Hur röstade Riksdagen egentligen?

Hur röstade de i Riksdagen egentligen om den svenska truppen i Afghanistan?

Utdrag från utrikesexcellensen Bildts blogg:

Det blev en mycket tydlig majoritet för Afghanistan-deltagandet vid dagens omröstning efter debatten i riksdagen. 290 ledamöter röstade för, och 20 ledamöter röstade mot.
Och då skall man notera att de 20 som röstade mot röstade för nästan tusen dagar till av svensk medverkan i ISAF i Afghanistan. Deras retorik lät annorlunda, men i realiteten röstade de för nästan tusen dagar till.

 Från Dagens Kotka (hela bloggposten):

16 vänsterparister väljer att avstå sin röster mot Sveriges trupphemdragning från Afghanistan. Endast ett tjugotal Sverige Demokrater röstar för hemdragning av svenska trupper från Afghanistan. Heder åt SD. Kvällen före har Lars Ohly (v) stått och intygat, sin bestämda åsikt, att de svenska trupperna inte har något i Afghanistan att göra, på ett protestmöte vid Mynttorget i Stockholm.

Vilka signaler ger detta svek ? Att Vänsterpartiet är retoriskt, och inget att lita på. Att Vänsterpartiets ”antiimperialism” är förhandlingsbart. Att SD är mer antiimperialistiska än Vänsterpartiet, och vinglar inte, hit och dit, i taktiska sken.

Skam över Vänsterpartiet. Må ledamöterna som lade ned sina röster, skämmas livet ut.

Utdrag från Kaj Ravings blogg:

Vänsterpartiet röstade för fred och bistånd istället för fortsatt krig när riksdagen idag röstade ja till att förlänga den svenska krigsinsatsen i Afghanistan. Tyvärr så röstade en stor majoritet av riksdagen för fortsatt krigande eftersom socialdemokraterna och miljöpartiet bröt den rödgröna överenskommelsen och gjorde upp med regeringen istället.

Enligt länken till vänsterpartiet så säger talesmannen Hans Linde inget om någon förlängning. Om vi kör lite källkritiska funderingar här: skulle Bildt, som är en ganska slipad politiker, ljuga om en sak som kan kontrolleras? Texterna till de motioner och propositioner som riksdagsledamöterna röstar om är offentliga handlingar, liksom vad som sägs i utskott och från talarstol. Är det troligt att vänsterpartister duckar om vissa inslag i vad de röstade för eller mot, och hoppas att ingen märker eller säger något? Men då insåg de inte att Bildt skulle komma med ett tjuvnyp i efterhand.

Man kan fråga sig varför Bildt skulle göra något sådant, om nu vänsterpartiet röstade som han ville, men det handlar nog om att sänka stämningen och öka splittringen bland krigsmotståndarna. Jag hoppas att det fungerar precis tvärt emot. Under tiden får väl händelser på slagfältet styra utvecklingen. "Be the first one on your block /to get your son home in a box" som Country Joe & The Fish sjöng för länge sedan, under ett annat krig. Det är bara att önska de afghanska motståndskämparna lycka till i sin kamp mot svenska och andra ockupanter.

Inte bra

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly tycker att det bra om Sverige kan skicka helikoptrar till Afghanistan.

- Det behövs en bättre säkerhet för de som är i Afghanistan. Så länge vi har personal på plats så ska de få den säkerhet som vi kan erbjuda. Jag har förstått att ambulanshelikoptrar är ett sådant verktyg som man behöver för att känna sig mer säker än vad man gör i dag.

Detta enligt Sveriges Radio.  Det behövs ingen "bättre säkerhet", det behövs bara att svenskarna försvinner därifrån fort som fan. Det finns ingen anledning att gråta över bristande säkerhet för folk som är med på fel sida i ett orättfärdigt aggressionskrig. De står under NATO:s befäl, liksom bland annat norska och danska mördartyper, och vi skall inte ha några illusioner om att de är "våra" pojkar (eller flickor). De arbetar inte för oss svenskar, de arbetar inte för afghanerna (jo, den genomkorrumperade regimen förstås), de arbetar för ockupanterna.

Vad är inte bra? - Lasse, exempelvis.

V:s permanenta högerglidning

Jaha, då kan väl Svenska Gladbladets läsare glädja sig då när de får läsa detta? Jag skrev en gång att Lars Ohly verkar vara en hygglig kille. Ibland räcker inte det med att vara hygglig. Man måste kunna säga ifrån också, åt rätt håll.

Jag är glad att jag gjorde min experimenttur in i V kortvarig. De som har varit med länge och verkligen lagt ner mycket tid och kraft på frivilligt partiarbete måste känna sig vilsna och ledsna nu - vad har slitet tjänat till? De som utfört arvoderat och avlönat partiarbete som politiskt valda i olika församlingar kanske tycker att det är bra (som en sorts "rädda jobbet-kampanj"), men jag undrar om ens de kommer att tjäna så mycket på det här i längden.

Jag har skrivit det tidigare och jag gör det igen: som V ser ut idag skulle man lika gärna kunna upplösa partiet och gå in som vänsterfraktion i socialdemokraterna. Det vore det logiska slutet på en högerglidning som pågått i många årtionden nu. Skillnaderna mellan partierna är inte hårresande stora, och varför skall någon rösta på V idag om man är "allmänvänster"? Om V (och Miljöpartiet) kommer in i regeringen nu är det fullt möjligt att de är sönderregerade och totalt bortgjorda till nästa val, och då ryker en massa avlönade och arvoderade jobb för V-partister också. - Kanske lika bra det, politiska partier har inget värde i att de finns men i att de gör saker. Rätt saker dessutom. Men det kanske man inte kan vänta sig av partier som numera lever mer av offentliga bidrag än av fotfolkets engagemang.

Politiken behöver visioner, särskilt i tider när hela samhället, hela världen, är i gungning och behövs byggas om. V och Miljöpartiet var de som skulle ha kunnat stå för nya fräscha ideer men de har sålt ut allt som verkar som självständigt tänkande för att komma överens med ledningen för socialdemokraterna. Men om nu V slutligen upplöses som seriöst vänsteralternativ borde det uppstå ett tomrum för en verklig vänster med visioner att arbeta i. Vi får se hur det går.

"Din vilja ...

... sitter i ett björkris i skogen," kunde man helt rått säga till barn förr i tiden. Talesättet kom för mig när jag läste en bloggpost av den sympatiske Kaj Raving i Nybro. Han skriver om att LO-medlemmarna i Stockholm tycker som Vänsterpartiet i en massa frågor, men se det struntar socialdemokraterna i: det är deras politik som gäller, vad än medlemmarna tycker.

Vad LO-anslutna i Stockholm än må tycka så sitter deras vilja hos SAP-ledningen på Sveavägen!

Det är sådant här som man skulle kunna göra politik av. Det finns ett flertal stora och tunga frågor där V skulle kunna ha dragit till sig mängder av röster från SAP och MP: kriget i Afghanistan, NATO, EU, industripolitik, socialpolitik, krispolitik ... men den möjligheten brände man. När Ohly och hans innersta krets tiggde Sahlin om att öppna den stängda dörren så stängde man dörren till en egen självständig och framåtblickande politik. Så nu kan man bara stå där och glo och undra varför den politik som man tror sig ha och skall vara så bra inte drar till sig fler poäng i opinionsundersökningarna. Det är bara att fortsätta att sjunka i den politiska opportunismens dy och hoppas att borgarpressen inte har alltför många konstiga "skandaler" om V-ledare att komma med när det drar ihop sig till val - då kanske det går att jobba ihop till en statsrådspension åt Ohly.

