Bibel-torka?

Att avindustrialiseringen av gamla industriländer, och flytt av produktionen till nya industriländer, orsakar en del problem är ju känt. En sak som kanske inte har nämnts så mycket på senare tid, men som är viktig, är att när produktion flyttas, så kan även andra saker flyttas - nämligen forskning och utveckling (F&U), alltså aktiviteter som ligger före fabriksaktiviteterna. Generellt är det nog så att F&U mår bäst om det kan bedrivas i närheten av och i samråd med dem som skall tillverka produkterna. Det byggs nya kunskapsbaser i nya industriländer, och den kunskapen kommer så småningom bli stark nog för att tävla internationellt.

Men ibland blir problemen nästan komiska. Jag fick för en tid sedan syn på det här klagomålet: Det avindustrialiserade USA kan inte längre trycka biblar åt sig själv. USA måste importera från Kina, eftersom kinesernas kvalitet är alldeles utmärkt. Fast nu blir det ju lite jobbigt, med tullar och handelskrig och sådant. De bibeltörstande massorna får inte sina böcker som förr. Illa. Artikeln jag hänvisar till ger fler exempel från andra branscher. 

Den förundrade iakttagaren frågar sig måhända var alla de gamla biblar som väl kan antas finnas i det tok-kristna USA har tagit vägen. Måste det till nya hela tiden? Slänger folk sin gamla bibel när de läst den, och sen kommer på att det vore kul med en ny?

En lite allvarligare fundering: om vi går efter Marshall McLuhans historieskrivning var tryckeri à la Gutenberg det första exemplet på industriell serieproduktion. Om inte USA:s tryckerier klarar konkurrensen från Kina i den mest klassiska industriella produktionen tyder det på att landet verkligen är på väg utför.

Ersättningen för äldre typer av serieproduktion (om vi fortfarande följer McLuhans funderingar) ligger i flexibel datorstyrd och specialinriktad produktion. Men det verkar som Kina redan håller på att gå om där, med robotar och AI, så utsikterna för USA ser fortfarande rätt dåliga ut. USAmerikanerna får väl sätta sig och tumma biblarna och kanske hitta något tröstens ord.

Åter- eller ny-industrialisering?

En intressant understreckare i Svenskan är skriven av Thomas Steinfeld som är kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München och professor i kulturvetenskap i Luzern i Schweiz. Det är tydligen så, att höjdare inom EU har upptäckt att utlokaliseringen av stora mängder industriarbeten från Europa till Asien inte är helt lyckat.

Som många länge påpekat (har nog själv nämnt det på bloggen någon gång också) är det ju inte bara så att en tillverkning flyttar från land A till land B. Så småningom följer annat efter. Även om A inleder processen från en herre-position (eller "herrefolksposition" kanske?) kommer D:s existens som dräng att gradvis förändras. Makt och kunskaper kommer att flytta. Drängen kommer att bli allt starkare i förhållande till herren. Och det är ungefär det som Steinfeld beskriver i artikeln.

Nu är frågan om arbeten/arbetsplatser kommer att flyttas "hem" igen. Jag tvivlar på det. Gamla fabriker kommer knappast att öppnas, och i den mån de gamla lokalerna kan återanvändas kommer inredning och bemanning att se väldigt annorlunda ut. När det i de gamla industrierna ännu fanns rätt mycket folk, och dessutom i stora anläggningar, kan den moderna versionen vara nästan tomt på människor. Ett fåtal personer behövs för att se till att industrirobotar och annan datorstyrd utrustning får vad de behöver, men i övrigt kan maskineriet tröska på dygnet runt, året runt, av sig själv. Konstruktion, produktion, lagring, distribution, destruktion - datorerna kan ta hand om det mesta. Därmed kommer antalet industrijobb för människor inte att öka radikalt. Även om ett kraftfullt återtagande av tillverkning sker kommer detta förmodligen inte att betyda så mycket för arbetslösheten, såvida man inte samtidigt exempelvis genomför arbetstidsförkortning och arbetsdelning. Är det vettigt att hysteriskt hålla fast vid åttatimmarsdagen i fabriker där det egentligen är maskiner som utför det mesta arbetet? - Och så har vi ju den fortgående datoriseringen av mängder av arbeten som inte har utlokaliserats, som butiks- och banktjänster. Även där krävs mindre proffs för att hålla i spakarna.

