Meta-frimärken med dyrgripar

Jag gissar att frimärkssamlande inte är riktigt lika stort som förr  i tiden, bland annat för att frimärken idag inte används lika flitigt. Man behöver ju inte klistra dit ett sådant på sina e-brev! Dessutom tror jag massutgivning av märken, mer syftande till inkomster för postverken än för att frankera kuvert, har bidragit till att minska intresset en del. Men när det begav sig kunde en ung samlare lära sig mycket om olika förhållanden i världen genom att titta på frimärken och bläddra i de stora frimärkskatalogerna.

Nu ställs det som påstås vara världens mest sällsynta frimärke ut i New York. Det är det berömda postbåtsfrimärket från Brittiska Guyana. Bara ett exemplar är känt. Således är det en riktig dyrgrip. Här har den självständiga republiken Guyana gjort ett nytt frimärke där motivet är den gamla rariteten. Ett frimärke på ett frimärke - det kan man kanske kalla för ett meta-frimärke?

Som synes är det ingen skönhet direkt, utan en rödbetsfärgad blaffa med suddig text. Men hur är det med "världens mest sällsynta frimärke"? - Här är ett annat som också bara finns i ett känt exemplar, nämligen det svenska tre skilling banco gul. Det har också placerats på ett modernt frimärke:

Ganska blekt det också, men lite tydligare tryck. Men hur mycket glädje har man av att äga en sådan dyrbarhet? Den måste ju vara inlåst i något supersäkert bankvalv hela tiden.

När kommer den förste paraguayanen i rymden?

När kommer den första paraguayanen i rymden? Det kanske inte sker i brådrasket, men om han eller hon vill ta sig utanför sitt land utan att sätta foten i någon av grannländerna (Brasilien, Bolivia eller Argentina) kommer det att krävas en rymdraket eftersom Paraguay ligger inneslutet i Sydamerikas inland utan någon kust. Men i väntan på det stora språnget kan man ge ut frimärken med rymdmotiv (och kanske pungslå några frimärkssamlare på en slant).

Här är några frimärken ur en serie från för länge sedan när en US-astronaut som hette Cooper (inget namn jag minns) åkte 22 varv runt Jorden i manicker som såg ut som på översta frimärket.

Mellanmärket ser ut att visa dockning mellan två farkoster, alternativt att farkosten kopplar sig loss från ett raketsteg - det är teknikaliteter jag inte förstår.

Nederst är man redan på Månen, med sonder och månlandare av olika sorter.

Paraguay tillhörde på den tiden, som gammal pålitlig militärdikatur, (diktatorn själv hade tysk härkomst och hette Alfredo Stroessner) USA:s lag i världspolitiken.

***

Nedan är det hyllning från det andra laget i världspolitiken under det kalla kriget. Tjeckoslovakiskt frimärke med den förste mannen i rymden, den sovjetiske hjälten major Gagarin.

Till samma östliga läger, men inte lika underdånigt, räknades Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea). Det här frimärket är av billigare kvalitet än de föregående. En raket från Sovjet (CCCP) rysar fram genom rymden, mot Månen ser det ut som.

(Det här är ett blogginlägg som publicerades redan 25 oktober 2007, men sedan gjorde jag något tokigt så att det avpublicerades och åkte in i 'utkast'-mappen i stället. Men jag tycker det är synd att de här fina märkena skall ligga gömda, så ut med dem igen!)

Självbedrägeri och propaganda

Have you noticed, by the way, how repetitiously our president, various presidential candidates, and others now insist that we are “the greatest nation on Earth” ...? And yet, doesn’t that phrase leave ash in your mouth? Look at this country and its frustrations today and tell me: Does anyone honestly believe that anymore?

När jag läste om det här självskrytet i en artikel om imperier som spårar ur kom jag att tänka på en annan stormakt på fallrepet. Året var 1944 och det började se illa ut för Tyskland. Vad kunde man göra för att pigga upp folk? Jo, ett propagandaknep var att ge hela riket ett pampigare namn och trycka det exempelvis på frimärkena:

Notera vad som står där i underkanten. Inte Deutsches Reich som på tidigare tyska frimärken, utan 1944 blev det Grossdeutsches Reich - Stortyska Riket. Och detta samtidig som Röda armén obevekligt rullade västerut och det tyskkontrollerade området krympte, de med Tyskland allierade staterna visade allt mindre vilja att vara med längre, och till och med de västallierade fick mer fart på sina fälttåg i Italien och så småningom i Frankrike. "Ett folk står upp" kan man läsa i märkets överkant. Det var de sista hoprafsade skarorna av över- och underåriga hemvärnare som skulle göra det sista desperata motståndet innan Riket föll ihop i en kollaps nästan av ragnarök-format..

