Sarin verkar inte helt effektivt

Jag läste på om saringasattacken i Tokyos tunnelbana 1995. Om man ser till antalet döda i denna lömska operation, eller de resurser som sattes in för att utföra den, var den lyckligtvis inte särskilt effektiv. Fem gärningsmän lyckades genom att sprida gasen  på tunnelbanestationer döda ett dussin personer direkt, och bortåt 70 blev allvarligt skadade varav några dog senare. Om angriparna i stället hade varit utrustade ungefär som en normal ung skolskjutare i USA idag hade döda och allvarligt skadade blivit minst lika många, förmodligen fler, men till betydligt mindre insats. Samma om någon lagt ut en vanlig bomb eller inträtt i handlingen iklädd ett rejält bombbälte.

Kan man dra några slutsatser av detta fall? - Till att börja med kan man konstatera att det var en välorganiserad operation, personellt och resursmässigt, och det är ingen tvekan om vad för gift som hade spridits. Gasen spreds på ganska stängda utrymmen, med mycket folk i närheten, och det kunde konstateras att det var just sarin.

Ändå blev det inte den katastrof man kunde ha förväntat. När det pratades om nervgaser under min tid i det militära fick man veta att en droppe på bar hud kunde döda en människa. Visserligen var det inte halvklädda japaner i tunnelbanan (antar jag, prydliga män och kvinnor i prydliga kostymer eller dräkter skulle jag tro) men de var nog inte så täckta av tyg som en fullt utrustad militär. Inte så kunniga om stridsgaser heller. Men det blev ingen jättemassaker, vilket man får vara glad för.

Vilket leder över till den påstådda saringasattacken i England.

Om man godtar påståendet att ryska myndigheter har för vana att mörda folk man ogillar - även i utlandet - så borde rutinerna vara upparbetade vid det här laget, och de bästa metoderna vara finslipade. Exemplet från Tokyo borde vara avskräckande ifall någon hemlig agent föreslog att använda giftgas. Osäkert, svårt att hantera, kan bli problem om kemikalierna kan spåras - så skulle nog invändningarna låta. Dessutom är det olämpligt att göra något sådant i ett i övrigt känsligt politiskt läge.

Med andra ord torde det vara lämpligare att offret "råkar" bli nedmejad av en skenande bil, "råkar" bli ihjälslagen av en inbrottstjuv eller nedstucken av en rånare på gatan, eller något annat vardagligt. Och så hittas aldrig förövaren. En variant kan ju vara att offret hittas "självmördad" någonstans. Eller bara "försvinna". Hur som helst: inga konstigheter, inget som kan spåras, inget som orsakar diplomatiskt trassel.

Och sedan kan man ju fråga sig varför en person utan någon betydelse ändå skulle vara så viktig för ryska underrättelsetjänsten att de skulle lägga ner jobb, illa organiserat dessutom, för att mörda honom? Varför använda ett slagfältsvapen mot en (eller två) personer? Det är som att slå ihjäl en fluga med slägga.

Var det ens sarin? Gasen i Tokyos tunnelbana luktade illa, och det gör den här engelska historien också.

Copyright och industriell utveckling: Tyskland mot England

Via REW-bloggens tips kom jag till en artikel i tyska der Spiegel (lugn, den är på engelska!). Den behandlar ett ämne som intresserat ekonomer och ekonomhistoriker länge, nämligen förhållandet mellan intellektuell äganderätt och utveckling. Som bekant lever den debatten också sitt eget liv hos pirater och fildelare!

För att göra en lång historia kort så hävdar en ekonom-historiker att Tysklands snabba frammarsch som industrination under 1800-talet berodde av att de tyska staterna länge inte hade några copyright-lagar. Det var fritt att skriva, publicera och kopiera ända in mot mitten av 1800-talet. Förläggarna vräkte ut publikationer som handlade om vetenskap och teknik, även i billighetsupplagor. Den aktuella forskningen kunde alltså nå ut även till en inte så köpstark men intresserad allmänhet.

I England var situationen annorlunda. Man hade patentlagar, och förläggarna tryckte små och svindyra upplagor om vetenskap och teknologi. Köparna var därmed få och kanske inte ens rätt mottagare för vetenskaplig information. Dessutom var publikationerna mer sällan riktade mot den praktiska tillämpning som man hade i Tyskland.

