Återbesök i källkritiska funderingar

Jag är inte historiker. Det måste man ha en doktorstitel i historia för att kunna kalla sig (enligt vad en historiker en gång berättade för mig). Men efter historiestudier på forskningsförberedande nivå har jag ändå lärt mig del nyttigt. Som det där med källkritik. En viktig del av historikerns arbete går ut på att studera och försöka förstå olika sorters källor, och då måste man ha klart för sig vilka fällor som kan finnas i materialet.

Med "källa" menas oftast någon sorts text (det kan vara på papper, hugget i sten eller skrivet på annat sätt) som inte bör vara beroende av något tidigare dokument. Ett brev skrivet av Gustav vasa är en källa. Om någon senare skriver om brevet i en historik över Gustav är det en bearbetning. Fotografier, filmer, andra typer av avbildningar, ljudinspelningar och liknande kan också vara källor om de direkt anknyter till de historiska frågor man undersöker.

Och då övergår vi till det som kan kallas ”historikerns verktygslåda”, ett antal frågor som bör ställas för att fastställa om det material vi studerar är användbart. Det handlar om de ”källhistoriska kriterierna”, och dessa är (eller kan vara, beroende av vilken historiker man talar med):

Äkthet, rimlighet, närhet, tendens, beroende
 
Antag att vi vill studera händelsen X. Och så hittar vi några texter, bilder, intervjuer som verkar handla om X, och kör igång med källkritiken.

Äkthet? Är dessa texter etc. det som de påstår sig vara, nämligen en berättelse om X? Det kanske är förfalskningar eller har allvarliga brister som gör dem opålitliga! Det förekom att medeltida förfalskare gjorde om kontrakt genom att skrapa bort text på pergament och skrev dit något annat. Kanske halvsanningar – ett foto kan vara äkta, men visa något annat än vad som påstås. Det har avslöjats en del fall där firade journalister har hittat på sina dramatiska reportage. Den upprörande artikeln du ser i tidningen kan vara skriven av någon anonym tjänsteman i en utländsk organisation, inte den journalist som har satt sitt namn på den. ”Hitlers dagböcker” var rena förfalskningar, men skickligt utförda. Intervjuer på band kan klippas om så att den intervjuade verkar säga något helt annat än vad som verkligen sagts. Med modern teknik verkar det vara möjligt att tillverka filmade intervjuer som ser helt trovärdiga ut men som är helt förfalskade.

Rimlighet? Låter det som berättas trovärdigt? Det kan vara svårt att avgöra, men ibland får man facit, det var rimligt att vara tveksam till miljonrullningen av döda. Detta hände när sovjetiska arkiv öppnades och dödstalen för utrensningarna skars ned med ungefär 90 procent jämfört med tidigare ”beräkningar”.

Närhet? Hur nära ligger källorna händelsen X? Är de skapade i anslutning till den, av folk som var med när det hände, eller är det exempelvis memoarer som nedskrivits långt senare? Eller är det en redogörelse från någon som har hört berättas om X men inte själv varit närvarande?

Tendens? Ibland är det klart vilka åsikter (politiska, religiösa etc) som styr hur källan ser ut. Ordval och formuleringar i ett dokument kan mer eller mindre tydligt visa vilka tankar som finns i författarens huvud och påverkar dennes framställning.

Beroende? Har källans upphovsperson skapat den på egen hand, eller skedde det på uppdrag eller mot bakgrund av någon sorts påtryckningar?

Som synes finns det ett antal verktyg. Det hänger på forskarens goda omdöme att använda dem. Det är inte säkert att man kommer fram till ”sanningen”, men möjligheterna ökar åtminstone att man får ett rimligt resultat i sin forskning.

Inom historieforskning bör det finnas en princip som säger att vi kan bara med säkerhet tala om förhållanden där vi har bra dokumentation. Ju sämre dokumentation desto osäkrare blir våra utsagor. Vi får inte förvandla antaganden om hur det skulle kunna vara till bestämda utsagor om hur något är när dokumenten inte ger underlag för detta.