Kanske Hitler och Goebbels trodde på det här. En hel del tyskar uppfattade nog inte att kriget var förlorat förrän några månader innan det verkligen tog slut. Men självbedrägeri och drömmerier är farliga i en värld med hårda kanter. Det gäller även för nutida imperibyggare och drömmare.

FN:s miljökonferens i Stockholm 1972

Den stora miljökonferensen hölls i FN:s regi i Stockholm 1972. Det var i ett läge när det började komma onda aningar om vår framtid (frånsett det dåförtiden ständiga hotet om mänsklighetens utplånande genom kärnvapenkrig).

Under sextiotalet hade det, trots sedvanligt motstånd från de som aldrig tror att något farligt kan hända, trängt igenom larm om miljögifter, vattenproblem, hotande resursbrist, överbefolkning och liknande. Rachel Carson och Tyst vår var en stor väckarklocka, och här i Sverige fanns författare som Georg Borgström och Hans Palmstierna som skrev om miljö- och resursfrågor. Palmstierna var socialdemokrat och jag tror inte att de ökända betongsossarna gillade hans åsikter - de gillade betong och tyckte väl att miljö var något som man bokstavligen kunde skita på om det gynnade deras återval. Det var därför som valfläsk som vägen mellan Kiruna och Narvik byggdes, i stället för att fixa till malmbanan för att underlätta persontrafik. Samtidigt blev USA:s miljömord med giftbombning av skogarna i Vietnam kända. Sura US-diplomater hävdade att miljömord på grund av krig inte skulle behandlas på konferensen. Upplopp befarades vid konferensen, och jag har för mig att det upprättades ett läger för tillresta haschtomtar i Skarpnäck för att de skulle hålla sig lugna.

FN hade tält nere i Kungsträdgården, och där kunde man köpa frimärken bland annat. FN ger ju ut egna frimärken, och till konferensen såldes förstadagsbrev med några märken påsatta och stämplade, samt lite konstnärlig utsmyckning. Jag köpte ett par sådana. Det ena ser ut så här:

Bilden kan verka något förvirrande, men som tur var finns en beskrivning tryckt på baksidan av kuvertet:

The illustration on the first day cover of the Issue reproduces a poster which was designed by the famous Swiss painter HANS ERNI and on which the artist has the following to say:

"In today's society, a family lives in biologically polluted surroundings, which are symbolized by a skull. The heads of the man and the woman form the eye-sockets and their arms rocking the child form the jaws. Litter floats all around; one can see in one place a chemical formula showing two carbon cycles: in another place one can see chemical formulas of various products which were obtained by fractionized distillation of petroleum: butane, octane, dedecane, pentadecane and elcosane. In the bottom half of the picture a metal barrel lies in the mud.

Like a sign of fate, the picture is surrounded by a circle intersected by white lines. The vertical line joins mother and child; the horizontal line connects woman and man. The lines cross at the mouth of the woman who cries her distress when realizing the destruction of the human environment. The mouth is thus the center of a circle which binds the figures to their fate - ­the fate of Man, who is divided between his science and his conscience."

Då tar vi det igen, fast tittar lite närmre:

OK, det är väl inte världens roligaste motiv, men så här ser det ena frimärket ut i närbild

Det fanns naturligtvis en massa olika aspekter på det där med miljö. Jag vet inte hur exempelvis gamla ärevördiga Svenska Naturskyddsföreningen ställde sig till olika frågor på den tiden, men från vänsterradikalt håll ville man givetvis lägga klassaspekter på det här med miljöförstöring. Ur minnet plockar jag fram ett par rader från en av Fria Proteaterns låtar. Först pekar man på gifter och andra otrevligheter i arbetsmiljön, och sedan klämmer man till med "Men när röken från fabriken slår ner på direktörns hatt / då får vi en miljödebatt". Tanken därbakom var väl att borgerlig miljöpolitik var falsk och löjlig och inte tog hänsyn till de arbetande. Det kan stämma, men samtidigt har våra kunskaper om vad som står på spel utvecklats enormt på dessa snart fyrtio år sedan den stora konferensen.

Fabriksgifter - ja, jag har för mig att en del som jobbade på lackeringsverkstaden på mitt dåvarande jobb ansågs "lite konstiga". Det blir man nog om man får i sig för mycket ångor av lösningsmedel och färger. Jag vet inte hur en sådan verkstad ser ut idag, men använder man robotar för att göra jobbet behöver man inte riskera att de blir yra i skallen av gifter. Dessutom gör man väl färger idag som inte är giftiga - hoppas jag.

Stadsminister 1972 var den märklige Olof Palme. Jag kommer inte att skriva något om honom idag, det är så många andra som gör det.

