Löjtnant Calleys ånger ...

Vi som är lite äldre minns såväl kriget i Vietnam som den ökända massakern i Song My eller My Lai. Ett namn att minnas med avsky från den tiden är löjtnant Calley. Nu rapporteras att han ångrat sig. Tja? Mycket till straff fick han väl aldrig, den otäcke slaktaren.

Jag har bara läst en del av kommentarerna till artikeln på HuffPo, men de flesta verkar inte särskilt glada åt den ångerfulle massmördaren. I originalartikeln är kommentarerna jag läst, några där också, inte så glada heller. Det räcker nog inte med lite "ånger" eller att man hävdar att man "följt order". De åtgärder som USA vidtog mot de soldater som massmördade försvarslösa civila i Vietnam (några månaders husarrest för Calley, hans närmsta chef fick inget straff alls) visar hur allvarligt man såg på detta. Inte allvarligt alls. Och de högre militära cheferna och de ansvariga politikerna gick naturligtvis helt fria, även om dåvarande krigsministern McNamara i efterhand också har ägnat sig åt ånger - och den mannen var ansvarig inte för några hundra utan för flera miljoner människors förintelse!

Skoad? Kan man säga så?

Jag har tidigare nämnt den nya företeelsen shoe-in . Inspirerad av den irakiske journalist som langade sina pjuck i riktning mot USA:s före detta überführer Bush har skokastandet spritt sig över världen.

Ett färskt exempel var när Israels ambassadör skulle tala vid Stockholms universitet. Även där flög skodon genom luften. Hårdare grejor än när ägg kastades på USA:s ambassadör under vietnamkriget, för övrigt.

Vi lever i en tid av blixtsnabb internationell informationsspridning. Händelsen filmades och finns uppe på engelsmannen Richard Seymours blogg under rubriken Israeli ambassador shoed.

Shoed - finns ordet verkligen? Uppenbarligen, men har Seymour själv hittat på det? Hur som helst, det här visar på en skillnad mellan engelska och svenska: på engelska är det lättare att mixtra till substantiv så att de blir verb. Shoe - shoed. Det låter hanterligt. På svenska skulle det bli sko - skoad, och det låter åtminstone för mitt öra lite knepigare. Om vi tar fallet med USA:s ambassadör och äggen: ägg - äggad. Nja, låter inte bra. Möjligen kan man säga att personer blev eggade av USA:s brutalitet i Indokina och därför kastade några ägg.

Man får inse att engelska och svenska är språk med delvis olika struktur.

-----

Ett tillägg: jag såg filmen från Stockholm igår på någon svensk blogg, sedan hos engländaren Seymour. Idag såg jag den igen på en uppsalablogg, och där fanns dessutom en film som visar när Israels ambassadör besöker Livets Ord i Uppsala och möter protester. Livets Ord är väl en av de religiösa grupper i Sverige som mest påminner om "tok-kristna" i USA som hejar på Israel därför att de tror att ... ja, vad tror de? Att judarna skall omvända sig till kristendomen och Domedagen inträffa så de får komma till himlen? Ur israelisk synpunkt är tokerierna nyttiga för att sekter av den här sorten levererar politiskt stöd och pengar. Församlingsmedlemmarna är väl i hög grad en fårskock ("guds lamm") som gör som pastorn säger åt dem utan att tänka så mycket själv. Israelerna skrattar väl bara åt tokarna när de är utom hörhåll.

Israelisk oro för krigsbrottsåtal - den nya världen

Angående Israel och fosforbomberna skriver engelska The Economist i en analys av krigets resultat för israelernas del:

But it [den israeliska armén] has imposed strict censorship on the names and photographs of field officers who took part in the fighting, for fear they may be indicted or arrested on war-crime charges in foreign countries in the future.

Världen förändras. Det är kanske tid att de som dirigerar Israels politik och militär också inser det. För några årtionden sedan hade man nog kunnat släppa både det ena och det andra över palestinska läger och kommit undan med det därför att händelserna inte dokumenterades, eller blev kända först långt i efterhand via långsamma nyhetskanaler när världsopinionen blivit upptagen av något annat.

Idag är läget annorlunda. Finns det folk med möjligheter att fotografera krigshandlingar och övergrepp, kanske ta upp film, och de sedan kan få iväg några bilder ut på nätet - då kan hela världen beskåda eländet efter några minuter. Och därmed har nyhetsblockaden brutits. Politikerna i Israel kan skrika högt, skriken från de sönderbrända och söndertrasade människorna i Gaza, och skriken från deras anhöriga, kommer ändå att höras högre.