Anledningen till att jag tog fram och skrev om den här gamla bloggposten är en annan bloggpost, nämligen på Global politics som kritiserar gängse beskrivningar av vad som hände på Himmelska Fridens Torg i Beijing 1989. Den där artikeln bygger faktiskt på källkritisk hantering, vilket jag antar att de flesta som läste den hade svårt att uppfatta. Låt oss bara kort se på hur de källkritiska kriterierna jag skissat upp passar ihop med artikeln. Min diskussion här har två delar: Äkthet, rimlighet och närhet nämner lite om den undersökning som har gjorts av den påstådda massakern. Tendens och beroende handlar om hur undersökningen presenteras.



Äkthet

Fotografier har kontrollerats med avseende på tid och plats och vad de påstås föreställa. Somliga visar sig vara riktiga, andra är uppenbart förfalskade. Texter som avslöjats via Wikileaks förefaller också vara äkta. Undersökarna verkar ha gjort sitt jobb. Det man kan fråga om är om det är några problem med urvalet av data som presenteras, men det vet jag inget om.

Rimlighet

Att en diktatur skulle skjuta ihjäl folk är väl rimligt, eller …? Av beskrivningar från Kulturrevolutionen i Kina framgår att soldater och arbetare skickades ut för att skilja stridande fraktioner åt, och att de blev illa åtgångna av våldsverkare. Folkets befrielsearmé kan ju inte ge sig på folket hur som helst. Om man tänker sig att demonstranter möjligen angrep militärer med vapen 1989 och soldater dödades eller skadades måste tålamodet ändå ha en gräns. 

Närhet

Det finns iakttagare som varit på plats och, som det förefaller oberoende av varandra, har redogjort för sina upplevelser. De har inte sett någon massaker på Torget. Det borde väga tungt.

Tendens

Artikeln kan möjligen avfärdas som tendensiöst ”regimvänlig”, men en sträng källkritiker bör inte resonera på det sättet. Fakta, i den mån de är möjliga att fastställa, bör vara avgörande – även folk du ogillar kan ju ha rätt ibland! 

Beroende

Hm, svårt att säga. Har undersökarna arbetat helt självständigt, eller har myndigheterna varit inblandade i bakgrunden?

"Var Mao verkligen ett monster?" - recension

Gregor Benton, Lin Chun (red) Var Mao verkligen ett monster? Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien. Oktoberförlaget, Stockholm 2017, 318 sidor.

Var Mao verkligen ett monster? (härefter B&L) publicerades ursprungligen år 2010 och består av en samling recensioner där skribenter på akademisk nivå bemöter anklagelserna i boken Mao: Den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday (härefter C&H). Enligt presentationen på Oktoberförlagets hemsida bör man ha läst C&H för att få riktigt utbyte av motkritiken.  Det har jag inte gjort vilket är en brist, men som intresserad av historia inklusive metodik och historiologi (historia om hur historia skrivs) går det ändå att ha synpunkter.

Om metoder och metodfel

Något som kritikerna i B&L i varierande grad hänger upp sig på är dålig metodik hos C&H. Detta till den grad att redaktörerna tror att deras artikelsamling skulle kunna användas i undervisning (jag antar att det är högskoleundervisning i historia som avses). För det verkar finnas en hel del att studera och kritisera hos C&H, inklusive dunderfel som historiestudenten har en del att lära av.

Låt oss först ta detta med källkritik. Vad är en källa? - Det är något som finns kvar och berättar om en händelse: dokument, muntliga berättelser, film, foto, ljudinspelningar etc. Här är några frågor en forskare kan ställa om en källa (”de källkritiska kriterierna”):

Äkthet. Är det här dokumentet vad det utger sig för att vara, är det helt äkta, helt förfalskat eller bara delvis trovärdigt?

Närhet. Hur nära den händelse vi studerar är det? Från den dagen, eller nedtecknat långt senare?

Tendens. Kan man se om författaren lutar åt något särskilt håll?

Beroende. Är den här källan i själva verket beroende av andra källor? Då kanske den inte är en källa utan en andrahandsuppgift.

Rimlighet. Kan man tro på det som påstås?

Listan på de källkritiska kriterierna finns inte i boken i den form jag gett den ovan. Den bör vara självklar för alla skribenterna ändå. C&H kan kritiseras för slarv eller ren förfalskning på alla punkterna.

