Konstutställning 4

Olja på duk. Detta är en verklig avmålning, eftersom det är ett avmålat fotografi. Det är taget av Gun Kessle och finns i Jan Myrdals Indien väntar som kom 1980, och målningen torde vara gjord ganska snart därefter. Originalet är en stenrelief från 600-talet som verkar ge oss bilden av rofylld lantlig idyll: en man mjölkar en ko, och kon slickar sin kalv. Fotot är i svartvitt, färgerna har jag lagt till själv. Tyckte av någon anledning att en gulgrå grundton och grönaktiga skuggor skulle passa bra - fråga mig inte varför.

Föregående post i denna serie här.

Feminism, befrielse, bomber ... glömska?

I Aftonlövet skriver Olle Svenning om en bok om situationen för kvinnorna i Irak.
Den har inte blivit bättre. Är någon förvånad?

Har man lite hum om kolonialismens historia handlar det ju allt som oftast om "befrielser" som sedan "glöms bort" när erövringen väl är genomförd. Stackars hedningar skulle befrias från sin hedendom, slavar släppas loss från träldomens ok, undertryckta minoriteter få räta på ryggen, okunniga ryckas upp ur vidskepelsens mörker, kvinnor befrias från det patriarkala förtrycket … just det sista har ju varit populärt på senare år. Vill man sälja in ett krig kan man försöka hitta några kvinnor på motståndarsidan som måste "befrias". Afghanistan är ett ruskigt exempel. Inte bara på grund av ett reellt ruskigt förtryck innan USA angrep, utan för att befrielsen lägligt glömdes bort när det var dags att skicka iväg bombplanen. Och sedan har man inte hört mycket av den.

En reflexion över detta är att den liberala kvinnorörelsen i Väst mest är skit och egentligen är mer solidarisk med sin egen härskande klass än med kvinnor av fel klass i andra länder. Jag minns att Jan Myrdal (eller var det Gun Kessle?) tog upp saken i samband med det enorma bakslag för kvinnor i Kina som Deng Xiaopings reformer innebar. Feministerna i New York var inte intresserade av detta som ju ändå måste vara ett av de stora frågorna med tanke på hur många människor som direkt var inblandade. Myrdal (eller om det var Kessle) skrev ironiskt att feministerna i New York var mer intresserade av sina orgasmer än kvinnorna i Kina. Undrar om det inte var i det läget som även trögtänkta feminister i Sverige insåg att Myrdal måste vara Satan själv? (Obs. ironi!)

Var skall kvinnorna nu bombas … förlåt befrias! härnäst? I och för sig kunde man ju tänka sig en storskalig bombkampanj mot Saudiarabien, men av någon anledning tror jag det är ett långsökt alternativ. Närmare till hands ligger Iran. Kommer kriget närmare kan vi räkna med att kampanjerna om befrielse av de iranska kvinnorna blir alltmer högröstade.

Det ser ut som om bloggaren på Det progressiva USA tror att att krig mot Iran är i stort sett oundvikligt. Å andra sidan har han en tendens att åka berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan så att det stundtals är svårt att hänga med. Det är klart att USA är en supermakt och skulle kunna ställa till med fruktansvärd förödelse och döda miljoner iranier med ett kärnvapenangrepp ...

Politiska företrädare för två länder med urgamla civilisationer skakar tass

... men så enkel är ju inte världen. Det finns fler intressenter, även ganska stora sådana, som inte alls är positiva till ett nytt storkrig i Asien. Ryssland är en av dem, en annan heter Kina. Sådana här saker har viss betydelse också:

Iran announced a $3.2-billion natural gas deal with China on Saturday, a move that underscored the difficulty of using economic sanctions to pressure Tehran to bow to Washington's demands on its nuclear program.
…
Under the three-year deal, China will help develop the South Pars field, a sprawling cavity beneath the Persian Gulf seabed that is part of what geologists describe as the world's largest natural gas reservoir.
…
Under Washington's pressure, the French energy giant Total has quietly scaled back plans to develop Iranian gas fields. But many companies still do business with Iran, especially from the rapidly expanding Asian economic and political powerhouses of India and China and in countries with few commercial ties to the U.S., such as Russia.

