Den stora miljökonferensen hölls i FN:s regi i Stockholm 1972. Det var i ett läge när det började komma onda aningar om vår framtid (frånsett det dåförtiden ständiga hotet om mänsklighetens utplånande genom kärnvapenkrig).
Under sextiotalet hade det, trots sedvanligt motstånd från de som aldrig tror att något farligt kan hända, trängt igenom larm om miljögifter, vattenproblem, hotande resursbrist, överbefolkning och liknande. Rachel Carson och
Tyst vår var en stor väckarklocka, och här i Sverige fanns författare som Georg Borgström och Hans Palmstierna som skrev om miljö- och resursfrågor. Palmstierna var socialdemokrat och jag tror inte att de ökända betongsossarna gillade hans åsikter - de gillade betong och tyckte väl att miljö var något som man bokstavligen kunde skita på om det gynnade deras återval. Det var därför som valfläsk som vägen mellan Kiruna och Narvik byggdes, i stället för att fixa till malmbanan för att underlätta persontrafik. Samtidigt blev USA:s miljömord med giftbombning av skogarna i Vietnam kända. Sura US-diplomater hävdade att miljömord på grund av krig inte skulle behandlas på konferensen. Upplopp befarades vid konferensen, och jag har för mig att det upprättades ett läger för tillresta haschtomtar i Skarpnäck för att de skulle hålla sig lugna.
FN hade tält nere i Kungsträdgården, och där kunde man köpa frimärken bland annat. FN ger ju ut egna frimärken, och till konferensen såldes förstadagsbrev med några märken påsatta och stämplade, samt lite konstnärlig utsmyckning. Jag köpte ett par sådana. Det ena ser ut så här:
Bilden kan verka något förvirrande, men som tur var finns en beskrivning tryckt på baksidan av kuvertet:
The illustration on the first day cover of the Issue reproduces a poster which was designed by the famous Swiss painter HANS ERNI and on which the artist has the following to say:
"In today's society, a family lives in biologically polluted surroundings, which are symbolized by a skull. The heads of the man and the woman form the eye-sockets and their arms rocking the child form the jaws. Litter floats all around; one can see in one place a chemical formula showing two carbon cycles: in another place one can see chemical formulas of various products which were obtained by fractionized distillation of petroleum: butane, octane, dedecane, pentadecane and elcosane. In the bottom half of the picture a metal barrel lies in the mud.
Like a sign of fate, the picture is surrounded by a circle intersected by white lines. The vertical line joins mother and child; the horizontal line connects woman and man. The lines cross at the mouth of the woman who cries her distress when realizing the destruction of the human environment. The mouth is thus the center of a circle which binds the figures to their fate - the fate of Man, who is divided between his science and his conscience."
Då tar vi det igen, fast tittar lite närmre:
 |
| OK, det är väl inte världens roligaste motiv, men så här ser det ena frimärket ut i närbild |
Det fanns naturligtvis en massa olika aspekter på det där med miljö. Jag vet inte hur exempelvis gamla ärevördiga
Svenska Naturskyddsföreningen ställde sig till olika frågor på den tiden, men från vänsterradikalt håll ville man givetvis lägga klassaspekter på det här med miljöförstöring. Ur minnet plockar jag fram ett par rader från en av Fria Proteaterns låtar. Först pekar man på gifter och andra otrevligheter i arbetsmiljön, och sedan klämmer man till med "Men när röken från fabriken slår ner på direktörns hatt / då får vi en miljödebatt". Tanken därbakom var väl att borgerlig miljöpolitik var falsk och löjlig och inte tog hänsyn till de arbetande. Det kan stämma, men samtidigt har våra kunskaper om vad som står på spel utvecklats enormt på dessa snart fyrtio år sedan den stora konferensen.
Fabriksgifter - ja, jag har för mig att en del som jobbade på lackeringsverkstaden på mitt dåvarande jobb ansågs "lite konstiga". Det blir man nog om man får i sig för mycket ångor av lösningsmedel och färger. Jag vet inte hur en sådan verkstad ser ut idag, men använder man robotar för att göra jobbet behöver man inte riskera att de blir yra i skallen av gifter. Dessutom gör man väl färger idag som inte är giftiga - hoppas jag.
Stadsminister 1972 var den märklige Olof Palme. Jag kommer inte att skriva något om honom idag, det är så många andra som gör det.