Klippkonst på frimärken

Jag fortsätter med frimärkstemat från fredag och lördag, fast nu från en annan vinkel. 

Här är två märken av den trekantiga sorten som sitter samman, och de har en sorts aktualitet eftersom de kommer från Libyens grannland Chad. Libyerna under broder Moammar har anklagats för att destabilisera Chad under många år genom att stödja lokala särintressen av väpnad natur. Dessutom har Libyen försökt ta över en lång landremsa längs den gemensamma gränsen i Sahara. 

Jag vet inte, men det kan vara så att motiven på de här märkena kommer just från det området. I Sahara finns inte bara sand och berg, utan också klippmålningar från den tid när området var grönt och frodigt. Då får man gå bortåt femtusen år tillbaka. Jag antar att det är klippmålningar som är avbildade här: till vänster är det en flodhäst (som samtidigt ser ut som ett mumintroll), till höger någon sorts gasell.

Egypten - angriparnas grav

När jag tittade efter andra saker (bland annat det trevliga frimärket med broder Moammar som finns med i det här inlägget) hittade jag en egyptisk serie frimärken från 1957. Budskapet är klart nog: Egypten är angriparnas grav. Fast resonemanget kan vara lite hit och dit om man säger så. Ibland är graven inne i, ibland utanför gränserna för dagens Egypten.

Detta avser strider i östra Nildeltat vid staden Avaris som var huvudstad för hyksos, en utländsk grupp som under en tid kunde ockupera norra Egypten under faraonisk tid och upprätta sin makt där innan man sparkades ut igen.

Här svingar den ädle muslimske riddersmannen Saladin sin sabel i det avgörande slaget mot korsfararna i  det så kallade Heliga Landet år 1187. Jan Guillou låter sin riddare Arn vara med där och med knapp nöd undkomma med livet i behåll. Hitteen (brukar väl ofta kallas Hattin) ligger inte i Egypten utan i Palestina. Men Saladin var härskare över Egypten i alla fall.

Ett sista försök till korståg slogs tillbaka i Egypten och den franske konungen blev tillfångatagen

Ain Jalout kan det också stavas - invaderande mongoler fick smörj i Palestina av egyptiska trupper. En viktig seger, för det satte stopp för den mongoliska expansionen i den här delen av världen.

Och så är vi framme vid orsaken till den här serien av frimärken: Frankrike, Storbritannien och Israel invaderade Egypten 1956. Orsaken var åtminstone officiellt att Egypten nationaliserade Suezkanalen. Det handlade om att den vite mannen ville sätta en olydig brun man på plats, kanske man kan säga. Men den store vite mannen i Washington, som då hette Dwight Eisenhower, ville inte gå med på det, och utan stöd från USA rasade invasionsförsöket samman. Invasionsstyrkorna fick dra sig hemåt igen, och snart var de gamla kolonialväldena historia. I stället kom nykolonialismen - men det är en annan historia!

Ständigt detta al-Qaida

Protesterna är del av den sedan tidigare utlysta demonstrationsdagen "vredens dag", som myndigheterna gjort sitt bästa för att avvärja. Premiärminister Nuri al-Maliki har hävdat att agitatorerna kan tillhöra al-Qaida eller den forne diktatorn Saddam Husseins anhängare.

Så är det alltså i Irak i samband med färska demonstrationer. Att broder Muammar i Libyen också skällt motståndare för att var al-Qaidafolk är väl inget att förvånas över, liksom att det viftas med liknande argument i Jemen och Somalia och på andra håll. Ett enormt krig pågår i Afghanistan, och med avläggare in i Pakistan, för att bekämpa ... tja, vadå? Mest luft, verkar det som. Medan verkliga människor lemlästas.

Vad kan man säga: "al-Qaida - larger than life"? Eller med ett förvanskat citat från Ture Sventon: "al-Qaida, ständigt detta al-Qaida!" - Nå, om upproren i Afrika får rulla på ett tag till kanske slipper höra detta usla argument. Det verkar lite väl tunt vid det här laget och borde snart vara totalt utslitet. Enda sättet att hålla igång al-Qaida i en värld av snabb demokratisering torde vara rejäla injektioner av resurser och Usama-lookalikes för att få folk att tro att det fortfarande rör sig om en existerande realitet. Nu finns det ju inslag av mildare islamister här och där i proteströrelserna i arabvärlden, men vad jag minns utgjorde inte det kraftiga katolska inslaget i polska fackföreningen Solidaritet på sin tid ett skäl för att man inte skulle vara solidarisk med dess kamp.