Slutsatsen bör vara enkel att dra som jag ser det: Tyskland kunde skapa en massbas av någorlunda tekniskt och vetenskapligt insatta människor. På den basen byggdes sedan raskt de nya industrierna upp, alltmedan England mer och mer stagnerade. Nu tvivlar jag på enkla lösningar, att bara ett förhållande kan förklara hela industrialiseringsprocesser, men att produktion och spridning av kunskap spelar en viktig del-roll kan knappast betvivlas. Det är en poäng som jag tror att den enklaste pirat idag förstår, men insikten har inte trängt igenom bland nationalekonomernas huvudgrupp. De hänger fortfarande kvar vid ett primitivt äganderätt-begrepp där man inte tar med i beräkningen att instängda kunskaper blir illa utnyttjade kunskaper.

(PS. Den kände marxistiske kopparslagaren och ekonom-historikern Harry Braverman skrev en del om detta, men från en annan synvinkel: i England förhindrades hantverkare att aktivt ta del av nya vetenskapliga rön. Kunskapen skulle stängas in hos överklassen, kunnandet hos yrkesfolk togs inte till vara. Slutänden på den processen blev de USA-grundade systemen för arbetsteknik som i princip idiotförklarade arbetarna och tog ifrån dem alla möjligheter att påverka arbetsprocessen enligt eget huvud. DS)

Vilda strejker - rasism?

Någon kanske minns Vaxholmsmålet, eller andra fall där utländska arbetare kommit hit och förväntas utföra arbeten till betydligt lägre löner och sämre villkor än vad svenska arbetare skulle få? Känslorna var upprörda, och en del ville sätta stämpeln "främlingsfientlighet" på Byggnads aktioner i Vaxholm. Men hela strategin från det liberala etablissemanget är ju genomskinlig: genom att plocka bort olika typer av skydd på den svenska arbetsmarknaden fås normal marknadsekonomi att slå igenom. Med fri konkurrens om lönejobben kommer naturligtvis svenska löner att falla. Det är lagen om utbud och efterfrågan, helt enkelt. Man får anta att en del svenska företag går under också, de klarar inte konkurrensen.

Det är inte bara i Sverige sådant händer. I England har det utbrutit en rad vilda strejker som riktas mot utländska entreprenörer som kommer med utländska arbetare. Även där har det viftats med rasistflaggan mot de inhemska arbetarna (vilket är lite egendomligt eftersom engelsmännen och de inresta italienarna och portugiserna torde vara vitingar nästan allihop).

Det som gör situationen i England lite annorlunda mot den svenska är att premiärminister Gordon Brown gått ut och pratat om "British jobs for British workers", vilket naturligtvis arbetarna tagit fasta på. Många som förväntat sig anläggningsjobb har fått se sig förbigångna av utlänningar, och då har situationen naturligtvis blivit spänd.

Skulle man kunna tänka sig att Reinfeldt skulle gå ut och kräva "svenska jobb till svenska arbetare"? Eller att Sahlin skulle göra't? Och faktiskt göra det med en rasistisk underton? - Knappast. Undrar om inte andra partier däremot skulle vara mer villiga att ta upp den parollen. Gissa vem!

Om det är riktigt att arbetare som går över gränserna skall ha de lokala villkoren vore det väl rimligt att svenskar som jobbade i något låglöneland fick låg lön också, men det tror jag ingen som skall leva på lönen har lust med. För att ta upp ett uttryck som många tror är urmodigt och helt ute: det här handlar om klasskamp. De som för fram den typen av krav räknar inte med att själva drabbas av följderna, däremot att profitera på dem. Naturligtvis under parollen: alla kommer att tjäna på detta eftersom någon teoretisk nationalekonomisk modell säger så.

-----

Tillägg: det finns ett par inlägg på Richard Seymours hårdvänsterblogg om de brittiska strejkerna. Det första tillbakavisade rasism-argumentet, men sedan kom han tillbaka och ändrade sig efter att mer hade hänt. Här och här. Frågan är om de brittiska arbetarna glömmer bort vilka deras verkliga motståndare är när de kräver "brittiska jobb åt brittiska arbetare" och vänder detta mot de utländska arbetarna.

Nya dokument om spelet inför Andra världskriget

Rätt mycket är känt om spelet mellan stormakterna åren innan Andra världskriget bröt ut. Tyskland var aggressivt, England och Frankrike backade och sålde ut Tjeckoslovakien 1938. Sovjet ville hjälpa Tjeckoslovakien men Polen låg i vägen och sade stopp. Vid det laget var det nästan klippt.

