Bäst med stolphus här?

Det är väl inte många som läser bloggar på helgen så det går nog att lägga upp vad som helst utan att folk reagerar. Så därför är det nog fullständigt riskfritt att presentera Bassas da India som semesteralternativ. Kolla här ett klipp från Google Maps:

Ser det inte härligt ut!

Tänk själv: en liten atoll i vattnen mellan Madagaskar och afrikanska fastlandet, utan någon bebyggelse och bosättning. Vore det inte den ideala platsen att tillbringa semestern om man är av eremitisk böjelse? Och om man gillar stormar - Madagaskar har drabbats av fler stormar än vanligt under de senaste åren, kanske det hänger samman med klimatförändringar.

Men, det finns andra problem än tropiska orkaner. Problemet med Bassas da India är att ön inte bara är liten, utan att den vid högvatten råkar ligga under vatten. Det kan vara en förklaring till att den är obebodd. Om man vill bygga sig ett hus där så är det nog lämpligt att det är några meter upp i luften, på stolpar. Men då måste stolparna komma utifrån, för det finns inga träd eller annan växtlighet här. Och så var det det där med orkanerna som säkert kan flytta på stolphus också.

Möjligen kan landägaren ha synpunkter också. Bassas da India tillhör en grupp öar runtomkring Madagaskar som fransoserna hävdar att de äger. De kallas "De utspridda öarna", Les îles Eparses. Fast Madagaskar vill ha dem, öarna är ju betydligt närmare Madagaskar än Frankrike! Att fransoserna hänger sig kvar hänger nog mindre på öarnas egna fördelar men mer på att det kan finnas resurser i havet och på havsbottnen som är värda att utvinna. Annars borde det väl, i budgetnedskärningarnas tid, kunna vara läge att spara några euro genom att låta Madagaskar ta över.

"De utspridda öarna" är de med svart text. Som synes ligger Bassas da India närmare Europa än vad man kunde tro. Europa är faktiskt stort nog för att kunna ha ett flygfält.

Dessa "utspridda öar" ingår som ett distrikt i Terres australes et antarctiques françaises, de sydliga och antarktiska franska territorierna. Förkortas TAAF, med hemsida här. Lite mer specifikt om Bassas här.

Bon voyage!

En poetisk varning

1950 kom chilenaren Pablo Nerudas enorma diktverk Canto General ut, översatt till svenska i två volymer av Cavefors förlag 1970. Där fanns vreden mot de förtryckande makterna, vare sig de satt i västvärldens metropoler eller var knektar och diktatorer i Tredje världen som sprang ärenden för metropolernas härskare. Neruda var också kommunist under den tid Sovjetunionen stod på höjden av makt. 1949 hade man blivit kärnvapenmakt också.

I samband med den senaste fasen av den koreanska krisen kom jag att tänka på några rader från Neruda. De finns i den IV avdelningen av det avsnitt som kallas "Må timmerhuggaren vakna":

Och från laboratoriet täckt med slingerväxter
skall också den frigjorda atomen komma
emot era högmodiga städer.

En poetisk varning. Tidigare idag stod det i några tidningar att USA backade en bit från sitt tidigare militanta språkbruk angående Korea. Även om den koreanska förmågan att slå till mot USA är rätt begränsad så kan den inte helt ignoreras, och det är (om vi skall döma av erfarenheterna från 'kalla kriget') en lugnande faktor. Jämför också med kärnvapenmakterna Indien och Pakistan, som till och från utkämpar gränsstrider men som hittills avhållit sig från att skjuta atombomber på varandra. En del hävdar att demokratier inte för krig mot varandra. Man kanske kan säga att kärnvapenmakter inte för krig mot varandra heller. Båda de där teserna kan ju granskas kritiskt: demokratier slaktar sig gärna fram i länder de påstår inte är demokratier, och kärnvapenmakter kan ju föra krig mot varandra genom ombud. Men åtminstone är det mindre troligt att kärnvapenmakter använder just kärnvapen mot varandra. (Ur den synpunkten är det egentligen ologiskt av Iran att stoppa kärnvapenprogrammet, men detta beror ju av religiöst motstånd mot kärnvapen, och religiösa människor är ju som bekant inte alltid logiska.)

Har norra Korea några fungerande bomber, uppbackade av en rejält tilltagen konventionell stridsmakt, är tröskeln för att starta krig förmodligen rätt hög. Ingen av de inblandade makterna är intresserade av krig antar jag. Det kostar för mycket. Men röstläget kan ju hållas högt från alla sidor.