Förhållandet mellan det progressiva Latinamerika och Libyen är en liten sidohistoria. Från Cuba, Venezuela och Nicaragua har meningsyttringar hörts om att man inte skulle uppskatta en USAmerikansk invasion av Libyen. Inget konstigt med det, USAmerikanerna skiter i libyerna, det är oljan de är ute efter.

Vad säger man här? "Låten barnen komma till mig" eller något i den stilen. Ett libyskt frimärke från en tid när broder Muammar var yngre och raskare än idag.

På tal om broder Muammar i Libyen så skriver (före detta?) bloggkollegan Röda Verb om förhållandet mellan denne man och vissa udda politiska kretsar i Danmark. Så långt är det inget att bråka om. Men avslutningen på det inlägget är sådant så man nästan börjar fundera på om det är provokation på gång:

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

Nej, vi tänker inte på Hugo Chávez, men jag kan väl tänka mig att någon smartskalle inom USA:s propagandaindustri eller Venezuelas höger kan försöka dra den valsen. Kommer ett rejält demokratiskt genombrott i Mellersta Östern kan vi lära oss en del av hur Venezuela behandlas i vissa kretsar. Om dessa nya arabiska demokratier visar sig vilja ha oberoende och tala för palestiniernas rättigheter kommer de nya demokratiska ledarna att skällas för "diktatorer" av världens folkpartister, skvatt galna dessutom, och anklagas för att tota ihop massförstörelsevapen i något hörn. Detta hur demokratiskt valda de än är. Krångligare än så är det inte.

Längst därinne finns ett vakande öga - vems?

Över till Egypten. I en artikel om neoliberalismen och Egypten görs den här generella reflexionen:

Everywhere neoliberalism has been tried, the results are similar: living up to the utopian ideal is impossible; formal measures of economic activity mask huge disparities in the fortunes of the rich and poor; elites become "masters of the universe," using force to defend their prerogatives, and manipulating the economy to their advantage, but never living in anything resembling the heavily marketised worlds that are imposed on the poor.

Det kan gälla ett land när dig också.

One of the things that make the Egyptian and Tunisian revolutions potentially important on a global scale is that they took place in states that were already neoliberalised. The complete failure of neoliberalsm to deliver "human well-being" to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution, at least in the sense of helping to prime millions of people who were not connected to social media to enter the streets on the side of the pro-democracy activists  ... Egypt and Tunisia are the first nations to carry out successful revolutions against neoliberal regimes. Americans could learn from Egypt. Indeed, there are signs that they already are doing so. Wisconsin teachers protesting against their governor’s attempts to remove the right to collective bargaining have carried signs equating Mubarak with their governor. Egyptians might well say to America 'uqbalak (may you be the next)..

Det var en lång och läsvärd artikel. Här är en till som också är lång och jag drar bara ett citat:

The political architecture of the Mubarak regime was directly pulled from the neoliberal shadow government model, right down to the political rhetoric of toughness as a mask for theft.

Finns det inte en regering i ett land när dig som också gärna "ställer krav" och skall se beslutsam ut, medan klyftorna mellan rika och fattiga bara växer och sprickorna i samhällsbygget blir allt värre? - Det är därför de pågående revolutionerna är viktiga, de slår direkt mot det nyliberala projektet. Det är visserligen i sig ruttet, men det kommer inte att falla av sig själv. I det läget skall man inte bli förvånad om det dyker upp nya filmer där någon skäggig gubbe påstås hota oss, eller om det till och med exploderar en bomb någonstans för att visa vilket ruskigt terroristhot vi lever under.

Saint Pierre et Miquelon

Ovan är en bild som jag fick syn på hos NASA:s Earth Observatory med "dagens bild", där man kan hitta intressanta bilder av vår jord sedd från ovan. Just denna beskrivs närmare här, och det handlar om sista resten av Frankrikes en gång jättelika kolonialvälde i norra Amerika. Engelsmännen tog Kanada, men de små vindpinade öarna Saint Pierre och Miquelon ute i Atlanten fick fransmännen behålla. Miquelon är den större biten som egentligen är två öar, och Saint Pierre den mindre nere i hörnet. Av beskrivningar att döma verkar det vara ett riktigt blåshål där ute i havet söder om Newfoundland.

Platsens existens var dock inte ny för mig. Som frimärkssamlande liten gosse för väldigt många år sedan fick jag tag på frimärken som såg ut så här, och måste givetvis titta efter på en karta var platsen låg:

Frimärkssamlande var ett bra sätt att ta in data om olika platser på vår jord, och av det här märket kunde man nästan direkt räkna ut att kategorin "skäggig fiskargubbe" var viktig på Saint Pierre och Miquelon. Just det, det är fiske man lever på.

