Rasister på Volvo? Ut från Wikipedia!

Hur det är med sakligheten på Wikipedia har diskuterats. "Vem som helst" kan ju komma in och redigera artiklar och stoppa in felaktiga uppgifter. Är detta en resursstark "vem som helst" kan han ju hyra in någon som sedan omedelbart ser till att rättelser av felaktigheterna ändras tillbaka till fel. När jag studerade historia var det givet att Wikipedia inte var acceptabelt som underlag i exempelvis uppsatser.

Dock finns viss koll, och konsekvenser för överträdelser av etiska regler. Några veckor framåt är datorer som finns hos Volvo Information Technology blockerade för redigeringar i Wikipedia. Någon på Volvo IT har varit inne och skrivit påstått rasistiska saker på ett par sidor ägnade åt pakistanska cricketspelare, vilket upptäcktes snabbt och åtgärder vidtogs. Volvo IT gör själv en undersökning. Vem skulle vilja skriva något rasistiskt i detta sammanhang - kanske en indisk IT-man?

Källkritiska funderingar

Jag är inte historiker. Det måste man ha en doktorstitel i historia för att kunna kalla sig (enligt vad en historiker en gång berättade för mig). Men efter studier på forskningsförberedande nivå har jag ändå lärt mig del nyttigt. Som det där med källkritik. För källkritik är viktigt. En viktig del av historikerns arbete går ut på att studera och försöka förstå skriftliga (och ibland muntliga) källor, och då måste man ha klart för sig vilka fällor som kan finnas i materialet.

Med "källa" menas oftast någon sorts text (det kan vara på papper, hugget i sten eller skrivet på annat sätt) som inte bör vara beroende av något tidigare dokument. Ett brev skrivet av Gustav vasa är en källa. Om någon senare skriver om brevet i en historik över Gustav är det en bearbetning.

Närhet, beroende, tendens, äkthet, rimlighet är några viktiga punkter att titta på när man försöker bestämma hur värdefull en eventuell källa är. Antag att vi vill studera händelsen X. Och så hittar vi några papper som verkar handla om X och kör igång med källkritiken.

Äkthet? Är dessa papper det som de påstår sig vara, nämligen en berättelse om X? Det kanske är förfalskningar! Om det rör sig om Hitlers dagböcker vet vi att det var förfalskningar och därmed oanvändbara, medan däremot Goebbels' dagböcker är äkta, likom den svenske diplomaten Grafstöms dagböcker. (Jag har läst ett utdrag av Goebbels' dagbok från slutet av Andra världskriget och Grafströms motsvarande anteckningar från 1938 och till krigsslutet.)

Rimlighet? Är det som berättas trovärdigt? De tankar och känslor som beskrivs i dagböckerna kanske stämmer, likaså mycket av sakuppgifterna som förekommer. Däremot tappade nog doktor Goebbels verklighetsförankringen mot slutet av kriget och hans dagbok blir då mer användbar för att se hur han uppfattade vad som hände - inte vad som verligen hände. När Grafström diskuterar den svenska utrikesförvaltningen är det ju också hans syn på olika problem som kommer fram, däremot inte en objektiv diskussion av problemen.

Närhet? Hur nära ligger dokumenten händelsen X? Är de författade i anslutning till den, eller är det exempelvis memoarer som nedskrivits långt senare? Oftast anses källor som är samtida med händelsen vara mer pålitliga, men det behöver inte stämma alla gånger. Goebbels och Grafströms dagböcker följer utvecklingen nära i tiden. Intrycken bör därför vara rätt fräscha och opåverkade av omfattande efterrekonstruktioner.

Tendens? Goebbels var klart nazistisk, Grafström klart antinazistisk, men det finns dokument där det kan vara svårare att veta i vilken grad författaren har styrts av den ena eller andra uppfattningen.

Beroende? Har författaren på egen hand kunnat skriva ner sina iakttagelser och tankar eller skedde det på uppdrag eller mot bakgrund av någon sorts påtryckningar? Goebbels och Grafström skrev på eget initiativ och kan ur den synpunkten vara självständiga källor. Var man däremot krönikeskrivare för Gustav vasa fick man dock inte ta ut de egna svängarna så mycket.

Som synes finns det ett antal kritiska kriterier att ta hänsyn till, och det hänger på forskarens goda omdöme att försöka värdera hur viktiga de är.

