Mot kriget i Afghanistan ...

... demonstrerades det i Stockholm ikväll. Dels mot kriget i sig, och de brutala bombningarna och andra övergrepp mot civilbefolkningen, dels mot Sveriges inblandning i eländet. Vi vet ju inte hur det pågående förvirrade kriget slutar, men en gång skrev jag att "i Afghanistan vinner alltid hemmalaget" - och det tror jag i alla fall är en rätt god prognos även denna gång. Rapporterna från landet därborta tyder inte på att motståndet mot de utländska trupperna har minskat direkt, snarare att den skakiga regimen i Kabul försöker nå överenskommelser med sina motståndare innan de alldeles får överhanden.



Demonstrationen samlades vid Slussen, utanför det som en gång i tiden var rådhuset men numera inrymmer Stadsmuseet.




Ett fackeltåg medan kvällen faller över Stockholm.


Mörkret faller och man närmar sig målet: Sergels torg.




Talare var Thage G. Pettersson och Maj-Britt Theorin som jag inte fick några bra bilder på, samt Lars Ohly och Maria Wetterstrand (tror det är hon som står här med ryggen mot kameran). Den gamle kände pingspastorn Stanley Sjöberg skulle ha talat men hade förhinder. Man kunde notera en god spridning bland mötesdeltagarna, allt från yngre ungdomar till äldre gråhårsmän och dito damer med demonstrationsrutin tillbaka till sextiotalet.

Ja, Sverige är i krig fastän inget beslut om krigsdeltagande har tagits. Undrar vad ledningen för socialdemokraterna idag säger om detta, och att gamla SAP-veteraner som Pettersson och Theorin är ute och demonstrerar?

Det är svårt att se att svenskarna kan göra något vettigt i Afghanistan när de rörs ihop med USA:s krigsmakt. Ta hem dem!

Wetterstrand som komedi och allvar

Den ironi jag öste över Miljöparti-Wetterstrand igår återkommer idag som gravallvar på Dagens Nyheters ledarsida. Där skrives, på tal om Wetterstrands vändning:

Klokt av henne, nu blir hon stadsrådsfähig i en eventuell s+mp-regering. Ännu klokare hade det varit om språkröret fått med sig sitt parti. Men det kanske kommer, miljöpartiets tyska kollegor har lyckats bli så realpolitiska att de nu till och med inlett diskussioner med konservativa CDU om att styra i Hamburg.

Hejarop av den typen borde vara rena dödskyssen för Wetterstrand och hennes meningsfränder i partiets ledning. Realpolitik? Säg ren och skär opportunism! När partiet var nytt och grönt (grönt i flera bemärkelser) vill man hindra uppkomsten av partiledare som gjorde politiken till en personlig karriärväg - i så fall uppfattade jag det. Nu verkar den idealistiska inställningen bit för bit försvinna. Tvi vale!

Sahlinskan borde nog fundera ett varv till på den framtida politiken. Miljöpartiet är opålitligt, Vänstern meddelar att man vill hålla på sina principer och ställer inte upp på vad som helst, den gamla samarbetspartnern centern är inmurad i Alliansen - vem kan man då samarbeta med, och hur? Jag tror fortfarande att Alliansen har en hyfsad chans i nästa val genom att det socialdemokratiska maktpartiet dribblar bort sig själv.

Miljöpartist ändrar uppfattning

Sveriges Radios hemsida skriver att Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har ändrat uppfattning och vill nu slopa kravet på att Sverige ska lämna EU. Det är EU:s klimatarbete och utvidgning som har bidragit till hennes omsvängning.

Jaja, ge ett bindande erbjudande om ministerposter i nästa regering så kan nog Miljöpartiets ledare ställa upp på både NATO och bombkrig och annat i den stilen också. Det gjorde ju motsvarande gröna parti i Tyskland på sin tid. Man fick en utrikesministerpost, och den tidigare gatukämpen Joshka Fischer kunde därmed visa upp en lysande avslutning på sin karriär. Ibland förekommer han till och med med en kria på Dagens Nyheters ledarsidor, och om Wetterstrand och hennes vänner gnetar på kanske de också kommer så långt! Eller sjunker så djupt, beroende av hur man ser på saken ...

Undrar vad medlemmarna i Miljöpartiet säger? Det är väl ändå fortfarande så att idealismen blir större ju längre bort från partiledningen man kommer, och en del borde nog känna motvilja mot att vara transportkompani för cyniska karriärister. Hur vore det med en medlemsrevolt?