Jag är tveksam till beräkningar ner på tiondels procent, och om vi struntar decimalerna så tar en procent av hushållen i USA hand om 40 procent av landets rikedom. Därmed blir 60 procent över till resterande 99 procent. Men där har vi en intressant uppdelning: den näst rikaste gruppen av 9 procent tar nära 35 procent av rikedomen, medan resterande 90 procent får mindre än 26 procent. Det är alltså en oerhörd koncentration av rikedom till en liten grupp i toppen av samhället.
Den där mellangruppen "90-99 procent" är intressant. Vad har dessa människor för inställning till livet? Är de avundsjuka på "enprocentarna" däruppe, är de rädda för att halka ner i den stora fattiga massan därnere? Med tanke på att en stor del av USA:s befolkning (tror det rör sig om uppåt 80 procent) riskerar att hamna i ett läge där de kan behöva socialhjälp, så är oron i så fall befogad. Risken att falla är stor, det sociala skyddsnätet glest. Fattigdomen är inte långt borta för stora befolkningsgrupper.
De extremt rika löper knappast några risker. Deras förmögenheter minskade en del i samband med kraschen 2008, men det har de tagit tillbaka med råge. Man kan misstänka att dagens superrika dessutom är mycket bättre att skydda sig från kriser än föregångarna 1929. Kriser - det är något som pöbeln därnere får ta hand om och betala för! I den mån småfolket lyckats förgylla sin tillvaro kommer väldigt många att upptäcka att "guldet blev till sand".
Samtidigt har diskussionen om ojämlikheten och dess problem blivit mer märkbar på sista tiden. Det är inte konstigt eftersom hela systemet verkar vara i obalans. En fransos som heter Piketty har skrivit en omtalad bok i ämnet och den diskuteras mycket. Det kan man se ur olika synvinklar. De som tycker att samhället är bra som det är anser förmodligen att frågan är ointressant: väljer folk att vara fattiga eller rika är det deras ensak och naturens ordning! Andra ser ingripanden mot ojämlikheten som ett sätt att rädda systemet från kollaps och sedan tuffa vidare med en upputsad kapitalism. En tredje grupp ser Pikettys insats som ett fult grepp för att rädda ett djupt orättfärdigt socialt system.
Själv ser jag en brygga mellan kategori två och tre: när 'räddare' som Piketty, eller tidigare Keynes och socialdemokratisk, socialliberal eller nazistisk krispolitik lyfts fram, är det för att hela samhällssystemet är i allvarlig kris. Förtroendet är rubbat. De rika måste göra vissa eftergifter för att inte själva gå under. Om det är så att kategori två ökar på bekostnad av ettan så borde möjligheterna för kategori tre att vinna anhängare för sin syn på saken också öka. Detta är möjligt om man kan visa att dels att krispolitiken lindrar problemen men inte löser dem, dels att det finns hållbarare alternativ för att låta samhället leva vidare, men utan den kapitalistiska belastningen.
Som jag skrev är förmodligen de rika bättre på att skydda sina intressen idag än under tidigare kriser. Men de är också förmodligen mycket mindre villiga att gå med på reformistiska kompromisser för att hålla de breda massorna på gott humör. Detta kan betyda att uppgörelsen för att lösa problemet med ojämlikt fördelade sociala resurser blir ganska rörig och våldsam. En härskande klass ser sig nog gärna som oumbärlig och värd alla sina fina tillgångar, och ger inte upp utan strid.
3 kommentarer:
Några efterkrigs decennier anses ju här och i västvärlden som de bejublade rekordåren som av luddiga orsaker (enl officiell historieskrivning) gjordes möjliga, dessa förutsättningar var en engångshändelse som aldrig mer kan ske. Det var inte pga medvetna politiska beslut, för då skulle vi ju kunna göra det igen. Här har vi ju att det var pga krigets effekter på Europa, men rekordåren var en generell företeelse i typ OECD. Troligare är förstås att det var en jämn fördelning av välstånd och tillväxt som skapade rekordåren.
Diagramet som visar toppens andel av rikedomarna är ju ganska tydligt i att under rekordåren var toppen andel liten och när det går dåligt för folkflertalet är deras andel hög. Hur kunde då socialdemokratin få för sig att mer pengar till de redan rika skulle kanske kunna återskapa en blek kopia av rekordåren?
Lasse
Situationen i USA och Europa kan väl inte helt jämföras med varandra, men några generella saker kan man peka på. Det viktiga är nog att kapitalisterna bara delar med sig om de känner sig tvingade (de tror det är lönsamt, eller de är rädda för hårda negativa reaktioner). Och ungefär så var situationen efter andra världskriget, med starka folkliga rörelser samt det dåvarande socialistiska blocket i bakgrunden. Nu är man tillbaka i tjugotalet, och delvis ännu tidigare: svag folklig mobilisering och inga mäktiga socialistiska stater som kan sätta ideer i huvudet på folk. Därmed kan de rika ostört fortsätta att bli rikare. Vad det gäller socialdemokraterna förefaller de inte ha några ideer över huvud taget numera (annat än att några ledarfigurer skall göra karriär genom att svansa just för kapitalisterna).
För att kritiker som Piketty, eller tidigare Keynes, ska tas på något som helst allvar och få någon som helst effekt, krävs att majoriteten organiserar sig och ställer till jävelskap för överheten. Om inte kan denna ta kritiken med ro, ungefär som forna tiders kungar höll sig med hovnarrar som la fram obekväma sanningar på ett ofarligt vis.
För att Keynes skulle tas på allvar krävdes en militant arbetarrörelse, antikoloniala uppror i Indien och Kina, plus en rysk revolution som tog ett större land ur systemet. Plus en våldsam konflikt inom systemet som urartade i världskrig.
Dagens socialdemokrater skulle kunna liknas vid dåtidens liberaler - folk som vacklar hit och dit efter vad som verkar gälla för stunden. Jag tvivlar inte på att åtskilliga av dom skulle hitta hem om det verkligen organiserades en seriös arbetarrörelse som vågade ta strid på allvar. Piketty, t.ex. som faktiskt är sosse...
Skicka en kommentar