Global rikedom 2019 enligt Credit Suisse

Här är en lite förkortad artikel från Michael Roberts blogg. Under flera år har den schweiziska banken Credit Suisse publicerat en rapport över den globala förmögenhetsfördelningen. En intressant slutsats av Roberts genomgång är att många människor i vår del av världen tillhör de rikare skikten - på grund av att stora delar av mänskligheten inte har några tillgångar alls! Samt att den globala eliten, de allra rikaste, utgörs av drygt 168 000 personer! Roberts artikel:

De rikaste 1% äger 45% av all global personlig rikedom; 10% äger 82%; de nedersta 50% äger mindre än 1%


Den årliga Credit Suisse-rapporten om global rikedom har precis släppts. Denna rapport är fortfarande den mest omfattande och förklarande analysen av global förmögenhet (inte inkomst) och ojämlikhet i välstånd. Varje år analyserar CS:s globala förmögenhetsrapport hushållens välstånd för 5,1 miljarder människor över hela världen. Hushållens förmögenhet består av de finansiella tillgångarna (aktier, obligationer, kontanter, pensionsfonder) och egendom (hus etc) som ägs. Och rapporten mäter detta minus skulder. Rapportens författare är James Davies, Rodrigo Lluberas och Anthony Shorrocks.
.
Den globala förmögenheten växte under det gångna året med 2,6% till 360 biljoner USD och förmögenheten per vuxen nådde ett nytt rekordhögt värde på 70 850 USD, 1,2% över nivån i mitten av 2018, med Schweiz som toppade de största förmögenhetsvinsterna per vuxen detta år. USA, Kina och Europa bidrog mest till den globala förmögenhetstillväxten med 3,8 miljarder USD, 1,9 biljoner USD respektive 1,1 miljarder USD.


Som varje år den har publicerats avslöjar rapporten den extrema ojämlikheten i personlig rikedom globalt. Den nedre hälften av vuxna i världen stod för mindre än 1% av den totala globala välfärden i mitten av 2019, medan den rikaste decilen (de högsta 10% av de vuxna) ägde 82% av den globala välfärden och den högsta percentilen (1%) nästan hälften (45%) av alla hushållstillgångar. Ojämlikt välståndär lägre inom enskilda länder: typiska värden skulle vara 35% förden högsta 1% och 65% för högsta 10%. Men dessa nivåer är fortfarande mycket högre än motsvarande siffror för inkomstjämlikhet eller någon annan brett baserad välfärdsindikator.


Medan framsteg i tillväxtmarknader fortsatte att minska gapen mellan länderna växte ojämlikheten inom länderna när ekonomierna återhämtade sig efter den globala finanskrisen. Som ett resultat ökade de 1% av förmögenhetsinnehavarna sin andel av världsförmögenheten. Men denna trend verkar ha minskat sedan 2016 och den globala ojämlikheten har minskat något. Medan de högsta 1% av förmögenhetsinnehavarna hade 50% av världens personliga förmögenhet under 2016, upp från 45% 2006, har detta förhållande minskat till 45%. Idag står andelen av de nedre 90% för 18% av den globala välfärden, jämfört med 11% år 2000.

Förmögenhetspyramiden fångar skillnaderna i rikedom mellan vuxna. Nästan 3 miljarder vuxna - 57% av alla vuxna i världen - har förmögenhet under 10 000 USD under 2019. Nästa segment, som täcker de med rikedomar i intervallet 10 000–100 000 USD, har sett den största ökningen i antal detta århundrade, tredubblat i storlek från 514 miljoner år 2000 till 1,7 miljarder i mitten av 2019. Detta återspeglar det växande välståndet i tillväxtekonomier, särskilt Kina. Den genomsnittliga förmögenheten för denna grupp är 33 530 USD, fortfarande mindre än hälften av genomsnittlig rikedom över hela världen, men betydligt över den genomsnittliga förmögenheten i de länder där de flesta medlemmar bor. Återstår den sista gruppen av länder med välstånd under 5 000 USD, som är starkt koncentrerade i Centralafrika och Central- och Sydasien.


Och här är det häpnadsväckande: Om du bor i ett av de avancerade kapitalistländerna och du äger ditt hus och har några besparingar, kommer du att tillhöra de högsta 10% av alla rikedomshållare i världen. Det beror på att de allra flesta hushåll i världen har liten eller ingen rikedom alls.


En person behöver nettotillgångar på bara 7 087 USD för att vara bland den rikaste hälften av världsmedborgarna i mitten av 2019! Emellertid krävs 109 430 USD för att vara medlem av de bästa 10% av de globala förmögenhetsinnehavarna och 936 430 USD för att tillhöra topp 1%. Afrikanska och indiska medborgare är koncentrerade till bassegmentet av rikedomspyramiden, Kina i mellanliggande nivåer, och Nordamerika och Europa i den högsta percentilen. Men också tydligt är ett betydande antal nordamerikanska och europeiska invånare i den nedre globala förmögenhetsdecilen, eftersom yngre vuxna förvärvar skuld i avancerade ekonomier, vilket resulterar i negativ nettoförmögenhet.


Och ojämlikheten blir större i toppen av pyramiden. Det finns 46,8 miljoner miljonärer i världen i mitten av 2019, men de flesta har förmögenhet mellan 1 miljon USD och 5 miljoner USD: 41,1 miljoner eller 88% av miljonärerna. Ytterligare 3,7 miljoner vuxna (7,9%) är värda mellan 5 och 10 miljoner USD, och nästan exakt två miljoner vuxna har nu rikedom över 10 miljoner USD. Av dessa har 1,8 miljoner tillgångar i intervallet 10–50 miljoner USD, vilket lämnar 168 030 personer med ultrahögt nettovärde (UHNW) med ett nettovärde över 50 miljoner USD i mitten av 2019. I själva verket är detta den härskande eliten i världen.

USA har det överlägset största antalet miljonärer: 18,6 miljoner, eller 40% av världen totalt. Under många år höll Japan andra plats i miljonärsrankningen med en behaglig marginal. Men Japan ligger nu på tredje plats med 6%, som Kina övertog (10%). Därefter kommer Storbritannien och Tyskland med 5% vardera, följt av Frankrike (4%), därefter Italien, Kanada och Australien (3%).

Schweiz (530,240 USD), Australien (411 060 USD) och USA (403 970 USD) toppar återligatabellen förförmögenhet per vuxen. Rangordningen efter genomsnittlig medianrikedom per vuxen gynnar länder med lägre nivåer av ojämlik rikedom. I år gick Australien (191 450 USD) förbi Schweiz (183,340 USD) till första plats. Så Australien har den högsta medianförmögenheten per vuxen i världen (det är främst husvärden).


Finansiella tillgångar drabbades mest under finanskrisen 2008-9 och återhämtades sedan under de första åren efter krisen. I år ökade deras värde i varje region, vilket bidrog med 39% av ökningen av bruttoförmögenhet över hela världen och 71% av ökningen i Nordamerika. Icke-finansiella tillgångar (fastigheter) gav dock den främsta stimulansen till den totala tillväxten de senaste åren. Under de 12 månaderna till mitten av 2019 växte de snabbare än finansiella tillgångar i varje region. Icke-finansiell förmögenhet stod för huvuddelen av den nya förmögenheten i Kina, Europa och Latinamerika och nästan all ny förmögenhet i Afrika och Indien. Men hushållens skuld ökade ännu snabbare, totalt med 4,0%. Hushållens skulder ökade i alla regioner och i tvåsiffrig takt i Kina och Indien. Skuldpressen kommer.

Smarta kapitalister skapar fattigdom och snyltar på det allmänna

Walmart är en detaljhandelskedja i USA med en massa lågprisbutiker och den största privata köparen av arbetskraft. Det låter ju bra att även mindre bemedlade/fattiga skall ha råd att handla ... men är det så enkelt? I själva verket tycks verkningarna av Walmart bekräfta tanken att kapitalism visserligen skapar rikedom för en del, men fattigdom för andra.

För att ta en uppseendeväckande detalj först: firman betalar så dåliga löner att anställda behöver socialhjälp för att överleva. Det är bland annat genom uselt betalda anställda som Walmart kan hålla sin lågprislinje. Man kan uttrycka det så att staten/skattebetalarna subventionerar ett bolag som inte betalar de anställda tillräckligt. Men 'klåfingriga' politiker vill dra ner på socialhjälpen, och det känner firman som ett hot.