Visserligen skulle man ju kunna tänka sig att Lars O exempelvis återgick till tågmästartjänsten, men det är ju så att folk som kommit upp sig en bit i samhället aldrig återvänder till sina gamla jobb. En vanlig knegare som lyckats bli förbundsordförande exempelvis, han/hon går inte tillbaka till verkstaden eller sjukhuset utan måste bli landshövding, generaldirektör eller något liknande. Det är kanske bland annat på grund av denna ordning som det politiska förfallet som jag beskrivit ovan är så vanligt.

Obligatoriskt att läsa

Idag är det väl inte så många som bryr sig om att läsa bloggar, så man kan väl skriva lite vad som helst: hejsan toknissar - utan att någon reagerar.

Och varför skriva så mycket själv när det finns andra som gör det mycket bättre. Det här inlägget på Erik Bergs blogg skall du läsa, det är en order! Vad gör killen då? - Jo, han listar upp ett antal punkter av avgörande betydelse för det kommande årtiondet. Egentligen skulle han inte ha behövt gjort det, de skulle redan för länge sedan ha varit formulerade och omvandlade till praktisk politik av Vänsterpartiet och alla andra som kallar sig vänster i Sverige.

Jag citerar bara ett mindre stycke som förmodligen är skvatt obegripligt för de flesta inom dagens vänster:

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

Kan du tänka dig Lars Ohly eller Mona Sahlin gå upp i talarstolen och diskutera vad dessa kritiska teknologier har för betydelse och hur de kan användas? - Nä, knappast, eller hur? Och det är en dj-a skandal! Det här är inga konstiga saker, de kan passas in utan större svårigheter i Marx och Engels modell för samhällsutveckling. Men hur många inom vänstergrupperna idag känner ens till den?

När Erik nämner krafter som kan verka positivt ute i världen är det Latinamerika, medan den asiatiska jätten Kina verkar mer som ett hot. Men för de närmsta åren vill jag komplettera listan med södra Asien: Indien, Bangla Desh, Nepal och ytterligare några stater. Jag har vid några tillfällen skrivit om de maoistiska rörelserna i Nepal och Indien, och det lär finnas anledning att återkomma även nästa år.

Alldeles uppenbart bryter dessa rörelser mot den nyliberala världsordningen. Det är de mest undertryckta, "Fjärde världen", som alltmer kommer i rörelse. Stamfolk och kastlösa, kvinnor, etniska minoriteter - adderar man detta blir det rätt många människor. Får de den indiska statsjätten i gungning har det världshistorisk betydelse. Nu försöker staten och inhemska och utländska storföretag att lägga beslag på naturrikedomarna i Indiens efterblivnaste stater. Men vad händer om de inte lyckas? Om upproret i stället bryter sig ut från djungelområdena, ut på slätterna och in i städerna? Om Indiens raketkonstruktörer, IT-specialister, forskare av alla de slag börjar radikaliseras och kräva att landets fattigdom utplånas och resurserna fördelas rättvisare? I Indien finns det mest fattiga och efterblivna, och det mest progressiva och avancerade, och det gör utvecklingen där så intressant. Det är ett land som är som en kontinent med all sin mångfald.

Vad mer att säga innan jag sätter punkt för detta år?

GOTT NYTT ÅR

kan väl vara lämpligt?

Världen styrs med ringa vishet

Det skall visst vara något internationellt möte om klimatet i Köpenhamn. Copenhagen får heta Hopenhagen för att liva upp de förhoppningsfulla. Andra är, som bilden ovan visar, mer skeptiska.

En cyniker kanske skulle anmärka att om folket på båten har tur så hinner klimatutvecklingen göra att isberget smälter bort innan det blir krock och katastrof. Men så bra går det nog inte. Hur var det gamle rikskanslern Axel Oxenstierna sa till sin son 1648: "Min son, du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa vishet världen styres." (Fritt ur minnet, jag kan inte garantera att varje ord är på rätt ställe.)

På tal om ringa vishet så är fru Sahlin i farten igen. Bilda koalition tillsammans med centern och folkpartiet - partier "till höger om högern" - ifall Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning efter nästa val? Det andas desperation från en politiker som inte har mycket egen politik att föra ut. Är det överhuvud taget rimligt att SD tillmäts sådan vikt? Är inte resoluta och framåtblickande åtgärder med anledning av nuvarande och kommande kriser mer angeläget än att blåsa upp en marginalgrupp till enorma proportioner? SD torde tacka och ta emot för all uppmärksamhet och gratisreklam - vill de visa upp sig som vanliga hyggliga svenskar som står emot ett korrupt och elitistiskt, folkfientligt och landsförrädligt etablissemang så får de ju rejäl hjälp av politikerna i de etablerade partierna.

Här kan ju Ohly få en ny chans. Han skulle kunna säga att "tänker ni samarbeta med arbetarfienderna i C och FP så går vi ur alliansen och spikar en egen politik för framtiden. Vi blir den verkliga oppositionen mot etablissemanget." Möjligen skulle C och FP välkomna detta och sedan kunna ingå en ny koalition med socialdemokraterna och miljöpartiet, men långsiktigt skulle V kunna tjäna på ett sådant steg genom att föra fram en egen och tydlig politik. Men det tror jag inte man vågar.

Hela det etablerade politiska systemet i Sverige kanske kan jämföras med skeppet som är på väg mot undergången medan en uppsättning kaptener och styrmän tjattrar förvirrat om färdriktningen?

V sjunker, trotskister fiskar, jag resignerar

Så här tror DN att opinionsläget ser ut för tillfället. Det väger ganska jämnt, SD kanske kommer in, för Piratpartiet ser det jobbigt ut. "Om det vore val idag ..." Men det är ju inte val idag.

Naturligtvis angriper DN den svagaste länken i den rödgröna alliansen - V. Partiet har gått mycket bakåt.

Det är sannerligen ingen tillfällighet att V har det svårt, det är en sits man (eller snarare den allra högsta ledningen) har satt partiet i. Jag tycker synd om alla hängivet kämpande partiaktivister - till en viss grad i alla fall. Ledningen är ju faktiskt demokratiskt vald, partiet har en demokratisk struktur och är medlemmarna verkligen missnöjda med ledningen kan de byta ut den. Inget konstigt med det, så fungerar det i demokratiska organisationer. Med andra ord är medlemmarna medskyldiga till det här läget. Jag tänker inte orda så mycket mer om det, är faktiskt ganska trött på det där partiets självmordsbeteende och oförmåga att gripa tag i dagspolitiken på ett smart sätt.

Jinge skriver om samma sak under rubriken Ohly backar rejält. Och där finns ju problemet. Det stavas inte Ohly men det stavas ungefär "personfixering är viktigare än politikfixering". V är ett utslätat nästan-ingenting som mest är upphängt på partiledaren. Det vinner man inte många röster på utanför de närmaste vännernas krets. Och det börjar bli ganska sent att rätta till det hela inför valet också. Jag tvivlar på att det går.