DDR-Sverige, DDR-skola???

De konstiga termerna DDR-Sverige, och nu DDR-skola, dyker ibland upp hos bloggaren Cornucopia?, och förmodligen hos andra bloggare av samma sort. Antar att han på det sättet vill fria till okunniga och flamsiga ungliberaler i läsekretsen. Om personer i min ålder skulle häva ur sig sådana dumheter skulle jag nog vilja veta om de har alibi för natten då Palme mördades, så dumt och omdömeslöst är det.

Nu råkade jag faktiskt hitta några omdömen om skolan i DDR på ett oväntat ställe. Jag läste en kommentar författad av signaturen "Tant Svart" i en blogg som skrivs av den kände ölandsprästen Dag Sandahl. Tanten ger intressanta aspekter på den verkliga DDR-skolan, i jämförelse med den svenska. Jag tycker det stämmer rätt bra med vad jag hört från annat håll. En ordförklaring bara innan citatet: 'ressentiment' är en term som kommer från gubben med stora mustaschen, Nietzsche, och det betyder ungefär avundsjuka. I det här fallet handlar det alltså om bildningsfientliga element som finns inom arbetarrörelsen och som med sin avundsjuka och motvilja skadar skolan. Det är tragiskt, för inom samma rörelse har det också funnits många som verkligen kämpat för att utveckla en bra skola för alla.

Ja, här kommer "Tant Svart":

I DDR satsade man skamlöst på elit, naturvetenskaplig och ideologisk. Den absoluta eliten bland elitungdomarna kunde ges möjlighet att utbildas på sovjetiska elitskolor. En elit blev lärare och fick elitlöner, faktiskt dubbla läkarlöner för lärare i teoretiska ämnen motsvarande våra f d läroverkslärare. Inga enhetslöner, enhetsutbildningar eller klasslöshet bland lärare där inte!
Vi tog bara till oss DDR-metoder t ex för fostran till ateism och solidarisk människosyn. Alls inte elittänket, i synnerhet inte inom lärarkåren. Och så gick det som det gick. Skolan för alla blev till skolan för ingen.
...
Visst präglade Stellan Arvidsson den svenska skolan med ett DDR-stuk. Dock fick vi en högst svensk och knappast tysk variant. Så illa hade knappast DDR:s skolpolitik kunnat landa. En orsak var väl, att man i Sverige bedrev avundsjuk klasskamp mot de som privilegierade och borgerliga uppfattade lärarna. Ressentimentet mot lärarkåren var starkt inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och arbetarklassen. I DDR var man överens om, att läraryrket var så viktigt för byggandet av socialismen, att lärarkåren måste vara privilegierad för att attrahera de bästa.
Svensk skola präglas av kommunaliseringen runt 1990. Någon "Bildunggsbürgerlichkeit" värd namnet har vi inte i Sverige. Det nya, moderata arbetarpartiet kan knappast skyllas för att ha kulturell, bildningsmässig eller religiös pretention. Lärare och undersköterska har sedan DDR:s fall blivit ett i Sverige. Mentalt, statusmässigt och lönemässigt. Detta är sannerligen inte hämtat från den tyska arbetare- och bondestaten!

(Jodå, det finns några kyrkliga bloggar som jag läser. Ibland skäller de som phan på varandra, ibland är det mer fridfullt och till och med religiöst.)

Krediter - dyrare priser?

Jag har lånat ett par bilder från Lars P Sylls blogg, hoppas han inte misstycker. En anledning är att jag tycker att de ger intressanta saker att fundera över.

Jag utgår från att Y-axeln beskriver hushållsskulderna i procent av den disponibla inkomsten

Notera hur hushållsskulderna föll kraftigt i samband med krisen i början av nittiotalet, sedan ökade de igen under dot.com-yrans knasiga dagar. När den bubblan sprack ses en tillfällig inbromsning men sedan fortsatte uppgången ända fram till för ett par år sedan. Man kan undra vad det beror av? Kändes fastighetsbubblans krasch som en rejäl varning om att skulder kan vara farliga, medan de följande kriserna inte har burit fram samma budskap - kanske för att det skett en avtrubbning vad det gäller skulder hos många människor? Förr var skulder något folk i allmänhet undvek, numera kanske många ser annorlunda på saken och inte tror att något farligt kan hända? Eller att någon högre makt kommer att ingripa om det händer?