I seriös forskning skall det vara möjligt för andra att kontrollera om uppgifter och resultat verkar vara riktiga. C&H kritiseras för att ha en snårig notapparat som gör det svårt för läsaren att kontrollera olika uppgifter. När det verkligen går att kontrollera är det inte säkert att noterna motsvarar vad de antas bevisa. Ta ett fall av citatmissbruk: När Mao vid ett tillfälle kritiserar överdrivna ambitioner i uppbygget, och att det skulle leda till att miljoner människor skulle arbeta ihjäl sig, klipps citatet ned så att det ser ut som om Mao i själva verket ville att miljoner skulle arbeta ihjäl sig. Motsatsen alltså. 

Det är svårt för den vanlige läsaren att värja sig mot tvivelaktiga eller rent felaktiga påståenden. Om C&H påstår sig ha intervjuat en person, men det inte går att hitta denna, eller om personer säger sig inte ha givit någon intervju, är det så gott som omöjligt att som enskild läsare upptäcka detta.

Just en sådan sak – felaktig hantering av källtexter – är något som akademiker gärna slår ner på. C&H kan genom sina (medvetna?) fel avfärdas som dålig vetenskap!  Hur bemöts dålig vetenskap? Kanske får man hoppas på sanningen i ordspråket att ”lögnen har korta ben” - så småningom hinner sanningen ikapp! Då har B&L ett syfte att uppnå.

Det finns en väldig mängd noter och referenser i C&H:s bok, och den påstås vara resultatet av över tio års forskning, men uppenbarligen räcker inte det för att säkra kvaliteten. Problemet är att hela det enorma material som de två måste ha samlat in har sållats på ett sätt så att uppgifter som stödjer författarnas förutfattade meningar alltid väljs, och att uppgifter som talar emot ignoreras. Slutsatserna fanns innan forskningen började. Och allt det negativa dras till det yttersta, på ett sätt så att trovärdigheten skadas än mer. Inget som Mao gjorde var bra, det är vad C&H hävdar. Och i och med att Mao är så förbunden med den kinesiska revolutionen åker hela revolutionen ut. Hur som helst: en forskare må ha sina egna åsikter, men leder det till att forskningsresultaten snedvrids blir det dålig forskning. Mao själv kanske skulle ha varit nöjd med detta, med motiveringen att ”det är bra att bli angripen av fienden”. Vanlig akademiker är inte lika roade. En recensent kallar C&H:s bok en katastrof för Kinaforskningen.

Jag uppfattar C&H som ett i längden kontraproduktivt försök till karaktärsmord, att Jung Chang tillhörde den kommunistiska överklassen i Kina och är ute efter hämnd för Kulturrevolutionen. Bland skribenterna i B&L är kanske Mobo Gao med sin bondebakgrund som hårdast angriper C&H. Jag har skrivit om han bok Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. 

Några avslutande noteringar:

Bokens målgrupp/er bör främst vara Kina- och historieintresserade. En del förkunskaper om det moderna Kinas historia torde vara en förutsättning för att ge läsaren utdelning. Redaktörerna själva tror att samlingen kan vara till hjälp i klassrumsdiskussioner (antar att de menar i historiekurser på högskolenivå när man diskuterar källkritik ungefär som jag nämnt ovan). Eftersom alla dessa recensioner behandlar samma ämne blir det rätt många upprepningar som kan kännas rätt sega. För oss som är tryckfelsnegativa så finns några att anmärka på. (Som det stod på humorsidan i gamla Clarté för många år sedan: ”Ordförande Mao säger att tryckfel är gåliga.”)

Boken känns inte helt aktuell: Kina har inte avskaffat Mao trots larmet om detta från utlandet. I stället träder Kina åter fram som en första rangens makt (med Mao kvar i sitt mausoleum och på sedlarna), och det på en grundval som den gamle ”rorsmannen” lade. Så jag funderade lite på om det här är en viktig bok för lilla Oktoberförlaget att lägga krut på. 

C&H hade en enorm kommersiell och politisk uppbackning när deras bok kom ut 2005. Den passade vissa politiska intressen i ”väst”. Det fanns förhoppningar om att boken skulle skada bilden av Mao även i Kina. Det verkar inte ha fungerat så bra. Om Mao vore så dålig, varför har det inte skett någon 'av-maoisering' i Kina? Det är tydligt att den gamle rorsmannen ännu vördas i breda folklager som ledningen inte vågar stöta sig med. Då är frågan: fattar folk illa, eller fattar de i själva verket väldigt bra?