I det läget är trotskister ute och fiskar (fast en del inte vill kalla sig för det). Det är klart att V:s förfall i någon mån kunde kompenseras genom att en del smågrupper till vänster om V agerade och reorganiserade någon sorts ny vänstersamordning men jag har mina tvivel. Till att börja med finns det två trotskistiska grupper som av ganska svaga skäl inte kan hålla sams. Varför skulle det bli ändring på den fronten?

Och sedan finns en trotskistisk ovana som jag faktiskt vill jämföra med vad Mohamed Omar har hållit på med på sin blogg (har inte läst den på flera veckor, men förmodligen har han inte ändrat sig). Det går till så här: börja med något som verkar bra, propagera för något bra eller mot något dåligt på ett sympatiskt sätt - men sedan gör du en u-sväng och dånar i väg åt ett annat håll! För Omars del bär det iväg mot Iran och diverse mer eller mindre bruna figurer och knäppskallar i största allmänhet. Och därmed har han ju lyckats desarmera det första, det som lät bra, och dragit ner exempelvis palestiniernas kamp i en brun gyttjepöl.

För trotskisternas del gäller det att de helt enkelt måste lägga in något om stalinism eller byråkrati. Stalinismen var en lokal sovjetisk företeelse som inte kan kopieras till en annan tid och plats även om man så ville, helt enkelt därför att det kräver att hela det sovjetiska samhället som fanns för omkring nittio år sedan också måste kopieras. I själva verket måste mycket mer kopieras, nämligen många hundra år av tidigare rysk historia också - idéer svävar helt enkelt inte fritt i luften!

Historielösa liberaler tror det, men jag förstår inte varför trotskister som ändå påstår sig vilja arbeta i Marx' tradition håller på så där. Genom att som papegojor rabbla att de minsann inte är stalinister gör de som Omar - de drar bort uppmärksamheten från de väsentliga dagsfrågorna. Dessutom låter det som ett fult sätt att dra undan mattan under all annan vänster och antyda att det nog är något skumt med den.

Jag tycker det är ruttet. Och jag resignerar. V:s kommer inte att rycka upp sig, smågrupperna kommer att vara nöjda med att vara smågrupper som gnäller över att kapitalisterna är elaka. Vill de något mer får de faktiskt visa det. Ett samarbetsprojekt skulle kunna bygga på en hård fokusering på vad som är möjligt att göra i samtid och framtid, men jag misstänker att redan första mötet kommer att stjälpas av någon som reser sig upp och rabblar "vi är inte ...". Bla bla bla.

Jan W har rätt, det måste till mer av folkrörelser om det skall bli någon rörelse att tala om (han har väl inte skrivit exakt det men jag uppfattar meningen så - han lär höra av sig och klaga ifall jag fattat honom fel.)

(Varför ödar jag tid på att skriva om den här smörjan förresten, det är väl lika produktivt som att analysera Anna Ankas själsliv.)

Med Ohly & Co mot nya lågvattenmärken

Nu har Ohly och hans flinande kompisar hittat en ny ursäkt för att föra borgerlig politik: Sverigedemokraternas Åkesson har skrivit en artikel mot muslimer i allmänhet som placerar sagde Åkesson i gruppen "vi jagar anhängare genom knasiga skrämselkampanjer". Om det stämmer vad som står i Aftonlövet så vill den "rödgröna alliansen" ta Åkessonartikeln och ett eventuellt inträde i Riksdagen av Sverigedemokraterna som ursäkt för att bilda någon sorts samlingsregering med Alliansen. Eller åtminstone med ett par av småpartierna i Alliansen. Jag tittade nyss på V:s rikssidor på nätet, men där fanns ingenting.

Nu missar Ohly tåget - igen! Det här hade varit ytterligare en chans att säga att "nu dumpar vi borgar- och bombar-Mona och går över till stenhård vänsterpolitik eftersom det är det enda effektiva sättet att ta hand om högerpopulisterna!" Att stoppa SD genom att förstärka den politik som partiet lever på - alltså att överheten skiter i småfolket - är en milt sagt egendomlig linje som borde stoppas. Men icke. Ohly fortsätter att traska på. Jag undrar om det verkligen inte finns någon gräns för hur stryktåliga V:s medlemmar är? Eller är det så att partiet helt domineras av politiker som klänger sig fast vid sina arvoderade uppdrag och för allt i livet inte vill riskera dem?

Undrar om inte Piratpartiet blir det enda kvarvarande alternativet nästa år? Till skillnad mot det döende Vänsterpartiet verkar PP vara utvecklingsbart och inriktat på framtiden.

Det var droppen! - Jag röstar inte!

För en stund sedan hörde jag på radionyheterna hur Lars Ohly (inte) förklarade varför Vänsterpartiet, som försöker lansera sig som det enda riktigt EU-kritiska partiet, inte går framåt utan snarare riskerar att tappa en företrädare i EU-parlamentet.

Hade han pratat sanningsenligt så hade han sagt något i stil med att "tacka fan för att folk inte tror på oss, vi är ju bundna med händer och fötter till EU-mupparna i den rödgröna alliansen. Folk är ju i allmänhet inte dummare än att de förstår vad de röstar på."

Med andra ord: hade V tagit chansen och stått utanför denna allians hade man haft den gyllene chansen att trovärdigt träda fram som det parti som vill att Sverige lämnar EU. Man hade kunnat ta hand om EU-kritiska röster från de andra partierna. Man hade kunnat skaffa sig en bättre position inför nästa val och eventuella regeringsförhandlingar efter valet. Men det spelade man bort för löften om eventuella ministerposter i en ny borgerlig regering.

Det var droppen! Jag röstar inte! Inte på vänsterpartiet och inte på någon annan heller. Det är tråkigt för alla fina människor som arbetar flitigt för vänsterpartiets kampanj, men ni jobbar för något dåligt. Och jag undrar hur länge vänsterpartiet kommer att leva vidare? Ett parti är inget självändamål.

Gapet mellan de politiska eliterna och folken i Europa ökar. I England har parlamentarikernas snyltande i den offentliga syltburken lett till att förtroendet går i botten. Nyval lär inte hjälpa, men socialdemokrater i Sverige som var så förtjusta i Blairs "New Labour" kan ju fundera hur det hela kunde sluta i ren parasitism. Tories är väl inte mycket bättre så det är förståeligt att de värsta krafterna på högerkanten vädrar morgonluft. Där och på annat håll.

EU-valet är bara en del av den stora konkursen för den politiska demokratin i Europa. Det är ynkligt och jag vill inte bidra med min röst till konkursen. Här behövs städas och göras nytt och fint och hederligt, inte att ännu i en omgång rösta på vilken elit som skall parasitera på oss.


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Hjälp flyktingarna i Swatdalen och motarbeta talibanerna, Björn Nilsson skriver Blomsterkungen, Bo Myre skriver Har ni fest, eller?, martin skriver Kan arbetarrörelsen erövra EU?, Jinge skriver Ubuntu 9.04

Det hypnotiserade partiet?

Runtomkring i världen upphävs förtvivlade skrik. Det Progressiva USA utropar: Öppet brev till Mona och Wanja: i herrans namn avgå innan det är för sent! Jinge undrar om socialdemokraternas kris är värre än svininfluensan. Nu kan man undra om Mona och Wanja avgår "innan det är för sent". Som framgår av inlägget från Det Progressiva USA har socialdemokraterna svårt att ta till sig meddelanden från yttervärlden.

