andas. Kanske forskningen blir bättre också, och inriktad på fakta i stället för tyckande. Politikertjattrandet tror jag inte blir bättre.

Jag undrar om det är en tillfällighet att vid sidan av Jonssons kolumn finns en artikel betitlad "En skam för vår civilisation"? Den är en bokrecension ("Torture and the twilight of Empire") och handlar bland annat om det fruktansvärda kriget i Algeriet. Om man ser till antal offer i proportion till totala befolkningar undrar jag om kommunistiska regimer ens kommer på medaljplats vid en jämförande studie av 1900-talets historia. Tyskland, USA, England, Frankrike och Belgien ligger högt upp på listan.

Jag minns när första signalerna kom om att uppgifterna om antal döda under utrensningarna i Sovjet var alldeles för höga - det var i mitten av 90-talet när arkiven började öppnas. Det nämndes i förbigående i någon artikel i Dagens Nyheter, men slogs aldrig upp som den sensation det var. J Paul Getty var (tror jag) pionjären som började räkna efter med ledning av riktiga dokument och inte bara gjorde dubiösa "uppskattningar". Senare forskningar har ytterligare bekräftat de lägre siffrorna. De är faktiskt skrämmande som de är, det finns inget behov att lägga till ytterligare någon nolla för att visa hur otäcka de var. (Det verkliga antalet offer låg på cirka 10% av vad som tidigare påståtts - finns det anledning att tro att det är samma förhållande i andra länder?) I förhållande till den berörda befolkningens storlek hade USA, Frankrike, Storbritannien, Belgien, och kanske andra demokratier, värre saker för sig på olika håll i världen. Men offren var inte vita människor. - Ingen historiker med självaktning kan godkänna kraven från billiga politiker av Allians- eller Göran Perssonsnitt att det här skall tigas ihjäl på grund av politisk bekvämlighet. Man kan faktiskt dra slutsater av vad som kom fram i de öppnade sovjetarkiven och de slutsatserna går långt bortom vad Forum kan hitta på.

Men låt oss återgå till satsen ... att strängt granska brott mot mänskligheten så att vi lär oss att känna igen dem i samtiden ... . Ingen är skyldig förrän dömd, men vi vet att ett antal klart misstänkta personer som George W Bush, Tony Blair, Fogh Rasmussen, Olmert i Israel, med flera går lösa trots att de borde ställas till rätta för krigsförbrytelser. Och möjligen förbereder USA nu sin nästa krigsförbrytelse - massbombningar av Iran. Och vi vet att palestinier, somalier, afghaner, irakier och andra idag är lovligt byte i "kriget mot terrorismen" ... men att våra demokratiska politiker absolut inte känner igen brotten mot dessa människor idag i ljuset av tidigare historiska händelser.

The fall of America ...

(Den tvetydiga titeln till detta inlägg kommer från en diktsamling av Allen Ginsburg.)

För ett antal år sedan var det en norsk tänkare (Ofstad? Galtung?) som ändrade sig. Förut hade han givit USA tjugo år att leva kvar som imperium. Men med George W Bush som president drog han av fem år av återstående livstid. När, var och hur USA:s imperium faller sönder kommer att beröra oss alla, och det vilken inställning vi än har till landet ifråga.

Ur den synpunkten kan det vara av viss intresse vem som efterträder Bush som högste hövding i Vita huset. Det finns tre namn, varav särskilt McCain säkert skulle kunna bidra till att snabba på USA:s sönderfall ytterligare i Bushtraditionen. Småsaker som ekonomi lär inte intressera honom, fastän ekonomin är USA:s akilleshäl. Han vet hur man bombar.

Clinton spelar på sin "erfarenhet" men det är svårt att veta vad den egentligen är värd. Dessutom verkar hon skum och opålitlig.

Återstår den unge ljusbäraren Obama. Inte för att han har mycket att erbjuda han heller, men
det kan vara en upplevelse för det gamla rasistlandet USA att få en president som är alldeles brun i nyllet. Man behöver inte vara WASP (White Anglo-Saxon Protestant) för att bli president längre. (Jo förstås, John F Kennedy var ju katolik och det ansågs som en belastning omkring 1960.) Dessutom vill han avveckla Irak men ha mer krig i Afghanistan i stället, och vill han nödvändigtvis ha ett krig att förlora så ...