Nå, var nu Mao ett monster? - Varför inte fråga någon miljard kineser av arbetar- och bondebakgrund? De kanske har svaret!

Lite praktisk källkritik

Jag raderade ett inlägg igår strax efter publiceringen. Det var nog förhastat, trots att det innehöll fel av en typ som jag inte vill släppa igenom i den här bloggen, och trots att jag faktiskt i inlägget hade vissa reservationer. Jag borde naturligtvis, när jag upptäckte felet, behållit det men ha lagt in rättelser. Samt naturligtvis gjort några noteringar om de "källkritiska kriterierna", nämligen:


Närhet, beroende, tendens, äkthet, rimlighet

Märkligt nog ligger ursprungstexten med felen kvar, den bloggpost hos The Saker som jag citerade, och där Kinas president Xi Jinping uppgavs ha sagt bland annat detta:

The world is on the brink of radical changes. We see how the EU is gradually crumbling and the US economy is collapsing. This will end in a new world order. So, in 10 years we will have a new world order unlike anything before in which the key will be the Union of Russia and China. ...
We are now witnessing the aggressive actions by the United States against Russia and China. I believe that Russia and China may form an alliance before which NATO will be powerless and it will put the end to the imperialist aspirations of the West. 

Som kommentatorer hos Saker sedan påpekar, bland annat kinesiskkunniga personer som läst originaltexten till Xis tal, finns inte ovanstående i talet. Det verkar vara påhitt hos en rysk nättidning som sedan slunkit in hos den annars normalt rätt pålitlige Saker. Och där gjorde jag felet att jag, eftersom citaten verkade uppseendeväckande, visserligen letade på kinesiska (engelsk- och franskspråkiga) officiella nätsidor, men inte trampade på bromsen när jag inte hittade ursprunget.

Om vi nu använder de källkritiska kriterierna (här är ett gammalt inlägg om dem)  så är det lätt att se att de påstådda citaten från Xi spricker först och främst på äktheten. De är inte äkta, de är påhittade! Vad det gäller närhet ser det inte heller så bra ut, den påstådda källan där en blogg hänvisar till en nättidning i stället för en originaltext, bör medföra frågetecken. Tendens kan tolkas som positiv mot Kina och Ryssland, men faktiskt också tvärtom ifall en del människor kan ta anstöt av vad Xi uppgavs säga. Visserligen ser EU skakigt ut, men eftersom kineserna också bygger förtroende och affärsförbindelser i EU-länderna är det nog inte så klokt att säga att hela det bygget håller på att rasa ihop.

Beroende vet jag inte hur det ser ut i det här fallet, medan rimlighet kan dra med sig vissa frågor: även om Xi och Kinas stats- och partiledning verkligen har de här uppfattningarna när de pratar internt, skulle de uttrycka dem på det här sättet vid ett mycket officiellt tillfälle? Xi talade vid Kinas Kommunistiska Partis 95-årsjubileum. Mycket högtidligt alltså.

LURAD!

Det stod några andra intressanta saker i det raderade inlägget: Kinas enorma ekonomiska offensiv från Pärlflodens delta och ut över världen, och om det nya kinesiska jätteteleskopet, men det får jag säkert anledning att återkomma till.

Det var ett jäkla liv...

... förra året när det kom en bok om påstådda svenska agenter för DDR. Upprörda röster höjdes för att namnen skulle avslöjas, ingen skulle skyddas, hu och hemskt att man inte fick veta vilka det var, etc. Är man lite kunnig i arkivstudier vet man att det inte är så enkelt att man kan ta en papperslapp i ett arkiv och därutav automatiskt få fram SANNINGEN. När forskaren har kört lappen den den källkritiska kvarnen kanske inte mycket finns kvar av den!

Men nu är det värre än så, och det här borde vara en tankeställare (men jag tror inte det blir det, skränfockarna hittar nog bara något nytt att skräna om): Det är inte bara så att tvivelaktiga data har slängts ut i luften, utan helt felaktiga. Oskyldiga och identifierbara människor har hängts ut som spioner och utsatts för hot. Det är allvarligt, och man kan ifrågasätta den forskare som skrivit boken om de påstådda DDR-spionerna just som forskare. Det verkar vårdlös hantering av fakta, och just korrekt hantering av fakta är det mest grundläggande inom forskning. Sådant ingår i grundutbildningen för forskare.

