USA-talibanerna: historiskt perspektiv

Här är ett stycke saxat från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev (som går att prenumerera på via deras sajt). Nyhetsbrevet har i sin tur saxat från indiska tidningen The Hindu, där Vivek Katju , tidigare Indiens ambassadör i Afghanistan, skriver om USAs syn på talibanerna. Det är bra att ha det historiska perspektivet i sikte när Afghanistan diskuteras. Det fanns ju en tid när relationerna mellan USA och talibanerna var goda även om många nu vill glömma den saken. (En källkritisk anmärkning: som indisk ambassadör kan man räkna med att det mesta som denne man skriver kommer att få en anti-pakistansk inriktning.) Ambassadörens slutkläm är en variation på den kända tesen att "en stat har inga vänner, den har bara intressen". Fast nu verkar det som USA spelat bort dessa intressen vad det gäller pipelines i Afghanistan, och dessutom gör samma sak i Syrien.

”…Talibanerna erövrade Kabul den 26 september 1996. Den kvällen i Islamabad vid en middag ordnad av vårt Höga Sändebud, vid vilken denna författare var närvarande, var en högre USA-diplomat en av gästerna. Han hade uppenbarligen följt talibanernas framgångar i Kabul med en känsla av tillfredsställelse. Han var fullständigt oberörd av det specifika med talibanernas ideologi inkluderande deras teologiska inriktning.

Två månader senare kallade FNs generalsekreterare till ett möte i New York med stater som har ”intressen och inflytande i Afghanistan”. Vid mötet kallade USAs biträdande utrikesminister Robin Raphel talibanerna ”en betydande faktor i den afghanska ekvationen och som sådan inte kommer att försvinna i nära tid.” I ett uttalande riktat mot de som ansåg att talibanerna var en skapelse av Pakistan sa hon: ” … de är afghaner; de är inhemska; de har visat sig ha kraft att hålla makten.”

Trots den avsky som många inflytelserika USA-kvinnor uttalat mot talibanernas attityder i könsfrågor konstaterade miss Raphel ”att den verkliga grunden för deras makt är många afghaners, särskilt pashtunernas, vilja att få slut på det ändlösa inbördeskriget (mellan krigsherrarna) för ett visst mått av fred och säkerhet, även om det innebar stränga sociala inskränkningar.” Det är särskilt nämnvärt att talibanernas syn på mänskliga rättigheter beskrevs på det sättet. Varför? USAs företrädare var vid den tiden speciellt intresserade av att slussa Centralasiens naturgas genom pipelines tvärs igenom Afghanistan och Pakistan och man kände tydligt att det bara var talibanerna som kunde skapa stabila förhållanden i Afghanistan som krävdes för att göra pipelinen möjlig. Mänskliga rättigheter då såväl som nu har aldrig kommit i vägen för hårda nationella intressen.

Miljöpartiets problem inom och utom Afghanistan

Det borde vara lite bekymmersamt i Miljöpartiet just nu. Man har upptäckt att den militära expeditionen till Afghanistan kan innebära risker och börjar tydligen fundera på om den är så vettig. Detta enligt Birger Schlaug. Kan möjligen ett sinnesförändrat Miljöparti samsas med ett Vänsterparti som hela tiden varit emot detta illa genomtänkta krigståg och vrida om armen på krigshetsarna i Socialdemokraterna? I förlängningen kunde det kyla ner NATO-entusiasterna också.

Ett annat bekymmer är landshövdingen på Gotland (tidigare språkrör för Miljöpartiet) som uppges ha sagt något egendomligt för en stund sedan. Hon tyckte det var värre att ha förespråkat en tvivelaktig/möjligen lagstridig åtgärd inför mikrofon och därmed blivit avslöjad än att utföra tvivelaktigheterna i sig. Är det OK att vara skum så länge ingen kommer på vad man håller på med? Vad tycker Miljöpartiet officiellt om en sådan moral?

För att återgå till Afghanistan så har Aftonlövet en intervju med någon som uppges vara talibanbefälhavare i området där svenskarna finns. Naturligtvis finns det källkritiska problem: är det här verkligen en befälhavare som har något att säga till om? Är det verkligen talibaner, eller kan det röra sig om andra som av något skäl griper till talibanetiketten? Mannen säger i alla fall en intressant sak på frågan om han har något budskap till svenska folket:

– Ta hem era soldater, era unga män. Ni har inget att hämta här, bara död. Men om ni kommer utan vapen för att bygga upp vårt fattiga, härjade land är ni välkomna. Om ni är muslimer.

Bra, det är bara att packa pinalerna och sticka därifrån och glömma bort Afghanistan. Vi är ju inte muslimer, inte så många i alla fall.

Talibanernas huvudstyrka ligger i södra och östra Afghanistan, i områdena där pashtunerna dominerar. Får man tro en läsvärd artikel av Juan Cole så har just dessa stackars pashtuner uppreklamerats som hot mot hela världen ända sedan engelsmännen bedrev sina kolonialistiska intriger i deras områden för över hundra år sedan. Det verkar inte ens troligt att muslimska horder kommer att storma ner från bergen och erövra Pakistans atombomber. Vad skall då katastrofscenariouppfinnarna hitta på? Nu har ju miljoner människor i Pakistans berg drabbats av en katastrof, men då handlar det om folk som flyr för livet undan strider mellan den pakistanska armén och små grupper av militanter. Fast det räknas nog inte som katastrof här i väst.

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver Politik i tecknad form, jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport

DN börjar nyktra till om Afghanistan

Den talibanska flaggan, kopierad från svenska Wikipedia. Talibanerna växer sig starkare och kanske finns ända inne i Kabul nu.

En viss (observera: viss) tillnyktring sker i DN:s skriverier om Afghanistan, både på ledar - och nyhetsplats. De senaste dagarna har ju svenskar blivit beskjutna igen, och ett angrepp inne i Kabul där en norsk journalist dödades, visar att motståndet finns ända inne i huvudstaden. Det verkliga målet kan ha varit Norges utrikesminister, och norska trupper finns i Afghanistan. Samtidigt sprider sig det talibanska upproret över allt större områden och får allt mer folkligt stöd.

På ledarplats har DN upptäckt att det finns olika varianter av talibanerna men kommer med det klämkäcka kravet att ännu fler svenska soldater måste skickas. Men hur skall folk kunna hjälpa som knappast kan hjälpa sig själv? Och som framgår på nyhetsplats är inte överockupanten, USA, beredd att prata med några talibaner. Engelsmännen är mer förhandlingsvilliga - de har ju fått stryk tre gånger i Afghanistan och kanske har en mer realistisk syn på situtationen där. Och det är ju naturligtvis "världens enda supermakt" som bestämmer, inte folk som vet hur det fungerar på fältet.

Vad tycker afghanerna själva? - Det verkar som de vill ha fred och ett anständigt liv, inte terrorbombningar och ockupanter från utlandet. Det är inget som kan levereras genom att ytterligare några nordbor lullar omkring i landet. Ta hem trupperna innan fler råkar illa ut!