Man får intrycket av en lamslagen, nästan hypnotiserad socialdemokrati som försökte morska upp sig lite på Första maj men nog inte får så mycket ut av det. När tre fjärdedelar av väljarna tycks tro att Reinfeldt är bättre att leda regeringen än vad Sahlin skulle vara är det ett fruktansvärt underbetyg åt socialdemokraterna.

Reinfeldtregimens främsta dygd är att den inte gör så mycket åt den pågående krisen men hur är det med socialdemokraterna? Krisbekämpning skall ju vara deras paradgren. Men de verkar ha kört fast i dyn, ibland trampar de på gasen och hjulen spinner, men ekipaget kommer inte loss. Ett litet bunkergäng sitter i partihögkvarteret och LO-borgen och demolerar sin egen position, men detta förvärras av att medlemmarna inte reagerar och sparkar ut dem - trots att de som verkligen drabbas av krisen är just medlemmar i socialdemokratin och facket! Snacka om att storpamparna har lyckats trycka ner folk och ta ifrån dem självförtroendet och viljan att försvara sig själva!

Skall jag vara glad att jag "fick rätt"? Redan snart efter förra valet började jag få känslan av att den promenadseger som vänsterfolk förväntade sig 2010 sannerligen inte var garanterad och varnade för det. Nu jobbar de rödgröna alliansen intensivt för att jag verkligen skall få rätt!

I det här läget finns det anledning att fundera på Vänsterpartiet. Vad gör Ohly & Co? Vad gör man när man av egen vilja kedjat fast sig vid ett sjunkande skepp? Miljöpartisterna kan kanske rädda skinnet genom att (om de lyckas hålla sig kvar i Riksdagen) hoppa över till Alliansen. Om de får en ministerpost eller två byter de säkert sida. Men det är ju knappast möjligt för Vänsterpartiet.

Att socialdemokraterna sjunker är en sak, men varför skulle V hänga med på den skutan? Man hade ett gyllene läge att bygga en egen position och ta över rejäla bitar både av socialdemokraterna och miljöpartiet, men det sumpades bort! För att tala bibelspråk: man sålde sin förstfödslorätt för en grynvälling!

Jag minns en tidigare mycket radikal och framåt V-kvinna som på ett möte med nästan knäckt utseende talade om att nu hade man sänkt kraven på nya jobb från 200.000 till 40.000 på tre år. Det hade man gjort för att socialdemokraterna skulle kunna svälja det. Tvi fan! Jag är glad att min korta tid i vänsterpartiet tog slut förra året för det här apspelet är inte roligt. Det finns fler unga och radikala vänsterpartister, men jag undrar vad de kommer att göra? Anpassa sig och hoppas att de åtminstone får så många röster så att de så småningom kan se fram emot riksdagspensioner och liknande? Eller göra uppror? Jag undrar verkligen, det här ser illa ut!

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Krisen lär rulla på ett tag till, kvinnopolitisktforum skriver 1a maj-tal: Vi vägrar betala er kris!, andread0ria skriver Arton tusen jesusfreaks, Marlene Olsson skriver Höger & vänster…är en fattig hungrig, är en rik mätt?, salkavalka skriver GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM, slutstadium skriver Hitta rätt

Vem är förvånad ...

... över att Alliansen och i synnerhet Moderaterna får allt bättre siffror?

När Sverige har en "opposition" vars ledning i stort sett bara är inriktad på att skrämma bort sina potentiella väljare genom en "oppositionspolitik" som mest känns som en blandning av "vi tänker fortsätta ungefär i samma stil som Alliansen om vi vinner nästa val" och "gammal välkänd korruption bland arbetarrörelseidkare" - vad kan man vänta sig?

Det här är vad jag varnade för på ett tidigt stadium när folk fick för sig att en vänsterseger i nästa val är garanterad. Inga segrar är garanterade så länge det finns en motståndare. Och det fanns redan från början anledning att fråga hur mycket substans det fanns i oppositionen.

En kort tid var jag engagerad i V. Jag tänkte att man kan ju i alla fall kolla hur det fungerar, och om det går att göra något. När Sahlin slängde igen dörren och det verkade som om V kunde få möjlighet att utforma en självständig politik utan att behöva snegla på socialdemokraterna kontaktade jag ordföranden i lokalavdelningen för att höra om det inte skulle bli något medlemsmöte för att diskutera saken. Jag hade nästan räknat med att det inte skulle komma något svar - och det gjorde det inte heller. När jag så småningom frågade en annan ledamot i styrelsen var spelet redan över. Ohly hade slutit sin överenskommelse med Sahlin, över huvudet på partiet. Då tackade jag för mig och sa "ajöss".

Nu skall visst det lokala V-folket ut och knacka dörr och prata för partiets politik. "Lycka till" säger jag. En röst på V blir en röst på SAP, och hur skall man sälja den idén? - Det är inte bara Sahlin och Lundby-Wedin och deras närmaste som måste bort, det gäller ledningen för V också. Men jag tror att de är för fästa vid sina positioner och att medlemmarna är för mjuka i ryggen för att kunna säga ifrån. Skulle den rödgröna alliansen ändå vinna nästa val torde det bero av händelser som den inte själv styrt över, för som den uppträder nu arbetar den sig ihärdigt fram mot ett nederlag.

Att försöka väcka vänstern - hopplöst företag?

I Aftonbladet skriver Göran Greider om krisen och om vänsterns roll. Vakna vänstern! är rubriken. Och avslutningen en rejäl avsågning:

Denna höst har inte bara visat hur bräcklig kapitalismen är, utan också hur tillbakapressad och direkt feg vänstern och arbetarrörelsen är. Det står liksom 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Ändå är det vänstern som har öppet mål.

Greider skriver om Marx och Keynes och om "vänsterns chockdoktrin":

Den idépolitiska sidan av en sådan består i att åter, med all kraft, framhäva de två typer av systemkritik som skuggat kapitalismen under det senaste seklet: Den marxistiska och den keynesianska. Även de som i likhet med mig ser klimatfrågan som helt avgörande för hela vår civilisation, behöver både Keynes och Marx. Den förste lär oss något om hur samhällen – och därmed demokratier! – kan stabiliseras genom en mer jämlik inkomstfördelning medan den andre får oss att inse vad det är för produktionssätt vi i grunden har att göra med. Finansiella kriser gör sikten fri och denna höst beskådar vi kärnan i ett produktionssätt som föddes för 700 år sedan och som ytterst bygger på principen att göra pengar på pengar.

Min synpunkt är strängare: det här borde ha varit avklarat och analyserat för länge sedan. Det handlar om att ta fram och bearbeta information, och sedan göra praktisk politik av resultatet. Det är ingen överraskning att vi brakar in i en lågkonjunktur nu som påstås lamslå Europa. Tvärnit i Europa skriver DN (ännu ej på nätet). När marknadsliberalerna verkligen kunde genomdriva sina idéer körde världsekonomin i diket. Det borde vara en tacksam angreppspunkt genom att kräva att den kris som folket inte orsakade inte skall betalas av folket. Marknadsliberalerna befinner sig i chock, men den chocken kommer inte att vara för alltid och de arbetar redan för att komma tillbaka på spåret igen.