Förresten: När får vi den fullständiga listan på svenskar som arbetat/arbetar som agenter för NATO-stater?

Källkritiska funderingar

Jag har mina funderingar om föregående inlägg. Det har ett rejält problem som jag borde tänkt på från början: är det något tveksamt med Hitlercitatet? - Ja, nämligen att det verkar vara svårt att få fram varifrån det kommer ursprungligen. I mina hyllor finns bara två pålitliga böcker om Tyskland: Stig Jonassons Nazismen i dokument och William Shirers Tredje rikets uppgång och fall. Ingen av dem citerar vad jag kan se detta uttalande. Återstår alltså nätet, och där finns den engelska versionen på många ställen - men ingen av dem leder till någon pålitlig källa. I den mån datum anges så är det konsekvent 14 april 1939, på ett ställe anges platsen som Sportpalatset i Berlin. - Och minns att nätet är ingen källa i det här sammanhanget, vad man i bästa fall hittar är pålitliga andrahandsuppgifter.

Visserligen kan man säga att citatet inte avviker från vad en skojare som A. Hitler kunde tänkas säga offentligt. Det är i själva verket typiskt. Men det räcker inte om man är kritisk. Jag skulle vilja se en uppgift om publicering, i någon samtida tidning, officiella handlingar eller liknande, och därmed komma loss från smeten på nätet där folk klipper och klistrar från varandra och texter kan börja leva ett helt eget liv. Jag borde ha väntat med publiceringen tills det (förhoppningsvis) var säkrare med citatets ursprung. Herr Hitler var en skum kille, men man behöver inte behandla honom källkritiskt vårdslöst för det.

En flod omöjlig att dämma upp

88.80.13.160
46.59.1.2
213.251.145.96

Det där är tre IP-adresser till Wikileaks som jag kopierat från Stefan Lindgrens blogg. Testade den sista och var inne på sidan på mindre än en sekund. Sajten går alltså ännu att komma fram till. Och där såg jag att det för närvarande finns 1559 spegelsajter till "leaken".

Det kanske är dags för fienden att förstå att det material som Wikileaks fått tag på faktiskt ligger ute på nätet, och sparat på så många ställen, att floden av dokumentpubliceringar är omöjlig att stoppa. Det blir, för att citera ett gammalt talesätt "att bygga dammar av is om våren". Hopplöst fall, alltså (om man nu inte tänker stänga ner nätet helt). Det kan vara så att de som skriker värst i USA är halvgamla typer som inte har så mycket aning om hur ett nät som inte har något centrum fungerar, eller ens förstår vad ett nät kan tänkas vara.

Frågan är om fienden lär sig "gilla läget", eller om man till varje pris skall ta ut hämnd. För närvarande verkar det vara det senare som gäller, men vi får väl se framåt. Och för varje dokument och avslöjande gäller det att ha de källkritiska kriterierna i åtanke hela tiden, som jag skrivit om här, här och här. Riskerna för falska "läckor" ökar givetvis också raskt. Så allt måste värderas kritiskt.

Wikileaks och källkritik

Masspubliceringen av dokument som Wikileaks nu gör är intressant och verkar positiv: utan att avslöja något verkligt sensationellt nytt förser man historiker och andra intresserade med ett enormt studiematerial. Historikerna är ganska få men borde veta hur man handskas med dokument, journalister är fler men borde ha fått samma kunskaper under sin utbildning (en annan sak är att de inte alltid vill/kan/tillåts utöva en genomträngande källkritik - "kolla aldrig en bra story, den kanske inte är sann"). Något att fundera på när man läser exempelvis den här artikeln. Och så finns "den stora allmänheten" av vilka många aldrig hört talas om den fina termen "källkritiska kriterier" och som så att säga drar alla avslöjanden från Wikileaks över en kam. Stämmer ett avslöjande så stämmer de andra. Men är det verkligen så?