Snabbhet är viktig. Hade nyheten om Song My-massakern i Vietnam omedelbart blivit världskänd hade nog inte förövarna kommit så billigt undan (och de amerikaner som stoppade mördandet kanske hade fått en bättre behandling). Massakrerna under Koreakriget har blivit kända först under senare år i väst, när det är för sent att straffa någon. Man kan nog hitta många fler exempel från krigen efter 1945 där västvärldens soldater slaktat besinningslöst men ändå kommit undan för att de kunnat dölja sina brott.

Men vad det gäller Gaza är läget annat. Nu är bildbevis på de israeliska bombningarna ute på nätet och de går inte att stoppa, de kom ut omedelbart efter händelserna, och de ansvariga i Israel är nog inte dummare än att de förstår att det här är svårt att slingra sig ur. De måste försöka gömma sig.

Att försöka lägga ut israelisk moteld genom att visa vad de små palestinska raketerna åstadkommit verkar bara ömkligt om man jämför med blodbadet och ödeläggelsen i Gaza. Det är bara att jämföra bilder, filmer och vittnesmål. Åtal för krigsförbrytelser kan verkligen bli en realitet. Man har en skara bloggare och andra som skall försöka försvara aktionen mot Gaza, men den opinion som byggs upp där verkar inte vara av så hög kvalitet. När världen kan se vad som händer är det faktiskt svårt att skapa en helt annan berättelse. Det är viktigt, vi är i en ny värld nu. Snart återstår bara skurkarna och knäppgökarna som försvarar den gamla. Det känns som ett fönster håller på att slås upp, frisk luft kommer in och unkna gamla odörer vädras ut! En ny värld!

----

Tillägg: här en artikel från engelska Telegraph som berättar mer om ansträngningar från olika håll för att sätta fast israeliska officerare för krigsbrott. Om västvärlden verkligen vill visa någon sorts moralisk ryggrad får inte det här slarvas bort. Då kommer bara de fullständigt kompromisslösa terroristerna att ropa "det var ju vad vi sa, dom kommer aldrig att ge oss någon hederlig chans att få rättvisa, nu bombar vi några civila igen!" Är det så vi vill ha det?

Elefanter och svarta svin

Det var ett tag sedan jag lade ut några frimärksbilder på bloggen, men nu känns det som läge för det igen. Först kommer här en serie från tidigt sextiotal och konungariket Laos. Det var väl ungefär vid den tiden som kriget även bröt in över Laos. Vänstern behärskade delar av landet och det var inbördeskrig. Jag har för mig att den formelle ledaren för vänstern var en prins, så kungligheter fanns på bägge sidor.

Eftersom Laos gränsade till Vietnam, och dessutom till både den norra och södra delen av Vietnam, blev landet också ett slagfält mellan vietnameser och amerikaner. De vietnamesiska underhållslinjerna gick genom Laos' djungler. Bombningarna blev fruktansvärda. Med hänvisning till nedanstående bilder kanske man kan säga att "när elefanterna dansar är det synd om gräset". 1975 åkte amerikanerna ut ur Indokina och även Laos blev folkrepublik.

Vad är nu detta? Kanske en medel-laotisk familj som svingar sig upp på familje-elefanterna för att göra en tur för att veckohandla på Konsum i Vientiane?

En snäll elefant får givetvis en fin mössa med en tofs framför örat! Och så får den nappa åt sig lite färsk bambu att tugga på också.

Man har ett väldigt snirklande och elegant skriftspråk i Laos. Antagligen är det inspirerat av något indiskt alfabete - det är ju inte utan orsak som Laos räknas till Indokina. Man ligger i skärningen mellan indiskt och kinesiskt kulturellt inflytande, och skrift och religion (buddhism) har man fått från Indien.

Tänk om man kunde företa sina resor med ett så här präktigt fordon! Skulle det stå några fåniga stadsjeepar eller liknande i vägen knackar man bara sin stora Grålle i huvudet lite diskret med sin stav och muttrar en order - och efter lite skrik och bråk och mosade plåtar ligger stadsjeepen alldeles platt där på gatan och man kan lugnt fortsätta sin färd.

Här är ett exempel på avdelningen "lite tvivelaktiga frimärken". Mahra ingår numera i Jemen och tidigare i det brittiska Adenprotektoratet. Vad jag inhämtat gav man ut frimärken under ett par år, 1967 och 1968, och motiven var nog inte särskilt sydarabiska. Här handlar det om europeiskt måleri, närmare bestämt ett verk av fransosen Paul Gaugin som heter "black pigs". Nu funderar vän av ordning hur det stämmer med grisar på frimärken i en stat där förmodligen hela befolkningen är muslimer. I och för sig kanske man inte är lika insnöade som de saudiska wahhabiterna, men ändå ... ?