Är det någon som tror att kineserna är intresserade av att de israeliska eller amerikanska pellejönsarna drar igång en bombkampanj i Iran under dessa omständigheter? Notera att Kina har en rejäl binge $ att dribbla med om jänkarna skulle krångla till saker och ting, och att man också har möjligheter att skapa ett stort buller vid Formosasundet. Det är väl möjligt att USA och Israel ändå försöker slå till, men då blir det väl något som kan jämföras med Tysklands ockupation av Ungern 1944 - en sista desperat utfall när man redan har förlorat och borde ha vett att ge upp.

Men världsläget ändrar sig hela tiden, och knappast entydigt till de aggressiva makternas fördel, så kanske iranska kvinnor slipper se sina familjer sprängda i småslamsor, eller själva bli lemlästade eller dödade, av "befriare" från utlandet.

PS. Det är presidentval i El Salvador idag. Håll tummarna för att det går rätt till och att förhoppningsvis ännu en relik från de gamla onda åren av yankeestyrd terror rensas bort DS

På vernissage med Kessle och Myrdal

I eftermiddags var jag nere på ABF-huset och såg en fotografiutställning. Jag tror jag har sett de flesta bilderna tidigare, men då i litet format i olika böcker. Nu var det kvadratmeterstora kopior som hängde på väggarna, fotografier som Gun Kessle tagit på olika håll i världen.

Gun Kessle avled ju för inte så länge sedan men Jan kämpar vidare och verkade vara vid god vigör. Han talade om bilderna, det noggranna hantverket, om Gun Kessles arbete och respekt för de människor hon avbildade. En gång i tiden försökte jag mig själv på svartvitt foto. Det är en teknik vars grunder är ganska enkla - om man nu lyckas framkalla filmen - men där man snabbt kan komma upp på krångliga nivåer med många överväganden. Det klarade hon av galant.



En annan historia som Myrdal berättade om var denna utställnings tidigare öden. En yngre socialdemokratisk karriärryttare i Örebro försökte stoppa den och sträckte sig så långt att han hävdade att Myrdal/Kessle över huvud taget inte skulle få ställa ut i offentligt finansierade lokaler. Låter inte detta som någonting som skulle ha kunnat drabba misshagliga konstnärer i Sovjet?


När man går tillbaka till böckerna om Afghanistan eller Indien, Kambodja eller den medeltida kyrkokonsten som Gun Kessle försåg med teckningar och fotografier, är det lätt att i första omgången förbise bilderna. De är ju "bara" illustrationer. Men det är fel. Hennes bilder lever sitt eget liv också när man ser dem separat. De håller, helt enkelt. Och tillsammans med Myrdals texter har de format en slagkraftig helhet. Och jag gillade bilderna även i småformat i böckerna (det var en del teckningar jag hade svårare för).




Det minglades och dracks sherry och åts jordnötter och salta pinnar som det skall göras på ett riktigt vernissage!

Jan Myrdals tal till Gun Kessle

Jag läser Aftonlövet: Jan Myrdals tal till Gun Kessle. Och tänker, att här har vi en svensk levnadshistoria som ur vissa synpunkter är unik, ur vissa typisk.

Nu tillhör jag ju en yngre generation än Kessle och Myrdal men ändå inte så ung att jag inte har någon känsla för vissa aspekter i talet. Gun Kessle var framstående konstnär. Dessutom var hon märkt av sjukdom hela sitt liv. Som så många andra i sin generation fick hon lungsot/tuberkulos, och var nära att dö. Men som många andra levde hon vidare på ren envishet, och kunde göra något vettigt att det liv hon tillkämpade sig.

Låt oss kalla det intensiva och noggranna konstnärliga arbetet för just arbete, och sedan jämför det med allt annat arbete, oavsett dess reella innehåll, som så många kvinnor kämpat med under sitt liv. Då blir det unika typiskt för kvinnor i hennes generation som slet sig själva sönder och samman för att världen skulle rulla vidare. I ett sådant liv, där man sliter och sliter trots att man borde lägga sig ner och dö finns inte mycket plats för blöt sentimentalitet. Kanske det var därför en del yngre smarta s.k. tjejer inte gillade henne. Eller att man gav sig på henne för att indirekt komma åt Jan Myrdal. Hederligare än så är man nog inte i vissa kulturkretsar, även sådana som skall gälla för radikala.