Dyr papperslapp såld igen

Världens dyraste frimärke är fortfarande världens dyraste efter att det åter har sålts på auktion, meddelar Times of India. Svenska tre skilling banco gul från 1857 har sålts i Geneve, fast varken köpesumma eller köparens identitet har meddelats. Senast det såldes var priset 4,5 miljoner $, och det är väl inte mindre den här gången. Så mycket pengar läggs ut på vad som måste ha varit ett misstag på ett tryckeri för länge sedan! Märket är gult, men den rätta färgen skulle vara grön. Någon tog fel färgpyts verkar det.

PS. SvD skriver om två mille vid förra försäljningen, vilket också är en jäkla massa pengar. Pojken som hittade frimärket 1886 sålde det för sju kronor. I dagens penningvärde skulle det motsvara ungefär 408 kronor. DS

Dyr papperslapp

Det här var frimärket man drömde om som liten frimärkssamlande gosse: svenska tre skilling banco gul. Det enda kända exemplaret i sitt slag. Någon gjorde ett misstag med färgerna på frimärkstryckeriet, och det slank igenom och hamnade på ett brev som stämplades i Kopparberg. Nu är det ute till försäljning och förväntas dra in en jäkla massa pengar.

Men hade jag de pengarna skulle jag nog satsa på något annat än en gammal feltryckt papperslapp, hur intressant den än är.

Elefanter och svarta svin

Det var ett tag sedan jag lade ut några frimärksbilder på bloggen, men nu känns det som läge för det igen. Först kommer här en serie från tidigt sextiotal och konungariket Laos. Det var väl ungefär vid den tiden som kriget även bröt in över Laos. Vänstern behärskade delar av landet och det var inbördeskrig. Jag har för mig att den formelle ledaren för vänstern var en prins, så kungligheter fanns på bägge sidor.

Eftersom Laos gränsade till Vietnam, och dessutom till både den norra och södra delen av Vietnam, blev landet också ett slagfält mellan vietnameser och amerikaner. De vietnamesiska underhållslinjerna gick genom Laos' djungler. Bombningarna blev fruktansvärda. Med hänvisning till nedanstående bilder kanske man kan säga att "när elefanterna dansar är det synd om gräset". 1975 åkte amerikanerna ut ur Indokina och även Laos blev folkrepublik.

Vad är nu detta? Kanske en medel-laotisk familj som svingar sig upp på familje-elefanterna för att göra en tur för att veckohandla på Konsum i Vientiane?

En snäll elefant får givetvis en fin mössa med en tofs framför örat! Och så får den nappa åt sig lite färsk bambu att tugga på också.

Man har ett väldigt snirklande och elegant skriftspråk i Laos. Antagligen är det inspirerat av något indiskt alfabete - det är ju inte utan orsak som Laos räknas till Indokina. Man ligger i skärningen mellan indiskt och kinesiskt kulturellt inflytande, och skrift och religion (buddhism) har man fått från Indien.

Tänk om man kunde företa sina resor med ett så här präktigt fordon! Skulle det stå några fåniga stadsjeepar eller liknande i vägen knackar man bara sin stora Grålle i huvudet lite diskret med sin stav och muttrar en order - och efter lite skrik och bråk och mosade plåtar ligger stadsjeepen alldeles platt där på gatan och man kan lugnt fortsätta sin färd.

Här är ett exempel på avdelningen "lite tvivelaktiga frimärken". Mahra ingår numera i Jemen och tidigare i det brittiska Adenprotektoratet. Vad jag inhämtat gav man ut frimärken under ett par år, 1967 och 1968, och motiven var nog inte särskilt sydarabiska. Här handlar det om europeiskt måleri, närmare bestämt ett verk av fransosen Paul Gaugin som heter "black pigs". Nu funderar vän av ordning hur det stämmer med grisar på frimärken i en stat där förmodligen hela befolkningen är muslimer. I och för sig kanske man inte är lika insnöade som de saudiska wahhabiterna, men ändå ... ?

Förstadagsbrev och frimärkets förflackning

En gång i tiden gjorde jag som många andra små gossar, nämligen hade en frimärkssamling. Jag antar att det fortfarande är många i min ålder som har ett album med små lappar från olika håll i världen kvar i en bokhylla där det står och samlar damm.

Annars antar jag att frimärkssamlandet inte är lika mycket i ropet som förr. På sätt och vis tråkigt, för man kunde lära sig mycket om världen med hjälp av denna stillsamma hobby. Men numera finns det andra och kanske häftigare saker att göra antar jag.

En klassiker -gamle kung Oskar II. Men färgen är hemsk.