Men när vänstern domineras av folk som ibland bokstavligen supit bort politiken och som nöjer sig med att leva på olika politiska uppdrag blir politiken därefter. Kass! Att kriser kommer vet man, att kriser är av olika slag vet man också, men också att utvecklingen runt om i samhället ger allt större möjligheter att driva en annan sorts politik. Det vet man - eller borde veta. Det borde vara möjligt att ha permanenta grupper som jobbar med det här, inte bara att spana efter kristendenser utan också efter möjligheter. Som den här.

Eller klicka på taggen "virtuella laboratorier" för att komma vidare till inlägg där jag grunnat på andra aspekter av vad datorer ger för möjligheter.

Denna och nästa bild har jag "lånat" från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek.

Men vad händer i praktiken: de flesta står handfallna och glor när krisen bryter och kan bara stamma litegrann om nödhjälp. Läs exempelvis vad Olle Ludvigsson, ordförande i Volvos verkstadsklubb, säger i Dagens Arbete. Eftersom bilindustrierna i USA och Tyskland ropar efter stöd skall man stödja i Sverige också tycker han. Men vadå för stöd? Stöd att fortsätta vara en gammal industri för lösningar som är på väg ut, eller satsa på något nytt och framåtblickande som inte ens behöver ha med bilar att göra?

Sedan är ju frågan vad som över huvud taget skall räknas som "vänster". Är ledningarna i SAP och V verkligen vänster, eller är de bara "arbetarrörelseidkare" som lever på offentliga medel och har så lite som möjligt att göra med medlemmarna?

Hur är det nu med medlemmarna? En del fotfolk i SAP och LO är missnöjda med att ständigt bli överköra av en arrogant partiledning. När man kollar i Vänsterpress, V:s tidning, får man ett splittrat intryck. Lars Ohly säger:

Vill socialdemokraterna och miljöpartiet samarbeta ser inte jag några hinder i den ekonomiska politiken som skulle omöjliggöra ett samarbete.

Ulla Andersson, riksdagsledamot och ekonomisk-politiskt språkör för V, säger om pågående samtal mellan partierna att

… vi för vår del försöker lyfta fram att vi vill vara garanterade en politik som går i rätt rikt-ning när det gäller jobben, välfärden och investeringar i miljö-klimatåtgärder för att kunna acceptera att jobba under utgiftstak.

Det är en linje som jag uttryckt stark skepsis mot tidigare.



Med tanke på att en politik "i rätt riktning" faktiskt går i linje med vad en stor del av socialdemokratin anser, och kanske rätt stora delar av MP också, verkar inte detta särskilt smart. Varför slösa tid på förhandlingar med partiledningar som envisas med att gå "i fel riktning", det blir ju att hjälpa Sahlin & Co. utan att någon hjälp har förtjänats. Och att förvänta sig att den sortens människor skall vara tacksamma får man verkligen vara tveksam om.

I en intervju med den gamle ekonomen Samir Amin i Vänsterpress sägs det att det kan gå åt h-e i Europa på grund av krisen, men det borde V själv ha kunnat tala om för länge sedan som jag skrev tidigare. Och tror partiet på riskscenarier av den typen borde man reagera betydligt hårdare än idag.

Flera insändare angriper samarbetet med SAP och MP, och det verkar stämma med vad jag sett tidigare på det lilla antalet vänsterbloggare jag läst. Intressant är att en distriktsstyrelse, i Örebro, framhåller synpunkter som jag tycker påminner om vad Socialistiska Partiet säger: samarbete med socialdemokraterna riskerar att utplåna V. Men vad säger ledningen i V? Det har vi redan sett. Genom att inte med tacksamhet ta emot Sahlins första stängda dörr har man förstört en historisk chans att bygga en självständig och stark plattform, och detta i utbyte mot en maktlös position i någon slags Sahlinministär. Att det kan vara dåligt för partiet betyder mindre, men det betyder mycket att det inte är bra för Sverige.

För att återgå till Greiders funderingar i början: vänstern är ynklig och vilse, feg och kuschad, okunnig och i stort sett harmlös för borgerligheten. Den sysslar med HBT och annan terapi men kan inte sätta samman ordentliga arbetsgrupper som studerar och lägger ihop ekonomi, teknik, filosofi, teknologi, biologi etc. etc. till en genomgripande analys av dagens samhälle och dess möjligheter. Den gör inte skäl för pengarna och allt arbete så många bra människor lägger ner för att stödja den. Vad har man den till egentligen? - Att sätta sprätt på lite partistöd kanske?

(Sista notering: jag underskattar verkligen inte de många goda insatser som folk i V och andra organisationer gör för att kämpa mot kris och Allianspolitik, men - och det här är ett viktigt men - med en politik som innebär stöd till Sahlins halvallians riskerar allt positivt att sopas bort. Är det ett läge vi vill se?)

Såg inte debatten - förlorade nog inget på det!

Normalt brukar jag inte hålla så här låg nivå på mina bilder i denna blogg (jag har ju faktiskt vissa kvalitetsambitioner) men nu förfaller jag en stund till satir i pre-klassisk mening.

Den ursprungliga meningen med satir var inte ett högstämt och välputsad gycklande som inte sårade någon. Enligt den gamle fine neapolitanske filosofen Vico handlade det ursprungligen om folk som klädde ut sig till getter och for runt och skrek otidigheter. (Satyr har något med get att göra, men man måste nog kunna klassisk grekiska för att förstå kopplingen.)

Nu har jag ingen getkostym, vet inte ens om det finns någon getull i något av mina plagg, men av ren trötthet med det politiska apspelet kan jag åtminstone skrika TÖNT åt tjatiga Mona och sätta på henne röd näsa! Röd näsa hör väl generellt ihop med clowner, men ursprungligen var näsan röd för att den sortens clowner skulle föreställa fulla gubbar. Sedan fanns det vita clowner och de skulle väl vara nyktra antar jag. Är det Lasse i bakgrunden? Men han ser mer skär ut.

Det var en debatt på TV igår som jag naturligtvis inte såg eftersom jag är ganska ointresserad av att se på TV. Som jag skrivit någon gång tidigare väntar jag bara på att apparaten skall gå sönder så jag kan slänga ut den och fylla det lediga hörnet med böcker. I denna debatt hade smarta Mona sett till att oppositionen inte kunde fungera som en enad opposition, utan hon satt för sig med ministerkandidaterna från MP och Ohly satt i sitt eget hörn. (Hur vet jag det då om jag inte såg debatten? - Jag läser tidningar och bloggar.)

Regeringen kunde alltså nöjt konstatera att oppositionen var splittrad. Duktigt Mona. Regeringen kanske fixar ett generaldirektörs- eller landshövdingsjobb åt dig efter nästa val, eftersom du flitigt försöker förlora det.

Tidningar alltså. Som Åsa Linderborg i Aftonlövet:

Fem minuter in i partiledardebatten ville jag byta kanal, men tvingade mig själv att genomlida två timmars invanda ramsor om jobbskatteavdrag och tillväxt. Jag trodde oppositionen skulle vinna enkelt, men kvällen blev ett exempel på vänsterns oförmåga att vända debatten till sin fördel.