Inom naturvetenskap brukar man i Karl Poppers efterföljd hävda ungefär att en teori är vetenskaplig bara om den är möjlig att motbevisa (falsifiera, för att använda ett finare ord). Om man inför övernaturliga krafter som kan ändra naturlagar efter behov (= någon slags gud) är det inte vetenskap utan religion, eftersom det inte finns någon rimlig opartisk möjlighet att testa gudshypotesen.

Inom lärofält som historia bör det finnas en liknande princip. Den säger att vi kan bara med säkerhet tala om förhållanden där vi har dokumentation. Ju sämre dokumentation desto osäkrare blir våra utsagor. Vi får inte förvandla antaganden om hur det skulle kunna vara till bestämda utsagor om hur något är när dokumenten inte ger underlag för detta. Det är ett problem som varje släktforskare har stött på. När man jobbar sig bakåt i sitt släktträd kommer man så småningom till ett läge där man börjar tappa tråden eftersom källorna blir allt färre och sämre, och då är det inte rimligt att gå vidare. Om jag säger att "jag härstammar från Gustav vasa för att jag tycker att det bör vara så" är det ett påstående som kanske kan vara sant, men det finns inga dokument som går att undersöka, och därför är vi inte på vetenskaplig mark. (En not: jag härstämmar inte från Gustav vasa, men däremot kan han och jag möjligen ha en gemensam stamfar. Fast medeltidsgeneaologi är knepig, så jag tar det mest som kuriosa.)

Ett tillägg om ett otyg som kallas hyperkritik bör göras. Vi vet att det ibland dyker fram uppgifter som avslöjas som felaktiga ibland. Folk har ljugit, helt enkelt. Skälen till det kan variera, men frågan är om man kan underkänna ett helt historiskt skede för att det finns felaktiga påståenden. Några personer har hittat på historier om sin tid som offer för nazismen. Det är tråkigt och störande för en historiker, men kan man av den anledningen påstå att det aldrig funnits några koncentrations- eller förintelseläger? Samma gäller uppenbart felaktiga påståenden om exempelvis Gulag. Företeelsen finns ändå, men det blir en uppgift för historikern att försöka fastställa vad som är sant om den, och även vid behov att avslöja falsarier. (Hyperkritiker verkar också finnas bland de haverister som kallas klimatförnekare.)

Wikipedia är populärt för att slå upp uppgifter. Kom ihåg att Wikipedia inte är en historisk källa, inte förstahandsmaterial. Det är inte ens en bearbetning eller analys av förstahandsmaterial och därför i stort sett oanvändbart som grund för vetenskapliga utsagor om historiska händelser.

Sista anmärkningen: det jag skriver här om källkritik bör självfallet finnas med även när man tar del av dagens nyhetsflöde. När exempelvis en forskningsrapport sägs fastslå det ena eller andra är det alltid värdefullt att fråga sig om det verkligen är forskare i farten, vem betalar deras lön, verkar det rimligt, etc. Och är det inte bara en "tankesmedja" (= reklambyrå för en åsiktsriktning) som vill prångla ut en åsikt under falsk etikett? Eller är det myndigheter som vill prångla ut någonting som vi borde akta oss för att svälja? Det gäller att vara vaksam!

Dom Pedro II (och nätets undergång?)

Den här elegante herren ser kunglig ut. Bättre upp, det är kejserlig han är: Dom Pedro II, kejsare av Brasilien. Det var han länge, kröntes 1840 och abdikerade 1889. Därmed var det slut med monarkierna i det självständiga Latinamerika. (Mexico var också kejsardöme men bara 1821-1823. En uppföljare under fransk ockupation i början av 1860-talet blev likaledes kortlivat - "kejsar" Maximilian I avrättades av de mexicanska patrioterna.)

Vad är det nu med dom Pedro och nätet? Jo, jag hämtade bilden från det öppna uppslagsverket Wikipedia. Jag har använt det tidigare för snabb koll av uppgifter, även om man måste vara försiktigt eftersom Wikipedia inte är en vad historiker kallar för "källa". Det är i bästa fall andrahandsmaterial och kvaliten på uppgifterna kan vara hur som helst.