Vad innebär krediter för prisnivån? Det är en av mina käpphästar: krediter kan göra saker onödigt dyra. Den här kurvan kan tolkas ungefär som att i samband med fastighetskrisen inträdde en tid av realism, när priserna rörde sig tillbaka mot vad som var rimligt. Men från senare delen av nittiotalet har det stora vansinnet inträtt. Huspriserna rusar uppåt, det enda som hänt är en tillfällig platå under den tidiga fasen av senaste krisen. Vi ser förmodligen en kombination av rikliga lånemöjligheter och en bostadsmarknad där det på sina håll är en brist på bostäder som kan misstänkas vara arrangerad just för att hålla priserna uppe.

Om kreditflödet stryps kan några olika saker hända. Säljare kan låta bli att sälja om de inte direkt är tvingade. Säljarna kan anpassa priserna till den aktuella nivån på efterfrågan så det blir affär i alla fall. Det finns spekulationspriser, och det finns priser som är mer realistiskt anpassade till vad en vara bör kosta om spekulationen tas bort.

Krediten gör att människor kan köpa till högre priser än vad som kan vara motiverat. De köper dyrt, och riskerar dessutom att förlora stort. Vinnaren är banken som utan någon större egen kostnad ställer ut krediten och sedan kammar in räntor och amorteringar under årtionden. (Angående "utan större kostnad", se det här hos Lars P Syll angående vad banken kan tänkas hosta upp själv för att låna ut en miljon!) Låntagaren blir uppknuten till banken och så länge lånet finns kvar är man i praktiken hyresgäst hos banken även om man tror att man äger sitt fina hus eller bostadsrätt. Och medan företaget kanske har möjligheter att parera dåliga affärer med bra affärer så har knappast småhusägaren eller bostadsrättaren det så väl förspänt. Vad gör man om besvärligt läge inträffar (sjukdomar, skilsmässa, arbetslöshet ...) och man måste sälja något man egentligen knappt äger för att försöka rädda en sjunkande privatekonomi? Särskilt om det händer i ett läge där mängder av andra människor är i samma situation? - Man säljer.

Undrar om någon ekonom har räknat på vad som skulle hända med prisnivån om privatkrediterna försvann? Kan det möjligen vara så att rätt mycket av BNP-ökningen under senare år har att göra med att en massa människor använder krediter till att konsumera mycket mer än vad de skulle göra om det var direkt betalning som gällde? Skulle en kreditåtstramning, i kombination med rejäla skuldsavskrivningar, vara en väg att få ekonomin mer i takt med en värld där resursbrist kommer att bli alltmer märkbar?

När jag ändå är i farten med ekonomi vill jag rekommendera den intresserade att ta en titt på bloggen Vad är pengar?, och i synnerhet det här inlägget. Där finns bland annat den här lilla trevliga filmen med anknytning till en japansk specialvaluta för omsorg:



Det finns ju andra som skriver om ekonomi. Vi har Cornucopia? som är en stor kanon men fördjävligt uppblåst ibland, och signaturen Lincoln på Ett nytt penningsystem som är i stort sett inriktad på bankfrågor. Ibland blir polemiken underhållande, vad sägs om den här rubriken:

Cornucopia den dumdryge allvätaren kissar i byxan igen

Det är vad jag kallar polemik! Observera den subtila ändringen av ordet 'allvetaren' - en liten bokstav gör stor skillnad! Nja, ärligt talat, tror inte jag skulle vilja ha någon av de där killarna i min närhet, den ene är uppblåst och den andre kolerisk så hälften vore nog. Tror jag föredrar det stillsammare resonemanget på Vad är pengar?

Informationskriget mot Iran - ny bok

Pierre Gilly, Informationskriget mot Iran, Verbal förlag, Stockholm 2013

År 2008 kom Pierre Gilly med boken Bombdiplomati. Den skrev jag om här och hade synpunkter som jag tror passar väl in även på nya boken. Informationskriget mot Iran är en uppföljare. Syftet med båda böckerna beskrivs som ”en övning i intellektuellt självförsvar”. Det handlar om försök att ”förklara hur tankarna kommer till oss”.

Informationskriget mot Iran – titeln känns lite torr men jag kan inte hitta på något bättre. Termen omfattar det mesta i aggressiv väg som västmakterna hittar på mot den islamistiska republiken. Som bekant är tonläget stundom mycket uppskruvat, särskilt från Israels ledande politiker.