En annan aspekt kan nog vara att tillverkningar som utlokaliserades för 10-20-30 år sedan avser produkter som inte längre finns och därmed inte ens är intressanta att ta tillbaka.

En intressekonflikt som artikeln pekar på är mellan företagen och EU. Företagen kan tycka sig tjäna bättre på att ha det som det är (förmodligen eftersom de inte tänker så många bokslut framåt). Om vi antar att politikerna, hur usla och korrupta många av dem än är, ändå måste tänka litegrann på det gemensamma bästa, kan vi kanske få se intressanta konflikter mellan politik och kapital framöver.

Drömmen om det efterindustriella samhället som i stället lever på finansiella transaktioner var en konstig avvikelse. Den mals nu ned i de ekonomiska kriserna. Vi får nog sträva efter ett gott efterindustriellt samhälle där vi också har städat bort finansknuttarna (om det nu inte går att permanent utlokalisera dem till något bortglömt hörn i Myanmar)!

Avindustrialisering i USA

Över 10.000 industrijobb i månaden försvinner i USA, meddelar DN:s ekonomibilaga. Bortåt 3 miljoner arbeten i industrin har försvunnit sedan år 2000. Förespråkare för "outsourcing" brukar hävda att det gör ingenting, för de kommer att ersättas av kvalificerade tjänstearbeten högre upp på förädlingskedjan. Men artikeln säger att de som stannar i "Rostbältets" städer får ta lågkvalificerade och lågavlönade tjänstejobb med sämre förmåner. ("Flytta till Californien då" kanske någon tycker, men det lär inte hjälpa andra än en minoritet som kan skola om sig till IT-tekniker eller liknande, eller är beredd att fortsätta i lågavlönade tjänstejobb där också. Och jag antar att en stålarbetare som lyckas flytta från Ohio till någon sydstat med stålverk knappast får bättre villkor därnere - i norr hade man starka fackföreningar, i södern är facket svagt eller obefintligt.)

De amerikanska konsumenternas krav på låga priser anges som den kanske viktigaste drivkraften för att jaga industriarbetsplatserna ut ur USA. Här finns, tror jag, en självgenererande process: mängder av amerikaner är lågavlönade och kräver billiga varor för att kunna existera, industrierna flyttar ut vilket skapar ännu mer långavlönade människor på hemmaplan, vilket driver ännu fler industrier att flytta ut ... . USA:s industriarbetare finns nu i form av låglöneproletariat i Latinamerika och Asien.

Det finns valutaproblem också: så länge dollarn är högt värderad kan USA köpa in omvärldens produkter billigt. En kombination av billig utländsk arbetskraft och stark dollar gör att man kan ta in varor och sälja dem billigt till sina egna låglönare på Wal-Mart. Men sjunker dollarn i värde blir importen dyrare om man inte kan kompensera det på något annat sätt. Och med tanke på att omvärlden (Kina och Japan) betalar mycket av driften för USA genom att köpa dess statspapper är det frågan om hur mycket manöverutrymme, förutom rent våld, man har kvar för att bryta sig ur den här fällan.

När Andra världskriget slutade var USA världens ledande industrimakt efter en hundraårig expansion. Sedan dess har det gått utför. "Den enda supermakten" må vara ett militärt monster, men dess ekonomi vittrar sönder. En kombination av lågkonjunktur och fallande dollar kan orsaka en rejäl kris som slår botten ur skutan. En industriell kris i USA kommer också att bli en kris för de länder där man tillverkar sina konsumtionsvaror, om de inte kan styra undan på något sätt. Jag vet inte om det är möjligt. Man kanske får ta gamle lord Keynes' teorier till heders igen vad det gäller krisbekämpning, alltså att stimulera den inhemska efterfrågan med offentliga åtgärder?