Men det finns mer i detta: när denna firma etablerar sig på ett nytt ställe (jag tror sådant ofta möter lokalt motstånd, folk vet vad det är för gynnare som är på väg) så kommer det att medföra sänkta löner även i andra företag. Det tycks finnas samband som visar att Walmartetableringar leder till fattigdom som inte bara handlar om de egna anställda utan också på annat håll i närområdet.

Jag tror man kan gissa varför det blir en nedåtgånde välfärdsspiral. När lönerna sjunker i del av en bransch kommer det att sprida sig. Först till andra delar av branschen, sedan till andra företag. Allt fler lönearbetare måste skära ner på konsumtionen av allt, inte bara snabbköpsprodukter, vilket i sin tur kommer att leda till nya krav på lönesänkningar över hela linjen i företag som kämpar för att överleva. En del företag slås ut. Människor som tidigare haft hyggligt betalt får ta sämre lönejobb - om de ens kan få ett nytt jobb.

I början är detta lokala fenomen, men på sikt sprids nedgången över hela ekonomin. Det blir en kedjereaktion: Åtstramningarna leder till nya åtstramningar, och detta i ett system som för sin överlevnad är beroende av att ökande resurser tillförs hela tiden. Kortsiktigt blir det recession eller depression, men det kan också bli en långvarig stagnation. 'Secular stagnation' är något som en del ekonomer talar om som ett kännetecken för den nuvarande epoken. Det är inte unikt: under senare delen av 1800-talet var det också en långvarig stagnation. Det var under den tiden som marginalteorierna med sina tjatiga jämviktsdiagram och formler slog igenom i nationalekonomin. Men skillnaden mellan 1800-talets stagnation och dagens läge är att det verkar finnas färre möjligheter att hitta goda lösningar inom systemets ramar.

Inte undra på att en stor del av USA:s befolkning känner av hotet från arbetslöshet och fattigdom. Och här ett citat från Robert Reichs blogg:

In 2001, a Gallup poll found 76 percent of Americans satisfied with opportunities to get ahead by working hard, and only 22 percent were dissatisfied. But since then, the apparent arbitrariness and unfairness of the economy have taken a toll. Satisfaction has steadily declined and dissatisfaction increased. Only 54 percent are now satisfied, 45 percent dissatisfied.

According to Pew, the percentage of Americans who feel most people who want to get ahead can do so through hard work has dropped by 14 points since about 2000.

Verkligheten jagar ikapp den kapitalistiska drömmen.

Fattigdom i Tyskland

Enligt en artikel på Nyhetsbanken (översatt från tyska Junge Welt) ökar fattigdomen starkt i Tyskland. Med tanke på att detta är ett kärnområde i Europa och i världsekonomin är det märkvärdigt. Enligt en rapport från Tysklands Nationale Armutskonferenz (Nationella fattigdomskonferens) lever var sjunde tysk nära eller under fattigdomsgränsen. Då har man ändå inte sjunkit till USA:s nivå, där är det var sjätte. Men illa i alla fall. - Är inte Tyskland lika med välstånd, tjocka tyskar och glänsande mercor?

En reflexion: Tyskland exporterar så det dånar om det och har permanent överskott i utrikeshandeln. Borde inte detta, om man följer den normala tankegången hos handelsentusiaster, leda till ökat välstånd - och detta inte bara hos exportören utan också hos importören? Det kanske i själva verket är tvärtom. Lönerna hålls ner för att understödja exporten vilket torde drabba de som redan har låga löner - och vips är de nere i fattigdomsträsket. Men även bättre betalda torde få dålig löneutveckling, medan enligt känt mönster en liten grupp rika blir ändå rikare. De fattiga och de som ligger nära fattigdomsgränsen blir en tyngd som på sikt drar hela ekonomin nedåt (utom för de extremt rika som pysslar mindre med real ekonomi och mer med spekulation och plundring). Fungerande kapitalism kräver mängder av människor som konsumerar massproducerade varor på massmarknader. Mer efterfrågan måste in i systemet hela tiden, annars blir det varustockningar och kris. Och det är ju efterfrågan som sviktar när alltfler människor får svårare att få sin privatbudget att gå ihop. (Det här är ju inte bara en fråga för Tyskland, utan gäller också en kronisk över-exporterare som Sverige.)

Samtidigt slår billig tysk export ut länder med lägre utvecklad ekonomisk bas. Med EU-upplägget så kan svagare ekonomier inom EU inte skydda sig genom exempelvis tullar, och de tvingas dessutom att använda en valuta som är för dyr för dem. Enda sättet för dem att ta sig ur den fällan är att försöka med 'åtstramningar' som bland annat antas gynna deras export, vilket gör de interna kriserna ännu värre och jagar fram entusiastiska hel- och halvfascister ur samhällenas dunklaste skrymslen. - För övrigt verkar idén att alla skall exportera sig ur krisen ganska konstig. Skall alla ha exportöverskott då?

Så vad Tyskland skulle göra kanske handlar om att se till att mer av vad man producerar också konsumeras på hemmaplan, vilket kräver att fattigträsket dräneras. Se till att export och import går jämnt upp. Då minskar faran att andra länder krossas av den tyska ångvälten. - Men det är knappast troligt.

Rika & fattiga

Här är en tabell kopierad från Real World Economics Review Blog, en blogg att hålla koll på för den som är intresserad av nationalekonomi som inte är neoklassisk!

	2007	2008	2009	2010	2011	2012
Billionaires, total number	899	1125	793	1011	1210	1226
Net worth, total	3,500	4,400	2,400	3,600	4,500	4,600
Net worth per billionaire	3.89	3.91	3.03	3.56	3.72	3.75

Här har vi antalet miljardärer ('billionaires') i hela världen i februari under de senaste sex åren och deras förmögenheter. Siffrorna avser miljarder US-dollar i dagens värde.

Det finns en intressant observation angående krisens utbrott 2008 och senare utveckling: miljardärerna blev under en kort period färre och fattigare, men det har de hämtat igen med råge! Om vi ser på myntets andra sida hittar vi tre miljarder fattiga människor, varav 1,3 miljarder klassas som extremt fattiga. Siffror i det här området är alltid osäkra, men de extremt fattiga antas klara sig på mindre än 1,25 dollar/dag. Eller om de nu inte gör det.

Som jag kanske tidigare anmärkt så kan man nog tala om olika konjunkturer som löper parallellt. I toppen är det permanent högkonjunktur, i botten permanent lågkonjunktur, oavsett vad som händer på börsen.

Sedan finns det ett mellanskikt på några miljarder som åker upp och ned vartefter konjunkturerna svänger. Där ingår den så kallade medelklassen, bättre betalda knegare som plötsligt upptäcker att golvet sviktar under dem. Hur många människor det rör sig om vet jag inte, men det rör sig i hög grad om arbetare och tjänstemän samt småföretagare i de gamla industriländerna som kapitalet inte har någon större nytta av längre. Om de här människorna gör något i politiken det närmsta årtiondet kommer det att märkas.

Nästan var sjunde tysk ...

... lever under fattigdomsgränsen meddelar Sveriges Radio. Det är uppseendeväckande, inte riktigt lika illa som i USA, men det närmar sig. Cirka tolv miljoner tyskar, 14-15 procent av befolkningen, har en nettoinkomst som ligger under 60 procent av den genomsnittliga tyska nettoinkomsten. Och detta har hängt kvar i åtminstone fem-sex år nu, trots påstått goda tider. Men det kanske inte är så konstigt, och det kanske inte alls är så att en välskött tysk ekonomi står emot slarvputtarna söder om Alperna. En intressant detalj är att fattigdomen inte bara gäller gamla Östtyskland utan också Berlin och i gamla västtyska Ruhr.

Hur skall man tolka det här? - Kanske som att ett låglöneproletariat permanentats på grund av diverse 'reformer' (kvar sedan 'den rödgröna' regeringens tid), samt att Tysklands exportöverskott kan ha en del i det hela. I stället för att konsumera produktionen hemma tas en del av efterfrågan bort genom låga inkomster och dålig inkomstutveckling, och då exporterar Tyskland sönder de mindre produktiva och fattigare delarna av EU. Samtidigt lånar man pengar till dem på ett hejdlöst sätt och kräver återbetalning av hela världen när upplägget rasar ihop. När länderna med importöverskott inte orkar längre utan deras konsumtion av importvaror - bland annat från Tyskland - minskar kommer det naturligtvis att slå tillbaka även på tyskt näringsliv. Men när spekulationskapitalet med bankerna i spetsen har ledningen kanske det inte betyder så mycket för Merkel & Co? Industrier må falla men bankerna räddas, till varje pris!