Bloggen Det progressiva USA definierar presidentkandidaterna (där Bill Clinton, "blottaren" räknas in genom sin uppbackning av fru Hillary) så här giftigt:

Det är alltså dessa människor som supermakten USA nu ställer upp inför presidentvalet: en blottare, en snart 72:årig förvirrad kall krigare som skriver visor om att bomba Iran, en f.d. “Rikets Första Dam” och senator och en ung och karismatisk afroamerikan.

Att bloggaren gillar Barak och dissar de andra behöver man väl inte förklara ytterligare.

Det finns en betydande utsikt att demokraterna ställer till det så att McCain vinner nästa val. Men det innebär som sagt inte att USA som stat skulle stärkas på något sätt. Snarare är det möjligt att ekonomin fortsätter att halka utför medan man lånar hej vilt av omvärlden för att kunna fortsätta bisarra krig runtom i världen. Hur många år får man dra av från imperiets återstående år med McCain som president? Om hans administration gör något dumt så att kineserna känner sig pressade att dumpa sina dollarfonder och sluta finanseria USA:s eviga underskott kan det bli en rejäl kris. Eventuellt med skottlossning av det grövre slaget.

Imperier kan avvecklas mer eller mindre fredligt. När Sovjetunionen upphörde fick en del för sig att det skedde på fredlig väg men det stämmer inte. Det som hände var att Ryska Federationen frigjorde sig från de flesta områden i Sovjet där det fanns latenta konflikter (med det ruskiga Tjetjenienkriget som stort undantag).

I de efter-sovjetiska Moldavien, Kaukasus och Centralasien kunde mycket omfattande krigshandlingar fortgå utan att omvärlden har brytt sig så mycket. Om man jämför Irak med Kaukasus kan man ställa frågan: varför skulle en amerikansk evakuering av Irak vara mer allvarlig än att ryssarna drog sig bort från Armenien, Georgien och Azerbaijan? De där tre staterna har slagits med varandra, man har slagits inbördes, och diverse regioner har försökt bryta sig ut, utan att omvärlden slagit alarm. Men Irak anses tydligen viktigare. Det är något som inte stämmer här. Det verkar vara olika måttstockar trots att problemen är rätt lika.

När USA:s imperium dras ner och dess trupper tas hem och baserna avvecklas kommer det säkert att bli oroligt på många håll (där det är oroligt ändå). Är det konflikter som omvärlden över huvud taget klarar av att gripa in i får det bli med andra resurser och metoder än imperiets ofta illa omtyckta och förvirrade ockupationssoldater.

Baghdad har fått fint besök

Till vänster Iraks premiärminister al-Maliki, i mitten Irans president Ahmadinejad.

Baghdad har fått fint besök, och besökaren kunde åka i bilkortege in till staden från flygplatsen i stället för att snabbt skyfflas iväg i en helikopter, enligt vad som berättas i New York Times. Kortegemannen var Irans president Mahmoud Ahmadinejad (till skillnad mot helikoptermannen, den avskydde George W Bush). En del irakier är mintre trakterade av den iranske presidentens besök, men å andra sidan finns det krafter som ser annorlunda på saken. Man kan också gå in på iranska nyhetsbyrån IRNAs sajt och läsa om besöket. Det verkar som det officiella Iran trivs rätt bra med den här situationen. Nu talar Irans ledare och Iraks härskare (i stort sett över Gröna zonen i Baghdad) om utökat samarbete på alla områden, och man behöver inte tveka om vem som är den starke i det här sammanhanget.

Regimen i USA borde trivas betydligt mindre, men det är väl sådant här som händer när man tycker det är viktigare att handla först än att tänka först. Eller möjligen att man tror att man fått besked från Gud om att göra det ena eller andra (som frimicklare borde Bush fundera på om det kanske i själva verket är Mörkrets Furste som viskar i hans öra). I en serie arrangerade katastrofer eroderas gradvis och i allt snabbare takt inte bara det negativa, utan det positiva inflytande som västvärlden kan ha i arabvärlden och den muslimska världen. Hur kan någon komma från väst och prata om demokrati när alla ser hur de fina demokraterna uppför sig i verkligheten?

Jag antar att framtiden med mycket irriterad ton kommer att fråga: "Hur kunde detta tillåtas fortgå? Varför stoppades inte galningarna? Varför tilläts provokationerna fortsätta fastän det var klart vilka otäcka resultat de fick?"

Ägandedemokrati?

När var det svenska Högerpartiet, Moderaternas föregångare, förde fram parollen om ägandedemokrati? Jag har suddiga minnen av att det hände någon gång under tidigt sextiotal. Kan det ha varit när Heckscher var partiledare? Hur som helst, det handlade väl att om folk kände att de ägde litegrann skulle de vara mer delaktiga i det etablerade samhället och inte bråka.