Nästan … för det fördes samtal sommaren 1939, och det är här de intressanta nyheterna kommer fram. Förhandlingarna i sig är kända, de sköttes så slött från Englands och Frankrikes sida att man kan misstänka att västmakterna inte ville ha någon uppgörelse. Men de utfästelser Sovjet gjorde för en gemensam aktion mot Tyskland var inte småsaker och här kommer nyheter. Enligt forskning i nyss släppta dokument, refererat i engelska Telegraph:

The Soviet offer … would have put up to 120 infantry divisions (each with some 19,000 troops), 16 cavalry divisions, 5,000 heavy artillery pieces, 9,500 tanks and up to 5,500 fighter aircraft and bombers on Germany's borders in the event of war in the west … .

But Admiral Sir Reginald Drax, who lead the British delegation, told his Soviet counterparts that he authorised only to talk, not to make deals.

Engelsmännen sade till sovjeterna att de hade 16 divisioner att ställa upp med i händelse av krig med Tyskland. I det läget gjorde Sovjet det berömda politiska lappkastet. De kanske tolkade det som att västmakterna inte tänkte slåss, i alla fall inte mot Tyskland. Det gick ett par veckor och man hade non-aggressionsavtalet med Tyskland ("Molotov-Ribbentrop-pakten") undertecknad, och strax därefter utplånades Polen. De polska ledarna var också ansvariga för katastrofen - de hade gått ihop med Tyskland 1938 och kapat åt sig en bit av tjeckoslovakiskt territorium i stället för att hjälpa tjeckerna. Det fick deras folk betala dyrt för. De små baltstaterna försvann och sedan blev det krig mot Finland. Sovjet byggde sin säkerhetssfär inför ett möjligt tyskt anfall.

En officiell affisch från USA:s regering, utgiven några år efter händelserna som beskrivs i det här inlägget. Då var Sovjet och västmakterna allierade. Undrar om affischmakaren ville stå för sitt verk efter kriget?

En anledning till att västmakterna inte slöt ett avtal med Sovjet kan ha varit att de trodde att Röda armén var utslagen efter utrensningarna av officerare 1936-1938. Men just under sommaren 1939 hade Röda armén slagit japanerna i Mongoliet så eftertryckligt att de aldrig vågade gå i krig mer mot Sovjet. Det borde ha varit värt att notera. Jag undrar om engelsmännen hade en dröm om att krig skulle utbryta mellan Tyskland och Sovjet, och när de försvagat varandra skulle segraren bli - England. Den engelska vägran att gå in på riktiga förhandlingar, och passiviteten i krigföringen när det väl blev krig i september 1939, är ganska misstänkt, liksom det engelsk-franska agerandet i Skandinavien tidigt 1940.

Man kan ju fråga sig om en pakt mellan västmakterna och Sovjet 1939 hade varit tillräckligt skrämmande för tyskarna för att avhålla dem från angreppskrig? "Kontrafaktisk historieskrivning" kallas det när man frågar vad som hade hänt om något annat än det som verkligen hände hade hänt. Det kunde ha blivit ett väldigt annorlunda värld. Bättre? Sämre? - Ingen aning.

"Folk [danskar] är ovänliga" och engelsmän super som svin?

Super svin? Nej, vi skall inte vara orättvisa mot våra knorrförsedda trivsamma vänner. Men engelsmän kan vi väl dissa rätt bra. En artikel i New York Times berättar om de engelska hordernas framfart på turistorter i Medelhavsområdet. En pest för omgivningen tycks det, och ibland stryker en och annan med i det allmänna kaoset. Kufiskt - jag trodde tyskarna var mer i gasen, men de kanske har lugnat ner sig. Och så finns det väl en hoper försynta engelsmän som inte märks så mycket i de här sammanhangen, men de turistar väl inte på de värsta fylleställena.

Och hur var det nu med danskarna? Jag har under många år misstänkt att "det danska gemytet" mer har varit ett hjärnspöke hos svenska fyllskallar och mindre ett vetenskapligt bekräftat faktum. Dagens Nyheter berättar att Danmark inte hänger med i den växande turismen, och en anledning som angivits av tillfrågade personer är helt enkelt otrevlighet. Att danskarna uppfattas som främlingsfientliga och krigiska hjälper inte heller upp deras status.