Dessutom kan man ju tala om förflackning. Frimärket började som en liten bekvämlighetsgrej för att underlätta postgången. Så småningom började folk bli intresserade och samlade frimärken, och i förlängningen ledde detta till att en del postverk tryckte upp märken som var mer ägnade åt att klå samlare på pengar än att tjäna den korresponderande allmänheten. Och som det inte räckte smög frimärksförfalskare i kulisserna och försökte prångla ut sina efterapningar.

Ibland konstruerades hela "frimärksländer" vars utgivning inte hade det minsta med postverksamhet att göra. En del shejkdömen i Persiska viken var inblandat i detta, och jag undrar om det inte förekom liknande geschäft på några ställen när Sovjet föll ihop. Erfarna frimärkssamlare - eller filatelister om vi skall använda en finare titel - lurades knappast av detta, men man kunde väl sno mindre vetande ungdomar på lite pengar kanske.

Den här figuren (Arne Anka) skall besudla ett nytt svenskt frimärke

Efter tonåren har mina insatser i filatelistvärlden inte varit så stora, men den gamla samlingen finns kvar i sitt ganska osorterade skick. Dessutom hade jag länge prenumeration på förstadagsbrev. I början var det där med förstadagsbrev helt enkelt en variant på att samla brev med särskilda stämplar. Någon kan ju samla brev som stämplats i Hjo, andra kan försöka få tag på brev som stämplats första dagen ett frimärke getts ut - förstadagsbrev alltså.

Även den här affärsidén upptäcktes av postverken och man började ordna brev stämplade utgivningsdagen som såldes direkt till samlare utan att de varit inblandade i någon riktig postgång. I början var utförandet väldigt enkelt, det såg ut som ett vanligt brev, men så småningom blev det alltmer tekniskt avancerat, med alltmer tryck på kuverten vid sidan av frimärkena.

År 2000 slutade jag samla, men det finns några kartonger kvar i min bokhylla med svenska förstadagsbrev från några årtionden. Det innebär att när det kommer ett nytt frimärke, och därmed ett nytt förstadagsbrev, med Arne Anka och andra svenska seriefigurer i nästa vecka kommer jag inte att känna mig drabbad.

Ett förstadagsbrev från 1976, till telefonens hundraårsdag. Fortfarande ganska enkelt utförande. Klicka på de här sista bilderna så blir de större!

Här är det lite mer tryck, en serie från 1996 som ägnats åt arkitektur. Fortfarande ganska vettigt. Men sedan har det väl mest gått utför. Utför även med posten - nu är det ju e-posten som gäller för det mesta.

FRA snokar

Det snackas om att FRA snokar. Jag upptäckte nyss att FRA varit inne och läst det här gamla inlägget på denna blogg. Sitter det någon i FRA:s lya på Lovön och anar något skumt budskap dolt i mitt skrivande om några frimärken och historien bakom dem - eller finns det någon övervintrad frimärkssamlare därute? Om du läser detta, FRA, skriv och berätta!

Tre frimärken - tre olika historier

Det här är tre frimärken ur min gamla samling som jag passade på att scanna när jag ändå hade scannern igång nyligen. Numera är jag inte aktiv samlare men märkena har jag kvar. Dessutom tror jag att jag lärde mig mycket om världen på den tiden jag höll på. Inte bara vad ursprungsländerna hette och var de låg, utan om politik, vetenskap, natur, kultur etc. Varje frimärke har en historia att berätta (fast ibland var den rätt sjaskig, nämligen att klå frimärkssamlare på pengar). Men här är de tre:



Rachel Carson, vetenskapskvinna och författare från USA, som kom med den epokgörande boken Silent Spring (Tyst vår) 1962 och satte ljuset på giftanvändningen i det moderna jordbruket. Gifterna hade ju en otrevlig tendens att ta kål på mer än bara de skadeinsekter och växtsjukdomar som de skulle skydda emot. Här är lite mer data i svenska Wikipedia. Hon är väl värd att få pryda ett frimärke. Jag har inte läst Carsons bok, däremot en svensk motsvarighet av Hans Palmstiernas Plundring, svält förgiftning. Carsons bok ogillades av industrins bättrevetare i USA, och jag tror inte Palmstierna blev så mycket bättre bemött i Sverige. Naturskydd var inte något som stod högt på betongpartiernas dagordningar under sextiotalet.


Här måste jag göra en gissning, för jag vet faktiskt inte vad detta skall vara så att säga officiellt. Men frimärket är från Chad (stavas Tchad på franska), en av jättestaterna i centrala Afrika vid sydkanten av Sahara som nu är utsatt för inbördesstrider. Uppe i norra delarna finns klippområden, och bland klipporna i Sahara finns målningar kvar från en lyckligare tid för flera tusen år sedan när det var en bördig savann där i stället för öken. Min gissning är att det här är en klippmålning som föreställer en struts. Eller något annat ... .