Den grundhållning hon redovisade i sitt arbete var att hon inte kunde se större skillnad på kvinnorna i Liu Lin och kvinnorna i barndomens pörten i Tornedalen, säger Myrdal. Jag undrar om inte problemet med många liberal"vänster"-myspysar idag är att de inte heller gör det heller, men med den väsentliga skillnaden att de i grunden varken gillar kvinnorna i kinesiska Liu Lin eller i svenska Tornedalen. Och att de inte har lust att öda mycket krut för att ställa upp för sina mor- och farmödrar när de vandrar fram mot livets slut heller - de som i sitt anletes svett har gett oss ett rätt bra land att leva i.

Gun Kessle dog när idén om folkhemmet ligger ner på marken och utsätts för huvudsparkar av marknadskrafternas politiska slagskämpar. Det bästa sättet att hedra henne torde vara att rycka fram till undsättning och resa folkhemmet igen, fast större, vackrare, starkare än någonsin!

En konstnär mindre - Gun Kessle har gått bort

Gun Kessle

Foto från indiskt tempel

- Vi har alltid diskuterat. Hon har läst allt jag skrivit och haft synpunkter och korrigerat. Hon hade det där naivistiska draget som gjorde att hon såg saker.

Säger Jan Myrdal idag efter att Gun Kessle har gått bort. Kanske det var det naivistiska draget som gjorde att jag inte var helsåld på hennes teckningar. Däremot gillade jag fotografierna från olika håll i Asien hela vägen från Iran bort till Kina, från medeltida kyrkor i Europa, etc. Jag läste hennes intressanta skrift om den engelske konsthantverkaren William Morris. Jag undrar för övrigt om hennes inflytande på hur Jan M skrivit kan vara ännu större än vad han själv säger här ovan.

Ett minne bara som berättar om vilken sorts människa hon var (en kärv tant från landet). Vid något tillfälle träffade hon kinesiska intellektuella som klagade över tortyr de utsatts för under Kulturrevolutionen. De hade skickats ut för att vakta boskap. När Gun Kessle (som är från Tornedalen) genmälde att hon vaktat kritter som barn var det som något slocknade i deras ögon. berättade hon. Ja, i de delarna av landet är man väl inte så jäkla sjåpig och fisförnäm, eller rent av så dum i huvudet som den socialdemokratiske partipamp i Örebro som försökte censurera bort Kessles sista utställning.

Albansk kvinna med förmåga att försvara sig, från den tiden när Albanien hade förmåga att försvara sig. Från boken Albansk utmaning.

Några indiska politiska länkar

Världens största demokrati? - Indien.
Världens näst folkrikaste land (idag, kanske folkrikast om några årtionden)? - Indien! Bollywood, spännande kryddor, filosofi och religiös mystik, högteknologi, nästan-stenålder, omätlig rikedom, avgrundsdjup fattigdom - Indien.

Atombomber, krigstillstånd med grannen som också har Bomben (Pakistan), en örlogsflotta som seglar allt längre bort från de egna kusterna, en ekonomi som utvecklas ibland och ibland inte. Det är Indien, ett land som man inte kan bortse ifrån.

När Jan Myrdal och Gun Kessle gav ut Indien väntar (Nordstedts 1980) stod det i förordet:

Utvecklingen står där och stampar och de förtrampade blir allt fler och sjunker allt djupare. Men det stora och fattiga indiska folket är inget "stackars fattigt folk". Indierna är inga stackare. Det är ett rikt och starkt folk. ... detta gästfria, starka och vänfasta fattiga indiska folk. ... det är här utanför städerna i Tredje världens bondefattigdom som framtiden föds; här trampas nu detta århundrade ett vin som kommer att skölja över länderna.

Länge såg det ut som de upprorsrörelser Myrdal/Kessle besökte i Andra Pradeshs skogar 1980 var marginalfenomen på utdöende efter sextiotalets bondeuppror. Eftersom de dessutom kallade sig maoister ansågs de av omvärlden vara än mer ur takt med tiden. Därtill var rörelsen hopplöst splittrad i en mängd partier och grupper med olika ideer om hur Indiens problem skulle lösas. Våldsamt uppror eller valkamp? De kallades, och kallas fortfarande naxaliter efter orten Naxalbari i norra Västbengalen där det första upproret bröt ut 1967. Men det verkar som "naxalit" kan betyda vad som helst i form av väpnade grupper på indiska landsbygden, från högt motiverade politiska vänsteraktivister till vanliga rövarband. (Dessutom finns det ett stort antal uppror som förs efter nationalistiska snarare än naxalitiska principer av olika folkgrupper från Kashmir till Assam.)