Jag kom att tänka på detta när jag läste en artikel av Naomi Klein i Aftonbladet, Bubblan som sprack. Men här handlar det om Bush, USA, och "ägarsamhället". Tanken är dock liknande. Tydligen har Bush uppmanat diverse institutioner att förse folk med lån så att de skulle kunna köpa sig egna hus och därmed känna att de har något att vara stolta över. Vad som inte står i Kleins artikel är att den lågräntepolitik som Federal Reserve har bedrivit under lång tid också har bidragit till att det funnits för mycket pengar ute på marknaden, och en del av detta penningskvalp har slussats in just i fastighetsbranschen - och i de numera världsberömda sub prime-lånen. Summan av det hela är dock att mängder av folk nu står med kraschade privata finanser, kommer att förlora sina hem etc. Och så har många upptäckt den uppenbara sanningen att det finns fattiga och rika i USA.

Vad kan man dra för allmän slutsats av detta? - En kanske är att det inte går att "höja" hela befolkningar genom att låta dem låna på lågvärdiga privata tillgångar. Så fort det blir tendenser till ekonomisk kris rasar planen ihop och de dåliga kunderna kommer att dra en massa goda med sig i fallet. I ett samhälle med hyfsat socialt skyddsnät kan det ändå gå rätt bra, men i USA får man räkna med att den hemlösa delen av befolkningen ökar rejält. Folk som har det riktigt illa ställt med andra ord. En supermakt som inte vill ta hand om sin egen befolkning, hur länge kan den existera?

Förmodligen måste andra åtgärder till som inte handlar om "ägandedemokrati" eller "ägandesamhälle" i någon slags begränsad mening, utan att demokratin verkligen sträcks ut till hela samhället - med andra ord att även ekonomisk demokrati införs.

Är det något skumt med Putin?

I kväll sände SVT1 andra delen i en internationellt hopkokad miniserie om Vladimir Putins person och väg till högsta makten i Ryssland. Det var ödesmättad bakgrundsmusik, kanske i stil med skräckfilmens bakgrundsplinkande innan helvetet bryter loss, samt intervjuer med folk som i stort sett allihop var emot Putin, samt diverse bildvinklar som skulle ge dramatiska eller skumma associationer. Jag tror att en källkritisk historiker skulle anmärka på bland annat att vad dessa kritikerna sades togs emot utan några invändingar eller kritiska motfrågor. Man kan också anmärka på frågor och aspekter som över huvud taget inte var med i programmen, eller berördes så ytligt att det var svårt att uppfatta någon ståndpunkt hos programmakarna.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Putin har skumma lik i sin garderob, förmodligen dock färre än exempelvis George W Bush, och att korruption och elände råder i Ryssland. Att man gör en resa tillbaka i tiden genom att åka bara några mil från Moskva, som någon av kritikerna sade, är säkert också riktigt. Den stagnation i utvecklingen som började under senare delen av Sovjettiden blev till ett häftigt fall bakåt när Sovjet bröt samman, men det var ett sammanbrott som många i väst tyckte var önskvärt och bra. Att fattigdomen bredde ut sig och medellivslängden för män blev kortare än i Indien var inget att bekymra sig om. Många miljoner ryssar lever under fattigdomsstrecket ute i förfallna byar på den lerigare delen av vischan.

Men trots efterblivenhet och fattigdom på många håll reser sig Ryssland igen. Landet är för stort för att styckas upp som skedde med Jugoslavien och för starkt för att väst skall kunna gå in och stödja en "regimförändring". Ryssland är faktiskt starkt nog för att kunna slå tillbaka om utlandet bråkar, eller starta ett bråk själv åtminstone i mindre skala om man känner för det. Det känns inte helt behagligt, men den ryska ledningen känns ändå mindre vansinnig än motparten i Washington. Ingen av dem är några lysande demokratiska förebilder. Oppositionen är trängd och stora delar av media är megafoner för de makthavande.

Att Putin är underrättelseagent kan vara en fördel, en sådan figur bör vara bra på att ta in och analysera data. Exempelvis om landets ekonomiska ställning. Men det sades någonstans i programmet att han styr landet som ett bolag, och då bör en varningsklocka pingla till: ett bolag av kapitalistisk typ är inte en demokratisk organisation. Det är inte "folkets röst" som styr, det är vem som äger största mängden aktier i bolaget. Är Putin VD för AB Ryssland är han en superkollosal bolagschef helt enkelt. Putins insats kan väl vara att han slår ner de figurer som under Jeltsins tid stal stora delar av Rysslands näringsliv och åtminstone får lite hyfsning och reson vad det gäller tjuverier av offentlig egendom. Kanske just ingripandena mot oligarkerna gör att flertalet ryssar tycker att han gör ett bra jobb.