Boken har två huvuddelar som var och en är nyttig på sitt sätt. Inledningen är mer generell och antyder en modell för inte bara krisen runt Iran, utan i stort sett alla kriser där information/propaganda spelar en viktig roll. Här får vi förklarat för oss att vi lever i 'andrahandsvärldar'. Vi har vår egen kunskap om närmaste omgivningen, men det mesta vi vet om världen i stort förmedlas från andra. Världen tolkas för oss av andra. Detta är viktigt för att förstå hur propaganda fungerar, hur media fungerar och vilka som drar i tömmarna när olika kampanjer sätts igång. Medias sammankoppling med den politiska och militära makten är viktig att förstå. Men även inom oss som enskilda individer finns urvalsprocesser. Vi ser det vi vill se, ungefär så kan man säga, och det underlättar för propagandamakarna.

Den andra huvuddelen handlar givetvis om Iran och det påstådda kärnvapenprogrammet. Och där har vi å ena sidan underrättelsetjänster och andra insatta (exempelvis akademiker och forskare) som vet hur sakläget är och ibland säger det, men å andra sidan politiker som i samarbete med media bedriver hejdlös skrämselpropaganda. Det är ju intressant att få veta hur länge Iran har påståtts vara ett visst antal år från att ha färdiga kärnvapen – detta har pågått sedan 1980-talet.

Dessutom finns det ett tredje utspridd del med olika intressanta under-frågor och reflexioner som hänger samman med bokens tema. Samtidigt gör blickarna åt olika håll att framställningen spretar något, fast jag tycker inte det är fel att de kommer med eftersom de är underlag för vidare funderingar och diskussioner. Eftersom möjligheten till 'informationskrig' vilar på en grundval av bland annat liberalism och orientalism finns det skäl att ta upp även dessa, vilket Gilly gör.  Liberalismen och dess mindre ärorika förflutna vore värd en egen bok. En annan intressant sak som nämns i korthet är frågan om hur man ser på demokratier som ägnar sig åt olika typer av gravt våldsamma aggressionshandlingar – oftast mot stater som inte kallas demokratier. Demokratier kanske inte för krig mot varandra – men mot andra!

Återvinning är en stor grej även i propagandabranschen

Sammanfattningsvis: här finns både generella anvisningar för intellektuellt självförsvar mot den numera nästan bedövande propagandan åt alla håll, samt intressanta detaljanvisningar vad det gäller just krisen omkring Iran. Gilly är inte optimist. Som slutord skriver han att konflikten mellan Iran och västvärlden i hög grad tycks utspelas i föreställningarnas värld och därför finns det skäl att vara pessimistisk om framtiden. ”Nyhetsrapportering och opinionsbildning har i hög grad blivit ett självrefererande system där värderingar, spekulationer och orientalistiska föreställningar anses viktigare än verifierbara fakta. Det är inte fakta som ligger till grund för föreställningarna utan föreställningar som avgör valet av fakta.” - Men vi kan påminna oss det ryska ordspråket ”lögnen har korta ben”, och hoppas att det innebär att sanningen så småningom springer om lögnen!

Några småfel finns. Den gamle franske tänkaren Jean-Jaques Rousseu råkar få heta Emil Rousseau (det är nog Rousseaus bok Emile som råkar röra till det). I övrigt tycker jag (även om ”alla kan engelska) att de engelska citaten borde ha översatts.

Kortfattad och lättläst. Behållningen ökas av personregister, litteraturlista och noter.

Nätbokhandlare:

Adlibris

Informationskriget mot Iran (2013)

Ett par dagars bortovaro ...

Låt er inte luras av att det finns ett inlägg på bloggen som är daterat igår: det var tidsinställt sedan tidigare. Jag har haft några sköna dagar på behörigt avstånd från datorn. Tro't eller ej, men så kan man göra! Då kan man också ignorera dessa världskrigsrubriker som jag fotograferade i i lördags.  Kvalitetstidningarna har stenhård koll på det viktiga i nyhetsvärderingen!

Nåja, helgen drar sig mot sitt slut, och kanske en tristare verklighets små problem knackar på dörren igen - klimat, krig, ekonomi ... ja, om inte "vännen [är det nu 'före detta vännen'?] Mindy" har några nya skakande avslöjanden att komma med! Då blir det säkert världskrigsrubriker igen!