En kortversion av det här kan vara: Tyskland producerar armod på hemmaplan genom att producera armod i utlandet.

Jag tittade på tyska die Linkes hemsida, och de har en kommentar. Frågan om de har kraft att orka göra något. Och har de tyska socialdemokraterna tuktats nog för att ha lärt sig en läxa och bli bättre? Som alltid: mer frågor än bra svar!

Upprop för revolutionen i Indien

Nedan är inklippt ett meddelande som nyss ramlat ner hos mig. Inte så underligt kanske, jag är väl en av få bloggare i Sverige som skrivit om Indien och de uppror som i skymundan pågår i de fattigaste områdena. Inte för att jag skrivit mycket, men jämfört med andra så är det litegrann ändå. Undrar om svenskt vänsterfolk numera tycker att det är pinsamt det där med uppror ...?

Termen "folkmord" som nämns nedan kan vara för hårt skruvad. De indiska poliserna och paramilitärerna tvekar inte att skjuta ihjäl folk hur som helst när ingen ser det, men det handlar inte om utrotning av folkgrupper exempelvis för att de tillhör stammen X. Däremot kan de stora gruvbolagens härjningar, och jätteprojekt i stil med kraftverksdammar, innebära att mängder av människor får sin hembygd och hela sin tillvaro slagen i spillror. Folket får spillrorna (eller en kulkärve eller en påk i skallen) och storbolagen får slantarna (och så går en del slantar vidare till de politiker och ämbetsmän som jobbar för storbolagen).

Bilden beskrivs närmre på den här bloggposten

Med en befolkningsmajoritet som inte fått del av den indiska tillväxten under senare år, utan permanent lever i avgrundsdjup fattigdom, är det inte konstigt att motståndet blossar upp än här, än där. Att folk är utfattiga är en sak, men när de vet att de är det och ser hur de rika har det, och tycker det är orättvist, blir situationen lätt explosiv. Bilden av Indien som ett fridsamt land är en vrångbild - sedan självständigheten har landet inte haft en dag av fred. Krig utåt, uppror internt, ständigt våld. Det som är speciellt med det största och mest utbredda upproret idag är att det leds av folk som kallar sig maoister. Och kärnområdet för detta uppror ligger just i de mest fattiga och eftersatta områdena, bebodda av stamfolk, områden som dock visat ha enorma mineralrikedomar. När man plockar bort bisaker blir frågan ganska enkel: storfinansen mot folket. Den som vill läsa ett långt och litterärt högtstående reportage från ett av de områden som maoisterna kontrollerar, och få en både positiv och negativ bild av vad som händer där, läser förslagsvis den här artikeln (på svenska, till och med!).

Till uppropet, men först en liten film:





----------------------------------------------------------------------------------------
Vi är en grupp anti-imperialistiskt sinnade kamrater som arbetar politiskt på olika håll och vi har uppmärksammat den allt mer framgångsrika revolutionära kampen i Indien. Den indiska regimen försöker slå ner upporet med folkmord och just nu utvecklar de en militär operation som de kallar "Operation green hunt".

Nu när det har utlysts en internationell kampanj av en internationell stödkommitté som startades förra året vill vi ta tillfället i akt och bidra till den och uppmärksamma det indiska folkets kamp och det pågående folkmordet. Den första internationella aktionsveckan till stöd för folkkriget i Indien genomförs mellan den 2:a och den 9:e april. Uppropet, som ni finner nedan på engelska, har redan väckt uppmärksamhet i indisk reaktionär press.
Olika typer av aktioner kommer att genomföras, i Frankrike, Italien, Kanada, Spanien och Tyskland i flera olika städer. Allt från affischering, flybladsutdelning, sprayningar till möten och manifestioner kommer att genomföras och när informationen om aktionerna når kamraterna i Indien kommer de att bli ett viktigt moraliskt stöd för dem.

Vi kommer i Stockholm att samla till en liten manifestation i anslutning till Indiens ambassad vid korsningen Drottninggatan/Adolf Fredriks Kyrkogata i Stockholm. Manifestationen genomförs på torsdagen den 7:e april klockan 17:00. Om du vill delta eller känner någon som vill delta är det bara att dyka upp så kommer du att se oss stå där med plakat. Hör annars gärna av dig i förväg så att vi kan koordinera lite.

Följande slagord med varianter kommer att ropas och finnas på plakat:

Operation green hunt, down!

People´s victory, yes!

Repris och lite nytt om fattigdom

Vem är fattig? - Det beror givetvis på hur man mäter. Samma som exempelvis med inflation eller arbetslöshet som heller inte är exakt givna begrepp utan beror av hur man definierar dem och sedan mäter. För några dagar sedan skrev Lena Sommestad, riksdagskandidat för socialdemokraterna, i DN och klagade över att regeringen och dess likasinnade ute i EU vill ändra definitionen av fattigdom. Man kan ha en relativ fattigdom, där en person mäts mot hur andra har det, eller en absolut, där man går efter en viss summa. Regeringen vill ha den senare modellen, och där ligger en bockfot gömd.

Som av en händelse skrev jag om detta på bloggen för exakt ett år sedan och listade upp fyra sorters fattigdom med ledning av Globaliseringens politiska ekonomi av Erik Andersson (Studentlitteratur 2001). Det är ekonomisk respektive relativ fattigdom debatten gäller. Här är en förkortad repris på detta:

• Ekonomisk fattigdom. ... det innebär helt enkelt att människor har en inkomst exempelvis lägre än en eller två dollar per dag, omräknad till köpkraft i det aktuella landet.

• Mänsklig fattigdom. Här utvecklar man begreppet genom att som FN se på medellivslängd (förväntad livslängd vid födseln), läskunnighet bland vuxna samt bruttonationalinkomst per invånare. Aktuell rangordning i HDI (Human Development Index) kan man se här. ...

• Relativ fattigdom. Här ser man till inkomstskillnader och möjligheter att göra något av sitt liv. Förhållandet har varit känt av ekonomiska skribenter åtminstone sedan första hälften av 1700-talet. Vid olika tider och platser har människor olika krav på levnadsstandard (en svensk arbetare 1930 respektive 2007 har mycket olika ideer om vad en acceptabel standard skall vara). Folk som har det ganska hyfsat ekonomiskt (de svälter inte, har tak över huvud och kläder på kroppen) kan ändå känna sig ha en dålig ställning om inkomstskillnaderna är stora. Andersson skriver om ett "frustrationsgap" när människor som inte är utfattiga men känner förhoppningar om framtiden upptäcker att vägen till det verkliga välståndet stängs och de halkar bakåt. Det är snarare de här människorna än de verkligt fattiga som kan väntas revoltera när tiderna blir dåliga. Naomi Klein är nog en taleskvinna för den sortens människor när hon skriver om svikna förhoppningar hos unga akademiker i No Logo.

• Social fattigdom. Människor tappar fotfästet i samhällen i snabb förändring. Är de inte med om förändringarna kan reaktionen bli kraftig. Jag antar att de al Quaida-aktivister som kommer från välbärgade miljöer tillhör den här gruppen. De har allt det moderna, men deras hjärnor hänger inte med in i det moderna samhället.

Om dessa "neoklassiska" ekonomer i regeringen och dess närhet kände till de riktiga klassiska ekonomerna skulle de veta att dessa skrev om relativ fattigdom och acceptabel levnadsstandard. De utgick inte från en angiven summa, utan vad människor ansåg vara rimligt i olika situationer. Ricardo gjorde det, Marx gjorde det och jag tror Smith också. Smiths föregångare Cantillon var inne på ämnet.

Varför hitta på ett fattigdomsbegrepp som utgår från en viss summa pengar? Kanske för att det kan dra med sig nästa steg, nämligen införandet av minimilöner som verkligen kommer att vara mini, och som kommer att tjänstgöra som magneter för lönebildningen i stort. Att få ner lönerna lär ju vara en ambition hos de ekonomiska självmordspiloter som styr Europas ekonomi idag. Om folk tycker (med rätta ibland) att de får lite ut av sitt dagliga slit, och att andra verkar orättfärdigt gynnade, kan de ju alltid bli avsnästa med att "jamen du tjänar ju några tior bättre än existensminimum, så klaga inte - du har det i alla fall mycket bättre än de stackars somalierna!" Att detta betyder att man ytterligare underminerar köpkraften för många miljoner människor, och därmed undergräver hela det ekonomiska systemet, är det inget som genierna i regeringen och EU verkar bekymra sig om.