Jag läser tidningar och tidskrifter på nätet, kan ladda ner hela böcker (mycket klassiker finns tillgängliga), betalar räkningar, söker uppgifter av olika slag, läser bloggar och skriver själv i min blogg. Det är fantastiskt. Hade någon sagt för trettio år sedan att man 2007 kunde sitta med en liten dator i knät och ha miljoner manår av mänskligt vetande tillgängligt med några knapptryckningar hade jag nog varit tvivlande. Men för några dagar sedan kunde jag med hjälp av några nätsajter lösa (och illustrera) frågan om vad som hände med staden Kionga i gamla Tyska Ostafrika. En petitess, visserligen, men det visar lite på vilka möjligheter som finns. Och jag tror att de som verkligen har nytta av nätet som sökfält är de som redan har en hel del kunskaper och som vet litegrann hur man sorterar ut pärlorna ur smörjan.

Men hoten? Jodå, det finns anledning att vara oroad. Faran för att något snille hittar på det ultimata dataviruset finns hela tiden, och då blir det vådliga följder för samhällen som är mer och mer beroende av datorn. Om möjligheten att betala räkningar per dator skulle avbrytas, skulle företagen klara av att plötsligt gå tillbaka till kontantbetalningar (om folk har kontanter att betala med, vilket låter mindre troligt)?

Och så har vi det där med samtalstonen. Rättshaverister, knäppskallar och skumrask har fått en ny arena, ofta under anonymitetens täckmantel. De dyker upp överallt. I bloggar, föreningssidor, tidningar etc som är öppna för vem som helst som vill skriva. Vid ett tillfälle såg jag en sajt för fågelobservationer där ett fyllo(?) smådillade litegrann varpå ett helt gäng hoppade in och öste verbala spyor över honom. Släktforskarförbundet har haft bekymmer med missbruk på sina debattsidor och funderar på åtgärder. Jag var inne på en intressant sajt där man diskuterade frågor om Sverige-Finland-Tyskland under Andra världskriget. Många bidrog med information ur olika synvinklar - men så var det en eller ett par som inte kunde hålla sig utan började med personangrepp! Bristen på anständig samtalston från några personer skämmer och skrämmer: Det är ett hot mot den demokratiska plattform som nätet skulle kunna vara.

I många av de här fallen kan missbrukarna inte skylla på ungdomligt oförstånd. De verkar snarare vara överåriga som har fått tag på en dator och därmed också möjlighet att visa upp sin bitterhet, självupptagenhet, falska kränkthet eller ligistmentalitet. Förr fick folk av den här sorten åtminstone pallra sig iväg till en brevlåda för att posta sina anonyma brev, nu behöver de inte ens lyfta på häcken.

Stora föreningssidor och liknande kan vara svåra att direkt värja från den här sortens missbruk, men det bör vara lättare för de små bloggarna (och i och för sig för storbloggare också). De kan göra en insats, nämligen om så många vanliga hyggliga bloggare som möjligt sätter maximalt stränga regler för vad som accepteras på deras sidor.

Egentligen behöver man inte acceptera någon kommentar alls. Bloggen är bloggarens privata megafon och han/hon behöver inte släppa in utomstående. Men gör man det bör tröskeln vara mycket hög: osakliga personangrepp, kränkningar, hot, förtal och liknande, liksom allmänt svammel, bör medföra omedelbar radering. Samtidigt bör bloggaren själv ha höga krav på sitt eget språkbruk, inte dribbla med fakta, etc. Kallar man någon fascistsvin bör personen ifråga dels bevisligen vara fascist, dels ha friskt och rosigt hull. På det här sättet skulle en del personer som bara vill visa upp sig och spy ut oförskämdheter tappa en del av sin scen, och då blir det förmodligen mindre roligt för dem. Däremot skulle den anständiga demokratiska debatten stärkas. Det är viktigare än egot hos kufar som döljer sig i nätvärldens kloaker. Den som anser att en störtskur av oförskämdheter är debatt har inget i debatten att göra.

Är detta censur? - Det är mindre censur än om en tidning förkortar eller refuserar en insändare eller en icke beställd artikel. Nätmissbrukarna har bevisligen tillgång till dator och kan därmed lägga upp egna bloggar. Förmodligen skulle dessa inte bli särskilt lästa, och det är väl där skon klämmer. Då är det lättare att parasitera via kommentatorsfunktionen hos Carl Bildt, Ali Esbati eller någon annan känd bloggare.

Sammanfattningsvis: det kanske inte går att undvika det ultimata viruset, men i väntan på det kan man i alla fall se till att skitsnacket på nätet inte tillåts att ta över. Klart, slut.