Man kan ju fråga hur mycket vänster det egentligen finns. Mer om detta nedan. Men först lite mer Linderborg:

Det råder konsensus om ”utgiftstaket”, denna självsydda tvångströja, men ingen talar om ”utgiftsgolv” – att vi måste ha si och så stora utgifter för att klara skolan och vården.

Det enda parti som avviker i sin systemkritik, och därför mobbas ut av de andra, är vänsterpartiet. När Ohly vill rädda välfärden genom ekonomisk jämlikhet stämplas han som extremist och stollejocke.

På tal om utgiftstak så föreslår Foto-Lasse ett sådant för banker. Nu har jag inte läst någon handbok i bankväsen sedan 1968 eller -69, men på den tiden var bankerna solidare och hade ganska strama regler för hur man fick handskas med pengarna har jag för mig. I dagens läge uppträder de kanske mer som finansfifflare som tycker att regler är till för att smita förbi, så jag undrar om ett tak i sig fungerar.

Det finns en debattartikel av sagde Lars Ohly i Svenska Gladbladet. Han pekar på att även politikerna är ansvariga för krisen:

Till politikens skuld hör att den abdikerat till förmån för marknaden. Alltför många politiker och ekonomer har trott på marknadens självreglerande förmåga. Denna närmast religiösa föreställning har väglett i princip alla centralbanker. Inom det EU som nu omhuldas av allt fler partier är denna marknadsfundamentalism till och med upphöjd till lag.

Jo, det stämmer, politikerna är faktiskt valda för att vara de ytterst ansvariga. Men det finns ett hål i Lasses artikel, och det handlar om framtiden. Han skriver ju så kraftfullt om hur krisen kan bekämpas med bra sociala skyddsnät (och då handlar det inte om skydd för slarviga finansmän utan om hjälp till vanligt folk som råkat illa ut)

En stor och robust välfärdsektor är ett skydd mot spekulativt slöseri. Att den dessutom har som huvuduppgift att garantera människor trygghet och en skälig levnadsnivå i svåra situationer utgör en stabiliserande faktor vid ekonomisk nedgång och kriser.

För att minska krisernas omfattning är det därför bra politik att höja ersättningen till arbetslösa och sjuka.

Detta är helt riktigt och sympatiskt, men är det konstigare än vad vilken välvillig och sympatisk socialliberal som helst kan säga? Naturligtvis kan någon liten marknadsliberal börja larma om "extremist och stollejocke" här, men då handlar det om denna persons egen märkliga verklighetsuppfattning, inte om hur det verkligen ser ut i levande livet.

Det som fattas är en beskrivning av vad som skulle kunna finnas runt hörnet, inte i form av socialliberala krispaket, utan handfasta förslag på praktiskt genomförbara åtgärder som gör att vi kan komma förbi de permanent krisande ekonomierna. Idag är vi i det läget att det borde vara möjligt att peka på lösningar som faktiskt är förankrade i befintlig teknik eller teknik som kommer att vara i drift om bara några år, men det verkar inte som om partierna reagerar på det. Med tanke på att socialister i grunden har en politisk plattform som är baserade på tekniska framsteg är det jäkligt konstigt. Men, men ... "jag är humanist" sade en förvirrad vänsterpartist en gång när jag försökte förklara det där med datoriseringens möjligheter.

Varför blir debatterna då så jäkla tråkiga? I brist på diskussion om reella alternativ får man käfta om regeringsmakten. Bloggaren Svensson skriver:

Anledningen till att regeringsfrågan spelar stor roll är att det inte finns några egentliga politiska skillnader mellan opposition och regering. Miljöpartiet och sossarna har inte presenterat någonting som tyder på att de vill föra en annan politik än högerregeringen. Skillnaderna som trots allt förts fram, är i praktiken bara kosmetiska skillnader utan större betydelse. Inte heller vänsterpartiet presenterar några egentliga alternativ, utan låter som socialdemokraterna på 1970-talet samtidigt som det är uppenbart att det enda de är intresserade av är att får vara med i stugvärmen, att få en plats i en framtida sossemuppregering.

Att låta som SAP på 70-talet kan kanske skrämma någon marknadsliberal idag, men det är sannerligen ingen framtidspolitik. Det är närmast reaktionärt. Och den politiska naivitet som ännu fanns kvar då har jag ingen lust att få tillbaka. Den behövs inte.

Låt dörren vara stängd

Nu påstås det att "Sahlin backar" om samarbete med Vänsterpartiet. Uppenbarligen har det senaste dygnets upprörda reaktioner inom SAP gjort att genierna i högkvarteret på Sveavägen fått tänka om. Men bara litegrann. Förutsättningen är att V accepterar diverse liberala påhitt inom ekonomin som det inte är partiets uppgift att acceptera - det får liberalerna göra själva. Den dagen liberalerna tycker att de kan strunta i utgiftstak, budgetrestriktioner och annat åker de naturligtvis all världens väg, hur heliga de än påstås vara idag.

Om jag skall ge ett råd till Lars Ohly (som han förmodligen struntar i) så bör han inrikta sig på den politik som är partiets uppgift att försvara, och han bör ta vara på den entusiasm som jag tycker mig ha uppfattat bland en hel del vänsterfolk när man slipper Mona-gänget. SAP är så förstenat att det knappast kan formulera ett framtidsalternativ för Sverige, men möjligen, möjligen, kan vänstern göra det nu när det liberala experimentet faller i bitar. Men då får man prioritera bort onödiga "samtal" med snorkiga SAP-ledare och inrikta sig på framtidsfrågorna och krislösningsförslag i stället.

Låt dörren mot SAP:s ledning vara stängd, håll den öppen mot socialdemokrater som är schyssta och mot allt annat progressivt folk som vill jobba för förändring. Låt Mona och byråkraterna svettas, de har förtjänat det. Titta litegrann utåt också, exempelvis hur vänstern i Tyskland lyckats bli ett alternativt till socialdemokraterna där. Det kan vitalisera demokratin i Sverige, och det behövs.

Mot kriget i Afghanistan ...

... demonstrerades det i Stockholm ikväll. Dels mot kriget i sig, och de brutala bombningarna och andra övergrepp mot civilbefolkningen, dels mot Sveriges inblandning i eländet. Vi vet ju inte hur det pågående förvirrade kriget slutar, men en gång skrev jag att "i Afghanistan vinner alltid hemmalaget" - och det tror jag i alla fall är en rätt god prognos även denna gång. Rapporterna från landet därborta tyder inte på att motståndet mot de utländska trupperna har minskat direkt, snarare att den skakiga regimen i Kabul försöker nå överenskommelser med sina motståndare innan de alldeles får överhanden.



Demonstrationen samlades vid Slussen, utanför det som en gång i tiden var rådhuset men numera inrymmer Stadsmuseet.




Ett fackeltåg medan kvällen faller över Stockholm.


Mörkret faller och man närmar sig målet: Sergels torg.




Talare var Thage G. Pettersson och Maj-Britt Theorin som jag inte fick några bra bilder på, samt Lars Ohly och Maria Wetterstrand (tror det är hon som står här med ryggen mot kameran). Den gamle kände pingspastorn Stanley Sjöberg skulle ha talat men hade förhinder. Man kunde notera en god spridning bland mötesdeltagarna, allt från yngre ungdomar till äldre gråhårsmän och dito damer med demonstrationsrutin tillbaka till sextiotalet.