Fem flugor i en smäll

Så här långt har de indiska rymdraketerna inte kommit (ännu, i alla fall): det är stjärnhopen NGC 3603 på 20 000 ljusårs avstånd från oss.

I Times of India idag kan man läsa om att Indien så att säga slagit fem flugor i en smäll. Man har skickat upp en bärraket från en avskjutningsplats på östkusten tio mil om Nennai (staden som förr hette Madras). Det gick bra. Ibland har raketer ramlat ner nästan direkt efter avskjutningen, men nu lyfte man upp inte mindre än fem satelliter i omloppsbana med detta enda raketskott.

Bland intressanta detaljer är att en av satelliterna tillhör Algeriet, och att en annan byggts av elever från tekniska högskolor i södra Indien. Mellan 1994 och 2009 har indierna skjutit upp 17 egna och 22 icke-indiska satelliter, så landet får sägas vara etablerat inom branschen.

Varför peka på just det indiska rymdprogrammet? - Kanske för att peka på hur motsägelsefullt det är med spetsteknologi och armod sida vid sida. Enligt en annan artikel i ToI har åtta indiska delstater med 421 miljoner invånare (det gäller Bihar, Chhattisgarh, Jharkhand, Madhya Pradesh, Orissa, Rajasthan, Uttar Pradesh och Västbengalen) fler fattiga än i de 26 fattigaste afrikanska staterna tillsammans (410 millioner). En del hänger väl helt enkelt på hur man räknar, vilka mått som använts, men siffrorna är nog förskräckande höga hur man än lägger upp statistiken.

Ytterligare en annan artikel hävdar att 120 000 personer (0,001 procent av befolkningen) kontrollerar ungefär en tredjedel av Indiens bruttonationalinkomst. Jag kan bara gissa, men skulle man göra rejäla omfördelningar skulle nog Indien kunna lyfta den fattiga majoriteten och fortsätta med sitt rymdprogram utan att det skulle vara några större problem med det. Kanske det sitter några maoister i de befriade områdena i Dandarakanya och funderar över hur detta skall lösas (och om satelliternas kameror är något hot mot dem själva)?

Vad blir det för sorts regn?

Här är ett påhäng till ett tidigare inlägg, en konkretisering kan vi säga. Via ett slingrande resonemang kom jag in på fattigdom i länder som Egypten, och vem som kan tänkas göra något åt denna olycka. Exempelvis Muslimska Brödraskapet:

De träder in där det offentliga sviker, när samhället inte tar hand om sina medborgare som det borde göra. Mat, sjukvård, socialhjälp. Staten skiter i sitt folk och då vänder sig folket åt annat håll.

Nu refererar FN:s nyhetsbyrå IRIN en del data om just Egypten, och de är inte så upplyftande. 23 procent av barn under 15 års ålder lever i fattigdom (mindre än en US-dollar/dag). En fjärdedel av de egyptiska barnen (sju miljoner) saknade en eller flera av de rättigheter som de borde ha enligt 1989 års konvention om barnens rättigheter, vilken ratificerats av Egypten. Omkring fem miljoner barn saknade ordentliga bostad, vatten och sanitära anordningar. 1,6 miljoner barn under fem år saknade tillräcklig hälsovård och föda.

Man behöver ju inte vara något snille för att se tragiken och sprängkraften här: de barn som lever i fattigdom kommer knappast att få en andra chans när de växer upp. Fattigdomen och eländet permanentas. Men dessa människor kommer inte att vara omedvetna om världen omkring sig, och de kommer att förstå ett och annat om orättvisor. De ser hur västvärlden vräker in stöd till den rika och korrumperade eliten i Egypten, och till Israel, och de kommer att dra slutsatser av det. De ser vilka som är fiender, och vilka som kommer och hjälper dem.

Man kan ju tänka sig två budgetförslag i USA: det ena säger att "nu satsar vi miljarder på sjukhus, skolor, kommunikationer etc. i Tredje världens slum". Det andra säger: "nu satsar vi miljarder på att bygga upp våra militära resurser för att slå ner fattiglapparna." Vilket förslag kommer att gå igenom? Blir det skolböcker eller splitterbomber som kommer att regna över de fattiga barnen i Egypten och annorstädes?

Underbyggnad till en kris

Det gamla Gallupinstitutet har gått ut och frågat 20 000 USAmerikaner om läget. Enligt referatet är det inte bra. Undersysselsättningen är uppåt 20 procent (19,9 för att vara exakt) av arbetsstyrkan i landet, motsvarande 30 miljoner människor. De är arbetslösa eller tvingas ned på kortare arbetstid. Undrar hur det gått för de som förut måste ha tre jobb för att klara sig, har de bara två nu?

Arbetsdepartementet i USA räknar med 16,5 procent arbetslösa eller undersysselsatta - statistik är ju inte bara siffror, det handlar om hur och vad man räknar. Det verkar som om departementet anser att det finns ett visst mått av säsongsarbetslöshet i Gallups siffror som är borttagna i deras egna. Den öppna arbetslösheten får de till 9,7 procent, och bara det är nära nog rekord.

De som är utan jobb eller går på deltid spenderar 36 procent mindre än sina heltidsanställda grannar på konsumtion för hushållet. Intressant nog tycker fortfarande flertalet av de arbetslösa eller undersysselsatta att Obama sköter sig ganska bra - lite "hope" finns kvar fortfarande. Men när tiotals miljoner människor drar ner på konsumtionen blir det naturligtvis återverkningar tvärs igenom hela ekonomin. Det är inte spekulation utan konsumtion som är ekonomins grundval, och nu är denna underbyggnad i form av miljontals småkonsumenter illa åtgången.

Dessutom är överbyggnaden i form av infrastruktur illa åtgången. Vill man vara världsmakt men har svårt att ens underhålla vägarna hemma är man förmodligen på väg utför.

En annan artikel listar ytterligare hur den där spruckna och läckande underbyggnaden i USA:s ekonomi ser ut (och siffrorna borde vara alarmerande även om de skulle vara tagna i överkant):

• At least 50 million people are ill-fed - up from 37 million just a year ago - including 17 million children. Hunger in America is now at an all-time high, and there are currently entire national geographic regions - the very large 15-state 'South' being one of them - where more than half of all public school students are poor and ill-fed.

Kanske undernäring och fetma hänger ihop. De äter dålig skräpmat som inte mättar, men blir feta på kuppen och drar sedan på sig diverse otrevliga följdsjukdomar?

• 30% of the nation's 50 million homeowners own a home whose value is below its mortgage balance, and this number could rise to an almost unbelievable 50% by year-end 2011. It would cost about $745 billion, more than the size of the original 2008 bank bailout, to restore these borrowers to the point where they were breaking even, which there is no obvious political will to find right now.

• ... almost no one is acknowledging the sad reality that even the nation's 130 million full-time workers have had an average economic loss of 15% just since December 2007 - an average effective work week of 34 hours rather than 40 - which means that the number of unemployed workers, measured economically, is actually as high as 50 million.

De intecknar sina hus upp över takåsen, de får ingen del av den eventuellt förbättrade produktiviteten i ekonomin - tacka phan för att ekonomin spricker både privat och nationellt! Huskrisen verkar vara omöjlig att lösa med politiska medel. Folk med stora lån är alltför små för att räddas från privatkonkurs. Kanske vore bättre om hela landet gjorde konkurs, och sedan kunde ju Världsbanken och Internationella Valutafonden gå in och rensa upp?

Och så ännu en spik i kistan:

• And 100 million people, fully one-third of the entire U.S. population, are at or below "200% of the federal poverty line of $21,834 for a family of four", which is a needs-measure made lame by the fact that no family of four can actually comfortably live on such a low annual income.

Jaha, en tredjedel av befolkningen har inkomster som man egentligen inte kan leva på. I Indien är det värre dock, har för mig att 77 procent av befolkningen lever under alla rimliga gränser. Indien är dock officellt ett u-land.

Med risk för att låta tjatig och repetitiv: när den ekonomiska basen i ett land är så här klen och full av sprickor, och när det inte finns någon kraftfull politisk vilja att röja upp i fattighuset, riskerar hela landet att gå i konkurs. Men den verkligan krismedveten verkar inte infinna sig. De rika tycker att de klarar sig bra och de fattiga är fullt upptagna med att var och en för sig försöka hålla näsan över vattenytan.

