Hur man blir ovän med de flesta

Jag bläddrar i en antologi med uppsatser om kommunalpolitik i Stockholm efter Andra världskriget. Där citeras, på tal om utbyggnaden av daghem, en intervju med dåvarande folkpartistiska finansborgarrådet P-O Hansson. Enligt Dagens Nyheter kunde Hanssons åsikter sammanfattas som följande: "Låt fruarna stanna hemma. Utländsk arbetskraft blir billigare."

Detta var 1969 det. Somliga blev upprörda. Hansson hade inte hängt med sin tid helt enkelt.

Här har vi flera intressanta saker att fundera på:

Folkhemsnostalgikerna. Jag uppfattar sådana som människor som ser femtio-sextiotalen som guldåldern. Det var den stora hemmafru-epoken (även om en massa tanter i själva verket jobbade utanför hemmet utan att det officiellt märktes så mycket). Men kan dagens folkhemsnostalgiker tänka sig att återuppliva hemmafrun och ersätta kvinnor i arbetslivet med utlänningar, även om de senare skulle vara billigare? Jag uppfattar nostalgikerna som i stort sett invandrarfientliga, så det kan bli svårt att få ekvationen att gå ihop.

Folkpartiets dödslängtan. Här lyckades en ledande folkpartist stöta sig med många pigga fruntimmer som gärna jobbade utanför hemmet under ordentliga reglerade förhållanden (eller känner sig jagade att göra det eftersom levnadskostnaderna börjar göra det svårt att hålla igång ett flerpersonshushåll på bara en lön). Ungdomsförbundet ville att Hansson avgick. Den liberala pressen i form av Expressen var arg.

Men det var ju också så att FP var ett stort arbetarparti under några årtionden, men i frågan om tjänstepension i slutet av femtiotalet gick man emot Allmänna Tjänstepensionen ATP och lyckades därmed stöta bort många av sina arbetarväljare. Och i mitten av sextiotalet kom ateister och sexliberaler och när de varit i farten ett tag så tröttnade många av partiets religiöst sinnade anhängare. Därmed var stora delar av partiets väljarbaser underminerade, och man förvandlades så småningom från ett rätt hyggligt socialliberalt parti till vad det är nu. En ganska otrevlig opportunistisk vingel-pelle inbegripen i ett långdraget plågsamt politiskt självmord, genomfört genom ivrigt trampande på anhängarnas känsligaste tår.

Man kan jämföra med det krympande Bondeförbundet/Centerpartiet: det partiet har backat inte bara på grund av egna politiska fel utan för att den ursprungliga väljarbasen - småbrukare och annat småfolk på svenska landsbygden - rensats bort av teknisk utveckling och ekonomiska konjunkturer. Jag tvivlar på att Annie Lööf och resten av ledarna i C vet vad som är fram- och baksidan på en gödselstack!

Jag letade på nätet efter en FP-valaffisch som jag minns från för länge sedan, föreställande en yngre qvinnsperson som längtande tittar ut genom ett fönster. Detta a propå hemmakvinnor som längtar ut i det stora livet. Hittade den inte, men däremot några andra.

Det är bra att tänka själv och stå för sin åsikt - men det behöver ju inte betyda att jag har rätt och alla de andra har fel! Och, filosofiskt och realistiskt sett: finns verkligen något sådant som en helt egen åsikt?

Och boken? Jo, den heter Stockholm blir välfärdsstad. Kommunalpolitik i huvudstaden efter 1945. Stället jag citerar finns på sid. 131

En kul (?) FP-affisch. Vet inte året men antar att det bör vara rätt tidigt trettiotal, innan man uppfattade snarliknande och rätt otäcka paroller från ett sydligt grannland: Ein Volk, ein Führer.

Två passerade guldåldrar - är en tredje möjlig?

En tanke: kan det vara så att "vi som är lite äldre" har kunnat uppleva inte mindre än TVÅ guldåldrar:

1. De så kallade gyllene åren som gick från ungefär 1945 till slutet av 1970-talet
2. Börsens klang- och jubeldagar från början av 1980-talet till 2010

Varje period hade sina särdrag. I den första kom Folkhemmet att resas stort och vackert, i den andra var det kapitalet som byggde sig allt högre boningar. Många tjänade bra på båda perioderna, en del kom i kläm särskilt under period två samtidigt som kristendenserna blev allt obehagligare. Det kanske är så att den andra åldern byggde på det reala kapital som skapades under den första.

Och nu ser det ut som om någon tredje guldålder (det är väl för taskigt att skriva "tredje rike"?) inte vill infinna sig, i alla fall inte frivilligt. Om den andra perioden inte skapade så mycket mer än luft blir det inte mycket kvar att lyfta över från den till ett nytt uppsving.

Blir det en ny gyllene era kommer den i alla fall inte att se ut som de tidigare eftersom förutsättningarna har förändrats. Även om industri och jordbruk skulle återuppbyggas i Sverige (vilket kan vara nödvändigt på grund av framtida försörjningskrav) så skulle detta ske under mycket annorlunda förutsättningar än tidigare. Och någon ny lång börsuppgång kan man nog bortse från som realistiskt alternativ. De unga som privatsparar till pension idag kan nog känna sig blåsta på de pengarna.