Jaja, du har nog rätt Hamlet: there is something rotten in the realm of Denmark! Och är det så mycket bättre i England egentligen?

Palestinakonflikten - samtidens svarta hjärta

Ibland går man och minns hur det var förr. Jag minns tillbaka några årtionden när det var vedertagen sanning att den palestinska massflykten 1948, i samband med Israels bildande, orsakades av att de arabiska radiostationerna uppmanade folk att fly. Sedan var det någon som kollade hur det stämde helt enkelt genom att lyssna igen de inspelningar (gjorda av BBC och Voice of America tror jag) som fanns bevarade. Och man hittade inga uppmaningar till folk att fly.

Och så blev det tyst.

Varför? Det där måste ju har varit en första rangens nyhet och en anledning för alla som dragit valsen om flyktuppmaningar att gå ut och be om ursäkt för att de farit med osanning. Men icke.

Kan man känna förtroende för människor som beter sig på det sättet?

Massflykten från Palestina 1948 påminner om den massflykt som skedde i Kosovo 1999. Det skedde inga verkligt storskaliga massakrer, men grova våldsdåd förekom, många människor dödades, och detta utlöste panikflykt. Folk flydde bokstavligen för livet. När det gällde Kosovo var stora delar av omvärlden fördömande. När det gäller palestinierna verkar fortfarande tanken att de är lovligt byte leva kvar i stora kretsar. Eller åtminstone kretsar med makt.

Det är det obehagliga med olika måttstockar, en åtskillnad som luktar rasism. När en muslimsk barnprogramskanin vill bita danskar blir det ett jävla liv, när en israelisk minister hotar en miljonbefolkning med "holocaust" är rubriker och upprördhet inte särskilt stor. Skillnaden är dock stor. Uttalanden från israeler som visar på öppen rasism ignoreras i stor grad - eller är det rädsla som gör att de inte slås upp på förstasidorna? Israeler kräver etnisk rensning av palestinier, men kallar det "transfer" och slipper då undan. Vi har lärt oss en del om vissa europeer som för över sextio år sedan höll på med "transfer" av oönskade människor.

Det har länge kännts svårt att jämföra dagens israeler med historiska våldsdåd av typen Sobibor och Treblinka (som ju är unika och mycket svåra att överträffa). Men om vi inte går i "kalla dom för nazister"-fällan utan i stället jämför med mer ordinära men ändå våldsamma europeiska företeelser kan jämförelsen stämma bättre. Och då kan vi ta med såväl rumänska och ungerska järngardister och pilkorsare som engelska eller franska kolonialister. Vilken etikett det än gäller: metoden att ta ifrån motståndaren/offret all mänsklighet går igen. Baksidan av detta är att även förtryckarens mänsklighet upplöses. Kvar finns bara våldet. Och till slut kommer våldet att segra på ett sätt som anstiftaren kanske inte har tänkt sig.

Kanske koalitionen Israel-USA tänker dra igång ett nytt krig som ett sista desperat försök från två trängda regimer att vända en allt mer hotande utveckling, och som ett sätt för Bush att försvåra för sin efterträdare. Det kan mycket väl sluta med ytterligare nederlag och ännu starkare arabiskt motstånd. Hitzbollah verkar vara starkt och redo för att utdela ytterligare slag. Jag undrar varför liberaler och liknande i Sverige hejar på en sådan utveckling - är de hemliga hamas-anhängare i själva verket? För tror de verkligen att Israel kommer att lyckas nu när man i viktiga stycken har misslyckats under alla tidigare år? Och varför var det så smart av israelerna att tolerera hamas på den tid när PLO var den viktiga motståndsrörelsen - tyder inte det på ett rätt dåligt omdöme hos den israeliska ledningen, eller kanske en motbjudande bondslughet som straffar sig själv så småningom?

***

För sextiofem år, i april 1943, sedan reste sig gettot i Warszawa i en hopplös men hjältemodig kamp mot de tyska och polska antisemitiska folkutrotarna. Vad kommer att hända i getto Gaza? Det är en mycket deprimerande utveckling där, och vem kan säga: "jag visste ingenting"?

När vi försöker se in i samtidens svarta hjärta ligger palestinakonflikten där som ett alltmer inflammerat sår. Skam över de världens makthavare som inte stoppar den!