Det sista exemplet här kommer från inte ett, utan två imperier. Själva frimärket är från det enorma Ottomanska imperiet som bröt samman efter Första världskriget. Kvar blev det som idag är Turkiet, resten förvandlades till områden som mer eller mindre kontrollerades av engelska och franska kolonialister.

Här har engelsmännen tagit ottomanska frimärken och tryckt på en text som talar om att märken gäller i Irak och att området ockuperas av England. Engelsmännen som erövrade Bagdad 1917 trodde väl att de skulle kunna spela befriare och lura skjortan av de dumma infödingarna. I själva verket fick de aldrig riktig kontroll över landet, trots att de till och med använde giftgasbomber. Historien går igen.

Dags för spända anletsdrag?

Stockholmsbörsen befinner sig på randen till en riktigt prekär situation skriver någon analytikerpajsare i Dagens Industri. Tja, när är situationen inte prekär? Börsen är en spelhåla. Någon vinner, många gör det inte - särskilt inte när förtroendet för systemet som börsen vilar på sviktar, vilket det gör ibland. Som nu exempelvis.

På bilden nedan kan man se en lämplig förebild för spänt anledsdrag att visa upp av en före detta glad spekulant: prislappen på aktieportfölj sjunker samtidigt som dyrare lån och fallande bostadspriser gör att fina bostadsrätten i Stockholms inre innerstad blir svårare att ha kvar och kanske måste avyttras till förlust.

För ögonblicket minns jag inte om det här märket är från Kongo (Brazzaville) eller Kongo (Kinshasa). En ful firre är det i alla fall. Caulolepis longidens är det vetenskapliga namnet. Undrar om inte longidens betyder lång tand? Hur som helst: framtidens politik kan hänga en hel del på hur den här sortens långtandade spekulantliberaler tänker sig att agera. Vilka slutsatser kommer de att dra? - När du ser en gynnare på gatan med den här minen - var observant, man vet inte om han kommer att bli våldsam!

Elbilen - en gammal idé - håller än?

Hittade detta frimärke från USA. 17 cent för en elbil av 1917 års modell. Vad jag läste någonstans så var de tidiga elbilarna rätt bra. Om alla resurser hade satts in tidigt för att skapa bra eldrivna fordon och sedan se till att de kom ut i storskalig produktion hade världen nog sett lite annorlunda ut idag. Visserligen hade mängder av miljöproblem funnits kvar vid biltillverkningen, men just detta tilltag att elda bensin för att driva små vagnar för person- och varutransporter hade vi sluppit. Och med mindre oljekonsumtion hade det varit av mindre intresse för industriländerna att kriga, kuppa, plundra och bära sig illa åt i Tredje världen.

Skulle det inte vara mysigt att komma susande i en kärra à la den där på frimärket - eller kanske någon modernare kreation med bättre ventilation, isolation, fjädring etc.?

Utan is är isbjörnar ställda

Här är en kraftfull gammal sovjetisk isbjörn, valör 15 kopek. Möjligen går den på is också. Men igår hörde jag på radion om krisläge i en liten by längst bort i Ryssland i trakterna av Berings sund. Där bor det 140 människor. Samtidigt har man en invasion på 200 isbjörnar som dessutom är hungriga eftersom de inte ätit på länge.

Problemet för björnarna är att de skall ut på isarna för att börja jaga vid den här tiden på året, men tiden för isläggningen har blivit senare och senare på grund av uppvärmningen. De följer sin gamla vandringsled där de gått vartenda år men plötsligt är det bara vatten där det borde vara is. De får helt enkelt vänta tills det fryser på, och det gör de i den där stackars lilla byn. En flicka har redan blivit dödad av en isbjörn. De är inte ute efter människor, de är ute efter mat. Utan is är det jobbigt att vara isbjörn.


Här är en annan isbjörn, en vilsen stackare kanske från det danska Grönland. Den grönländska isen smälter, och den smälter alltför snabbt för att det skall vara hälsosamt för omvärlden.

Jag har bara sett riktiga polartrakter en gång, när jag flög över Grönland på tjänsteresa. I den rosafärgade kvällssolen fick jag några bilder av landskapet därnere genom flygplansfönstret: bergstoppar som stack upp ur isen, en isfylld fjord mellan höga vita berg. Ett märkligt land som kanske hinner ändra utseende rätt mycket till och med under min livstid.

Krig är ohälsosamt

Det här blir det tredje och sista inlägget med frimärken idag. Som synes är det en stackars man som går med käpp och måste ledas (är även synen skadad?).