Jag har haft det här ämnet uppe flera gånger tidigare. Här exempelvis. Det lär komma upp igen. Det är fascinerande när en supermakt håller på att begå nationellt självmord i en utdragen pch plågsam kris. Genom att misshandla sin ekonomiska grundval, de många miljonerna småkonsumenter och lågavlönade arbetare, mer eller mindre till döds, dömer man hela nationen till undergång. En radikal omläggning av politiken skulle kunna rädda situationen, men jag tvivlar på att någon sådan kommer. Obama har gjort bort sig. Folk tröttnar, röstar inte vid nästa val, och så kommer ett nytt gäng av republikanska kleptokrater till makten i Vita huset. Sedan blir väl katastrofen total. Hoppas de håller dem hemma hos sig bara.

Fler miljardärer i Indien

Här är guld-, silver- och bronsplatserna i rikemansligan i Indien.

Person	Worth	Company
1. Mukesh Ambani	$32 billion	Reliance Industries
2. Lakshmi Mittal	$30 billion	ArcelorMittal
3. Anil Ambani	$17.5 billion	Reliance ADA Group

Herrarna Ambari är för övrigt bröder. De behöver inte känna sig helt ensamma i miljardärsklubben:

According to the latest report by Forbes Magazine, India is home of 52 billionaires. Last year, there were 27 billionaires in India but this year there are 52. The combined fortune of India’s 100 richest persons is $276 billion which is almost equivalent to one-fourth India’s GDP (Gross Domestic Product).

Även om dessa personer är svinrika så det räcker och blir över många gånger om uppvägs rikedomen fuller väl av en siffra jag citerade för över två år sedan: över 77 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom. Detta var innan den senaste finanskrisen bröt ut. Möjligen har de rikare hunnit bli rikare sedan dess. Miljardärerna har i alla fall blivit fler. De fattiga är fortfarande fattiga, och man kan väl misstänka att en del av den "medelklass" som liberalerna hoppats så mycket på halkar tillbaka ner i fattigdom när krisen slår till. Inte undra på att upprorsrörelserna växer till sig. Titta in på Indian Vanguard för 5 december: där finns några filmer som visar den maoistiska folkarmén firar sin nioårsdag samt "martyrernas dag".

Avgiftstrycket och avgiftssamhället

Mycket intressant tenderar att försvinna i kommentarerna till bloggposterna. Men varför inte vara miljö- och resursmedveten och köra med återanvändning även här? Så jag lyfter fram och redigerar vad min ständige övervakare Jan W skrev angående detta inlägg om fattigdom på olika håll i världen. Frågan är hur det kan komma sig hur fattigdom kan återkomma även i generellt rika länder trots att penninginkomsterna ökat även för låginkomstgrupper. Här skriver Jan:

Redan Karl Polanyi påpekade i sin klassiker från 40-talet, Den stora omdaningen, hur misären kunde öka samtidigt som pengainkomsterna växte. Nämligen om en massa saker som förut varit gratis plötsligt kostade pengar.

Och det är exakt vad som har hänt. Folk har visserligen fått större inkomster - men samtidigt har det lagts avgifter på sånt som tidigare har varit gratis, som t.ex. vatten, skola och sjukvård, eller billigt, som el.

Det är en mycket intressant och bra bok. Jag har den i hyllan och har läst den, även om jag inte minns just den passagen. Men det är klart att tar man bort saker som tidigare varit gratis, eller höjer avgifter som tidigare varit låga och överkomliga för gemene man, blir det dyrare att leva. Flera mekanismer träder i funktion här: du skall betala just för dig själv, och det skall gå till vinstdrivande bolag, och dessa bolag kan mycket väl få för sig att försämra basservicen för att driva upp vinsterna ännu mer.

Jag hörde för många år sedan en intervju med ett svenskt par som emigrerat till Australien: låga skatter, hög lön, jätteballt! Men de upptäckte ganska snart att den högre inkomsten försvann till allt som de måste betala själva. Eller för att citera Internationalen: Många rovdjur på vårt blod sig mätta ...

Ett tankeexempel: ett stort bolag (kanske ett komunalt elbolag som sålts av idioterna i kommunen) som förut skickade ut fakturor till X antal kunder, och hade en stor stab för att ta hand om fakturering och bokföring, kan mycket väl tubba kunderna till att använda olika sorters e-fakturor eller autogiro, göra sig av med den mesta av den tidigare personalen, samt fläska på med nya faktureringsavgifter för de kunder som inte vill/kan använda elektronisk betalning. Och sedan fläskar man på med nya avgiftshöjningar på grund av bla bla bla (läses: högre vinster och högre bonusar till bolagstopparna). Kul för de höga herrarna vid fläskgrytorna, men de vanliga konsumenterna hade varit mer betjänta av ett vanligt tråkigt offentligt bolag med lägre avgifter och åtminstone teoretiskt under demokratisk kontroll.

Min korta kommentar till Jan blev:

Jo, det där att det kan bli dyrarare "att betala själv" är något som skattesänkningsivrarna inte talar så högt upp.

Vartill Jan kommenterade för en stund sedan:

Det är dags att tala om "avgiftstrycket" och "avgiftssamhället"!

Och det tycker jag låter som ett bra uppslag. Om jag ger bort en krona så är det en krona vare sig den går i skatt eller till någon "avgift". Det finns ingen anledning att rikta allt ljus på skatter men ignorera vad privatnissarna tar ut av oss!

Jag skrev om fattigdom i Afghanistan, Egypten och USA i ett tidigare inlägg. Låt oss närma oss Europa (efter att ha noterat att arbetslösheten i USA nu ligger på över 10 procent).

Av någon anledning låg det en nyhetspost om fattigdom i EU på bloggen Ryska posten (som ju normalt tittar på nyheter inom det slaviska jätteriket). Att det var uselt även i en del EU-stater vet vi ju, men att det var så illa ... . Några klipp från ryssarna:

Nära 80 miljoner eller 16 procent av EU:s befolkning lever under fattigdomsgränsen. De har stora problem med sysselsättning, tillgång till utbildning, boende, social trygghet och finansiella tjänster.

Enligt EU:s definition är en människa fattig om inkomsten är mindre än 60 procent av den genomsnittliga i respektive land.

Det framgår också att i Ungern, Rumänien och Bulgarien är det 90 procent eller mer av befolkningen som oroar sig för fattigdom, medan 31 procent av danskarna och 37 procent av svenskarna har samma oro.

Jag beslöt mig för att gå vidare och hamnade på den här sidan hos EU. Där sägs det:

Europeiska unionen är ett av de rikaste områdena i världen, men ändå har 17 % av EU-medborgarna så begränsade resurser att de inte har råd med det allra nödvändigaste de behöver.

En ständigt optimistisk liberal skulle väl peka på att uppenbarligen har 83 procent så goda tillgångar att de har råd med åtminstone det allra nödvändigaste. Och inom EU är man inte rådlösa, 2010 har utropats till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. En lista på åtgärder finns också, men jag tycker inte de låter så genomgripande.

• Uppmuntra deltagande och politiskt engagemang från alla delar av samhället i kampen mot fattigdom och social utestängning från europeisk till lokal nivå, både från offentligt och privat håll;

• Inspirera alla europeiska medborgare att delta i kampen mot fattigdom och social utestängning;

• Uttrycka problemen och behoven hos människor som drabbas av fattigdom och social utestängning;

• Samarbeta med civilsamhället och icke-statliga organisationer som bekämpar fattigdom och social utestängning;

• Hjälpa till att bryta ned stereotyper och stigmatisering vid fattigdom och social utestängning;

• Främja ett samhälle som bevarar och utvecklar livskvalitet, socialt välbefinnande och lika möjligheter för alla;

• Främja solidaritet mellan generationerna och garantera en hållbar utveckling.

Knappast något som skrämmer "corporate fat cats" och andra samhällsfientliga och parasitära element. Och inte hjälper det de fattiga heller, det verkar som man hållit på med fattigdomsbekämpning i många år nu utan att lyckas.

I ett faktablad som kan tas upp som pdf-fil via EU-sidan meddelas följande statistik:

• 79 million people live below the poverty line (set at 60% of their country's median
income). That represents 16% of Europe's population.
• One European in ten lives in a household where nobody works. Even so, work
does not always guard effectively against the risk of poverty.
• For 8% of Europeans, having a job is not enough to work one's way out of
poverty.
• In most Member States, children are more exposed to this scourge than the rest
of the population: 19% of children live under the threat of poverty; 19 million
children are affected.