Tre frimärken - tre olika historier

Det här är tre frimärken ur min gamla samling som jag passade på att scanna när jag ändå hade scannern igång nyligen. Numera är jag inte aktiv samlare men märkena har jag kvar. Dessutom tror jag att jag lärde mig mycket om världen på den tiden jag höll på. Inte bara vad ursprungsländerna hette och var de låg, utan om politik, vetenskap, natur, kultur etc. Varje frimärke har en historia att berätta (fast ibland var den rätt sjaskig, nämligen att klå frimärkssamlare på pengar). Men här är de tre:



Rachel Carson, vetenskapskvinna och författare från USA, som kom med den epokgörande boken Silent Spring (Tyst vår) 1962 och satte ljuset på giftanvändningen i det moderna jordbruket. Gifterna hade ju en otrevlig tendens att ta kål på mer än bara de skadeinsekter och växtsjukdomar som de skulle skydda emot. Här är lite mer data i svenska Wikipedia. Hon är väl värd att få pryda ett frimärke. Jag har inte läst Carsons bok, däremot en svensk motsvarighet av Hans Palmstiernas Plundring, svält förgiftning. Carsons bok ogillades av industrins bättrevetare i USA, och jag tror inte Palmstierna blev så mycket bättre bemött i Sverige. Naturskydd var inte något som stod högt på betongpartiernas dagordningar under sextiotalet.


Här måste jag göra en gissning, för jag vet faktiskt inte vad detta skall vara så att säga officiellt. Men frimärket är från Chad (stavas Tchad på franska), en av jättestaterna i centrala Afrika vid sydkanten av Sahara som nu är utsatt för inbördesstrider. Uppe i norra delarna finns klippområden, och bland klipporna i Sahara finns målningar kvar från en lyckligare tid för flera tusen år sedan när det var en bördig savann där i stället för öken. Min gissning är att det här är en klippmålning som föreställer en struts. Eller något annat ... .


Det sista exemplet här kommer från inte ett, utan två imperier. Själva frimärket är från det enorma Ottomanska imperiet som bröt samman efter Första världskriget. Kvar blev det som idag är Turkiet, resten förvandlades till områden som mer eller mindre kontrollerades av engelska och franska kolonialister.

Här har engelsmännen tagit ottomanska frimärken och tryckt på en text som talar om att märken gäller i Irak och att området ockuperas av England. Engelsmännen som erövrade Bagdad 1917 trodde väl att de skulle kunna spela befriare och lura skjortan av de dumma infödingarna. I själva verket fick de aldrig riktig kontroll över landet, trots att de till och med använde giftgasbomber. Historien går igen.

Frihandel till varje pris?

En artikel i Dagens Nyheters ekonomibilaga idag (som jag inte hittar på nätet) har rubriken "Afrikansk oro inför nytt handelsavtal med EU". Afrikanerna har givetvis anledning att vara oroliga när stora rika EU kommer och dikterar hur handeln skall drivas. Kom ihåg att Sverige är med i EU, så blir det skit av det här avtalet så stänker det på oss också. Sydafrika och Namibia har för övrigt hoppat av förhandlingarna om det nya avtalet som skall gälla från nyår.

Varför är afrikaner oroliga? Enligt gällande ekonomisk vidskepelse är det ju bra med frihandel, det tjänar alla parter på. Alla som läst handelsteori känner till detta. Det var den engelske tänkaren David Ricardo som i början av 1800-talet kom på att om länder specialiserar sig på vad man är bäst på att producera, och sedan handlar med varandra, kommer det att bli mycket mer varor än om alla skall göra allt på hemmaplan. Svenskarna Heckscher och Ohlin utvecklade sedan frihandelsteorin ytterligare.

Delvis stämmer teorin, men det finns allvarliga avigsidor. Enligt Ricardo skulle Portugal koncentrera sig på vin och England på textiler. Detta gjorde dock att Portugal fastnade i lågteknologisk jordbruksproduktion medan England via sina tidiga textilfabriker kunde samla ihop sig till den industriella revolutionen. Portugal blev ett av Europas fattigaste länder trots tidigare välstånd, England blev rikt.