Ja, Sverige är i krig fastän inget beslut om krigsdeltagande har tagits. Undrar vad ledningen för socialdemokraterna idag säger om detta, och att gamla SAP-veteraner som Pettersson och Theorin är ute och demonstrerar?

Det är svårt att se att svenskarna kan göra något vettigt i Afghanistan när de rörs ihop med USA:s krigsmakt. Ta hem dem!

Utanför Riksdagshuset - mot FRA-lagen

Suck, vilket hundliv ... uppklädd i vitt därför att det var påbjudet vitt till denna demonstration ... men vem vet, rätt vad det är kanske de dj-a börjar snoka på oss taxar också. Men vänta bara, den där Reinfeldt ska jag bita i benet (fast sprid inte ut det i epost eller så!) ....

Jo, jag var med i den stora och tidvis högljudda skaran utanför det fula gamla Riksbankshuset som nu innehåller Riksdagen. Undrar om det här var en i verkligt mening historisk händelse. För här har en opinion snabbt och effektivt slagit sig fram och satt en rejäl käpp i hjulet för en arrogant överhet som tror att man kan sitta inne på kontoret och mixtra till verkligheten som det passar en själv bäst. Jag tror inte att oron kommer att stillas även om Alliansen tillgriper några små undanmanövrar för att rädda skinnet både på statsministern och de andra partiledarna, och på de riksdagsledamöter som försökt uppträda under liberal fana. En stund igår var Federley uppe i smöret igen och fick beröm av några bloggare, men jag har en känsla av att hans aktier faller snabbt igen.

Det kanske inte är vad enskilda aktörer tar sig för i det ena eller andra ögonblicket som är det viktiga, utan att bloggosfären kunnat slå sig in på det politiska mittfältet och störa dagordningen. Nästa steg kan bli att sätta dagordning också. Det är en historisk ändring, för de traditionella media som skulle ha varit de första att larma om FRA-lagen gjorde det inte. Kan man se det här som en del i en process där såväl den traditionella politiska apparaten som de traditionella media (som ju ofta lever i symbios med denna apparat) snabbt tappar initiativ och inflytande? Ungefär som Obamas kampanj i USA som mycket bygger på många nobodies som jobbar lokalt och underifrån men också har tillgång till det världsomspännande nätet och därför formade den kraft som kunde slå ut Clintons och förhoppningsvis också McCain. En Marxinspirerad analytiker kanske skulle peka på att nätsamhället innehåller sådana steg framåt i produktivkrafterna (i synnerhet i informationsbehandling och -förmedling) att riksdagspolitik och gammelmedia helt enkelt inte hänger med.

"Vill ni ha det som i Sovjet?" frågar Ung Vänster. Det givna svaret från åtminstone ledarna för Alliansen och deras närmaste anhängare torde väl vara att "javisst, bara vi får kalla sakerna för något annat än i Sovjet eller DDR går det alldeles utmärkt, åtminstone vad det gäller övervakning!"

Ärligt talat, jag förstår inte hur allianspartisterna ser ut i skallarna när de lägger fram det här FRA-förslaget. Olika bloggare har olika teorier: man har fått order från USA om att spana, det finns enorm överkapacitet hos FRA som måste utnyttjas till något. Kanske det helt enkelt handlar om allt detta och många andra saker, inklusive rädsla hos en härskande grupp för att förlora greppet.

Lars Ohly var ute hos massorna och myste. Undrar vad som hade hänt om Reinfeldt vågat sticka ut näsan?

Aftonbladet skriver idag i ledaren:

Vad är det för hemligheter som tvingar alliansfria Sverige att bryta mot alla principer om frihet. Vad är det som tvingar oss att gå längre än både USA och Storbritannien?

Ja, förklara för oss varför just Sverige måste gå allra längst i kontrollen av oskyldiga medborgare?

Sten Tolgfors och hans integritetsombudsman i all ära, det kommer att vara Försvarets radioanstalt som bestämmer vad som är ett yttre hot. Men vilka är de som jobbar där? Tjänstemännen på radioanstalten har väl mest utmärkt sig för att bryta mot lagen och lagra trafikdata om svenska folket. Hur ska vi kunna lita på dem nu?

Jag kursiverade ett väsentligt avsnitt. Notera: i en svensk tidningsledare utpekas ett antal tjänstemän, människor som är en viktig del av landets försvar, som brottslingar! Då har det gått ganska långt - särskilt som det dessvärre förmodligen är sant också. Lagar och förordningar har inte alltid varit det som den här sortens människor satt i första rummet.

Jag såg förresten det intressanta påpekandet i en blogg att spaningen gäller ju allt som cirkulerar på nätet. Med andra ord även bibliotekslån, sjukjournaler och annat. Menar verkligen "rentmjölipåsen"-töntarna att de vill att myndigheterna skall kunna kolla vilka böcker du lånar? Eller den sortens människor kanske inte har några kontakter med datavärlden. De har ingen telefon, dator, kontokort eller liknande... . Är man i det läget kanske man inte är så rädd för Storebror.

Det kanske är lugnast att uppträda maskerat i fortsättningen. Kan någon fixa en Reinfeldtmask åt mig? Han måste väl stå över alla misstankar?

Leif Pagrotsky kan sola sig i mängdens bifall, åtminstone för tillfället. Men dagens Reifeldteri är ju i mångt och mycket gårdagens Bodströmmeri, så jag vet inte om man helt kan lita på den där killen om det vore Sahlin och Bodström som satt vid rodret och ville ha en sådan här lag.

På denna bild finns flaggor från moderatungdomarna, SSU och Miljöpartiet. Tidigare har vi sett att Ung Vänster också var med. Ganska intressant hur den här "snokfrågan" går över parti- och organisationsgränser. Jag antar att det fanns många med djupliberala tankar på mötet också. Detta kan också ha betydelse för hur politiken i Sverige utvecklas framöver.

Lars Ohly om Gaza

Det går runt ett meddelande där Lars Ohly hårt går emot den israeliska politiken. Det är bra. Internationella lagar och FN-resolutioner bör gälla för alla. Samtidigt är det ett slag i luften. Milosevic från Serbien, och en del andra balkanpolitiker, kunde skickas till Haag för att svara för sina handlingar, men figurer som Olmert är svårare att komma åt, för de har höga beskyddare. Höga beskyddare som också har utfört handlingar som borde föra dem till den internationella krigsförbrytardomstolen. Inkonsekvent tillämpade lagar är synnerligen nedbrytande för rättsmedvetandet - men vad bryr sig figurer som Bush och Blair om rättsmedvetande? Eller små rädda knähundar som Reinfeldt?

Så här låter i alla fall uttalandet från Lars Ohly:


Lars Ohly (v) - Ställ Israel inför rätta!

Israel fortsätter att döda palestinier. Blockaden mot Gaza svälter ut
människor samtidigt som direkta attacker dödar civila, varav många är barn.
Raketer skickas mot flyktingläger där människor inte kan gömma sig och inte
försvara sig.

Israels agerande är vidrigt och avskyvärt, säger vänsterpartiets ordförande
Lars Ohly i en kommentar. Nu måste omvärlden reagera mot ockupationsmaktens
uppenbara likgiltighet för palestinska liv.

Palestinska LO i Gaza har bombats, deras byggnader har totalförstörts. Bland
annat svenska biståndsmedel har byggt upp den palestinska
fackföreningsrörelsen.