Tydligen är barnfattigdomen inte lika svår som i USA, men illa nog ändå. Och inte lär det att få grepp på fattigdomen inom EU så länge det är kapitalets krav som kommer i första hand. Dessutom är det ju en kortsiktig ekonomisk kris och en långsiktig omställning av hela världsekonomin på gång, så hur tusan man tänker klara av det där ... tja, det finns ju anslag på några miljoner euro till projektet, så jobbet är väl fixat ett tag för några EU-tjänstemän ...

Fattiga i fattiga och rika länder

Den här gentlemannen har nog inga vidare framtidsutsikter (IRIN-foto)

Nio miljoner afghaner lever på mindre än 66 US-cent per dag uppges det i en rapport som citeras av FN:s nyhetsbyrå IRIN. Och vad det gäller hälsovård, skolväsende, tillgång till elektricitet och rent vatten är det inte bättre.

När man läser rubrikerna till IRIN:s nyheter från Afghanistan (de är ofta så deprimerande att man inte vill läsa mer än så) är det en ström av olyckor som drabbar dessa människor: epidemier, torka, översvämningar, jordbävningar, klimatförändringar ... och så detta krig. "Tack vare" USA:s och NATO:s fina insatser därborta omöjliggörs civilt hjälparbete. Ockupanterna har sett till att militära och civila insatser rörs samman så att de blir omöjliga att åtskilja för afghanerna.

När man säger "omöjliga att åtskilja" antyder det att afghanerna skulle vara bakom flötet. Men så är det inte. Jag utgår från att om samma sak hände i Sverige skulle svenskarna i allmänhet ha svårt att skilja ut vad som är militärklädda militärer och militärklädda civila hjälpare, och betrakta de senare som tvivelaktiga figurer - kanske fiendeagenter. Och inte skulle svenskarna bry sig om att skilja ut elaka soldater från den värsta ockupationsmakten från mindre elaka sådana från någon hjälptrupp. Ur afghansk synpunkt är svenskarna en del av fienden. Men afghanerna är inte våra fiender. Deras fiender är våra fiender, vilket innebär att de svenska krigshetsarna - som på den senaste socialdemokratiska kongressen - är våra fiender också.

Och inte ser det ljusare ut för de här små afghanerna heller ...

En annan IRIN-artikel berättar om utdelning av matkuponger för att hjälpa afghaner i Kabul som pressas av matbrist och inflation. Mat för dagen är ett problem för dessa människor.

Och inte bara där: i det "västvänliga" Egypten uppges en tredjedel av barnen lida av undernäring. Det finns ett antal orsaker naturligtvis. Jag undrar om inte den här ganska snällt formulerade meningen säger det viktigaste: Since 1991 Egypt has embarked on economic reform programmes which have not necessarily helped the poorest in society. Nänä, dessa "reformer" var nog avsedda för andra grupper än de fattigaste i samhället. Lägg till detta korruption och ineffektiv och skurkaktig administration ... Inte underligt att det jäser i Egypten. En dag kanske det jäser över.

För att återgå till matkuponger men i ett annat land, USA. 49 procent av alla barn i detta land finns i hushåll som någon gång kommer att behöva socialhjälp i form av matkuponger.

När nästan vartannat barn i ett land som påstås vara rikt är i detta läge behöver man inte vara ett snille för att räkna ut att något är på tok. Nästan vartannat barn finns i en fattig familj och det kommer att hänga med resten av livet för de flesta. För "den amerikanska drömmen" om att komma sig upp blir alltmer omöjlig i och med att en mycket liten grupp i samhället tar hand om allt större del av vad samhället producerar. Bakgrunden till den nuvarande ekonomiska krisen finns bland annat i denna extremt ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelning.

Det här är en klass- och en rasfråga och inte finns det några tecken på att den mordiske herrn i Vita huset tänker ta i med hårdhandskarna för att styra om resurser från dödande av de afghaner vi mötte tidigare i artikeln till att rädda landsmän undan umbäranden. Några siffror:

• 90 percent of black children will be in a household that uses food stamps. This compares to 37 percent of white children.
• Nearly one-quarter of all American children will be in households that use food stamps for five or more years during childhood.
• 91 percent of children with single parents will be in a household receiving food stamps, compared to 37 percent of children in married households.
• Looking at race, marital status and education simultaneously, children who are black and whose head of household is not married with less than 12 years of education have a cumulative percentage of residing in a food stamp household of 97 percent by age 10.

En annan artikel berättar mer om samma undersökning. Fattigdom slår mot hälsan - och har man haft dålig hälsa som barn bådar det illa för framtiden:

Children in poverty are significantly more likely to experience a range of health problems, including low birth weight, lead poisoning, asthma, mental health disorders, delayed immunization, dental problems and accidental death ... Poverty during childhood is also associated with a host of health, economic and social problems later in life.

En stat som har resurser men på ett rent kriminellt sätt slösar bort dem kommer att få betala för det senare. Man ödelägger sin egen framtid, möjligen med baktanken att det spelar ingen roll om man maler ner de egna ungarna - det går väl att importera nya senare.

Unequal America

Unequal America är titeln på en artikel i juli-augustinumret av Harvard Review, och där står det en del intressanta saker. Underrubrik är "Causes and consequences of the wide - and growing - gap between rich and poor", författare Elizabeth Gudrais.


En anvisning på hur ett helt land mår är hur det står till med folkets hälsa. Extra allvarligt är det om folks livslängd blir kortare, och det är just det som händer. I mer än 50 grevskap i USA minskade medellivslängden för män mellan 1983 och 1999. För kvinnor är det ännu värre: där minskar den förväntade livslängden i mer än 900 grevskap (det är mer än en fjärdedel av alla grevskap). Fyra procent av männen och nitton procent av kvinnorna i USA kan förvänta kortare livslängd idag än för tjugo år sedan. Och landet ligger inte längre på toppen internationellt vad det gäller livslängd. (Jag har sett någonstans att amerikanerna inte är längst längre heller, så det går utför på flera fronter.)

Dålig hälsa är ojämnt fördelad mellan rika och fattiga, det behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Fattigt folk drabbas hårdare. En del kanske inte penningmässigt blir fattigare, men när de jämför sig med de rika känner de sig ändå illa utsatta och det slår på hälsan. (Jag har skrivit om det tidigare.) Men lustigt (?) nog påverkas även de rika i USA. Även om rika amerikaner lever längre lever rika i andra länder mycket längre. Det verkar som ojämlikheten kommer tillbaka och utkräver hämd på något sätt.

Ojämlikheten i inkomster har ökat sedan slutet av 1970-talet och är nu den största sedan "den gyllene eran" i USA, ungefär från 1870 till 1900, en tid av superrika och eländigt fattiga. I början av 1900-talet tog den översta procenten av USA:s inkomsttagare hand om cirka arton procent av nationalinkomsten. 1928 nådde man upp till rekordnivån när de rikaste tog 21,1 procent av alla inkomster inklusive kapitalvinster. Sedan föll andelen under tre årtionden, Andra världskriget och efterkrigstiden kom och USA:s "medelklass" växte sig stark. Den rikaste procenten fick nu nöja sig med mindre än 10 procent av alla inkomster under 1960- och 1970-talen. Sedan dess har den rikaste procenten ryckt fram igen: man passerade 15 procent 1996 och var uppe i 20,3 procent år 2006.

1965 tjänade en VD för ett större företag normalt 25 gånger mer än den genomsnittlige arbetaren. Idag är skillnaden 250 gånger. Det där är intressant. "Reaganrevolutionen" tycks ha lett till ett mycket ojämlikare land, och man börjar komma upp i skillnader mellan rika och fattiga som inte setts sedan strax före den stora börskraschen 1929. Det kan finnas ett samband.

Jag misstänker att den här fördelningen av nationalinkomsten inte bara gör att en massa människor mår illa utan att hela ekonomin snedvrids. Låg- och medelinkomsttagare har andra konsumtionsmönster än rika människor som knappt vet var de skall göra av pengarna (men definitivt vet att de vill ha ändå mer pengar!). Hade den berömda "subprime"-krisen blivit lika allvarlig om mängden av fattiga människor och mängden av sysslolöst spekulationskapital hade varit mindre? - Det kan vara så. Den våldsamma ojämlikheten tycks komma tillbaka på flera sätt, det tråkiga är att det är de som redan är drabbade som slås ner ännu mer.

Nu har ju amerikanerna inte fattat det här riktigt ännu. Inte mer än 62 procent höll med om att inkomstskillnaderna i deras land är för stora när the International Social Survey Programme kom och frågade. Medianvärdet för 43 länder var 85 procent som tyckte att skillnaderna i hemlandet är för stora. Det behövs tydligen lite folkbildning. Kanske den pågående krisen kan verka folkbildande?