Frimärket kommer från Bosnien Hercegovina. Där var det ju ett fruktansvärt krig på 1990-talet när Bosnien utropades som självständig stat. Här är det 70-80 år tidigare: det är det Bosnien Hercegovina som var en del av det stora Österrikisk-Ungerska imperiet. Förkortningen K.u.K Militärpost är ingen oanständighet utan betyder Kaiserlich und Königlich - Kejserlig och Kunglig. Även känt som det Habsburgska riket, efter den kejserliga ättens ursprung. Dessa kejserliga figurer hade erövrat det muslimska Bosnien från det sönderfallande turkiska imperiet på 1870-talet.

Det här frimärket gavs ut under Första världskriget. Kriget startade nere på Balkan i efterdyningarna till att serbiska nationalister hade mördat den österrikiske tronföljaren i Sarajevo, Bosniens huvudstad. Österrikarna ville hämnas på Serbien. Och så drog man igång ett krig där man snart hade tappat kontrollen över händelserna. Så brukar det gå. I kriget gick det illa för en massa människor, vilket framgår av frimärket. Krig är inte bra för hälsan, om man nu inte råkar vara krigsprofitör kanske.

Dessutom sprack imperiet. Bosnien och Hercegovina blev en del av den nyupprättade Jugoslaviska staten. Österrike blev den ganska lilla stat som finns kvar idag, Ungern blev självständigt. Andra delar av det Habsburgska imperiet togs över av Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Italien, och nu ingår det mesta i stället i EU-imperiet.

Känd vintersportnation!

Vintern närmar sig. Eftersom jag ändå håller på att lägga ut några intressanta frimärken på nätet (se också föregående inlägg) kan jag inte undanhålla den nyfikna allmänheten dessa, från den kända vintersportnationen Togo (vid Guinéabukten i Västafrika, för den som har lite svårt att orientera sig).

Märkena kom till i samband med vinterolympiaden 1960, och vi får väl anta att ett antal mörkhyade kämpar ställde upp och stred för sitt lands färger såväl i hockey som utförsåkning på skidor och någon sorts släde. Undrar hur många medaljer det blev för hjältarna att ta hem till huvudstaden Lomé?

Ett brev betyder så mycket ...

En oklar bild, men kanske det är tåget på väg från kusten upp till Leopoldville (som numera heter Kinshasa)?

Som många andra i min ålder samlade jag frimärken i barndomen. Många har säkert kvar en osorterade "hela världen-samling" hemma från den tiden. Ett fåtal blev verkligt intresserade och gjorde det nödvändiga: specialiserade sig på något mindre område inom filatelin. Men jag tror att frimärkssamlandet utan någon speciell inriktning var bra för man fick en massa vetande om olika förhållanden världen över så att säga på köpet. Om olika länder och människor, djur, natur och annat. Här är några exempel.

Det översta märket ser i stort sett bara trist och kladdigt ut, men det är värre än så. Etat Independant du Congo - Kongofristaten. Bara namnet borde framkalla rysningar av olust, för det här är föregångaren till Belgiska Kongo, det jättelika område i centrala Afrika som inte var en koloni utan ett privatföretag som drevs av kung Leopold av Belgien. Den som vill läsa mer kan studera Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild. Kongo plundrades på elfenben och rågummi och annat för att dra in vinster till firman, och metoderna ... . Folk stympades och mördades i mängder om inte varorna levererades snabbt nog, och under denna kolonialera tog det lång tid innan massakrerandet hann utvecklas till en internationell skandal. Kongofristaten avvecklades och blev belgisk koloni. Vanskötseln fortsatte, och följdverkningarna av detta ser man ännu.

Belgiska Kongo, inhemsk skulpturkonst.

Det ena märket är stämplat i Leopoldville, det andra i ett ställe som ser ut att sluta med ADI. Matadi, hamnstaden, kanske?

Nederst är två fina märken från en annan kolonial skapelse. Här heter den Ruanda-Urundi. Fram till Första världskriget ingick det här området i Tyska Östafrika (nuvarande Tanzania), sedan tog belgarna över.

Här har vi kafferbufflar och impala-antiloper, men som bekant befolkas området också av hutus och tutsis. När den belgiska kolonin avvecklades uppstod i stället de två små staterna Rwanda och Burundi. Så gick det ett tag, varpå några av 1900-talets värsta massmord utlöstes. Verkningarna kändes över hela centrala Afrika, med återverkningar i Uganda och Zaire/Kongo Kinshasa. Av de tre-fyra miljoner offer som krävts i dessa krig står Rwanda och Burundi för en miljon (siffrorna är ganska runda, så jag undrar om man vet hur många offer som egentligen har krävts). Huvudansvaret faller på totalt oansvariga inhemska politiker, men man kan inte bortse från hur motsättningar mellan hutus och tutsis användes av kolonialmakterna i det kända splittra-och-härska-spelet.