Och det verkar vara ungefär det som man håller på med igen. En dam i eko-jordbruksbranschen i Uganda, exportör till EU, får berätta om hur hon ser på saken. Hon pekar på risken att subventionerade EU-produkter strömmar in i Afrika och slår ut de lokala producenterna som inte kan konkurrera på dessa villkor. EU har de starka industrierna medan Afrika har ett jordbruk som inte är starkt nog att mäta sig med bidragsdopade bönder i Europa och Nordamerika. EU är den starka parten och kan diktera handelsavtalet så att det är man själv som tjänar mest på det.

Men det är väl bra om afrikanerna inriktar sig på att producera agrara produkter? - Det är det om de därmed kan försörja sig själv och slipper import, men ett tungt problem för jordbruket är att det kommer att se ut som den enkla liberala modellen man kan läsa om i vanliga nationalekonomiska läroböcker. Den innebär att det finns massor av producenter som alla gör varor som är i stort sett identiska och där priserna de kan få ut kommer att ligga väldigt nära produktionskostnaderna. Ibland blir det ren förlust. I bästa fall går det åtminstone ihop så pass att det går att fortsätta ett tag till. Några större vinster för att bygga ut verksamheten, eller för sociala investeringar, kommer det inte att bli för producenterna, i detta fall afrikanska småbönder. I artikeln framkommer att det finns risker att småodlare inte längre kommer att ha råd att sätta sina barn i skola om det här avtalet genomförs. Med andra ord blir handel på dessa villkor inte hjälp utan stjälp om det nu är utveckling man eftersträvar.

Det vore rimligare om Afrika kunde göra som Europa och USA tidigare, nämligen bygga upp sina ekonomier bakom tullmurar tills de är starka nog att möta konkurrensen på jämlika villkor.

Den gamle ekonomen John Kenneth Galbraith berättade om bönder i USA som levde under sådana villkor under depressionen på 1930-talet - de var desperata och på gränsen till revolution. Hans slutsats var att den liberala modellen med perfekt konkurrens ser bra ut i läroböckernas värld, men ute i levande livet vill folk inte ha den. Och i fallet EU och Afrika är det ju den svagare parten som antas vara liberal och frihandlare medan EU står med sina statsbetalda bönder och jättestora stenrika industrier som stöds av såväl EU-byråkratin som de olika staterna. Det kan aldrig bli jämlik handel på de villkoren.

Inga småslantar direkt

Jag saxade det här från Sveriges Radios hemsida. Inga småslantar direkt.

Drygt 300 miljarder kronor har den brittiska centralbanken, Bank of England, betalat ut till Northern Rock, som är ett av de största bolåneinstituten i Storbritannien.

Utslaget per skattebetalare blir det nästan 10 000 kronor per person.

Det är ovanligt att centralbanken går in och ger nödkrediter, men i det här fallet ansågs det nödvändigt, eftersom kostnaden för bolåneinstitutets egna lån hade ökat dramatiskt.

...

Problemen är heller inte över. Centralbanken väntas fortsätta att låna ut pengar till bolåneinstiutet. Det kan bli ytterligare 100 miljarder kronor i år.

Miljarder! Och det kanske drar iväg till uppåt 13000 - 14000 kronor per invånare i Storbritannien. Förmodligen kunde pengarna användas bättre, men nu gäller det att rädda lånebranschen innan det blir en riktig krasch. Den kommer inte bara att drabba England, utan förmodligen också få följdverkningar utrikes, även i Sverige.

Den gamla frasen om att "kasta goda pengar efter dåliga" infinner sig direkt när man tänker på det här. Tokeriet med bolån i tid och otid visar på behovet av modeller för bostadspolitiken som inte tvingar folk att skuldsätta sig, samtidigt som ett gott boende skall garanteras. Hur får man den ekvationen att gå ihop? Kan problemet vara att det finns för mycket oanvända pengar att låna ut? Då skapas lånemarknader som förr eller senare drabbas av instabiliteter, och då händer kriser av den här typen. Och i sluttampen blir det då staten (den av nyliberalerna föraktade staten) som måste rycka ut och rädda spekulanterna.

Varför skall vi sköta om Sverige?

En artikel i Dagens Industri skriver att svensk livskvalitet lockar tysk arbetskraft. Välbetalda tyska arbetare vill flytta hit på grund av mindre stress och bättre trygghet.