Förmodligen är det "den amerikanska drömmen" som fortfarande håller många människor nedsövda - det där att man måste åka till Amerika för att kunna lyckas - men i artikeln påpekas att möjligheterna att avancera socialt är större i Danmark, Norge och Finland (och så vill jag peka på ett annat land nära dig som fortfarande har möjligheter till social mobilitet uppåt).

Tänk, det kanske kommer en tid när USA inte är så mycket intressantare i världen än vad exempelvis Storbritannien är idag (kom ihåg att för hundra år sedan var England kärnan i ett enormt imperium där solen aldrig gick ner!). Då slipper man fundera på sådana här saker.

Fortsatt bostadskris i USA

Om någon fått för sig att fastighetskrisen i USA skulle vara över så ger den här artikeln i New York Times anledning att rätta till villfarelserna.

Priserna på egna hem har fallit med 14,1 procent i USA mellan mars 2007 och 2008. Även om försäljningen har ökat något ligger man på ungefär samma nivå som 1991. Det verkar råda vad man kan kalla en överproduktionskris på egnahemsmarknaden: efterfrågan räcker inte till för att ta hand om utbudet. Förutom nyproduktion kommer det en massa hus till försäljning eftersom ägarna inte kan betala sina lån. Med andra ord är banken den verkliga ägaren, vilket även lånetyngda bostadsrättsinnehavare i Sverige kan fundera på.

Buden om vad som kan förväntas hända framåt är naturligtvis olika, en del tror att det håller på att vända, andra att prisfall och elände kan fortsätta ett tag till. Förväntningarna om ytterligare prisfall kan ju också verka hämmande på marknaden - om man inte känner sig tvingad att köpa ett hus just idag kan man ju ta det lugnt och vänta på att priserna sjunker ändå mer och därmed göra en bättre affär. Och då kanske säljarna blir ännu mer desperata och sänker priserna ännu mer, och köpare med is i magen fortsätter att vänta med sitt köp. En deflationsspiral, med andra ord.

De som vill sälja hus har det tufft. Mer än 4,5 miljoner hem är ute på marknaden i hela USA. Med nuvarande försäljningstakt kommer det att ta nära 11 månader att bli av med dem. Senast så många hem var till salu var i början av 1980-talet när det var lågkonjunktur och räntorna var två till fyra gånger högre än vad de är idag. Det där sista är intressant, för ju lägre räntan är desto svårare blir det att använda räntesänkningar för att stimulera konjunkturen. Med ett ökande inflationshot kanske räntan borde höjas i stället.

Jag har väl skrivit det tidigare men tjatar igen: den verkligt djupgående orsaken till krisen är inte att en del banker förvandlat låneaffärer med dåliga låntagare till stort artisteri, utan att mängden människor som riskerar fattigdom i USA är så stor. När dessa skuldsatta massor med sin konsumtion skall hålla landets ekonomi igång krävs det inte så stora störningar för att systemet skall börja krångla.

Jag kanske var för skeptisk?

(Det blev ett fel i det här inlägget som publicerades för några dagar sedan. Jag borde ha varit mer skeptisk mot artikeln i Aftonlövet där man publicerade orimliga uppgifter om antalet människor i soppköer i New York. Det får jag ta på mig. Men då tar jag även på mig att köra ut mitt inlägg en gång till, men med vissa korrigeringar. För jag tror de allmänna slutsatserna jag kom med håller rätt bra. Korrigerande synpunkter finns här och här.)

-----------------------------
För några dagar sedan skrev jag att en forskarrapport om fattigdomshotet i USA hade otroligt höga siffror. Bortåt tre fjärdedelar av befolkningen ligger i farozonen enligt forskaren. Vi vet ju att det finns tiotals miljoner människor som måste försöka överleva under det officiella fattigdomsstrecket men jag var ändå tvivlande. Det här var mycket mer. Men jag kanske hade fel.

Matkrisen har nått New York, skriver Aftonbladet som citerar Reuters. Jag slog upp Reuters och hittade en annan artikel som talar om att kvinnor i USA är mer oroade över krisens verkningar.

The U.S. economic downturn has spread personal financial worries far and wide, but women are more worried about paying bills, losing jobs, providing for children and saving for retirement ... . women, particularly among minorities, have more financial worries than men. ... According to the survey, three of every 10 women were worried about their economic security, compared with two of every 10 men. Two-thirds of women fear they are not saving enough for retirement, but only half of men share this concern.

Om karlarna oroar sig mindre är nog risken högre att de får en rejäl smäll framåt.

Åter till matkrisen och New York. AB skriver:

Enligt Reuters är var femte New York-bo beroende av stöd utifrån för att få mat på bordet. I antal innebär det nära 4 miljoner människor.

Det är här felet ligger, och det faktum att jag inte hittade artikeln hos Reuters borde ha fått mig att ana oråd och åtminstone vänta tills eventuell mer information kom ut. Antalet fattiga som är beroende av understöd kan vara i fyramiljonersklassen, men det står inte en sådan mängd i soppköer, och det beror dessutom på vad man menar med New York. Är det själva staden, är det delstaten med samma namn, eller är det ett Stor-New York som omfattar staden samt områden i angränsande delstater? Vissa delar av New York (vad man än menar med detta begrepp) är välmående, andra delar är det inte. Detta påverkar givetvis procentsatsen av fattiga och det absoluta antalet människor som är beroende av stöd. Att understödsberoende också innefattar människor som arbetar heltid, inte bara hemlösa och liknande, torde dock vara riktigt.
På slutet av AB:s artikel kommer ändå en intressant notering:

Svenske Kaj Thomsson borr strax norr om New York och forskar i nationalekonomi vid Yale University.

Han säger att problemet främst drabbar dem med minimilöner. Att leva på en sådan – som i norra USA ligger på sju dollar i timmen – är så gott som omöjligt i en storstad.

– Modellen bygger på att man ska arbeta sig upp, men det kommer alltid att finnas en grupp som fastnar i det. Ensamstående föräldrar är ett exempel.

Vad är felet här, är det att minimilönen är för låg? - Det kan vara så, men det kan också vara att det över huvud taget existerar ett lönegolv. Lönegolvet, i kombination med svaga fackföreningar och inflöde av människor som är beredda att ta nästan vilka löner som helst, bäddar för den här situationen. Golvet kommer att bli riktmärke för lönesättning, inte något man strävar att komma bort ifrån. En extremt neoklassisk nationalekonom torde hävda att golvet skall vara noll i betalning, vilket i och för sig är logiskt. Ingen skulle jobba för en sådan lön och en bransch med noll-löner skulle förmodligen samhällsekonomiskt vara så värdelös att det är lika bra att den försvinner. Men i verkliga livet fungerar det här inte.

Modellen som "bygger på att man ska arbeta sig upp" blir alltmer tvivelaktig när allt fler människor åker åt andra hållet. Den tid när arbetare och lägre tjänstemän kunde tjäna bra med slantar i en enorm expanderande industri tar slut, och i det nya tjänste- och IT-samhället gäller andra regler. Den huvudsakliga riktningen på det sociala kretsloppet blir neråt.



Jag lånade det här diagrammet från ett av mina liv- och husorgan, Forskning och Framsteg nr 4/08. I stort visar det att västvärldens övertag i industriell produktion håller på att försvinna, men det kan också illustrera vad som händer med USA. Omkring 1950 stod USA för ungefär hälften av världens industriproduktion, således den allra största delen av det översta brungrå fältet. Men nu krymper den industri som gav USA välstånd och skapade en arbetarklass som trodde sig vara "medelklass".

USA:s industriproduktion ligger i Asien och kvar finns rostande industristäder och ett växande proletariat som skall livnära sig på "McJobs". Någonstans går inte detta ihop. Folk och tid kommer att "bli över", och med den nuvarande samhällsordningen blir detta en svår nöt att knäcka. Man gör inte om en bortrationaliserad arbetarklass till IT-snillen från ena dagen till den andra. Dessutom antar jag att de flesta IT-jobb numera är klent betalda och inte särskilt självständiga och berikande andligt sett.

Enligt konventionell nationalekonomi skall detta lösa sig ändå på sikt - om folk får lägre löner sjunker efterfrågan, och då kommer priserna att sjunka och jämvikt återställas på en lägre nivå så att allt egentligen är som förut. Men på sikt är vi alla döda, som Keynes sade. Och det är dessutom inte prissänkningar, utan snarare inflation, som är på dagordningen nu. Dessutom har redan flytten av USA:s industri till Asien förmodligen medfört så stora prisreduktioner att det inte finns mycket marginal att sänka mer. Och kraven på vinstnivåer kan göra att företag hellre lägger ner än sänker priserna. Den neoklassiska modellen för perfekt konkurrens fungerar definitivt inte här!