- Detta borde vara tillräckligt för att den svenska biståndsministern skulle
reagera med avsky mot Israels agerande, men Gunilla Carlsson är tyst,
fortsätter Lars Ohly.

- Israels attacker är tydliga och grova brott mot den fjärde
Genève-konventionen. Så länge inte omvärlden reagerar med styrka kommer
brotten att fortsätta. Alla länder har möjlighet att ställa individer som
gjort sig skyldiga till grova brott mot Genève-konventionen inför rätta. Nu
är det hög tid att de ansvariga i Israel får svara för sina övergrepp. Jag
kräver därför att Sveriges regering agerar så att de ansvariga ställs inför
rätta, avslutar Lars Ohly.

Quo vadis, vänstern?

Jag har inte sådana inblickar i Vänsterpartiets inre liv att jag kan säga så mycket om vad som är rätt eller fel i debatten om partiets ledning. För att göra det måste man veta hur diskussionerna går i den ledande gruppen, och det vet jag inte. Politik och allmän hållning däremot märks ju utåt och där är det lättare att ha synpunkter.

Och nu verkar debatten ta fart på olika håll. För att citera Internationalen: Det dånar i förnuftets krater. Några exempel:

Idag skriver Jinge och citerar en artikel i Flamman av America Vera-Zavala (bilden). Jinge undrar om en tid utanför Riksdagen kan få partiet att rycka upp sig. Min bloggarvän i Haparandatrakten, Knapsu, tycker att Ohly bör avgå. En annan bloggarvän, Kaj Raving, undrar om "aktivism är svaret". Själv är jag inte så förbaskat tvärsäker på just de punkterna. Det är några år kvar till nästa val och finns viljan borde också möjligheterna finnas att räta upp politiken.Visserligen är politik personberoende men jag antar att hur väloljade politiker ett parti än har i ledningen måste det någon gång visa vad det står för, annars kommer det att misslyckas. Reinfeldtregimen är väl nästan ett exempel på det. Och om V skall kunna verka för de stora mål som partiet säger sig vilja uppnå (och som SAP ännu för några årtionden också påstod sig vara ute efter) måste man lösa knuten att både vara en sammanhållen organisation och deltagare i större massrörelser.

Här är några nyckelmeningar från Vera-Zavala (med mina kursiveringar):

... v i alltför stor utsträckning har blivit mini-sossar och kopierat det stora partiet både i den interna kontrollen och visionslösheten. Därför är det också logiskt att v i valrörelsen 2006 inte lyckades entusiasmera, väcka intresse eller debatt.

Det finns mycket som händer i Sverige och i världen som pekar på behovet av en ny vänster. ... Det räcker lång ifrån att byta regering eller sätta sig i regeringen i nästa val, för att saker ska bli bättre. ... Många längtar efter en vänster som bejakar framtiden, är spännande, sanslöst radikal och visionär.

Här bredvid bild av en tänkbar ny V-ledare: Josefin Brink. Josefin är bra på rättvise- och socialförsäkringsfrågor, men vad har hon för ideer om framtiden när allt mer av samhället kan "realiseras i mjukvaran" samtidigt som klimatkrisen blir alltmer hotande?

Framtid, spännande, radikal (men sanslöst tycker jag inte verkar bra, förnuftigt radikal är bättre), visionär ... hur blir man det när man är nedgrävd i dagsproblemen, är osäker på sin egen position och dessutom låter andra tala om för en vad man skall tycka? När Vera-Zavala skriver om "en ny vänster" undrar jag vad som avses. En annan lösning än V?

"Se morsk ut min gosse, så springer dansken för dig!" lär den svenske befälhavaren Magnus Stenbock ha sagt till någon orolig man i ledet inför slaget vid Hälsingborg 1710. Och det gäller inte bara skånska bonddrängar som skickats till armén. Här är ett exempel: är det rimligt att acceptera att SAP-ledarnas accepterande av EU inte är ett problem, medan V:s måttliga motstånd mot EU utmålas som ett "problem för samarbetet"? Med tanke dels på V:s självkänsla och det breda EU-motstånd/skepticism som finns även i SAP är det bara dumheter. Ett parti med självkänsla skulle utan att tveka påpeka att det är byråkraterna i SAP som utgör problemet.

Ett parti med självkänsla säger naturligtvis att "vi kommer inte bara att protestera mot förskingringen av allmän egendom utan vi kommer med kraft att omintetgöra och återställa det som förstörts". Man kommer inte bara att oja sig och sedan lägga sig platt. Och ett parti med självkänsla kommer att klargöra för SAP att det Sahlinska dribblandet inte är acceptabelt, om de bara skall rulla på med reinfeldteriet får det göra det själva utan stöd av V. Det är faktiskt sahlinarnas ansvar att ta ansvar för den egna politiken, inte att komma och gnälla på andra om de slår krokben för sig själva.

Ett parti med självkänsla kommer att göra ett inhopp i bostadskrisens Stockholm och kräva snabb eliminering av Bromma och byggandet av en ny stadsdel där, samt att högerkommunerna tvingas bygga bostäder i stor skala och till rimliga priser. Det kanske till och med kommer med en smart lösning för att till rimliga villkor rädda överbelånade bostadsrättsinnehavare? Och hyresgästerna kommer att få ett rejält stöd. Och stads- och regionplaneringen blir djärvare.

Ett parti med självkänsla kräver att Sverige lämnar EU och att alla tvivelaktiga utländska aktiviteter à la Afghanistan omedelbart avbryts. Man har också ryggrad nog för att säga ifrån mot hets mot stater och rörelser som vågar hävda sin självständighet mot det USA-styrda "världssamfundet" och dess "krig mot terrorismen".

Ett parti med självkänsla kan utan problem sitta och prata med andra vänstergrupper och lära sig en hel del om hur aktiva socialister verkligen ser ut. Och där är vi inne på frågan om "ny vänster" igen. Det finns osympatiska grupper, men den stora delen av vänstern inom och utom V består av sympatiska människor som vill ha resultat (utgår jag ifrån). De har mycket och träffande kritik av V, och den kritiken är till hjälp för att utveckla hela rörelsen om man kan komma överens om att diskutera på sakfrågenivå, inte ägna sig åt sandlådeslagsmål. Ett parti med självkänsla klarar av den diskussionen.

Ett parti med självkänsla klarar också av att "läsa av tiden", att se hur olika tendenser faktiskt är användbara, inte bara att vi lever i en sörja av svårigheter som aldrig tar slut. Ända in i borgerliga kretsar upptäcker en del människor att planekonomiska åtgärder kan bli nödvändiga för att ta ett exempel. Olika rörelser inom solidaritet, miljö och religion kritiserar missförhållanden världen runt som hänger samman med utplundring, underutveckling och ojämlikhet - det går att tala med dem och utbyta åsikter om vad som kan göras. Just i det samanhanget blir V en i mängden av aktivister.

Stort och smått. Självkänslan måste med. V måste visa att det har något att komma med. Om partiet inte klarar av det är det tråkigt för de som lagt ner så mycket arbete i det, men andra kommer att ta vid. Men med tanke på det avgörande läge världen verkar vara inne i är det farligt slöseri med tid och resurser om V bara skall tyna bort som ett litet riksdagsparti ingen är särskilt intresserad av.