Nu får jag vatten på min kvarn igen: om Sverige skall vara ett bra och attraktivt land att bo i gäller det att slå vakt om alla de fina kvaliteter vi har. Allt är förvisso inte perfekt, men mycket är bra, och att riva ner det i någon slags jakt efter att efterlikna England och USA är milt sagt dumt. Det är snarare så att även USA skulle kunna vara en källa för invandring till Europa och Sverige om det krisar till sig rejält därborta. Liberalt anständiga personer som inte står ut med en alltmer religiöst och politiskt inskränkt samhälle exempelvis kanske kan söka en fristad på den här sidan av Atlanten?

Eller för att ta det från en annan synvinkel: om Sverige är bra för svenskarna att leva i kan vi också få in bra folk utifrån. Välfärden blir en konkurrensfördel. En åldrande befolkning gör det nödvändigt med invandring. Hur man ser detta i förhållande till arbetslösheten kan vara en annan fråga, men grundregeln är ändå att välfärdssamhället inte skall rivas ner utan snarare bör förstärkas.

Stridande "under cover"?

Det här står på Sveriges Radios hemsida på lördagsmorgonen:

En av de personer som gripits efter försöken till terrorattentat i London och Glasgow för en vecka sedan har nu formellt delgivits misstanke om brott.

Den anklagade mannen är en 27-årig irakisk läkare som var med i den brinnande bil som kördes in i flygplatsterminalen i Glasgow.

En intressant fråga: vad skulle hända om den här killen hävdade att han är en stridande för det irakiska motståndet? Visserligen har jag för mig att enligt internationellt överenskomna regler måste militärer ha någon sorts markering som visar att de just är militärer. Gärna uniform, men åtminstone en armbindel kan räcka. Men skulle åklagaren hävda detta kunde försvaret kontra med de engelska soldater som åkte omkring i en bomblastad bil i Basra - utklädda till araber. Fan vet vad de tänkte göra. En bilbomb? Det skulle definitivt inte synas att de var engelsmän, men irakisk polis fick tag på dem i alla fall. Affären slutade med att engelska trupper stormade fängelset och befriade sina under-cover-kollegor. I och för sig kunde åklagaren då hävda att läkaren inte lyder under någon erkänd irakisk regeringen, utan stöder olagliga upprorsgrupper mot den erkända regeringen. Det finns invändningar mot detta:

Den irakiska regeringen är tillsatt medan landet är ockuperat och har därmed en tvivelaktig legitimitet. Eventuellt kan man jämföra med den likaledes av ockupanter skapade Quislingregeringen i Norge. Formellt var landet oberoende, i praktiken en tysk lydstat under ockupation. England erkände inte den, utan exilregimen och motståndsrörelsen. Irak har ingen exilregering, men en rikhaltig flora av motståndsrörelser. Det tycks som om folkmajoriteten anser att ockupanterna bör dra iväg med det snaraste. Om folkets godkännande ytterst är den legitimitet som en regering vilar på, blir den en förrädare mot folket om den struntar i folkviljan och i stället tar order utifrån.

Hur skulle det här utvecklas om irakiska motståndsgrupper officiellt förklarade de angripande staternas regeringar som illegitima och deras länder som legitima mål? Visserligen antas militära aktioner riktas mot andra militärer, men här kan då hävdas att centrala London och Glasgows flygplats ingår i fiendens totalförsvar, och att det inte är konstigare att angripa där än när allierat bombflyg malde sönder tyska civila bostäder under Andra världskriget eller afghanska byar idag.

Om man ser på det här principiellt är det ett bekymmer att vissa stater driver en pseudo-legalistisk linje. I stället för att säga "alla är lika inför lagen" säger de "ni är ansvariga inför våra lagar (som vi kan ändra godtyckligt), men ni kan aldrig ställa oss till ansvar". Det vore hederligare att i enlighet med Sokrates' meningsmotståndare Trasymachos (eller gamle Machiavelli) skrika ut "makt är rätt, och nu är det vi som har makten och bestämmer vad som är rätt, och inte fan ska nån komma och hålla oss ansvariga för nåt!". Hyckleriet är uppenbart. Det kan inte bli någon förbättring om inte den internationella domstolen i Nederländerna tar upp även mål där västliga länder anklagas för krigsbrott, och ser till att förövarna blir dömda. Den måste med andra ord bli helt självständig och verka utan att ta andra hänsyn än vad som internationella lagar föreskriver. Jag tror att detta skulle vara ett betydligt effektivare sätt att få ner terrorhotet i väst än hur många terrorlagar och övervakningskameror som helst.