För kapitalet i väst är det ett dåligt jobb däremot om Putin ser till att de inte kan operera fritt därborta, ta över oljefält etc. Programmet handlade en del om "oljan som vapen". Och Ryssland har använt olja och gas som vapen i ekonomiska påtryckningar mot motsträviga grannar.

Jag kanske är överdrivet misstänksam, men kan inte ett program av den här typen vara ett varningstecken att vi är på väg in i nästa kalla krig? USA har tryckt fram NATO:s gräns farligt nära Rysslands hjärta, man vill sätta upp nya missilbaser i Europa (formellt riktade mot Asien mot i verkligheten nog mot Ryssland), försöker ta över i Kaukasus etc. Vore det konstigt om Ryssland inte reagerade och kände sig hotat? Det verkar som programmakarna tycker att vi skall tycka att det verkligen är konstigt. Och det gör mig fundersam. Vilka intressen, vilka tankar står bakom det här programmet egentligen? Kanske är det dags att titta närmare på de historiska erfarenheterna från det kalla kriget igen, och se hur den politiska propagandan fungerade, för att se om det finns några mönster som uppenbarar sig.

Money talks ...

En del människor tror att det viktigaste i politiken är pengar. Med en välfylld kassakista kan man finansiera dyra kampanjer och få folk att rösta som man vill. Ekonomen Paul Krugman (som verkligen inte gillar Bushregimen) skriver i New York Times att republikanerna i USA har fått det svårare att dra in pengar. Demokraterna är mer gynnade av bidrag även från näringslivet numera. Och då kan man tänka sig att det går sämre för Bushs parti i kommande val. Krugman förklarar bolagsvärldens känslor så här:

There’s also disgust, even in the corporate world, with the corruption and incompetence of the Bush years. People on the left often describe the Bush administration as an agent of corporate America; that’s giving it too much credit.

The truth is that while the administration has lavished favors on some powerful, established corporations, the biggest scandals have involved companies that were small or didn’t exist at all until they started getting huge contracts thanks to their political connections. Thus, Blackwater USA was a tiny business until it somehow became the leading supplier of mercenaries for the War on Terror™.

Det där med korruption och inkompetens tycker jag mig minnas redan från Reagans tid. Det var ju han som bröt med den förhärskande keynesianska teorin i USA (som Thatcher gjorde i England vid samma tid) och i stor skala slog in på den neoliberala ekonomins väg. Jag undrar om det finns en mentalitet bland den sorts människor som dras till neoliberalism som gör att de har lite jobbigt att följa vanliga lagar och samhällsregler? Exemplen från Reinfeldtregimen i Sverige visar ju att moralen kan vara lite si och så bland de där figurerna.

Om pengar till demokraterna i USA skulle göra att någonting blir bättre undrar jag dock. Hittills har de inte visat att de har förmågan att slå mot den förda politiken eller att de skulle hitta på något radikalt annorlunda om de återtar Vita huset - i alla fall inte om inte det kommer folkopinioner som tvingar dem till det.

Kanske andra händelser kommer att vara viktigare än kampanjbidrag. I samband med den senaste störtdykningen på börsen i New York kan noteras att bland de som signalerade sämre affärer var en stortillverkare av maskiner för byggen. När sådant händer vet man att krisen är på väg från spekulationssfären in i den "riktiga" ekonomin. Och var det slutar är svårt att sia om, en lugn tillnyktring i ekonomin eller en plägsam krasch.

Kanske Bushs sista kort för att hålla hemmafronten lugn är att satsa desperat på att bomba Iran och slå på patriotiska trumman. Skulle det vara en ny missbedömning (den tredje, efter Afghanistan och Irak) kan man undra vad han skall ta sig till härnäst. Jag har sett antydningar om att han, med hänvisning till ett krisläge, helt enkelt skulle kunna flytta nästa presidentval och därigenom sitta kvar. Jag är cynisk nog att tro att många av dem som är emot att väljarna i Venezuela skall kunna låta Hugo Chávez sitta kvar som president mer än två perioder säkert bara har vackra saker att säga om Bush om han kuppar sig kvar vid makten utan att folket får säga sitt.