Jag antar att de politiker som tror att de passerade guldåldrarna går att återställa i sitt forna skick själva bör hanteras som passerade. Men samtidigt anser jag att de politiker och andra opinionsbildare som predikar en framtid i askes, säck och aska för folket bör betraktas med misstro. Deras motiv bör ifrågasättas, åtminstone så länge inte predikningarna utsträcks till den nuvarande eliten. Guldålder nummer 3 är kanske inte omöjlig att skapa, men den kommer inte att se ut vare sig som gångna tiders industri- eller spekulationskapitalism.

Och därmed begravs folkhemmet ...?

(Lärde mig just en ny funktion; hur man kopierar en bild rätt av från nätet utan mellanled - den här knyckte jag från Dagens Nyheter.)

Thore Skogman var bakgrundsbruset under en del av min ungdom, mannen med de snabba tungvrickarlåtarna. Surströmmingspolka, Ja se pengar, men också mer känsliga saker som Ett brev betyder så mycket ... Eller den självbiografiska Rött hår och glest mellan tänderna. Som framgår av bilden stämde det där med tänderna även på gamla dar även om håret vitnat. Eller Pop i topp som poppades upp ännu mer av Dag Vag. Och så vidare i långa banor.

Thore måste väl sägas ha varit en av folkhemmets barder. Han hade ju åldern inne. Född 1931 (några år efter Per Albin Hanssons folkhemstal), metallare i Västmanland och genombrott som underhållare när alla kurvor pekade uppåt, när det gamla lusiga Sverige städades bort till förmån för efterkrigstidens välfärdssamhälle, när bondesverige definitivt blev industrisverige. Nu är det frågan om Thore Skogman får sitta på en molntapp och knäppa på sin lyra och titta på medan folkhemmet och industrierna också läggs i graven. Eller om det kliver fram en ny bard som hötter med näven och ropar: Ja, se pengar, ja se pe-engar, är till bekymmer, för fattig och för rik!

Jan Myrdals tal till Gun Kessle

Jag läser Aftonlövet: Jan Myrdals tal till Gun Kessle. Och tänker, att här har vi en svensk levnadshistoria som ur vissa synpunkter är unik, ur vissa typisk.

Nu tillhör jag ju en yngre generation än Kessle och Myrdal men ändå inte så ung att jag inte har någon känsla för vissa aspekter i talet. Gun Kessle var framstående konstnär. Dessutom var hon märkt av sjukdom hela sitt liv. Som så många andra i sin generation fick hon lungsot/tuberkulos, och var nära att dö. Men som många andra levde hon vidare på ren envishet, och kunde göra något vettigt att det liv hon tillkämpade sig.

Låt oss kalla det intensiva och noggranna konstnärliga arbetet för just arbete, och sedan jämför det med allt annat arbete, oavsett dess reella innehåll, som så många kvinnor kämpat med under sitt liv. Då blir det unika typiskt för kvinnor i hennes generation som slet sig själva sönder och samman för att världen skulle rulla vidare. I ett sådant liv, där man sliter och sliter trots att man borde lägga sig ner och dö finns inte mycket plats för blöt sentimentalitet. Kanske det var därför en del yngre smarta s.k. tjejer inte gillade henne. Eller att man gav sig på henne för att indirekt komma åt Jan Myrdal. Hederligare än så är man nog inte i vissa kulturkretsar, även sådana som skall gälla för radikala.

Den grundhållning hon redovisade i sitt arbete var att hon inte kunde se större skillnad på kvinnorna i Liu Lin och kvinnorna i barndomens pörten i Tornedalen, säger Myrdal. Jag undrar om inte problemet med många liberal"vänster"-myspysar idag är att de inte heller gör det heller, men med den väsentliga skillnaden att de i grunden varken gillar kvinnorna i kinesiska Liu Lin eller i svenska Tornedalen. Och att de inte har lust att öda mycket krut för att ställa upp för sina mor- och farmödrar när de vandrar fram mot livets slut heller - de som i sitt anletes svett har gett oss ett rätt bra land att leva i.

Gun Kessle dog när idén om folkhemmet ligger ner på marken och utsätts för huvudsparkar av marknadskrafternas politiska slagskämpar. Det bästa sättet att hedra henne torde vara att rycka fram till undsättning och resa folkhemmet igen, fast större, vackrare, starkare än någonsin!

Varför skall vi sköta om Sverige?

En artikel i Dagens Industri skriver att svensk livskvalitet lockar tysk arbetskraft. Välbetalda tyska arbetare vill flytta hit på grund av mindre stress och bättre trygghet.

Nu får jag vatten på min kvarn igen: om Sverige skall vara ett bra och attraktivt land att bo i gäller det att slå vakt om alla de fina kvaliteter vi har. Allt är förvisso inte perfekt, men mycket är bra, och att riva ner det i någon slags jakt efter att efterlikna England och USA är milt sagt dumt. Det är snarare så att även USA skulle kunna vara en källa för invandring till Europa och Sverige om det krisar till sig rejält därborta. Liberalt anständiga personer som inte står ut med en alltmer religiöst och politiskt inskränkt samhälle exempelvis kanske kan söka en fristad på den här sidan av Atlanten?

Eller för att ta det från en annan synvinkel: om Sverige är bra för svenskarna att leva i kan vi också få in bra folk utifrån. Välfärden blir en konkurrensfördel. En åldrande befolkning gör det nödvändigt med invandring. Hur man ser detta i förhållande till arbetslösheten kan vara en annan fråga, men grundregeln är ändå att välfärdssamhället inte skall rivas ner utan snarare bör förstärkas.