Här började den engelska kolonialismen

Jag har tidigare hackat på engelsmännens skumma historia som splittrare och förstörare i Asien och Afrika.

Men det finns fler kontinenter. Europa exempelvis. Och det finns i dessa dagar skäl att minnas att den engelska kolonialismen började med erövringen av Irland som kom igång 1171. Irländarna gjorde givetvis motstånd ibland, exempelvis på 1600-talet. Deras engelske motståndare hette Oliver Cromwell. Hans irländska kampanj var på gränsen till folkmord eller etnisk rensning. Det kom dock annat emellan så han hann inte jaga bort alla irländare. När engelsmännen kom ner till varmare länder hann man med både det ena och det andra, men de hade lärt sig en del redan på hemmaplan och kunde bevisa förmågan genom utrotning av folkgrupper i Australien och Nordamerika.

Idag har den Irländska republiken höjt sig ur fattigdomsträsket. Förhoppningsvis är det slutbombat och slutskjutet i Nordirland, och ett nytt kapitel i irländarnas historia är på väg att skrivas. Men detta är knappast något som bossarna i London kan ta åt sig äran av.

Den sista större resten av engelsk kolonialism är de sex grevskapen i Nordirland/Ulster. Den protestantiska majoriteten där härstammar vad jag vet från skotska invandrare som kom över på 1600-talet, under Cromwells tid. Men skottarna härstammar ännu längre tillbaka i tiden från en irländsk folkgrupp, skoterna, som utvandrade till Skottland! Ur denna synpunkt har den långa konflikten på Nordirland varit ett slagsmål mellan keltiska grupper med olika religion, och den splittringen har utnyttjats av den brittiska regeringen för att ... ja, vad har London egentligen tjänat på den långa irländska krisen?

Det kanske vore dags att England definitivt överlämnade åt invånarna på ön Irland att lösa sina interna motsättningar. Med tanke på att gränsen mellan republiken Eire och Ulster numera är en EU-gräns i "det gränslösa Europa" borde det inte vara omöjligt. Statsgränserna har inte samma betydelse nu som bara för några år sedan.

”Engelsmän som är så trevliga …”

Det finns folk som tycker att engelsmän verkar vara så trevliga. Men fundera litegrann hur det ser ut i dagens värld. Det som händer idag kan förklaras av vad som hände i går och i förrgår, och om man tittar på världens värsta och långvarigaste krishärdar finner man ofta en gemensam faktor: engelsmän har varit inblandade. Eftersom de själva har varit för svaga för att helt av egen kraft kunna behärska det världsimperium de hade för inte så länge sedan fick de tillgripa det klassiska tjuvknepet att härska genom att söndra, genom att hetsa olika folkgrupper mot varandra, genom att underblåsa lokala motsättningar och därigenom kunna ”flyta ovanför”.

Jag är inte säker på att det här är ”hela listan”, men den är illa nog i alla fall:

Cypern: ställt greker mot turkar
Palestina: judar mot araber.

Irak/Kuweit: båda staterna bildades av England. Och engelska politiker kan tydligen inte hålla fingrarna borta, utan stödjer USA:s fortsatta krig.

Iran: störtat en demokratiskt vald regering till förmån för en diktatorisk kejsare som sedan försvann med den islamska revolutionen.

Indien/Pakistan/Bangladesh: hinduer mot muslimer.

Afghanistan: England misslyckades med tre invasioner, men nu har man trupper där igen.

Sri Lanka: ? vet inte vad engelsmännen gjort i förhållande till inbördeskriget som aldrig tar slut, men kan det vara så att man hetsat tamiler mot singaleser.

Burma/Myanmar: ? kanske samma som Sri Lanka, med motsättningar mellan olika folk som kunde utnyttjas.

Malaysia: ständigt hot om sammanstötningar mellan malajer, hinduer och kineser.

Långt mer än en miljard människor bor i det här området (Indien har passerat miljardstrecket). ”De trevliga engelsmännens” insatser ser mer ut som en första rangens katastrof än någon slags spridande av civilisation. Idag klarar inte England av att intrigera på egen hand, politiker av Blairs typ måste hänga amerikanerna i rockskörten.

Man skulle kunna lägga till en del länder på olika håll i Afrika och göra syndalistan ännu längre, för övrigt.