Jag skrev en generell drapa om källkritik på den här bloggen för flera år sedan där det redogörs för "de källkritiska kriterierna". Den gäller fortfarande, och kan tillämpas på Wiki-läckan. För historia är inte bara studier av gamla förhållanden, historien är något som pågår just nu och som bör utsättas för kritisk granskning. Här är några reflexioner över den aktuella situationen, med några exempel:

1. USA:s ambassadör A träffar självhärskaren kung B som säger "bla bla". A skriver ned "bla bla" och skickar hem en rapport om det till Utrikesdepartementet.

2. USA:s ambassadör A får en rapport från en annan person (exempelvis någon som arbetar för Israel, för Kina, Pakistan ... vilket ambassadören vet eller inte vet) att land X har dolda affärer med land Y.  A rapporterar det hela till sitt departement.

Märks skillnaden? I första exemplet är fallet ganska okontroversiellt, under förutsättning att vi kan tro att A har återgivit rätt vad kung B säger. (Och det måste vi naturligtvis fundera på, A kan missuppfatta saker eller medvetet eller omedvetet förvränga vad B säger.) En bra rapport från mötet kan betraktas som en förstahandskälla till historisk kunskap.

I det andra fallet är det fråga om vi säkert vet något annat än att A har skickat en rapport. Sakinnehållet kan vara fantasier eller medveten felinformation. Den som har skrivit rapporten har ingen egen förstahandskunskap och kan därmed utsättas för felaktiga påståenden. Det vore så att säga tjänstefel som historiker eller journalist att inte ställa sig frågan om det i mängden av korrekta rapporter finns saker som är planterade och därmed ur sanningssynpunkt mycket tvivelaktiga. Därför kan man inte bara ta för givet att Iran verkligen skickat vapen i ambulanser till Libanon - det låter som ett argument för israelerna att deras ökända bombangrepp mot ambulanser kan fortsätta. Det kan vara sant också, men när det kommer påståenden av den här typen måste källkritiken vara påkopplad.

Källkritiska funderingar

Jag är inte historiker. Det måste man ha en doktorstitel i historia för att kunna kalla sig (enligt vad en historiker en gång berättade för mig). Men efter studier på forskningsförberedande nivå har jag ändå lärt mig del nyttigt. Som det där med källkritik. För källkritik är viktigt. En viktig del av historikerns arbete går ut på att studera och försöka förstå skriftliga (och ibland muntliga) källor, och då måste man ha klart för sig vilka fällor som kan finnas i materialet.

Med "källa" menas oftast någon sorts text (det kan vara på papper, hugget i sten eller skrivet på annat sätt) som inte bör vara beroende av något tidigare dokument. Ett brev skrivet av Gustav vasa är en källa. Om någon senare skriver om brevet i en historik över Gustav är det en bearbetning.

Närhet, beroende, tendens, äkthet, rimlighet är några viktiga punkter att titta på när man försöker bestämma hur värdefull en eventuell källa är. Antag att vi vill studera händelsen X. Och så hittar vi några papper som verkar handla om X och kör igång med källkritiken.

Äkthet? Är dessa papper det som de påstår sig vara, nämligen en berättelse om X? Det kanske är förfalskningar! Om det rör sig om Hitlers dagböcker vet vi att det var förfalskningar och därmed oanvändbara, medan däremot Goebbels' dagböcker är äkta, likom den svenske diplomaten Grafstöms dagböcker. (Jag har läst ett utdrag av Goebbels' dagbok från slutet av Andra världskriget och Grafströms motsvarande anteckningar från 1938 och till krigsslutet.)

Rimlighet? Är det som berättas trovärdigt? De tankar och känslor som beskrivs i dagböckerna kanske stämmer, likaså mycket av sakuppgifterna som förekommer. Däremot tappade nog doktor Goebbels verklighetsförankringen mot slutet av kriget och hans dagbok blir då mer användbar för att se hur han uppfattade vad som hände - inte vad som verligen hände. När Grafström diskuterar den svenska utrikesförvaltningen är det ju också hans syn på olika problem som kommer fram, däremot inte en objektiv diskussion av problemen.