Omkring år 2000 ändrades bilden. Några stora naxalitgrupper med bra lokal förankring och egna territorier i östra Indien gick samman och bildade CPI(maoist). Och med ens fanns en större och enhetlig kraft som började göra sig hörd och fruktad även av de indiska rikspolitikerna. De mobiliserar kastlösa och stamfolk för att bygga upp basområden och en folkarmé. Det har länge skrivits om att de försöker skapa en nordsydlig "röd korridor" genom Indiens fattigare landsbygdsområden, men av senare rapporter ser det ut som man nu också bygger ut rörelsen i östvästlig riktning och går mot städer och industriorter. Den teknologiska nivån som rörelsen uppvisar antyder att man arbetar på alla nivåer: den maoistiska milisen har fortfarande pilbågar och hemmagjorda mynningsladdare, men ledarna har också bärbara datorer och satellittelefoner, och kampen förs ut på nätet ...

... vilket ger mig tillfälle att tipsa om några indiska nätadresser. Det finns några sajter som jag kollar ofta för att få en del av det senaste. Den första (Naxalrevolution) är sympatiskt inställd mot naxaliterna, den andra (Naxal terror watch) fientlig, den tredje (Maoist resistance) är möjligen en inofficell sajt för maoistpartiet. Den ersätter en annan likaledes klart misstänkt inofficiell sajt som avbröts pga hackning men som jag tror fortfarande är tillgänglig. Ett originellt drag är att innehållet i sajterna delvis är likartade genom att alla saxar artiklar från den indiska dagspressen (som inte är naxalitvänligt). Men sedan har var och en sina egna originella bidrag också, som inte alltid handlar om Indien. Att driva bloggar som officiellt propagerar för våldsamt uppror är naturligtvis inte lagligt. Och så får man tänka på att läsa alltihop med en nypa salt, eller två. Alla har sin egen historia att dra.

Lokalt från de områden där kampen är som hårdast finns en neutral blogg från delstaten Chhattisghar samt en icke-neutral från eller om stamområdena i Bastar.

En institution som vill skriva vetenskapligt om händelser i Indien och dess grannstater är South Asia Intelligence Review.

Några indiska dagstidningar som jag brukar titta i ibland är Times of India, The Hindu och The Telegraph (Kalkota). Slaskblaskor egentligen, Indiens Expressen eller Aftonbladet, men de ger lokalfärg.

Det finns givetvis tonvis med indiska hemsidor och bloggar som beskriver den politiska kampen ur olika aspekter. Även om man begränsar sig till sådana som har engelska som huvudspråk antar jag att man skulle kunna sitta hela dagarna och inte göra annat än att läsa. Det finns en indisk vänster som inte försöker bygga väpnade grupper i djungeln men som styr några delstater efter valsegrar, och de har helt andra synpunkter än maoisterna. I själva verket har några av de våldsammaste sammanstötningarna på senare tid varit mellan maoister och delstatsregeringen i Västbengalen som leds av CPI(Marxist).

Jag undrar om inte upproret kommer att ändra karaktär ju mer det kommer in i städerna och ut på nätet. Revolutionärerna verkar ha god förmåga att anpassa sig efter lokala förutsättningar, och det är svårt att tänka sig att arbetare i Kolkata (Calcutta) vill slåss på samma sätt som stamfolk långt ute i djunglerna. På senare tid har man intresserat sig för småhandlarnas problem gentemot stora affärskedjor och bönder som jagas bort från sina marker för att ge plats åt storföretag, inhemska och utländska. En tidigare generation av naxaliter omkring 1970 verkade betrakta våld närmast som ett självändamål, men förhoppningsvis har de ersatts mer tänkande individer. Det allmänna omdömet om CPI(Maoist) även från fiender verkar vara just att de är bra på att tänka och planera och genomföra sina planer.

Att maoisterna kan slå ut den indiska staten är möjligt men mindre sannolikt, samma att den indiska staten kan slå ut maoisterna (det har man ju misslyckats med i 40 år nu från båda håll). Det kanske slutar med en "nepalesisk lösning", alltså förhandlingar som förhoppningsvis kan leda till slut på den politiska korruptionen och oförmågan att lösa folkets problem som hänger ihop med den mjuka indiska staten.

Den gamle vänsterikonen Che Guevara skrev att man inte skall göra uppror mot en stat som har ett uns av legalitet. I Indien finns det massvis med grupper som uppenbarligen aldrig läst Che - eller inte bryr sig om just den där meningen. Man kan undra om det är så jäkla lyckat?