I en expansiv ekonomi med gott om arbetstillfällen går det att fuska med sociala skyddsnät och acceptera ett "spill" på några få miljoner fattiglappar. När befolkningens majoritet ligger i farozonen för att drabbas av fattigdom finns det grundläggande systemfel. Undrar om de härskande i USA är i stånd att ta itu med dessa frågor? - Jag tvivlar. En liten del av USA:s befolkning kontrollerar större delen av landets resurser, men också den politiska scenen, och de lär inte vara med på att göra massiva överföringar från sig själv till majoriteten. Tillfälliga skatterabatter och liknande lär knappast hjälpa. Detta även om några inser att den abnormt skeva inkomstfördelningen är ett hot mot dem själva. När arbetande i USA, trots att man kanske har flera arbeten, knappt kan hålla näsan över vattenytan ens i goda tider, är systemet i rejäl fara så fort det blir dåliga tider. "Buddy, can you spend me a dime ..."

Jag vet inte hur det ser ut i svenska avtal idag, men tidigare fanns det minimilöner inom vissa fack. Inom dåvarande Industritjänstemannaförbundet fanns det exempelvis minimilöner för vissa åldersklasser. Jag tror att byggnads hade något liknande. Men då fanns det ju starka fack som såg till att folk i alllmänhet inte fastnade vid lönegolvet om det inte fanns goda skäl till det. Idag är situationen annorlunda och det finns god anledning att varna för de figurer i Sverige som hurrar för allt från USA.

Drömmen spricker

"Är det verkligen sant?" undrade jag efter att ha läst den här artikeln: Research Reveals Surprising Lifetime Risk of Economic Insecurity. Det handlar kort och gott om att "den amerikanska drömmen" fungerar allt sämre. Det är i och för sig ingen nyhet, men de siffror som läggs fram av fil.dr. Mark R. Rank, fattigdomsexpert och professor i socialarbete vid Washingtonuniversitetet i St. Louis, är så uppseendeväckande att jag undrar om de verkligen stämmer.

• Ungefär tre fjärdedelar av alla amerikaner i åldrarna mellan 20 och 75 kommer att uppleva åtminstone ett år som fattiga eller nästan fattiga. Två tredjedelar av alla amerikaner mellan 20 och 65 kommer vid något tillfälle att behöva hjälp med exempelvis matkuponger. 40 procent kommer att utnyttja något socialhjälpsprogram under minst fem år av sitt arbetsliv. Risken att drabbas av fattigdom har ökat betydligt mellan 1970- och 1990-talen.

• Husfrågan är ju aktuell just nu. Rank uppskattar att vid 40 års ålder har 83 procent av amerikanerna köpt ett hem, men inom tio år kommer 40 procent av dessa att ha förlorat huset.

• Annan forskning visar att uppåt hälften av alla amerikaner inte har besparingar nog för att hålla dem borta från fattigdom under tre månader om de skulle förlora jobbet.

Det här är ju intressant ur flera synpunkter. "Den amerikanska drömmen" kan ju kallas ett sorts samhällskontrakt där hårt arbete belönas med framgång, bra betalning, eget hus, men det ser ut som om kontraktet sagts upp. En liten del av befolkningen i USA tar hand om en allt större del av nationens förmögenhet och struntar i resten. I den mån det är någon "ståndscirkulation" i USA verkar det mer vara att folk sjunker i status medan det blir allt svårare att ta sig uppåt.

En annan aspekt är den nationalekonomiska. När den folkmajoritet som med sin konsumtion håller större delen av produktionen flytande utarmas får det givetvis återverkningar. Eftersom återverkningarna handlar om att konsumtionen dras ner (efter att ha hållits uppe via krediter under ett antal år) kommer det att slå mot produktion och arbeten, och i längden göra underklassens tunna plånböcker ännu tunnare, vilket ger ännu fler arbetslösa och konkurser, och så vidare.

Inte undra på att de härskande i USA håller på med krig och terrorism jorden runt för att hålla folks tankar åt annat håll, samt att man dessutom övervakar den egna befolkningen. Det här är ju politisk dynamit. Jag skrev i föregående inlägg om Indien, ett land där 77 procent av befolkningen uppges leva i fattigdom och inte berörs av de snabba framsteg som görs i begränsade delar av landets ekonomi. Är det en liknande process vi ser i USA?

Det är faktiskt värre utrikes!

Även om en och annan tycker att nuvarande situation i Sverige är pest och kolera på en gång och utan valmöjligheter så är det faktiskt värre på annat håll, och värre ändå lär det bli. Halva Jordens befolkning lever nu i städer, och en del har det milt sagt knapert. Ett nyhetsbrev från FN:s nyhetsbyrå IRIN meddelar en del om nutid och framtid:

The total global slum population is expected to reach 1.4 billion by 2020. Billions of city dwellers live on the very edge of survival, and the risks they face can be no less severe than some situations described internationally as "humanitarian emergencies".

Their circumstances make them vulnerable to shocks and dangers, such as organised crime and epidemics, that have no equivalent in rural life. Marginal locations and over-crowding make city slums extremely vulnerable to natural disasters and the negative impacts of climate change.

The appalling circumstance of these slums - which house more than a billion people already - is just a taste of things to come. Tomorrow's crises, analysts say, will be experienced increasingly in cities. But even today, millions live in perpetual crisis. Their harsh existence and the shocks they face show us a glimpse of the future, and are, in fact, tomorrow's crises today

Hela artikeln om det här i sanning gigantiska problemet hittar man här.

Sluminvånare i Freetown, Sierra Leone

I artikeln görs det intressanta påpekandet att urbanisering i sig inte är ett problem. Den kan medföra rejäla framsteg om det sker på rätt sätt. Men oplanerad urbanisering är skadlig.

Förut fylldes städernas slum på av inflyttade fattiga från landsbygden. Numera har slummen en egen tillväxt utan den påfyllningen. Men jag undrar om inte en radikal jordbrukspolitik skulle kunna hjälpa till att lätta på trycket mot städerna ytterligare, genom att stödja småbönderna mot storbönder och internationellt agrokapital. Enligt artikeln tycks man numera vara på väg bort från 90-talets liberala reformiver där allt skulle läggas ut på privata händer (en politik som havererat bland annat i Latinamerika) och tillbaka mot mer offentliga ingripanden. Att "marknaden" skulle kunna lösa problemen för några miljarder människor som får stryk av "marknaden" men inte har några större möjligheter att påverka den betvivlar jag.

Redigeringsmiss?

Är det en miss i redigeringen, eller ett illasinnat attentat av en rabulistisk redigerare? Den frågan kan man ställa sig efter att ha sett Dagens Nyheter, familjesidan s. 41 i pappersupplagan.

Till vänster har vi rubriken Hon tror på valfrihet. Det handlar om en moderatböna som är ordförande för kommunstyrelsen i den kända pepparrotsstaden Enköping. Hon förevisas på stor färgbild och ser väl ut som sådana människor brukar se ut. Jo, valfrihet är ju bra.

Då är det ju tråkigt att störas av rubriken till höger på samma sida: Sjukvårdens underklass fick nöja sig med enklast tänkbara. Det är professor Anders Berge som skrivit en avhandling om sjuk- och fattigvård under första hälften av 1900-talet. Ålderdomshemmen var inrättningar för fattigfolk fram till 1948 när pensionsystemet modifierades och de intagna faktiskt kunde få lite egna pengar.

Det är väl ditåt vi är på väg igen, till en situation där privatekonomin styr och alltfler människor tyvärr måste konstatera att "allt är tillåtet men inget är möjligt". Den som har lite kunskaper om hur Sverige såg ut under 20-30-talen borde inte se den tiden som ett exempel på någon valfrihetsrevolution, snarare tvärtom. För närvarande verkar det vara Maud "Skrikan" Olofsson och delar av hennes centerparti som är mest militanta att angripa Folkhemmet. Det kanske inte är en tillfällighet. Även om man numera talar om en "Stureplanscenter" undrar jag om inte det finns en annan hotande figur i bakgrunden: en elak bonde från förra sekelskiftet som var van att utan inskränkningar råda över drängar och pigor. Inte undra på att tjänstefolket emigrerade till stan eller utomlands om de fick en chans! Kommer inte Olofsson från en bondefamilj?