Närhet? Hur nära ligger dokumenten händelsen X? Är de författade i anslutning till den, eller är det exempelvis memoarer som nedskrivits långt senare? Oftast anses källor som är samtida med händelsen vara mer pålitliga, men det behöver inte stämma alla gånger. Goebbels och Grafströms dagböcker följer utvecklingen nära i tiden. Intrycken bör därför vara rätt fräscha och opåverkade av omfattande efterrekonstruktioner.

Tendens? Goebbels var klart nazistisk, Grafström klart antinazistisk, men det finns dokument där det kan vara svårare att veta i vilken grad författaren har styrts av den ena eller andra uppfattningen.

Beroende? Har författaren på egen hand kunnat skriva ner sina iakttagelser och tankar eller skedde det på uppdrag eller mot bakgrund av någon sorts påtryckningar? Goebbels och Grafström skrev på eget initiativ och kan ur den synpunkten vara självständiga källor. Var man däremot krönikeskrivare för Gustav vasa fick man dock inte ta ut de egna svängarna så mycket.

Som synes finns det ett antal kritiska kriterier att ta hänsyn till, och det hänger på forskarens goda omdöme att försöka värdera hur viktiga de är.

Inom naturvetenskap brukar man i Karl Poppers efterföljd hävda ungefär att en teori är vetenskaplig bara om den är möjlig att motbevisa (falsifiera, för att använda ett finare ord). Om man inför övernaturliga krafter som kan ändra naturlagar efter behov (= någon slags gud) är det inte vetenskap utan religion, eftersom det inte finns någon rimlig opartisk möjlighet att testa gudshypotesen.

Inom lärofält som historia bör det finnas en liknande princip. Den säger att vi kan bara med säkerhet tala om förhållanden där vi har dokumentation. Ju sämre dokumentation desto osäkrare blir våra utsagor. Vi får inte förvandla antaganden om hur det skulle kunna vara till bestämda utsagor om hur något är när dokumenten inte ger underlag för detta. Det är ett problem som varje släktforskare har stött på. När man jobbar sig bakåt i sitt släktträd kommer man så småningom till ett läge där man börjar tappa tråden eftersom källorna blir allt färre och sämre, och då är det inte rimligt att gå vidare. Om jag säger att "jag härstammar från Gustav vasa för att jag tycker att det bör vara så" är det ett påstående som kanske kan vara sant, men det finns inga dokument som går att undersöka, och därför är vi inte på vetenskaplig mark. (En not: jag härstämmar inte från Gustav vasa, men däremot kan han och jag möjligen ha en gemensam stamfar. Fast medeltidsgeneaologi är knepig, så jag tar det mest som kuriosa.)

Ett tillägg om ett otyg som kallas hyperkritik bör göras. Vi vet att det ibland dyker fram uppgifter som avslöjas som felaktiga ibland. Folk har ljugit, helt enkelt. Skälen till det kan variera, men frågan är om man kan underkänna ett helt historiskt skede för att det finns felaktiga påståenden. Några personer har hittat på historier om sin tid som offer för nazismen. Det är tråkigt och störande för en historiker, men kan man av den anledningen påstå att det aldrig funnits några koncentrations- eller förintelseläger? Samma gäller uppenbart felaktiga påståenden om exempelvis Gulag. Företeelsen finns ändå, men det blir en uppgift för historikern att försöka fastställa vad som är sant om den, och även vid behov att avslöja falsarier. (Hyperkritiker verkar också finnas bland de haverister som kallas klimatförnekare.)

Wikipedia är populärt för att slå upp uppgifter. Kom ihåg att Wikipedia inte är en historisk källa, inte förstahandsmaterial. Det är inte ens en bearbetning eller analys av förstahandsmaterial och därför i stort sett oanvändbart som grund för vetenskapliga utsagor om historiska händelser.

Sista anmärkningen: det jag skriver här om källkritik bör självfallet finnas med även när man tar del av dagens nyhetsflöde. När exempelvis en forskningsrapport sägs fastslå det ena eller andra är det alltid värdefullt att fråga sig om det verkligen är forskare i farten, vem betalar deras lön, verkar det rimligt, etc. Och är det inte bara en "tankesmedja" (= reklambyrå för en åsiktsriktning) som vill prångla ut en åsikt under falsk etikett? Eller är det myndigheter som vill prångla ut någonting som vi borde akta oss för att svälja? Det gäller att vara vaksam!